Bortom Nato

Mats Björkenfeldt

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg uppger i Hufvudstadsbladet (20/2): ”Det handlar om hur vi vill att relationer mellan länder ska gå till. Moskva försöker rulla tillbaka historien genom kravet att inga nya medlemmar ska tillåtas i Nato. Det är ett tydligt försök av Ryssland att kontrollera västs säkerhetsstrategi”. Uttalandet föranleder ett antal frågor. Är ”väst” liktydigt med Nato? Ingår EU och de alliansfria staterna i begreppet?   Och vad är det för säkerhetsstrategi som åsyftas?

Nyhetsrapporteringen ger intrycket av en avsaknad strategi, varför Michael E. O’Hanlons bok, Beyond NATO  (Brookings Institution Press, 2017) kan ge inspiration till en sådan, då boken är bland det klokaste som skrivits i frågan. (Den går att läsa gratis via amazon.com.)

Författaren menar att det är dags att sträva efter en östeuropeisk säkerhetsarkitektur som på ett hållbart sätt stabiliserar de för närvarande neutrala länderna i Östeuropa, och därigenom bidrar till att placera västvärldens relationer med Ryssland på en mer solid och förutsägbar grund. De mekanismer och säkerhetssystem som idag involverar Ryssland och västvärlden är otillräckliga för de aktuella uppgifterna. Inom Europa är situationen värre och tillgängliga medel för att hantera krisen verkar bristfälliga. Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) har varit djupt engagerad i Ukraina, men den saknar politiskt mandat eller operativ kapacitet för att ta itu med, än mindre lösa, kärnfrågor. Nato-Ryssland-rådet, inrättat för att skapa ett mer jämställt och effektivt partnerskap, har avbrutits – precis när det behövs som mest. Mot bakgrund av orsakerna och omständigheterna till Ukrainakrisen behövs en bättre idé än att bara beväpna den ukrainska militären, än beslut om ytterligare sanktioner mot Ryssland eller än hopp om att den så kallade Minsk II-processen kommer att lyckas.

Michael E. O’Hanlons idé är denna: Nato bör inte expandera längre in i Östeuropa, utan Nato och USA bör samarbeta med de neutrala staterna i regionen och Ryssland för att utveckla en permanent alternativ säkerhetsarkitektur utan Nato-medlemskap.

Krimfrågan skulle helt enkelt kunna läggas åt sidan, där USA och andra västerländska nationer kan välja att inte erkänna annekteringen.

Minsk II skulle implementeras, och Donbas-regionen skulle få ett visst självstyre inom Ukraina när fientligheterna avslutats. Den nuvarande ukrainska politiken kan göra autonomiarrangemangen svåra att förhandla om, men i samband med en bredare pakt som avslutar kriget skulle man kunna hoppas på flexibilitet från Kiev.

Vad gäller Sverige och Finland anger författaren att ”historiskt och praktiskt har de långa traditioner av att förfina sina säkerhetsrelationer som neutrala länder utanför någon allians. […] Det är svårt att tro att ett Nato-medlemskap återspeglar en vilja bland de flesta svenskarna eller finländarna. […] Med de två utan tvekan de starkaste neutralitetstraditionerna skulle Finland och Sverige vara lämpliga att sätta tonen för alla andras överväganden av ett nytt paradigm för den bredare regionen. Dessutom är det osannolikt att Moskva skulle lita på västvärldens intentioner, eller vara positivt benägna att förhandla fram en ny säkerhetsarkitektur, om Natos expansion fortskrider.”

Efter det att denna anmälan skrevs, har Ryssland i strid med Minsk II och FN-stadgan erkänt utbrytarområdena Donetsk och Luhansk i Ukraina som självständiga stater. Det innebär att Minsk II inte kan förverkligas. Som vi noterat på sajten framgår av en undersökning från Levada Center i januari 2020 att 82 procent av ryssarna anser att Ukraina borde vara en oberoende stat. Frågan är nu om Putin tar någon hänsyn till denna övertygande majoritet.

 

O’Hanlons bok ger en hel del uppslag till hur den uppkomna konflikten skulle kunna lösas och ge väst en lyckad säkerhetsstrategi.