utvald

Amerikanska statsvetare har ett aktningsvärt inflytande på den i vart fall i väst dominerande diskussionen om krig och fred. Det finns onekligen röster där som det är värda att lyssna till. Men bara ibland och inte så särdeles ofta. Det handlar där framför allt om stormaktspolitik och mindre staters intressen är inte särskilt angelägna ämnen. FN-stadgan och dess våldsförbud behandlas oftast styvmoderligt i dessa kretsar. Den dominerande trenden tycks för närvarande vara att USA ska koncentrera sig på att gå emot och hålla Kina i ”schack”, något som president Joe Bidén helt nyligen förklarade att han var rätt man för. Under Trump, om han går segrande fram, kommer vi att få höra mer om temat ”America first!” och sannolikt aggressivare tongångar. Den kanadensiske professorn Dale Copeland har skrivit en mycket intressant bok: A World Safe for Commerce: American Foreign Policy from the Revolution to the Rise of China (Princeton,2024). I reklamen för boken heter det något förenklat men ändå träffande: “Hur kommers avgör huruvida Amerika bevarar freden eller går till krig.” Perspektivet är alltså amerikanskt och stormaktspolitiskt. Småstater ges föga plats här, men Copeland belyser viktiga frågeställningar.

Copeland utvecklar sin egen utrikes- och säkerhetspolitiska teori, ”dynamisk realism”, på åtskilliga sidor i boken, där han polemiserar mot andra teoribildningar, bland andra offensiv realism, defensiv realism och olika liberala skolor.

Förenklat kan man säga att Copeland särskilt lyfter fram den betydelse handeln, utbytet av varor mellan länderna, har för fred och säkerhet. Han belyser hur handeln både reducerar och minskar riskerna för internationella kriser. Vinklingen är amerikansk och han följer historiskt, från grundandet av USA, hur landet rört sig från fred till konflikt, inklusive krig, när den handel som krävs för att tillvarata den nationella säkerheten hotas.

Läs mer

1. Det lilla Natolandet

På en pressträff i Washington den 10 juli redovisade statsminister Ulf Kristersson sin uppfattning om Sveriges position i Nato enligt vad TT rapporterade:

”Vi är inte ett litet Natoland utan ett stort Natoland”, säger han.

Han torde vara ensam om den uppfattningen. Den vinner inte heller stöd av att det ser ut som om Sverige skulle underställas olika kommandon inom Nato, varvid Gotland skulle bli underordnat Brunssum och resten av Sverige underställt Norfolk. En sådan splittring ligger kanske i Natos intresse, där man har att kompromissa mellan stridiga intressen som drar militär kraft åt olika håll. Att Gotland skulle bli en från resten av Sverige lösryckt pusselbit i Natos övergripande planer för att få ihop det hela, ligger inte i Sveriges intresse. Även om vi är medlem av Nato ska Sverige ta fram en nationell plan som visar hur landet enligt egen uppfattning ska försvaras. Det försvåras om landet är underställt olika kommandon. Vilket värde den nationella planen får är dock högst osäker och beroende av den egna statsledningens vilja att hävda den i ett Nato sammanhang. Vad som hittills framkommit är illavarslande.

Varthän Kristerssons dillerier om Sverige som ”ett stort Natoland” är tänkt att föra oss indikeras av hans uttalanden i övrigt i anslutning till toppmötet (Sveriges Radio 11 juli), där han beskrev Kinas agerande som en ”djup provokation” och på frågan om sanktioner svarade att ”vi kommer i alla fall närmare en situation där EU borde agera kraftfullare mot Kina.”

Ledaren för ett mycket ”litet Natoland” som Sverige bör avhålla sig från att bli en megafon för ena sidan i en konfrontation mellan verkliga stormakter där motsättningarna och skärningspunkterna dem emellan kommer att ha bestämmande strategiskt inflytande på händelserna i världen framgent och där vårt inflytande är försumbart och där vi därför bör manövrera för att hålla distans och framförallt inte hänge oss åt opåkallad ”aktivism” av värsta slag.

Läs mer

Regeringen har tagit fram en nationell säkerhetsstrategi som skall gälla fram till 2030.

Strategin har tre fokusområden:

-ett säkert Sverige som tar upp de yttre hoten;

-ett tryggt och sammanhållet Sverige som innefattar försvar för demokrati och fri-och rättigheter; och

-– ett motstånds- och konkurrenskraftigt Sverige som anger åtgärder för att stärka samhällets motståndskraft mot hybridpåverkan och andra hot.

Allt är viktigt och skall prioriteras och få torde ha något att invända mot de vackra målen. Vad de kommer att betyda i praktiken är dock osäkert. Inga konkreta mål som kan följas upp och utvärderas är angivna. Regeringen lämnar detta öppet då strategin ”kommer att omsättas i konkret handling inom ramen för regeringens ordinarie arbete”. Risken att oppositionen skulle ta strid mot strategin är minimal. Socialdemokraternas Peter Hultqvist har uttryckt missnöje men främst för att han inte fick vara med i jobbet.

Läs mer

Danmark blev medlem i Nato 1949, samma år som Norge, och har varit en trogen allierad med USA. Danmark har lojalt ställt upp i flera av USA:s krig under de senaste 20 åren. Det finns en bred majoritet i det danska folketinget för att fortsatt se USA som sin viktigaste allierade. Samtidigt är man medveten om att USA:s intressen kan komma att skifta och inrikta sig mer på att hålla tillbaka Kina.

USA har under senare år visat allt större intresse för Arktis och bygger nu militär styrka i regionen för att kunna möta Ryssland. Ryssland å sin sida rustar för att säkra sina strategiskt viktiga baser på Kolahalvön där de kärnvapenbestyckade ubåtarna finns.

Läs mer

Danmark, Finland och Sverige är på väg att öppna sina territorier för fri amerikansk militär närvaro. I Norges fall handlar det om en utvidgning av antalet baser som ställs till USA:s disposition.

De DCA-avtal som envar av de fyra staterna tecknat med USA bygger på samma amerikanska modellavtal och är tämligen likalydande. Men det finns skillnader. Dessa avvikelser hänger samman med den omsorg respektive stat visat om det egna landet suveränitet. Detta är en fråga som behandlas seriöst i Finland, i alla fall seriösare än i Sverige.

I det finska försvarsutskottets yttrande över regeringens proposition om DCA-avtalet görs ett flertal påpekanden som är av intresse även ur ett svenskt perspektiv.

Det framgår där att det var USA, som efter ett möte i mars 2022 mellan presidenterna Niinistö och Biden, under våren föreslog att länderna skulle ta fram ett DCA-avtal. Detta avtal undertecknades i december förra året och är nu alltså föremål för behandling i riksdagen.

Utskottet gör i sitt utlåtande en övergripande bedömning av avtalet:

”Utskottet anser att DCA-avtalet ur Finlands perspektiv är en exceptionellt långtgående överenskommelse som baserar sig på djupt ömsesidigt förtroende, eftersom avtalet ger de amerikanska styrkorna många olika befogenheter i Finland.”

Läs mer

Debatten i riksdagen om DCA-avtalet fördes sedan sammansatta utrikes- och försvarsutskottet genom sitt betänkande (2023/24:UFöU1) ställt sig bakom avtalet. Generellt kan sägas att diskussionen i riksdagen under 6 timmar inte var av det upplyftande slaget. Här finns  protokollet från debatten.

Avtalet antogs med sex av de åtta riksdagspartiernas röster. V och MP röstade emot. Begäran om bordläggning från V avslogs med samma röstningsresultat.

Vi kommer här att kommentera debatten kring några frågor som vi bedömer som viktiga i DCA-avtalet:

1.DCA-avtalet: ramar och syfte

I artikel 1 i avtalet slås det fast att det har tagits fram ”med samtycke” av Sverige och att ”all verksamhet som omfattas av avtalet ska bedrivas med full respekt för Sveriges suveränitet, lagstiftning och internationella rättsliga förpliktelser, inklusive vad gäller lagring av vissa typer av vapen på svenskt territorium.”

I riksdagens debatt berördes inte den närmare innebörden av denna skrivning och inte heller gick man in på det yttersta syftet med avtalet.

Endast i ett inlägg (Jacob Risberg (MP)) påpekades att svenska intressen lyser med sin frånvaro och att avtalet är till för USA.

2. Inget åtagande från USA att försvara Sverige

Avtalet innehåller inga förpliktelser från USA:s sida att försvara Sverige.

I inläggen från regeringen och Socialdemokraterna beskrevs dock avtalet så att det framstod som ett försvarsavtal.

Morgan Johansson (S):” Det är det mest konkreta uttrycket för den så kallade transatlantiska länken, det vill säga USA:s åtagande att vid behov vara med och försvara demokratierna i Europa, precis som man gjorde under andra världskriget”. Och vidare: ” Det är bara en än större anledning för oss i Sverige att förstärka den transatlantiska länken så att USA:s åtaganden mot Europa blir ännu tydligare. Det är precis detta som DCA nu gör.”

Aron Emilsson (SD), ordförande vid sammansatta utskottets behandling av propositionen i riksdagen, menade att DCA-avtalet endast handlar om försvarssamarbete, och Jörgen Berglund (M) hävdade att det var ett avtal som avskräcker från krig då den som ger sig på Sverige vet att den också får USA som motståndare.

Hur det blir med det är emellertid en helt öppen fråga. Avtalet binder inte USA till att bidra till svenskt försvar.

Läs mer

Både när det gäller beslutet om svenskt medlemskap i Nato och godkännandet av DCA-avtalet med USA har den politiska linje som den här sajten står för lidit nederlag. Vad som timat är en omvälvande omläggning av den nationella strategiska kursen. Den har historiska dimensioner.

Vilka genomgripande effekter på Sveriges utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik, som de av riksdagen fattade besluten kommer att få, kan inte till fullo överblickas. Att det är fråga om ett skov, som helt förskjuter traditionella positioner värda att försvara, står emellertid klart.

Det svenska militär- och säkerhetspolitiska etablissemanget har under flera decennier fört en politik, som drivit Sverige in i ett försvarspolitiskt vakuum, ett läge av allvarlig osäkerhet. Det har steg för steg fått igenom en linje, som lett till slutsatsen att Sverige saknar möjlighet att hålla en egen nationell kurs. De kretsar som stått i ledningen har genom det ena beslutet efter det andra rivit upp banden till beprövad erfarenhet till förmån för experimentlusta och risktagningar.

Läs mer

Med amerikansk trupp på svensk mark har hotbilden mot vårt land förstorats, inte förminskats. Den permanenta basnärvaron av militär från Förenta staterna, enligt nyss ingånget avtal, gör Sverige till fiendeland, såsom det tidigare inte varit efter 1812. Inte ens under tyskaktivismens heydays i början av 1900-talet lyckades militärledningarna i Tyskland och Sverige åstadkomma en bindande truppsamverkan österut. Politikerna stod emot, inte minst liberala regeringar och utrikesministrar gjorde detta.

Så är det inte längre. Inga personer inom etablissemanget har stått emot; ingen framträdande ledarsida i svensk press – säg mig någon! jo, enstaka undantag finns, exempelvis Ledarkrönika: En minut i tolv (sydostran.se), bekräftande huvudregeln – har ifrågasatt, än mindre motsatt sig det nu av riksdagen godtagna DCA-avtalet. Den politiske krönikören i Aftonbladet Peter Kadhammar på nyhetsplats anser det således utmärkt, att de bestämmande politiska partierna ”inte låter sig frestas av den falska godhetens postulat”, utan tvärtom glädjande att de i praktiken godkänner, att amerikanska kärnvapen placeras på vårt svenska territorium.

En hel bataljon av intellektuella roddare har snabbt vänt på kuttingen. De angriper småstatsrealismens återstående förespråkare för godhetsmani, när det är de själva som faller tillbaka på en förtröstan om att den goda imperialismen, det vill säga USA:s, ska stå oss bi mot superondskan, även kallad ”Putin-fascismen”. Ja, i själva verket är det ju en sådan säkerhetspolitisk värdegrund, en moralism av högre dignitet, som har styrt Sveriges utrikespolitiska tyckande och handlande, sedan Peter Hultqvist tog över och satte diplomatin (”förhandlingar”, som Kadhammar avskyr) på undantag och lämnade över till åsiktsfränden Pål Jonson, båda hökar.

Låt oss se sanningen i vitögat:

Realismen är jordnära och föga heroisk. Den befinner sig bortom gott och ont. Den sätter det fosterländska främst. Men den beklagar också, att värdegrundspolitiker av alla schatteringar inskränker medborgarnas fri- och rättigheter och statssuveräniteten för att vara den goda makten till lags – och med en försvagad rättsstat riskerar man, att färre medborgare ställer upp, när det verkligen gäller.

Det låg i Norges intresse att Sverige blev medlem i Nato. Det ligger i Norges intresse att Sveriges riksdag godkänner DCA-avtalet. Om allt detta är bra för Sverige, det är inte den norska statsledningens bekymmer. Norge har sedan mycket länge gjort sina grundläggande säkerhets- och försvarspolitiska vägval. Landet är fast integrerat i Nato och har särskilt starka band till USA. Det finns naturliga historiska skäl till detta. Omvårdnaden av dessa allianser, som Norge bygger sin politik på, inverkar naturligtvis starkt på den norska självbestämmanderätten. I Norge förs det dock en debatt om hur långt den valda linjen ska tillåtas få gå. Den handlar bland annat om bevarandet av den traditionella norska ”basepolitikken”, som tjänat Norge väl sedan landet blev medlem av Nato men nu ifrågasätts från flera håll.

Ett svenskt medlemskap i Nato och ett svenskt DCA-avtal tjänar Norges och dess viktigaste bundsförvants intressen. Sverige förblir då inte ett territorium som avvisar utländsk inblandning. I stället kan Sverige bli ett uppmarschområde och en transportled för möjliga militära insatser i andra länder och konfrontationer med Ryssland. Med norska ögon sett kan Sverige bli en tillkommande buffert och en kompletterande säkerhetströskel för Norge i förhållande till Ryssland. För USA öppnas möjligheter som kan utnyttjas i en övergripande strategi, som kan omfatta och utnyttja norskt, svenskt och finskt territorium för framstötar mot Ryssland.

Läs mer

Sverige saknar ett territorialförsvar för hela landet, och i planen fram till 2035 står inget om uppbyggnaden av ett eget starkt landbaserat försvar.

Två svenska brigader av totalt tre skall enligt ÖB öronmärkas för Nato utanför våra gränser.

Arméchefen har varnat för att det kan leda till att Sverige står utan annat försvar än hemvärn och att vårt territorium blir ett strategiskt vakuum. Detta tomrum kommer inte att fyllas med svenska styrkor med den försvarspolitik som nu förs.

Istället kommer det enligt försvarssamarbetsavtalet med USA (DCA-avtalet) att finnas 17 baser i Sverige för USA att disponera, och amerikanska styrkor kommer att ges rätt till obehindrad genomfart av svenskt territorium till lands, till sjöss och i luftrummet.

Sverige blir därmed extra sårbart för påtryckningar och krav från USA vad gäller utnyttjandet av vårt territorium som inte ligger i linje med svenskt säkerhetsintresse och som kan dra in oss i stormakternas allt skärptare motsättningar. Utan eget territorialförsvar har vi lite att sätta emot en stormakt.

I Norge, som har ett liknande utgångsläge som Sverige vad gäller försvaret, har man dragit slutsatsen att en upprustning av det egna nationella försvaret är nödvändig för att landet skall kunna hävda sin suveränitet, bidra till att sänka spänningarna på Nordkalotten och minska risken att dras med i en farlig säkerhetspolitisk situation som en följd av att USA och Ryssland ökar rustningarna kring det strategiskt viktiga området i norr som rymmer kärnvapenbaserna på Kolahalvön.

Läs mer

På regeringens uppdrag har nu Försvarsmakten presenterat sitt förslag till försvarets utveckling fram till 2035.

I linje med ÖB:s brev till regeringen i november förra året visar förslaget en fortsatt anpassning till Natos krav och uteblivna eller uppskjutna beslut om svenskt nationellt försvar. Det gäller särskilt arméförbanden där de två nuvarande brigaderna utökas till fyra enligt ett beslut som togs av politikerna för flera år sedan men som nu kan komma att genomföras först 2030. ÖB har tidigare uttalat att två av brigaderna skulle öronmärkas för Nato-insatser. Det har föranlett arméchefen att varna för att det kan uppstå ett ”strategiskt vakuum” på svenskt territorium som bara försvaras av hemvärn.

Läs mer