Hjalmar Söderberg (1869–1941) var författare, skribent och översättare. Av hans hand föreligger välkända romaner som Martin Bircks ungdom, Doktor Glas och Den allvarsamma leken. Den förstnämnda minns jag att jag läste under gymnasieåren, men jag kan inte nu riktigt erinra mig vilket intryck den gjorde. Doktor Glas tror jag inte jag läste, men jag minns alltjämt Mai Zetterlings film baserad på boken. Den filmen har jag av någon anledning i klart minne.
Vad som antagligen numera är mindre känt om Söderberg, flanören, den estetiskt inriktade, är hans politiska skriftställarskap, som ska beröras något här som en bakgrund till den text av honom som återges nederst.
I frågan om upplösningen av unionen med Norge vände han sig mot de uppjagade, krigslystna stämningarna i vissa svenska läger och avvisade användning av militära medel. Kung Oscar fick en klapp på axeln för sin hyggligt fredliga hållning.
I februari 1914 avgick den liberala regeringen Karl Staaff efter Gustaf V:s kuppinriktade borggårdstal. Hjalmar Söderberg betraktade de reaktionära strömningar som bar upp talet med stor skepsis. Han kommenterade läget i ett brev till en vän:
”Här äro alla människor galna utom jag, och jag super ihjäl mig – arma fosterland.”
När det första världskriget, det kommande blodbadet, välkomnandes med tillfredställelse av tyskinriktade krigsaktivister som författaren Fredrik Böök var Hjalmar Söderberg upprörd och klarsynt:
”’1914 års idéer’ – jag har äran att känna dem! De äro inte nya. De gå som ledmotiv genom hela världshistorien; maktbrunstens, rovlystnadens, våldets och dumhetens ’idéer’.”
Söderberg var försvarsvän, men han tänkte själv. Han var självständig, använde eget omdöme och satte sig in i frågorna. I Dagens Nyheter publicerade han 1912 ett inlägg med rubriken ”F-båtsmiddag hos generalkonsuln”, en sorts resonerande novell, med mer eller mindre lätt identifierade aktörer. Bakgrunden var F-båtinsamlingen som var ett till synes privat lobbyinginitiativ från framför allt element i överklassen för att pressa på Sverige en offensiv ”högsjöflotta”, ett antal minislagskepp, snarast lämpade för att inordnas i och underordnas en krigisk allians med Tyskland, men av tämligen ringa värde för svenskt försvar. Det var knappast ett projekt för verkliga försvarsvänner! Dyrt, personalkrävande, belastande för svensk värnkraft och de facto överspelat innan det blev byggt.
Projektet var egentligen anpassat för strategisk offensiv. Det var ingenting för en småstat som Sverige, där den strategiska defensiven med nödvändighet måste utgöra grunden för försvaret. Det kunde redan från början förutses att dessa minislagskepp inte skulle hålla måttet i en hopplöst ojämn kamp med stormakternas forcerade och allt snabbare utbyggnad av enorma slagskepp, det ena större och vassare än det andra.
Några läsanvisningar må vara på sin plats. Sven Stridsman avser säkerligen författaren och tyskaktivisten Sven Lidman som gav ut tidskriften Svensk Lösen och redigerade Vårdkasen, ett ytterst hätskt organ. Krigsberg torde avse Gustaf Stridsberg, medarbetare i Svenska Dagbladet, som också tillhörde dessa aktivistiska kretsar.
Några särskilt pricksäkra iakttagelser och slutsatser i novellen är värda att lyfta fram och beröra utifrån dagens läge:
”Vårt öde kommer att avgöras på land, inte på sjöss.” Detta gäller till fullo än idag. Armén är helt avgörande, men marint kustnära stöd med lätt flotta anpassat efter markstyrkornas möjligheter till maximal slagkraft är värdefullt. Problemet nu är att vi inte har så mycket att komma med i form av lantförsvar. Men det går att ändra på genom allmän värnplikt.
Söderberg klargör att det bara var fantasier att kunna möta stormakter på öppet hav med minislagskepp mot stormakters överlägsna slagskepp, med Storbritanniens ”Dreadnought”, som den då mest kraftfulla marina krigsmaskinen i en alltmer forcerad upprustning. Så sant! Småstater ska inte drömma om dueller med stormakter på deras villkor. Det finns vapen, strategier och taktik lämpade för småstater som vill försvara hela det egna landet.
”Samma sorts människor som inte ha nog föraktliga ord för traktater och andra ’pappersgarantier’ bruka tala med den största devotion om allianser. Hvad är då en allians, om inte ett stycke papper – ibland inte ens det! Och hvad är en allians mellan en stormakt och en liten nation? Ett protektorat! De som alltid ha Sveriges själfständighet och ära på läpparna borde skämmas att tala om allians med en stormakt!” Klargörande! I småstater finns det alltid svaga kretsar som saknar tillit till det egna folkets styrka och förmåga, och söker en skyddsmakt, som ska ta hand om alla säkerhetspolitiska bekymmer. Det är illusioner. De bortser från prislappen. De bortser från att i grunden kan man bara lita till egen värnkraft och sammanhållning. Ingen annan vet hur man bäst försvarar Sverige än vi själva. Men många vill gärna dra in oss i andras stridigheter på villkor vi inte har något som helst inflytande över; sedan må man tala platt om ”samråd” och ”sitta med vid rådsbordet” hur mycket man vill.
”Vi känner ju till det gamla struntpratet att Sverige måste ha en stark flotta, bland annat för att vara alliansfähig – naturligtvis med Tyskland, eftersom ingen annan stormakt ens med bästa vilja kan hjälpa oss.” Ja, frågan om ”alliansfähighet” och dess anpassande inverkan på försvaret och dess strategiska val av beväpning lever vi med än idag.
GENERALKONSULNS F-BÅTSMIDDAG.
Middagen hade gått under den angenämaste och hjärtligaste stämning och nästan endräktigt
skällande på regering och riksdag. Stats- och sjöministrarna hade serverats med ättikssås och sköljts ned
med Irroy extra dry. Nu hade man hunnit till kaffet och de stora allvarsamma havannorna och stod i
grupper här och där i rummen och halvviskande som hemligt sammansvurna.
Kapten Djurson vid flottan och skriftställaren Krigsberg, politisk medarbetare vid landets national-liberalaste högertidning, hade tagit värden, den förbindlige generalkonsuln, till fånga och trängt honom
in i en fönstersmyg.
— Ja, ja, ja, mina herrar, sade generalkonsuln, jag har naturligtvis inte en tanke på att undandra mig. Pansarbåtar måste vi ju ha, och vad typen beträffar måste ju vi lekmän böja oss för sakkunskapen. Och för resten är hela min sällskapliga ställning sådan att det vore absurt av mig att vilja ställa mig utanför. Men man vill ju ändå gärna veta besked! Jag läste nyligen i en tidning ett uttalande av kommendör Juel — F-båten nämndes inte, Juel talade bara om vårt sjöförsvarsproblem i största allmänhet — där han framhöll den även för en lekman ganska självklara saken att vid strid i öppen sjö måste vår flottas bästa F-båtar i stridsvärde vara jämngoda med fiendens bästa, även om våra skulle råka vara underlägsna i antal. Men sedan kom det något om ”våra säregna förhållanden”, som jag inte riktigt förstod. Därför frågar jag nu dig, min bror, han vände sig till kaptenen, vad är det för säregna förhållanden som gör att våra sjöofficerare tilltro sig att i öppen sjö möta en fientlig flotta, vars bästa båtar kosta tjugu à trettio
millioner pr styck eller mera, med tolvmillionsbåtar?
Det är mycket modigt och vackert av herrarna, men i alla fall: det måste vara några mycket säregna förhållanden! Och det skulle ju vara i öppen sjö? Men havet brukar, så vitt jag vet, vara sig så tämligen likt överallt och ganska snålt på säregna nationella förhållanden till den svagares favör . . .
— Ja, svarade kapten Djurson, i det han tankfullt betraktade cigarrens snövita asktub, ja, naturligtvis
borde vi helst ha Dreadnoughtar. Men man får hålla till godo med vad man kan få.
— Och för resten, sade Krigsberg, är ju F-båten bara en liten blygsam början. Sedan kommer Dreadnougihtarna!
— Ja — men hur var det med de där säregna förhållandena? frågade generalkonsuln.
Kapten Djurson fick ett grubblande ansiktsuttryck. Men en lycklig tillfällighet befriade honom från att svara. Markel dök plötsligt upp ur en vrå. Hans hängande mustascher hade grånat, och han påminde om den gamle Marius på Kartagos ruiner.
— Tillåt mig, älskade broder, sade han till värden, att så gott jag kan försöka utreda de säregna förhållandena. De äro först och främst inte mera säregna än att vi ha dem gemensamma med så gott som alla mindre stater med parlamentariskt statsskick. I alla sådana stater ser sig den militära sakkunskapen ställd inför nödvändigheten att försöka lösa svåra uppgifter med så små medel som möjligt. Den lever, andligen talat, i ett permanent hungertillstånd. Den har fått vänja sig vid att önska mycket och att hålla till godo med litet — att först med all sakkunskapens pondus begära det omöjliga för att sedan sätta samma sakkunskaps insegel på det lillas, men möjligas nödtorftiga tillräcklighet … Så går det till överallt i små stater med demokratiskt samhällsskick. Men så går det inte till i — i Österland. På tal om säregna förhållanden kunde det vara skäl att erinra sig de säregna förhållandena i — Österland.
Där är det några herrar i iden nominella härskarens omgivning som bestämma vad som skall kostas på flottan, och om folkförsamlingen muckar får den en väldig spark i ändan! För att vi skulle kunna kapprusta i fråga om pansarbåtar med vår käre granne i öster, skulle inte bara fordras att vi hade något så när jämförliga materiella resurser, men örst och främst att riksdagen avskaffades!
— Hm, min kära Markel, sade generalkonsuln, det låter nästan som om du menade att vi inte under några omständigheter kunna försvara oss!
— Jo, sade Markel, det vill jag gärna tro att vi kunna! Men det är en annan historia. Tills vidare behandla vi sjöförsvaret och de säregna förhållandena! Herr kapten Djurson: tillåt mig ett litet tankeexperiment! Antag att högern hade segrat vid valen i höstas, segrat lika eklatant som vänstern nu faktiskt segrade: med både riksdagsmajoritet och stor andra kammarmajoritet! Hur hade det då gått med F-båten? Den hade kanske för formens skull blivit byggd; men den hade säkert blivit ensam i sitt slag. Med andra och nya bevillningsmöjligheter för ögonen skulle den sjömilitära sakkunskapen plötsligt ha fått syn på den självklara sanning som vår värd för fem minuter sedan citerade efter kommendör Juel, den skulle enstämmigt ha förklarat det för ett ansvarslöst vanvett att vilja sända ut en tolvmillionersbåt eller flera att slåss med trettiomillionersbåtar i öppen sjö; och den skulle ha begärt Dreadnoughtar — och fått dem!
Har jag orätt, herr kapten?
— Nej, det där är ju självklara saker.
— Nå, inte så självklara ändå, mumlade generalkonsuln. Om en högerregering, även efter den mest glänsande valseger för partiet, hade vågat begära Dreadnoughtar, då hade den inte bara fått vänsterpartierna emot sig, men den gamla lantmannahögern skulle ha svimmat inför siffrorna.
-— Det kan det vara något i, sade Markel. Och därför måste den sjömilitära sakkunskapen sätta sitt sigill på den dyraste båt den törs begära, fast den inte på långt när är dyr nog att duga något till!
Det kommer sig av de säregna förhållanden, som i alla mindre och demokratiskt styrda länder äro utmärkande för den militära sakkunskapen i dess umgängelse med statsmakterna och offentligheten. På sjön finns inga säregna förhållanden. Det är på landbacken vi böra söka dem!
Skalden Sven Stridman gick med långa steg av och an i rummet. Hans stålblå ögon sköto vita blixtar.
— Ja, det är ett litet helvete, sade han, att bönder och skollärare skola ha att bestämma om viktiga statssaker. Jag undrar vad det hade blivit av Sveriges storhetstid om Gustav Adolf hade frågat bönderna om lov att deltaga i trettioåriga kriget!
— Nej, hör nu, min lilla fina fan, insköt Markel, vad pratar du för smörja? Gustav Adolf frågade
verkligen bönderna om lov och det två gånger innan han gav sig ut! Två gånger utvecklade han för
sekreta utskottet sina åsikter om den föreliggande situationen, och i sekreta utskottet inkallade han
båda gångerna representanter för bondeståndet, fast han enligt sin egen riksdagsordning inte var tvungen till det. Saken var den att han i likhet med fadern och farfadern och i likhet med alla stora regenter var en stor demagog! Eller vad säger Krigsberg, som är hemma i svenska historien?
— Jo, det passar. Men eftersom du tycks ha en smula högaktning för Gustav Adolf, så kan det kanske roa dig att höra ett uttalande av honom rörande vårt sjöförsvar. Han tänkte sig en gång i ett av sina dystrare ögonblick den möjligheten att Sverige kunde förlora sina länder på andra sidan Östersjön och se sig hänvisat till en rent defensiv politik. För den eventualiteten — som knappt hundra år senare blev verklighet — ger han oss följande råd: ”Svenskarna borde, om de en gång i framtiden förlora östersjöländerna och herraväldet över Östersjön, lägga sig inom egna klippor och skär, hålla en stark flotta och leva i landet sinsemellan eniga, då ingen skall dem lätteligen antasta.” — Jag har hittat det i Geijers samlade skrifter, tredje bandet, sidan 372.
— Älskade Krigsberg, svarade Markel, jag har verkligen en mycket stor högaktning för Gustav Adolf. Men han dog den 6 november 1632 på grund av närsynthet — han red in bland en skock kroater i tanke att det var Smålands ryttare. Därför fick han aldrig tillfälle att bilda sig något omdöme om vårt lands nuvarande militärpolitiska läge, och han har heller aldrig yttrat sig i den frågan. Du spelar ju schack, Krigsberg? Gott: då vet du att ett drag som är mycket bra i en viss ställning redan i nästa drag kan vara meningslöst. Allt på sin tid! På sin rätta tid! På Gustav Adolfs tid var den skandinaviska halvön knappast en halvö, mer en ö. Det fanns ingen möjlighet på den tiden att föra fram en invasionsarmé genom de hundramila ödemarkerna norr om Bottniska viken. Och med en stark svensk flotta var varje fientligt angrepp otänkbart mot det egentliga Sverige. För övrigt var Danmark på den tiden vår enda medtävlare om herraväldet i östersjön; ingen kunde då ännu drömma om en rysk flotta eller ens om en tysk. 15- och 1600-talen voro en gyllene tid för några små, men duktiga och företagsamma sjöstater: Portugal, Holland, Danmark och England — England som stormakt på havet daterar sig från den tiden. Och även Sverige kunde på den tiden vara med i fråga om flottrustningar.
En stark flotta på den tiden kostade en liten bråkdel av vad ett enda slagskepp kostar nu. Och likväl borde vi naturligtvis underkasta oss nästan hur stora ekonomiska uppoffringar som helst för att hålla en stark flotta, om det bara hjälpte — om det inte vore så fullständigt meningslöst! Jag är viss om att Gustav Adolf, om han steg upp ur sin grav och tog plats som ordförande i försvarsberedningen, skulle skratta sig halvt fördärvad åt den stackars F-båten, så snart han hunnit sätta sig in i dess stridsvärde, jämfört med verkliga slagskepp! Jag fruktar att han med ett fritt behandlat citat från en författare, som han troligen skulle haft nöje av att läsa, hade sagt: You are a humbug, Mr F-boat! — Hur kommer det i verkligheten att gå till om ”fienden” (nomina sunt odiosa) skulle finna det politiska läget i Europa gynnsamt för ett
angrepp mot Sverige?! Förutsättningen är då först och främst den att Tyskland är invecklat i krig med England eller med England-Frankrike. Det kan i ett sådant krig, i synnerhet i ett krig mellan Tyskland och England ensamma, mycket lätt in- träffa att den tyska flottan icke vågar inlåta sig
på en avgörande strid med den engelska, utan helt stilla (om Kielkanalen då är färdig) drar sig in i
Östersjön, där Englands största båtar aldrig våga sig in i krigstid. England kan då blockera de tyska
Nordsjöhamnarna, och många judar och kristna i Hamburg bli ruinerade. Då ligger den frestelsen nära för Tyskland att söka en användning för sin väldiga stridsmakt till lands och kasta sig över Danmark — det trots de aktningsvärdaste ansträngningar hopplöst och hjälplöst oförsvarbara
Danmark! Det är då faran är inne för oss och frestelsen för ”fienden”! Tyskland har intet reellt intresse av
att erövra Danmark, men vem tänker i krigs- och vanvettstider på reella intressen? Det gäller att uppnå ett resultat, om också bara ett skenbart! Därför är det alltför möjligt — alltför troligt! — att
Tyskland i sådant fall kastar sig över Danmark.
Danmarks erövring är gjord i en handvändning. Den är kanske inte menad som varaktig, men blott som
en pant vid fredsslutet. Det är i det här sammanhanget likgiltigt: konsekvensen blir i varje fall den
att vår ”fiende” får en fullt acceptabel förevändning till kompensationer i Nordskandinavien och att Tyskland därvid för att hålla sin östra gräns fri måste ge honom fria händer. Nu har visserligen ”fienden”, i motsats till vad Sven Hedin vill göra troligt, intet som helst reellt intresse av att göra erövringar i Nordskandinavien. Men som jag visst redan har sagt: vem tänker på realintressen i krigs- och vanvettstider? Sverige har inte alltid inte vid varje tidpunkt i sin historia, vid statsrodret haft män som förstodo rikets verkliga nytta. Man kan därför utan att förnärma en sedan 103 år fredligt och vänligt sinnad grannstat våga den hypotesen att det också där kan inträffa att de ledande statsmännen ha en något grumlig uppfattning av statsnyttan. Det händer lätt att de sätta icke blott ekonomisk vinning, men också ett odödligt namn i samband med rikets utvidgning högre! Det händer lätt:
det har hänt hos oss, och det kan också hända där! Då är frestelsen där för dem och faran för oss!
Men var snälla och kom ihåg att ett fientligt angrepp mot oss aldrig kommer att företas annat än i
samförstånd med Tyskland — ett nödtvunget samförstånd i så fall, ty utan nödtvång lär icke Tyskland
tillåta sin östra granne något försök till maktutvidgning varken i Nordskandinavien eller annorstädes i dess närhet. . . Naturligtvis är ingen nog barnslig att tro att Tyskland därvid skulle låta sigledas av någon sympati för sina germanska stamfränder i norr — vi kan tvärt om lugnt utgå ifrån att vi inte äro särdeles omtyckta i Berlin. Hela den riktning som utvecklingen i de tre små nordiska rikena har tagit under det senaste årtiondet måste vara innerligt antipatisk för de ledande kretsarna i Preussen. Deras sympatier gå långt snarare i riktning åt Nevan. Men det blir nödvändigheten och inte antipatierna som kommer att fälla utslaget. Vi känner ju till det gamla struntpratet att Sverige måste ha en stark flotta, bland annat för att vara alliansfähig — naturligtvis med Tyskland eftersom ingen annan stormakt ens med bästa vilja
kan hjälpa oss. Onödiga bekymmer! ”Fienden” angriper oss aldrig, om han därvid löper den ringaste risk att få med Tyskland att göra! — Om det en gång gäller, har vi inte att räkna med någon annan bundsförvant än på sin höjd Norge — eftersom Norge i alla fall får dela skadan med oss, om det går illa — och alltid äro vi väl alliansfähiga med Norge . . . Samma sorts människor som inte ha nog
föraktliga ord för traktater och andra ”pappersgarantier” bruka tala med den största devotion om
allianser. Vad är då en allians, om inte ett stycke papper — ibland inte ens det! Och vad är en allians
mellan en stormakt och en liten nation? Ett protektorat! De som alltid ha Sveriges självständighet och ära på läpparna borde skämmas att tala om allians med en stormakt! — Men vad var det jag ville säga? Jo: Tyskland har alltså tagit Danmark och till gengäld givit Ryssland fria händer i Nordskandinavien, portarna i Bellonas tempel stå på vid gavel, och kriget är här! Vad sker då? Vad sker först? Sven Hedin vill att den svenska flottans spejarfartyg skola smyga längs den ryska och finska kusten för att ta reda på vad som förehas i hamnarna! Jag har aldrig i mitt liv hört något så barnsligt av en fullvuxen karl! De lära nog akta sig för en så fantastisk expedition, och den behövs inte heller. En koncentrering av trupper och
transportfartyg i en eller flera östersjöhamnar kan omöjligt försiggå i hemlighet, den kommer ögonblickligen i världspressen! — Men vad sker alltså? Allra först kanske ett försök att överrumpla
Oscar-Fredriksborg. Det bör inte kunna lyckas. Vad sker därnäst?
Mänskligt att döma ett försök att landsätta trupper någonstans i norra Uppland. Och det försöket kommer att lyckas, antingen vi ha F-båtar eller inte! En annan sak blir hur det kommer att gå med de
stackars satar som bli landsatta… strandsatta kunde man också säga .. . Men det hör till krigshistoriens elementäraste erfarenheter att det är omöjligt att förhindra eller nämnvärt försvåra en fientlig landstigning utan att äga en flotta vars stridsvärde är åtminstone något så när jämförligt med
fiendens. Och det finns ingen i hela riket, inte ens brodern Krigsberg, som inbillar sig att vi någonsin komma att ha en sådan flotta! Den fientliga flottan lägger sig på kryss mellan Åland och Grisslehamn;
norr därom blir ingen svensk flotta synlig, och norr
därom försiggår landstigningen! Det måste vi finna oss i; det är just den situationen vi bör försöka sätta oss in i på förhand! Och om vi ha satt oss tillräckligt väl in i den, kan det lätt hända att det blir synd om de strandsatta! Vårt öde kommer att avgöras på landbacken, inte på sjön! Jag förstår utmärkt väl herrar sjöofficerares kärlek till sitt vapen och sitt yrke; men de måste, som vi andra, försöka finna sig till rätta med den torra verkligheten. Och den torra verkligheten är den att man inte kan försvara ett land med en flotta, när landet inte är en ö! — Och det finns också en annan torr verklighet. Hittills har nästan varje sjöofficer, som inte var dummare än folket är mest, haft utsikt att med all sannolikhet bli statsråd med tiden. Det tycks som om det skulle vara slut med det nu, och det är ju för djävligt!
Markel såg sig omkring. Det hade blivit litet tomt i rummet. Kapten Djurson och skriftställaren Krigsberg halvviskade med värden i en fönstersmyg. Och från ett angränsande rum hördes skalden Sven
Stridmans något exalterade röst:
— Riksdagen måste avskaffas! Jag ser ingen
annan utväg!