Et farligere Norge?

Mats Björenfeldt

Tormod Heier är en norsk officer (oberstløytnant i Hæren), verksam vid Forsvarets stabsskole. 2017 tilldelades han Ossietzky-priset. Han har nu skrivit boken Et farligere Norge? (Fagbokforlaget 2019).

Ryssland genomför i dessa dagar sin största militärövning på många år utanför Norges norra kust. Norges försvarsminister Haakon Bruun-Hanssen uppger att övningen är den största under de senaste 40 åren. Tormod Heier menar att Putin här ger besked till statsminister Erna Solberg och Nato, att Ryssland inte accepterar att USA blir alltmer militärt involverat i Norge och Rysslands närområde.

Författaren ställer frågan hur långt en småstat kan gå, utan att grannstaten provoceras till motreaktioner. Han finner att Norge har hamnat i en upprustningsspiral, där ”tilgang på mer militærmakt gjennom USA ikke nødvendigvis gir tilgang på mer sikkerhet overfor Russland”. Genom att Norge har gjort sig avhängigt av USA har man inte ett trovärdigt försvar i norr, och den säkerhetspolitiska situationen är mer bekymmersam än den var under det kalla kriget. Boken handlar bland annat om konsekvenserna av att Norge efter millennieskiftet haft som mål att bli ”best i NATO”.

Heier lyfter fram faran för småstater att, i stället för att satsa på ett självständigt försvar, bli involverade (”entrapped”) i amerikanska krig på olika ställen i världen, som Centralasien och Mellanöstern. Och det är inte för att småstaterna har några intressen där, utan för att ge något tillbaka, så att man inte blir glömd eller marginaliserad av sina allianspartners.  Norge är en småstat i detta sammanhang. Norges betydande bidrag till USA:s krig i Afghanistan ”er ei investering som skal sikre at også Noreg mottar alliert støtte om vi trengt det”, ett citat från ett dokument från norska försvarsdepartementet 2017.

Men samtidigt exporterar Norge militärmakt för att väst är ett så kallat ”verdifelleskap”, och man önskar bidra till en mer liberal världsordning i till exempel Irak, Syrien, Libyen och Afghanistan. Heier ser dock här problem. Det ena är ekonomiskt. För perioden 2021–2037 krävs ”merkostnader” på 100 miljarder NOK (sidan 18).  Men kostnaden är även politisk. Att vara en ”god alliert” kräver även insatser för att dämma upp för ett ökat ryskt inflytande i Östeuropa och Mellanöstern. Norge lämnar militärt bistånd till Georgien, trots att den staten ligger innanför den så kallade ”russiske innflytelsessfæren.” Härigenom blir den strategiska varseltiden för amerikanska styrkor kortare, påpekar Heier. Det finns även inrikespolitiska kostnader att beakta, genom det kunskapsglapp som finns gentemot civilsamhället. Denna underkommunikation om vilka värderingar som ligger till grund för Norges balansgång mellan USA och Ryssland är Heiers huvudskäl för att skriva boken.

Ett problem för Norge är att landet befinner sig 40 kilometer från en av världens mest avancerade atomstyrkor på Kolahalvön. Detta var oproblematiskt under 1990-talet, när förhållandet mellan USA och Ryssland var gott. Nu har antalet amerikanska styrkor ökat i Norge, vilket fått Ryssland att vidta motåtgärder. Tröskeln för militära aktioner har minskat. När Norge 1949 blev medlem i Nato, förbjöd man utländska trupper på norsk mark i fredstid. Men nu borrar man sedan 2017 upp gamla skyttevärn vilka tidigare hade fyllts med cement.  I spänningsfältet mellan nationella och internationella intressen är det för Norges vidkommande endast en sak som är väsentlig: att vara en ”god alliert”, men det innebär att de norska styrkorna inte är dimensionerade att avskräcka Ryssland i norr, då man samtidigt ska lösa utlandsuppdrag i söder. Härigenom uppkommer en sårbarhet i det norska försvarsvärnet, som bara kan lösas med amerikanska styrkor. Det uppkommer därför ett ”avhengighetsdilemma” (sidan 29)

Författaren hävdar att den makten som Norge, Sverige och Finland besitter genom sin geografiska närhet till Ryssland är stor. Dessa länder har något som Ryssland inte har: möjligheten att knyta sig närmare USA eller skapa större avstånd till USA, allteftersom Ryssland framstår som mer hotande eller mindre hotande. Denna logik utgör den så kallade ”nordiske balanse”, myntat av Arne Brundtland på mitten av 1960-talet. Men för Nato-landet Norge är det svårt att upprätta någon balans, när några månader efter Rysslands annektering av Krim USA snabbt överförde luft-, sjö- och markstridskrafter till Östersjön, Baltikum och den ryska gränsen – utan att man följde protokollet i Nato-stadgan, vilket Tyskland ställde sig skeptiskt till (sidan 43).

Intressant är författarens notering att de svenska och finska insatserna på ”alliansearenan” gradvis har bidragit till att minska den regionala stabiliteten i Nordeuropa (sidan 45). Genom den förda politiken har Sverige och Finland, från att ha varit en buffert mellan väst och öst, med USA och Ryssland på armlängds avstånd, bidragit till att Norden i dag kommit att bli en strategisk front (sidan 45). En orsak är bland annat Sveriges Host Nation Support- avtal (det så kallade värdlandsavtalet) med USA, som minskar Rysslands strategiska varseltid. Något som svenska politiker verkar vara okunniga om.

Ett intressant kapitel handlar om passiv och aktiv realism, med tankegångar som lanserats av bland andra den amerikanske professorn John Mearsheimer .  Från att de nordiska staterna traditionellt satsat på folkrätt och kollektiva försvarslösningar, har man övergått till en ”aktiv realism”: ”småstater som Norge, Sverige og Finland blir pådrivere for et våpenkapløp som reducerer sikkerhetsmarginene i Nord-Europa” (sidan 81).

Ett annat kapitel handlar om Norges knähundsagerande i Libyen-kriget, ett krig som dåvarande statsminister Jens Stoltenberg (nu Nato-chef) kan tänkas sig att göra om! Tyvärr behandlar inte författaren Sveriges agerande i detta krig. Och som skrivits på denna sajt väntar vi på en sanningskommission i frågan.

Kapitel 4 handlar om Norges relation till USA och det norska ”avhengighetsdilemma” . I kapitel 5 analyseras Norges förhållande till Ryssland. Båda kapitlen mycket läsvärda. Författaren lyfter fram grundläggande sårbarheter i den egna försvarsstrukturen, vilket gör att Norge – och för den delen även Sverige – riskerar att eskalera en kris, framför möjligheten att avvärja den med fredliga medel. Det gäller således att krisen blir tillräckligt stor och inte ”for stor for Norge men for liten for NATO” (sidan 126).

Kapitel 6 har titeln ”Utlandet som arena for nasjonal sikkerhet”. En intressant analys leder fram till att norska militära insatser utomlands till ofantliga kostnader inte har ökat norsk säkerhet, snarare tvärtom. Författaren önskar här mindre hemlig­hets­hållande och mer politisk konsensus. 

Trots att Norge är en fredsnation, en humanitär stormakt och en ”god alliert”, finner författaren att Norge har blivit farligare för Ryssland, för USA och för den norska befolkningen (sidan 186). Han eftersträvar en ”ny norsk sikkerhetstenkning”. Heier förespråkar ett trovärdigt nationellt försvar, som i kristider ”skapar pusterom for nervøse politikere, diplomater og generaler”, vilket gör små avvikelser från ett fredligt normaltillstånd mindre farliga. Han efterlyser större ”sensitivitet overfor russiske sikkerhetsinteresser”. ”Norske styrker vil […] være mer nyttige i nordområdene enn i Afghanistan, Irak, Libya, Jordan, Syria, Middelhavet, Det indiske hav, Mali eller i luftrommet over Baltikum.” (sidan 188)

Boken är ett måste för varje försvarsvän.