Ingen ny folkrätt på plats. Anmälan av tre nya böcker.

Mats Björkenfeldt

I den nyutkomna boken The Use of Force in International Law. A Case-Based Approach (red. Tom Ruys och Olivier Corten, Oxford 2018, 961 sidor) analyserar 76 framstående folkrättsexperter 66 olika internationella händelser efter andra världskriget (och dessutom ”Carolina Incident” som utspelade sig 1837 men som det fortfarande hänvisas till), där väpnat våld har kommit till användning. Några författare från de nordiska länderna finns inte med, vilket kanske beror på avsaknad av internationellt infly­tande hos våra folkrättsexperter.

Boken är uppdelad i tre delar.

Del 1 tar upp händelser under det kalla kriget (1945–1989)

  • The Korean War – 1950-1953 (Nigel White)
  • The Suez Canal Crisis – 1956 (Alexandra Hofer)
  • The Soviet Intervention in Hungary – 1956 (Eliav Lieblich)
  • The U-2 incident – 1960 (Ki-Gab Park)
  • The Belgian Intervention in The Congo – 1960 and 1964 (Robert Kolb)
  • The Indian Intervention in Goa – 1961 (Tom Ruys)
  • The Cuban Missile Crisis – 1962 (Alexander Orakhelashvili)
  • The Gulf of Tonkin Incident – 1964 (Douglas Guilfoyle)
  • The US Intervention in the Dominican Republic – 1965 (Christian Walter)
  • The Six Day War – 1967 (John Quigley)
  • The Intervention in Czechoslovakia – 1968 (Gerhard Hafner)
  • The USS Pueblo Incident – 1968 (Wolff Heintschel von Heinegg)
  • The Indian Intervention into (East) Pakistan – 1971 (Dino Kristiotis)
  • The Yom Kippur War – 1973 (François Dubuisson and Vaios Koutroulis)
  • Turkey’s intervention in Cyprus – 1974 (Oliver Dörr)
  • The Mayaguez Incident – 1975 (Natalino Ronzitti)
  • The Entebbe Raid – 1976 (Claus Kreß and Benjamin K. Nußberger)
  • The Larnaca Incident – 1978 (Constantine Antonopoulos)
  • The Vietnamese Intervention in Cambodia – 1978 (Gregory H. Fox)
  • The Ugandan-Tanzanian War – 1978–1979 (Kenneth Chan)
  • Operation Litani – 1978 (Myra Williamson)
  • The Lebanon War – 1982 (Myra Williamson)
  • The Soviet Intervention in Afghanistan – 1979-1980 (Georg Nolte and Janina Barkholdt)
  • The US Hostage Rescue Operation in Iran – 1980 (Mathias Forteau and Alison See Ying Xiu)
  • The Iran-Iraq War – 1980–1988 (Andrea de Guttry)
  • Israel’s Air Strike Against Iraq’s Osiraq Nuclear Reactor – 1981 (Tom Ruys)
  • The US Intervention in Nicaragua – 1981-1988 (Jörg Kammerhofer)
  • The Falklands/Malvinas War – 1982 (Etienne Henry)
  • South African Incursions into Lesotho – 1982 (Theresa Reinold)
  • The US Intervention in Grenada – 1983 (Nabil Hajjami)
  • The Israeli Raid Against the PLO Headquarters in Tunis – 1985 (Erin Pobjie, Fanny Declercq and Raphaël Van Steenberghe)
  • The Killing of Khalil al-Wazir by Israeli Commandos in Tunis – 1988 (Eric Pobjie, Fanny Declercq and Raphaël Van Steenbergher)
  • The US Strikes Against Libya – 1986 (Maurice Kamto)
  • The US Intervention in Panama – 1989 (Nicholas Tsagourias)

 

Del 2 ”Post-Cold War Era 1990-2000”:

 

  • The ECOWAS Intervention in Liberia – 1990–1997 (Ugo Villani)
  • The Gulf War – 1990–1991 (Erika de Wet)
  • Intervention in Iraq’s Kurdish region and the Creation of the No-Fly Zones in Northern and Southern Iraq – 1991–2003 (Tarcisio Gazzini)
  • The Intervention in Somalia 1992 – 1995 (Terry D. Gill and Kinga Tibori-Szabó)
  • The Intervention in Bosnia and Herzegovina –1992–1995 (Pierre Klein)
  • The US Air Strike Against the Iraqi Intelligence Headquarters – 1993 (Paulina Starski)
  • The ECOWAS Intervention in Sierra Leone – 1997–1999 (Susan Breau)
  • The US Strikes in Sudan and Afghanistan – 1998 (Enzo Cannizzaro and Aurora Rasi)
  • The Eritrean-Ethiopian War – 1998–2000 (Sean D. Murphy)
  • The Great African War and the Intervention by Uganda and Rwanda in the Democratic Republic of Congo – 1998–2003 (James A. Green)
  • The Kosovo crisis – 1999 (Daniel Franchini and Antonios Tzanakopoulos)

 

Del 3 “The Post 9/11-Era (2001–)”:

 

  • The Intervention in Afghanistan – 2001– (Michael Byers)
  • The Iraq War – 2003 (Marc Weller)
  • Israeli Air Strikes in Syria – 2003 and 2007 (Lindsay Moir)
  • The Israeli Intervention in Lebanon – 2006 (Christian J. Tams and Wenke Brückner)
  • The Turkish Intervention Against the PKK in Northern Iraq – 2007-2008 (Kimberley N. Trapp)
  • “Operation Phoenix” – the Colombian Raid Against the FARC in Ecuador – 2008 (Mónica Pinto and Marcos Kotlik)
  • The Conflict in Georgia – 2008 (Christine Gray)
  • Israeli Military Operations Against Gaza: Operation Cast Lead (2008–2009), Operation Pillar of Defense (2012) and Operation Protective Edge (2014) (Christian Henderson)
  • The NATO Intervention in Libya – 2011 (Ashley Deeks)
  • US Extra-Territorial Actions against Individuals: Bin Laden, Al Awlaki, and Abu Khattalah (David Kretzmer)
  • The Intervention in Côte d’Ivoire – 2011 (Dire Tladi)
  • The Intervention of the Gulf Cooperation Council in Bahrain – 2011 (Agatha Verdebout)
  • The Ethiopian Military Intervention in Somalia – 2011 (Jean-Christophe Martin)
  • The Intervention of France and African Countries in Mali 2013 (Karine Bannelier and Théodore Christakis)
  • Threats of and Actual Military Strikes against Syria – 2013 and 2017 (Anne Lagerwall)
  • The Crisis in Ukraine – 2014 (Mary Ellen O’Connell)
  • The Military Operations against the “Islamic State” (ISIL or Da’esh) – 2014 (Olivier Corten)
  • The Saudi-Led Military Intervention in Yemen’s Civil War – 2015 (Luca Ferro and Tom Ruys)
  • The ECOWAS Intervention in the Gambia – 2016 (Mohamed S. Helal)

 

För folkrättsintresserade är boken en guldgruva. Det är slående att alla inblandade stater som tar till vapen söker rättfärdiga sitt agerande med åberopande av folkrätten, ofta självförsvarsrätten eller att man har blivit inbjuden av någon. Och inte sällan hänvisas till vad man själv anser vara legitimt, vilket är något helt annat än vad som är legalt enligt folkrätten

Någon möjlighet här att redogöra för analyserna i detalj finns förstås inte, så det får bli ett i urval.

Kosovo

En viktig genomgång görs beträffande “The Kosovo crisis – 1999”. Detta var Natos första stora militära aktion. Det var också den första stora interventionen i Europa utan något mandat från FN:s säkerhetsråd. Enligt FN-stadgan finns då endast artikel 51, om självförsvarsrätten, att ta till för att aktionen ska anses vara laglig. Men Nato argumenterade inte i rättsliga termer för sina bombanfall, utan hänvisade istället till att Jugoslaviens regering inte efterlevt en resolution från Säkerhetsrådet, till FN:s generalsekreterare Solanas varning för en humanitär katastrof, till att en ytterligare resolution från Säkerhetsrådet var osannolik och till hotet mot fred och säkerhet i regionen. Någon enighet fanns dock inte inom Natolägret. Majoriteten av övriga stater var kritiska mot Natos attacker, och det hävdades att dessa stred mot FN-stadgan. Och i genomgången framhålls att det var bara Belgien och Storbritannien som åberopade doktrinen om humanitär intervention, medan Tyskland och Frankrike endast framhöll ”the exceptional character of the situation”.

Majoriteten av folkrättssakkunniga hävdar att bombningarna var olagliga. Och i boken framhålls övertygande: ”Replacing the Security Council with some other international organisation or regional arrangement would run contra, not preater, the UN Charter and would essentially constitute also a return into an unregulated right to restore to force.”  I en intervju i Svenska Dagbladet den 12 april 1999 var Carl Bildt starkt kritisk mot Nato-angreppet. Han framhöll att det inte var förenligt med den folkrätt som vi har haft hittills. Han underströk risken för spridningseffekter, till exempel att Ryssland och Kina tar det icke FN-sanktionerade kriget mot Serbien som förevändning för egna militära äventyr. Och där fick ju Bildt rätt. En annan person påstod i Svensk Juristtidning att Nato tillämpat ”djungelns lag”.

Det väsentliga är att någon ny folkrätt inte har skapats genom Natos flygbombningar och staternas reaktioner på dessa. Tilläggas kan att Kosovo ännu inte blivit invalt i FN, då många stater hävdar att Kosovo tillkommit i strid mot folkrätten (”no fruit of aggression” eller Simpson-doktrinen från 1933).

Analysen i boken får stöd av professor Robert Kolb i International Law on the Maintenance of Peace, Jus Contra Bellum (Edward Elgar Publishing 2018), som på sidan 434 påpekar: ”We can nevertheless be sure that, in the current state of positive international law, it is very difficult indeed to justify unilateral humanitarian intervention (i.e. intervention without Security Council authorisation).”

Även professor Christine Gray, International Law and the Use of Force (Oxford 2018), delar detta synsätt på sidan 73 och följande. Hon påpekar att vad gäller Syrien så var det endast Danmark som 2013 åberopade humanitär intervention, medan ”Sweden said that the air strikes raised question of com­pa­bility with international law”.

Georgien

 Christine Grays artikel om konflikten i Georgien bör även lyftas fram. En storskalig konflikt bröt ut mellan Ryssland och Georgien i augusti 2008. Striderna varade bara några dagar, men efterverkningarna är bestående. Bakgrunden till konflikten är komplicerad och har sin upprinnelse i Georgiens självständighet 1991. Sydossetien och Abchazien var/är autonoma delar av Georgien.  Inbördeskrig startade i Sydossetien, varefter Ryssland mäklade fred. Sochiavtalet ingicks i juni 1992. En styrka på 1500 man skulle agera fredsbevarande under ryskt befäl. Motsvarande hände i Abchazien, men nu genom Moskvaavtalet från maj 1994. FN installerade en fredsbevarande trupp (UNOMIG). Säkerhetsrådet underströk vikten av bevarandet av Georgiens oberoende och territoriella integretet.

Efter Rosenrevolutionen önskade Saakashvili återta kontrollen över de två områdena och inbördeskrig blossade åter upp. I mars 2008 åberopade Ryssland “Kosovoprejudikatet” och ändrade sin politik, varpå Georgien anklagade Ryssland för att vilja annektera de två autonoma områdena. . I April 2008 förklarade Nato att Georgien var välkommen (“in principle”) som medlem. Konflikten eskalerade, då Georgien den 7 augusti 2008 genomförde en artilleriattack mot  Sydossetiens huvudstad. Ryssland svarade med att sända in trupper och stridsvagnar på Georgiens territorium. I Säkerhetsrådet åberopade Ryssland sin rätt till självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan. Ryssland erkände de två områdena som självständiga stater (“Om Kosovo hade rätt till självständighet efter Natos olagliga bombningar, så har Sydossetien och Abchazien samma rätt”). En fredsplan togs fram i Säkerhetsrådet.

Den 30 september 2009 publicerades en tusensidig EU-rapport, som sammanfattar: ”Det är omöjligt att ’lägga hela ansvaret’ bara på en sida. […] De öppna fientligheterna inleddes genom Georgiens granatbeskjut­ning av Tschinvali.”

I rapporten görs gällande att artikel 2(4) och 51 i FN-stadgan var tillämpliga. Men som framgår av den första artikeln gäller den bara “internationella tvister” och den andra artikeln gäller endast vid ett väpnat angrepp mot en stat. Och Christine Grey hänvisar till ett flertal framstående folkrättsexperter vilka framhåller att rapporten är helt fel ute när man tillämpar artiklarna på inbördeskriget(n) i Georgien. Rysslands våldsanvändning i Georgien var alltså olaglig. Hon avslutar med att konstatera att rapporten har inte “attracted significant support for its views.”

IS

Professor Olivier Corten behandlar i The Use of Force in International Law. A Case-Based Approach de militära operationerna mot den så kallade islamiska staten (IS). Och han noterar att det finns tre huvudargument för lagligheten av militära åtgärder mot IS. Det första är att Säkerhetsrådet godkänt våldsanvändning.. Det andra är att Iraks och Syriens regeringar har gett sina medgivanden. Det tredje är självförsvar.

Vad gäller Säkerhetsrådets resolution 2249 noterar Corten att medlemsstaterna enligt denna måste agera ”in compliance with international law, in particular with the United Nations Charter”.  Då Säkerhetsrådet inte auktoriserat medlemsstaterna att intervenera på en annan stats territorium, kan t.ex. inte USA åberopa resolutionen när man flygbombar i Syrien. Hans analys är glasklar.

Corten finner vidare att Iraks regerings medgivande är laglig grund för de militära åtgärderna i Irak och att detsamma kan sägas om Rysslands agerande i Syrien, som utfördes efter ”a request from the Government of the Syrian Arab Republic”.

Men när det gällde övrigas inblandning i Syrien fanns ingen inbjudan från den syriska regeringen, utan här åberopas självförsvarsrätten, vilket även Turkiet gör för sin intervention i Irak.

För klarhets skull ska påpekas, att ett medgivande från statsledningen inte är en laglig grund för våld från utländsk stat i ett inbördeskrig. Däremot är i enlighet med folkrätten om den utsatta staten agerar i självförsvar mot utländska styrkor: den kollektiva självförsvarsrätten.

Corten hänvisar till ett brev som president Barack Obama skickade till FN, där hänvisning gjordes till artikel 51 i FN-stadgan, det vill säga självförsvarsrätten, då den syriska regimen var ”unwilling or unable to prevent the use of its territory for […] attacks.” Tyskland, med stöd av Norge och Belgien, påstod å sin sida att Syriens regering inte hade effektiv kontroll över delar av sitt territorium, varför militära aktioner mot IS skulle vara lagliga, då de inte riktade sig mot ”the Syrian Arab Republic”. Frankrike gjorde gällande att man utsatts för en väpnad attack av terrorister i Paris.

Men som Corten noterar, har Syriens regering bekämpat IS under många år, något som bekräftats i flera rapporter till FN:s generalsekreterare. Så någon ovilja föreligger inte. Att folkrätten ålägger stater att bekämpa terrorister på sitt eget territorium framgår av Declaration of Friendly Relations; se Lagen mot krig (Celanders förlag 2013, finns för nedladdning på denna sajt), sidan 189.

Men ”unable”? Otvivelaktigt hade den syriska regimen svårigheter att hindra gränsöverskridande militära aktioner av IS, men det är något som inte medför att andra stater har rätt till väpnade aktioner på syriskt territorium, påpekar Corten, vilket Internationella domstolen i Haag klargjort. Och därtill kommer att rätten till självförsvar förutsätter en väpnad attack enligt artikel 51 i FN-stadgan, vilket enligt samma domstol inte är för handen när ”armed bands” tar sig över gränsen. Corten noterar att den syriska regeringen inte hade skickat IS-krigare över gränsen och var inte heller ”substantitially involved” i IS:s väpnade aktiviteter.

Corten avslutar med konstaterandet att majoriteten av stater har avvisat Obamas försök att förändra folkrätten med sin ”unwilling or unable to prevent”-doktrin, och då kan inte heller folkrätten ha utvecklats.

 

 Nödvändiga verktyg

De tre böcker som här anmälts är alla nödvändiga verktyg för att kunna genomskåda folkrättsbrott förklädda i legal/legitim skrud.

 

 

 

 

Facebook
Twitter
Google+
https://www.alliansfriheten.se/ingen-ny-folkratt-pa-plats-anmalan-av-tre-nya-bocker/
RSS