Gustav III – en aggressor av modernt snitt, Anders Persson

Vår tid är fylld av exempel på hur anfallskrig, igångsatta i namn av att ”trygga säkerheten”, har resulterat i sin absoluta motsats: Nazitysklands krig för att utvidga sitt ”Lebensraum” och ”utrota bolsjevismen” ledde till stora territoriella förluster och tillatt halva Centtraleuropa kom att styras av ”bolsjeviker”, USA:s krig i Indokina för att ”contain communism” vred stora delar av USA:s och Västeuropas ungdomar åt vänster och det sedan 2001 pågående ”kriget mot terrorismen” har fått denna att mångfaldigas och stärkas. I vår egen historia utgör ”Gustav III:s krig” 1788–1790 ett liknande exempel. Det startades under förevändning att öka Sverige-Finlands ”säkerhet” men slutade i ett läge där Finland kom att vara mer utsatt och osäkert än tillförne.

Läs merGustav III – en aggressor av modernt snitt, Anders Persson

Värnplikt – men då för försvarets behov, Carl Bergqvist i Expressen

Sedan regeringen i höstas tillsatte en utredning om Försvarsmaktens personalförsörjning, har det blivit mycket debatt kring värnplikt. Det har utvecklat sig till en starkt polariserad debatt. Den ena extremen utgörs av extremliberaler som anser att all plikt är slaveri, medan den andra extremen ser värnplikt som en lösning på alla samhällets sociala problem, där försvarets behov är underordnat.

Yrkesförsvar bygger helt på frivillighet. För dagens organisation krävs att cirka fyra procent av varje årskull ungdomar genomför militär utbildning och tar anställning på hel- eller deltid eller går till Hemvärnet. Problemet har varit att få soldaterna att stanna de sex år som krävs för att få ekvationen att gå ihop. Vid behov av ökad organisation blir det svårt att rekrytera då fyra procent är en internationellt mycket hög siffra. Läs artikel

 

 

Svenska bomber behövs för att försvara Sverige, Lars-Gunnar Liljestrand

I en PM från Europagruppen inom utrikesdepartementet som Svenska Dagbladet har kommit över behandlas frågan om miltärt stöd till Frankrikes intervention i Syrien och Irak. Storbritannien och Tyskland ger ett stort stöd, medan flera andra EU-länder ger ett begränsat stöd eller inget stöd alls.

Sveriges bidrag består av förstärkt stöd till den franska insatsen i Mali.

Utrikesminister Margot Wallström har också meddelat att Sverige bereder frågan om att ge materiellt stöd i form av flygbomber för att bekämpa markmål. Bristen på sådana bomber hotar att sätta en gräns för Frankrikes bombningar, och den svenska regeringen skall ha gett ett preliminärt klartecken till att leverera bomber.

Läs merSvenska bomber behövs för att försvara Sverige, Lars-Gunnar Liljestrand

Säkerhetsläget, Anders Björnsson

Det går som ett omkväde att säkerhetsläget i vår omvärld har försämrats under senare år, och den enda handfasta förklaringsfaktorn är Rysslands militära upprustning, den ryska annekteringen av Krim och inblandningen i det ukrainska inbördeskriget. Spänningarna har ökat, sägs det, främst genom att detta land har ökat sin militära övningsverksamhet, inte minst i Östersjöområdet, och kränkt den ”säkerhetsordning” som har rått i Europa sedan kalla kriget upphörde. Detta omkväde lära vi få lysna till ett bra tag framöver. Den politiska rysshetsen har blivit en populär slagdänga.

På denna sajt har vi från början markerat mot den ryska utrikespolitiken under Vladimir Putin. Den skadar de internationella relationerna, och den är skadlig inte minst för Ryssland självt. Folkrättsbrottet genom Krim-annekteringen går inte att resonera bort, och andra stater har på goda grunder tagit avstånd från detta. Vi har däremot inte haft anledning att göra statssystemet i Ryssland och den nuvarande politiska ledningens ambitioner till en fråga som bör vara vägledande för hur ett land som Sverige förhåller sig till en mäktig granne. Diplomati går inte ut på regimväxling (även om sådana förhoppningar kan ha funnits i Arvfurstens palats). Till detta kommer att de befintliga alternativen till den sittande presidenten och hans regering inte är särskilt trevliga – en sak som nyligen utreddes i en av den Moskvabaserade kulturkorrespondenten David Isakssons artiklar.

Läs merSäkerhetsläget, Anders Björnsson

Utrikesminister Soinis tal vid utrikespolitisk afton på Suomalainen klubi (Finska klubben) 20 januari

Det kalla kriget upphörde för 25 år sedan. Förändringen var historisk. Den djupa ideologiska tudelningen av Europa upphörde och man trodde att världsdelen nu gått in i ett tillstånd av bestående fred. Inte ens krigshandlingarna på Balkan på 90-talet rubbade denna tro. Men krisen i Ukraina tog ner oss på jorden igen, så att säga.

“Framtiden är inte som förr”, skulle man kunna säga för att citera den amerikanska “baseballfilosofen” Yogi Berra. Många av våra antaganden – eller kanske snarare förhoppningar – har visat sig vara felaktiga. Sanningen är att det krigas i Europa. Och grunderna för den internationella ordningen och de principer vi gemensamt godkänt utsätts för kraftigt tryck. Det har talats om det “nya normala”. Eller är det så att vi efter ett kvartssekel håller på att återgå till det som tidigare var normalt? Vi måste fråga oss: har vi varit för optimistiska eller rentav naiva?

Finland är en del av denna omvälvning. Vi ser på det förändrade läget i vår egenskap av medlem av Europeiska unionen, som en del av väst. EU:s relationer med Ryssland har blivit ansträngda. EU har inte lyckats vända utvecklingen och Ryssland verkar för tillfället inte ha bråttom att göra det heller. Vi måste allvarligt överväga hur EU:s och Rysslands relationer nu ska ordnas.

Det finns ett som är oföränderligt i all förändring, och det är geografin. Ryssland är en viktig granne för Finland. Vi har en längre gemensam gräns med Ryssland än hela det övriga EU tillsammans. Finlands konsekventa linje har varit att bygga samarbete med Ryssland. Det har gagnat båda parter. Läs talet

Bedömning av ett eventuellt Natomedlemskap påbörjad, Finlands utrikesdepartement

Den tidigare svenske Helsingforsambassadören Mats Bergquist ingår i en grupp om fyra sakkunniga som var för sig ska avge ett utlåtande om vad ett Nato-medlemskap för Finland skulle innebära. Bergquist har konsekvent företrätt uppfattningen att Finland och Sverige i Nato-frågan inte kan gå skilda vägar. Det gjorde han i antologin Bevara alliansfriheten! (2015) och senast i en tillsammans med Örjan Berner, också han en före detta Helsingforsambassadör, undertecknad debattartikel i Sydsvenskan/Helsingborgs Dagblad, återgiven på vår sajt.

Mats Bergquist är docent i statskunskap, med inriktning på Europa-frågor, och har tidigare varit ordförande i Samfundet Sverige-Finland samt i styrelsen för Utrikespolitiska institutet.

Pressmeddelande

Enligt regeringsprogrammet ska konsekvenserna för Finland av ett eventuellt Natomedlemskap bedömas i samband med den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen som bereds under ledning av utrikesministeriet. Utrikesministeriet har gett följande experter i uppdrag att utföra bedömningen:

  • Mats Bergquist, ambassadör (pensionerad), Sverige
  • François Heisbourg, ordförande, The International Institute for Strategic Studies (IISS), The Geneva Centre for Security Policy, Frankrike
  • René Nyberg, ambassadör (pensionerad), Finland
  • Teija Tiilikainen, direktör, Utrikespolitiska Institutet, Finland

Bedömningen väntas vara tillgänglig våren 2016. Läs pressmeddelande

Sipilä till Ryssland, svenska.yle.fi

Statsminister Juha Sipilä (C) åker på fredag till Sankt Petersburg för att träffa Rysslands premiärminister Dmitrij Medvedev. Avsikten med besöket är att diskutera det stora antal flyktingar som kommer över gränsen från Ryssland till Finland. Ryssland har släppt ett stort antal flyktingar över gränsen trots att de saknar Schengen-visum. Besöket i Ryssland är Sipiläs första som statsminister och varar bara i en dag.

Enligt de gällande sanktionerna borde ingen minister i EU träffa en minister från Ryssland, men Finland avviker alltså nu från den överenskommelsen, säger direktör Markku Kivinen vid Alexanderinstitutet vid Helsingfors universitet till Yle Uutiset. Kivinen menar ändå i en intervju med Yle Uutiset att Finland har en lång tradition av att lösa saker bilateralt med Ryssland. – Nog tror jag att det är en realistisk utgångspunkt i det här läget. Det är ganska utopistiskt att tänka sig att EU nu skulle komma med en lösning på problemet.

Senast en finländsk statsminister besökte Ryssland var för tre år sedan. Läs artikel

Läs också

Från NSD till regeringen, Olov Abrahamsson , NSD

Ingen kan ta miste på försvarsminister Peter Hultqvists ursprung. På dialekten hörs det tydligt att han har sina rötter i Dalarna. Men en gång i tiden bodde den blivande försvarsministern faktiskt i en lägenhet på Snövägen i bostadsområdet Björkskatan i Luleå. Under åren 1983-1985 var Peter Hultqvist politisk redaktör på NSD och bosatt i Norrbotten. Tillsammans med legendariska S-redaktörerna Gösta Norman och Ove Andersson rattade han NSD:s ledarsida och ansvarade för tidningens politiska linje som den uttrycks på ledarplats.

När jag träffar Hultqvist i en av Försvarsdepartements fina salonger på Jakobsgatan i Stockholm beskriver han tiden i Norrbotten som ”rolig och lärorik”. ”Den har gett en speciell känsla för länet. Jag har många vänner i Norrbotten, går ofta in på nätet för att kolla NSD och känner mig alltid välkommen när jag besöker länet”, berättar han. Läs krönikan

“I en så grundläggande fråga som en Natoansökan bör Sverige och Finland agera gemensamt.” Mats Bergquist och Örjan Berner i Helsingborgs Dagblad

När två av landets mest erfarna och högrankade diplomater tar till orda om nordisk säkerhet, med särskild hänsyn till relationen mellan Finland och Sverige, bör deras opinionsyttring få vidast möjliga spridning. Den bygger på solid kunskap. Den speglar den pragmatism och förnuftiga försiktighet som bör vara ledstjärnor i utrikespolitiken. Mats Bergquist och Örjan Berner markerar mot dem som spelar ut det baltiska kortet. De vill att Finland och Sverige ska gå sida vid sida och att de ska vara pålitliga partners i hela grannskapet. Innebörden i deras budskap är: Låt oss inte bygga nya fiendelinjer! Nato-optionen tonar de ned. Den senaste opinionsmätningen i Sverige noterade faktiskt ett bastant övertag för dem som motsätter sig Nato-medlemskap och håller fast vid alliansfriheten.

 

På båda sidor om Östersjön anser alla ledande politiker att Sverige och Finland ska agera tillsammans i Natofrågan. Det är med tanke på de båda ländernas säkerhetspolitiska situation naturligt. Sverige och Finland har i århundraden utgjort ett gemensamt strategiskt område. När de som regerat de två länderna marscherat i olika riktningar har problem uppstått. Läs artikel

Svar på skriftlig fråga 2015/16:660 Risker med ett ökat försvarssamarbete med Finland, riksdagen.se

Svar på fråga 2015/16:660 av Lotta Olsson (M) Risker med ett ökat försvarssamarbete med Finland

Lotta Olsson har frågat mig hur försvarsministern och regeringen har diskuterat vad avser ökad risk för att dras in i konflikt vid ett ökat samarbete med Finland.

Vårt försvars- och säkerhetspolitiska samarbete med Finland är av stor betydelse och redan idag omfattande. Regeringens bedömning är att ett ytterligare fördjupat bilateralt försvarssamarbete har blivit än viktigare mot bakgrund av händelseutvecklingen i vårt närområde. Det skapar en förutsägbarhet, främjar fredlig utveckling och höjer tröskeln för militära incidenter och konflikter. Läs hela svaret

Olyckorna Bildt, Björck och Borg. Hans Lindblad , essay i Magasinet Neo

Svenskt försvar över generationer är kanske mest intressant att studera som tragiskt åskådningsexempel på hur vanskött den offentliga sektorn kan vara. Trögheter, suboptimeringar, revirpinkande, dogmer och inkompetens i en hemsk röra. Det har i olika skeden funnits bra bitar inom försvaret – system och funktioner som beundrats internationellt. Samtidigt har helheten varit bedrövlig mätt i effekt per insatt miljon skattepengar. Läs essayn

Svenskt medlemskap i Nato bör undvikas, Stina Oscarson och Pierre Schori i Expressen

I morgon, den 28 januari, lägger den oberoende fram sitt betänkande med ett klart avståndstagande till ett svenskt medlemskap i militäralliansen.Bakgrunden till utredningen är följande.Under intryck av konflikten i Ukraina och Rysslands annektering av Krim har resursstarka krafter, inklusive de borgerliga allianspartierna, krävt att vårt land borde ansluta sig till Nato.Regeringen har tydligt sagt nej till medlemskap, men samtidigt har Sverige genom en rad beslut och samarbeten inom försvarssektorn under de senaste tjugo åren förts allt närmare denna militärallians: vi förtecknar i utredningen ett 20-tal sådana beslut.Närmandet till Nato, ”de små stegens politik”, har till stor del skett utan allmän debatt och under en tid då en folklig och politisk opinion varit negativ till ett svenskt Nato-medlemskap. Varje steg kan synas logiskt utifrån det närmast föregående, men vi finner det anmärkningsvärt att det inte sedan detta närmande påbörjades gjorts en säkerhetspolitisk analys av konsekvenserna.Detta, tillsammans med en rätt ensidig mediabevakning av det svenska försvaret och vårt säkerhetsläge, har skapat stor osäkerhet och många frågetecken bland människor runtom i landet. Läs artikel