Litteratur

Recension: En SPD-veterans omstridda åsikter, demokraatti.fi

av

Att den ryske presidenten Vladimir Putin startade ett oprovocerat anfallskrig mot grannstaten Ukraina är en ny dramatisk och sorglig realitet i Europa.

Det militära våldet mot ”broderfolket” motiverades i hans propaganda som ”denazifiering”. […]

En motsvarande politisk analys är inte lika enkel. Så sent som i januari hörde den 93-årige socialdemokraten Klaus von Dohnanyi av sig med en omtvistad debattbok till ämnet.

Den korta rubliken lyder: ”Internationale Interessen” och fortsätter med att alstret gör anspråk på att ge en ”orientering för den tyska och europeiska politiken i globala förändringstider”. […]

På nära håll upplevde Dohnanyi den historiska fasen med Willy Brandts s.k. Neue Ostpolitik som bland annat byggde på att man måste känna till och respektera det dåvarande sovjetiska intresseläget. Motsvarande insikter ligger även till grund i SPD-veteranens aktuella debattbok. […]

Klaus von Dohnanyi har starka tvivel. Han fruktar att EU-staterna blir till en amerikansk spelpjäs i supermaktens geopolitiska rivalitet med Kina.

Enligt honom bör Europa hävda sig och även formulera egna intressen. I Dohnanyis analys bidrog den amerikanska politiken efter kalla krigets slut till att Ryssland sakta men säkert drivs in i en ny geopolitisk allians med Kina. Läs recensionen

 

Bortom Nato

av
Mats Björkenfeldt

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg uppger i Hufvudstadsbladet (20/2): ”Det handlar om hur vi vill att relationer mellan länder ska gå till. Moskva försöker rulla tillbaka historien genom kravet att inga nya medlemmar ska tillåtas i Nato. Det är ett tydligt försök av Ryssland att kontrollera västs säkerhetsstrategi”. Uttalandet föranleder ett antal frågor. Är ”väst” liktydigt med Nato? Ingår EU och de alliansfria staterna i begreppet?   Och vad är det för säkerhetsstrategi som åsyftas?

Nyhetsrapporteringen ger intrycket av en avsaknad strategi, varför Michael E. O’Hanlons bok, Beyond NATO  (Brookings Institution Press, 2017) kan ge inspiration till en sådan, då boken är bland det klokaste som skrivits i frågan. (Den går att läsa gratis via amazon.com.)

Läs mer

En randstats dilemma

av
Mats Björkenfeldt

 

Den framstående norske professorn, överstelöjtnant Tormod Heiers förra bok anmäldes på sajten för något år sedan . Han har nu skrivit en minst lika viktig bok: En randstat på avveie? Norges vei inn i den nye kalde krigen, 2014–2021 (Cappelen Damm Akademisk, 2021).

Boken är indelad i nio kapitel:

 

  1. Randstatens problemer

Norge övergav sin neutralitetspolitik och blev medlem i Nato 1949, men har sedan dess sökt ha USA och Nato på armlängds avstånd, då detta har visat sig tjäna norska intressen över tid. Man har balanserat mellan USA i väst och Ryssland i öst. Men efter Rysslands annektering av Krim har politiken ändrat karaktär. De amerikanska förväntningarna på solidaritet från de mindre allierade går nu som en röd tråd genom Nato-medlemskapet. Men det är inte bara genom beslut från Nato-högkvarteret, utan alltmer genom hög grad press från USA. Heier refererar här till George Kennans påpekande om Nato-utvidgningen till forna Warszawapaktstater, att det inte fanns något behov för detta, och att det orsakade ett nytt kallt krig. Underrubriken till Heiers bok har fog för sig genom att Solbergsregeringens (2013–2021) politik har medfört att den buffert mellan Väst och Öst som Norge tidigare utgjorde har försvunnit. Istället har landet blivit en språngbräda för amerikanska styrkor. Det är inte lätt att förmedla vänskapliga avsikter, när man samtidigt förbereder för amerikanska operationer på den norska sidan av gränsen, påpekar Heier. Därtill noterar han att i såväl USA som Ryssland växer det fram starka nationalistiska och värdekonservativa krafter som vill konkurrera mer än samarbeta för gemensamma mål.

Läs mer

The Use of Force in International Law: A Case-Based Approach, academia.edu

av
 Tom Ruys, Olivier Corten, and Alexandra Hofer,
The Use of Force in International Law: A Case-Based Approach . Oxford University Press,2018, 948, xi, pp; index
1. This door stopper of a book, almost a thousand pages long, is a richresource for students and practitioners of the law on the use of force and islikely to remain the standard reference text for examples of state practice in this area of law for years to come. Authored by leading scholars of international law, the book covers most armed conflicts from 1950 to thepresent, including the ongoing conflicts in Syria, Iraq, and Yemen
2. Sixty-six case studies are examined in the book — beginning with theKorean War (1950-53) and ending with the ECOWAS Intervention in TheGambia in 2016. Each chapter concludes with a section titled Precedential Value
. The book is structured in three parts. Part 1 consists of case studiesfrom The Cold War Era (1945-89). Part 2 consists of case studies from ThePost-Cold War Era (1990-2000). Part 3 consists of case studies from The Post 9/11 Era 2001-. Läs presentationen
Läs också recension här på sajten av nya böcker om folkrätt.

Why Smedley Butler left the imperialist front despising ‘Gangsters of Capitalism’, responsiblestatecraft.org

av
Daniel Larison, contributing editor at Antiwar.com and former senior editor at The American Conservative magazine

Smedley Butler was one of the most decorated Marines in U.S. history, and by the end of his life he was also one of the most outspoken critics of the U.S. imperialism that he had spent most of his life enforcing. That contradiction between Butler the antiwar critic and Butler the builder of empire is at the heart of an important new book by Jonathan Katz, Gangsters of Capitalism: Smedley Butler, the Marines, and the Making and Breaking of America’s Empire. Katz’s book is an essential reminder of what the U.S. did during those decades and of the lasting effects that those interventions had on the countries where Butler went.

Butler took part in America’s so-called “small wars” in Asia, the Caribbean, and Central America in the early twentieth century. Like those wars, his military career has mostly been forgotten by the American public. That career was defined by aggressive military interventions on behalf of corporate interests, and by the end he was disgusted by it. Läs artikel

Inte på vår bakgård

av
Mats Björkenfeldt

Harvardprofessorn Serhii Plokhy har skrivit en intressant bok om Kubakrisen 1961–62: Nuclear Folly. A History of the Cuban Missile Crises (W. W. Norton & Company, 2021). Citaten nedan är från boken i min översättning, om inget annat anges.

Först 1992 fick USA:s tidigare försvarsminister Robert McNamara (1961–1968) klart för sig att Sovjetunionen hade haft taktiska kärnvapen klara att avfyras och 43.000 soldater på Kuba 1962. President Kennedy hade räknat med maximalt 10.000 soldater och inga stridsberedda kärnvapen, när man planerade att invadera Kuba sommaren detta år. Det var fråga om kortdistansmissiler som inte kunde nå Florida, men väl ha använts mot en amerikansk invasionsstyrka med förödande konsekvenser. Även stridsvagnar hade fraktats till ön. Kubas militära kapacitet var ”i huvudsak defensiv”, enligt en uppgift från CIA.

Men varför ville Kennedy och hans generaler invadera Kuba?

Amerikanska trupper hade landat på Kubas stränder i juni 1898. Den amerikanska regeringen gick in i konflikten delvis som ett svar på allmänhetens krav på att stoppa spanska grymheter mot kubanerna, ofta överdrivna i amerikanska medier. Men bakom ingripandet låg också en tillämpning av Monroedoktrinen.

Läs mer

Staffan Söderblom och Raoul Wallenberg

av
Sven Hirdman, ambassadör

Omi Söderblom, hovrättsråd i Svea hovrätt och släkting till förre ambassadören Staffan Söderblom, har skrivit en bok om dennes befattning med Raoul Wallenberg-ärendet.

Det är en tung bok i dubbel bemärkelse. Den väger 1, 2 kg och är tungläst till följd av författarens omständliga språk med mängder av främmande och påhittade ord.

Omi Söderblom har lagt ned ett omfattande arbete för att kartlägga Söderbloms levnadsbana och hans befattning med RW-ärendet. Hon har tagit del av den rikliga litteraturen om Raoul Wallenberg och i synnerhet, vilket är värdefullt, kunnat förfoga över Staffan Söderbloms privata brevväxling.

Staffan Söderblom, son till ärkebiskopen Nathan Söderblom och hans hustru Anna, var en mycket begåvad diplomat som gjorde en snabb karriär i utrikesförvaltningen. Han antogs som attaché i UD 1921, blev utrikesråd och chef för politiska avdelningen 1939 och beskickningschef och minister i Moskva 1944. Han avslutade sin karriär som minister i Bern 1946 och ambassadör i Peking 1951.

Läs mer

Kommentar till inlägg om Hjalmar Söderberg

av
Ingemar Folke

Det var en mycket rolig och intressant artikel. Inte visste jag att Hjalmar Söderberg hade skrivit något så explicit politiskt! Fast i Den allvarsamma leken (1912) finns för all del en replikväxling mellan hans alter ego, Hinke Rissler, och Ellen Keys alter ego, fröken Hej. Fröken Hej förebrår Rissler att han inte hade undertecknat hennes och borgmästare Hindlagens (Lindhagens) fredsupprop 1905. Rissler svarar att han som en erkänt ”osedlig” författare inte besatt någon auktoritet i så allvarsamma saker. Och för det andra så litade han på att de svenska statsmännen skulle av sig själva inse att ett krig mellan Sverige och Norge skulle innebära slutet för bägge länderna. ”Och det tycks de ju också ha gjort!” Märta Brehm, som är med på samma kalas, bryter in i samtalet: ”Jag trodde verkligen inte att ni brydde er något om politik, herr Rissler? – Rissler hann inte svara henne, Markel förekom honom: ”Bästa fröken Brehm, vet ni verkligen inte att Hinke Rissler för ett par år sedan var nära att bli tagen av polisen för anstiftande av uppror?” – ”Du överdriver då alltid, sade Rissler.”

Artikeln om Hjalmar Söderberg finns att läsa här.

Nato än en gång

av
Mats Björkenfeldt

I boken The Challenge to NATO: Global Security and the Atlantic Alliance (red. Slobodchikoff m.fl, Potomac Books, 2021) anges att “[i]n addition to remaining diplomatically relevant, there is one area where NATO will remain constant: the American promise to use its nuclear arsenal to defend Europe”. Detta amerikanska ”löfte” grundar sig på en tveksam historieskrivning i boken om artikel 5 i Natostadgan. Faktum är att när stadgan skulle antas i USA:s kongress 1949, gjorde senatorer gällande att artikeln stred mot konstitutionell praxis, eftersom endast Kongressen kunde förklara krig. Utrikesminister Dean Acheson klargjorde dock att artikel 5 ”leaves the decision of how and when to respond to an attack up to individual governments.” Med detta konstaterande accepterade Kongressen fördraget. Samtidigt innebär väl detta att artikel 5 inte utgör någon garanti av något slag.

Även om man inte är emot Nato, utan för en svensk alliansfrihet, måste konstateras att boken är rätt torftig och några pro et contra-resonemang förs aldrig. Till dem som förordar “a pause or a full stop to NATO enlargement” blir svaret att “[a] relationship with the EU is far more important. Candidates on the current wish list for NATO membership are not threatened by Russia.”

I stället rekommenderas professor Michael Kimmages artikel i Foreign Affairs (januari 2022): “Time for NATO to Close Its Door. The Alliance Is Too Big – and Too Provocative – for Its Own Good”.

Läs mer

Sovjetisk realpolitik

av
Mats Björkenfeldt

Då samtal mellan Ryssland, Nato och USA inleds i januari 2022, kan det vara av intresse att granska en tidigare förhandling mellan Väst och Öst.

Den 3 maj 1939 sparkade Stalin sin mångårige utrikesminister Maksim Maksimovitj Litvinov, en västorienterad politiker som varit inriktad på att skapa ”kollektiv säkerhet” i Europa genom att försöka få med sig Storbritannien och Frankrike i en militär pakt mot axelmakterna. Stalin insåg att Litvinovs linje var misslyckad, och han kom ersättes av Vjatjeslav Michajlovitj Molotov.

Läs mer

Så blev USA:s fångläger ett universitet för IS, aftonbladet.se

av
Jan Guillou

[…] Efter detta andra krig var Irak ockuperat och demokrati skulle därmed införas med dekret från den amerikanske ståthållaren Paul Brenner. Demokrati innebar att alla irakiska tillgångar, inklusive oljeindustrin, skulle privatiseras och erbjudas amerikanska företag. Men också att alla tjänstemän, lärare och officerare som tillhört maktpartiet Baath (450 000) skulle avskedas eller mördas, mestadels av särskilt upprättade dödsskvadroner enligt latinamerikansk förebild. […]

Detta är en fruktansvärd historia. Irakierna har fått betala den amerikanska krigföringen med ett utplånat land och mellan 4 och 5 miljoner döda. Till följd av USA:s och Storbritanniens kemiska krigföring har Irak än idag extremt hög barnadödlighet och cancerfrekvens. Donald Trump hävdade på sin tid att Irak dessutom borde betala USA:s krigskostnader som tack för hjälpen att installera demokrati.

Jag ska erkänna att pinsamt stora delar av denna nutidshistoria var okända för mig. Men grundlig upplysning finns att inhämta, bekvämt nog på svenska, nämligen i en av de mest olidligt upprörande böcker jag läst, ”Folkmordet i Irak” (Oktober Förlag) av frilansjournalisten Peo Österholm.

Om denna nyutgivna och klargörande bok har inte skrivits en rad i den bombliberala pressen. Något säger mig att det kommer att så förbli. Bombliberalerna var högljudda anhängare av folkmordet i Irak. Läs krönikan

Läs  även om Irakkriget och folkrätten i boken Lagen mot krig , sid 92, Boken kan laddas ned här.

Henrik X2 – tidsskildrare från Helsingfors med omnejd

av
Anders Björnsson

Försommaren 1967 besökte jag för första gången Helsingfors. Fyra svenska ungdomar var på väg från Stockholm till Åbo och därifrån med buss till den finska huvudstaden och tåg till Leningrad. Vi hade utsetts att representera Sveriges Ungdomsorganisationers Landsråd vid en norsk-sovjetisk konferens i Murmansk – det krävde ännu en tågresa – om ”ungdomens roll i tryggandet av fred och säkerhet i Europa”. Jag var ännu inte fyllda sexton. De tre övriga (som alla skulle göra socialdemokratiska politrukkarriärer) är nu döda. Hösten det året började jag läsa ryska i gymnasiet.

Samma år anställdes Henrik Tikkanen (1924–1984) som konstnärlig chef för Finlands – idag Nordens – största dagstidning, Helsingin Sanomat. Han var sedan länge ett namn i den svenskspråkiga offentligen, bland annat genom medarbetarskap i Hufvudstadsbladet, och hade starka rötter i den finlandssvenska bildningsborgerligheten, med en arkitektpappa och en farfar som hade varit professor i konsthistoria. Tikkanen skulle på 70-och 80-talet göra skandalsuccé med en svit självbiografiska romaner och under senare delen av sitt liv medverka även i Dagens Nyheter.

Läs mer