utvald

Det moderna Sverige har en lång tradition av solidaritet med andra länder och folk.

Under 1800-talet kom politiska flyktingar till vårt land och fann uppehälle här, exempelvis polska frihetskämpar från det ryska Polen. I Danmarks krig mot Preussen 1864 deltog svenska frivilliga, däribland den sedermera berömde Enköpingsläkaren Ernst Westerlund (han med blomman). 1905 såg den svenska arbetarrörelsen till att det inte blev något krig med norrmännen som ville upplösa unionen. Finska vinterkriget lockade svenska frivilliga, men den svenska regeringen gick också med på att förnödenheter och militär utrustning sändes till Finland som utkämpade ett försvarskrig mot sovjetarmén.

Även den svenska solidariteten, officiellt deklarerad eller ej, ingår i mönstret.

Läs merSolidaritet och solidaritet

Det är oroande svårt att kunna förena bilden av ett USA, som visar ett sådant uttalat ekonomiskt och politiskt förakt för sina allierade i Europa, med de säkerhetspolitiska garantier som man samtidigt utställer. Behoven av ett starkt tyskt ledarskap inom EU är nu stort.

Vi själva måste än en gång se över vårt totalförsvar. Amerikanska avtal visar sig ha korta bäst-före-datum. Det vi nu satsar är för litet och i värsta fall för sent.

Bo Pellnäs i Kristianstadsbladet

Försvarsministrarna Peter Hultqvists och Jussi Niinistös besök i USA den 8 maj resulterade i undertecknandet av ett avtal om ett djupare försvarssamarbete. Från USA:s sida stod försvarsminister James Mattis som undertecknare. Avtalet beskrivs som en avsiktsförklaring, och den exakta innebörden har inte redovisats.

Hultqvist och Niinistö trycker på att det handlar om övningar på armé-, flyg- och marinsidan och allmänt om förbättrad militär förmåga och utbyte av information. Avtalet avses ge ökad stabilitet i Östersjöområdet.

Representanter för USA lägger tyngdpunkten på ett mer strategiskt plan och talar om Ryssland som en gemensam fiende och att avtalet skall dämpa Rysslands aggressivitet. Försvarsminister Mattis:
“When we speak together like this, we bring a tempering of anyone’s aggressive desires, and I think that is the message here today”. (Defense News 9/5)

I Dagens Nyheters artikel på pingstdagen intervjuas amerikanska försvarsexperter och politiker. De talar om Sverige som USA:s vän och försäkrar att man skall komma till undsättning om vi blir hotade.
Ingen kan säga vad som skulle hända i ett allvarligt läge. Klart är dock att USA kommer att handla utifrån sina nationella intressen som vid en kris kan sammanfalla med Sveriges men som också kan stå i motsättning till våra intressen.

USA lägger allt större vikt vid Östersjöområdet och Nordkalotten. I Nordnorge upprättas vad som i praktiken är permanenta amerikanska militärbaser, vilket bryter mot den traditionella norska linjen att inte upplåta territoriet för permanenta baser. Uppfattningarna om den amerikanska militära närvaron i Nordnorge går isär bland norska kommentatorer. Som vi redovisat på den här sajten finns farhågan att USA önskar stationera militär i Nordnorge främst utifrån sina egna nationella intressen i den strategiska kraftmätningen med Ryssland. Något som ökar spänningarna i området och kan öka rysk misstänksamhet mot Norge. Samtidigt är försvaret av södra Norge, där de flesta människor bor, försvagat.

När man slår vakt om en sådan sak som det nationella oberoendet, kan det vara bra att veta vad det är man slår vakt om. Det kan ju inte bara vara en absolut princip, för naturligtvis går det inte att tänka sig ett samhälle som är helt oberoende av omvärlden, till exempel när det gäller handel, utbyte av kunskaper, turism och så vidare. Nationellt oberoende är inte samma sak som isolering.

Läs merVärdet med Sverige – och värnet av Sverige.Vad är det egentligen vi vill försvara?

Danmark är det land som vid sidan av Storbritannien ivrigast deltagit i alla de stora krigen Väst genomfört under de senaste 20 åren.

Det började med insatsen i Balkankrigen och bombkriget mot Jugoslavien 1999. Då bröt Danmark mot den försiktiga småstatshållningen under det kalla kriget som kallades fotnotspolitiken. Sedan följde deltagandet i USA:s krig mot Afghanistan 2001 och Irak 2003. Danmark gick med i den Nato-ledda interventionen i Libyen 2011 med bombflyg som utförde 600 uppdrag och fällde 923 precisionsbomber, jämförelsevis mer än vad andra Nato-länder gjorde.

Läs merDanmark i krig

För övrigt 1 är det intressant att det nu slutits en trilateral avsiktsförklaring om fördjupat samarbete (Statement of Intent, SOI) mellan USA, Sverige och Finland, innan dess att utredningen om eventuellt svenskt undertecknande av kärnvapenkonventionen är klar och politiskt hanterad. Antingen har signalen gått från S att det inte blir något svenskt undertecknande, oavsett utredningsresultat och vilken regering det blir i höst, eller så spelade det inte så stor roll för den amerikanska administrationen trots allt. Ett annat alternativ är såklart att USA nu har ett tydligt ess (läs: SOI) i rockärmen att vifta lite med, om det börjar luta åt svensk anslutning.

Annika Nordgren Christensen, annikanc.com

Förtroendet för försvaret hos svenska folket har ökat enligt den senaste mätningen gjord av SOM-institutet, meddelar Svenska Dagbladet (2/5). Sannolikt beror det på att en stark majoritet är för militär alliansfrihet och fred. (S)-kongressen våren 2017 var enhälligt för militär alliansfrihet, (V) är för och (SD) har sedan partiet bildades varit för svensk självständighet. Frågetecken för MP. Många väljare som stödde den förra regeringen är säkert förundrade över deras partiledares krigspolitik. Men politik kan förändras!

Det är sorgligt att tidigare försvarsvänliga partiledare för (M), (KD), (L) och (C) har blivit så krigiska. Propagandan att skrämma med Ryssland har inte lyckats vad gäller svenska folket. Svenska folket handlar logiskt i fråga om militära faktorer rum, tid och styrkeförhållanden. Däremot har småpartierna låtit sig skrämmas av Carl Bildts propaganda om krig i Baltikum. Försvarsminister Hultqvist är visserligen populär men tillsammans med ÖB kvar i Östersjöområdet trots att båda stormakterna är positionerade öster om Östersjön. Löjeväckande!

Läs merTrovärdighet

President Donald Trump har förklarat att USA bryter mot beslutet från FN:s säkerhetsråd om Irans kärnenergiprogram.

Beslutet i Säkerhetsrådet var enhälligt och bindande för FN:s medlemmar. Som Hans Blix (länk) förklarat i en intervju för TV4  innebär det amerikanska beslutet ett mycket allvarligt brott mot FN-stadgan och riskerar att undergräva hela FN-systemet.

Flera stater har uttalat sig mot USA:s handlande och understrukit att det gäller ett bindande säkerhetsrådsbeslut. Det understryks också i ett uttalande från EU:s utrikespolitiska talesperson Federica Mogherini:

”As we have always said, the nuclear deal is not a bilateral agreement and it is not in the hands of any single country to terminate it unilaterally. It has been unanimously endorsed by UN Security Council Resolution 2231.”

Utrikesminister Margot Wallströms uttalande är däremot otydligt när det gäller den principiella folkrättsliga frågan.

Den 9 maj skriver utrikesministern på regeringens hemsida:

”Det står nu klart att president Trump beslutat att USA lämnar den kärntekniska överenskommelsen (JCPOA) med Iran. President Trumps beslut är djupt beklagligt. Det riskerar att allvarligt undergräva den internationella freds- och säkerhetsarkitekturen.”

För det första är det, som Hans Blix påpekat fel, att tala om en ”överenskommelse” om Irans kärntekniska verksamhet. Det är en resolution från FN:s säkerhetsråd det handlar om.

För det andra är det är alltså något mycket större och viktigare än en ”överenskommelse” mellan ett par länder. Det gäller en bindande, enhälligt antagen säkerhetsrådsresolution, och det handlar om tilltron till hela FN-systemet. Men utrikesministern nämner inte säkerhetsrådsresolutionen.

Det är särskilt anmärkningsvärt att Sveriges utrikesminister inte kan, törs eller vill tala klarspråk om de folkrättsliga principerna, trots att Sverige är medlemsland och under juli 2018 innehar ordförandeskapet i Säkerhetsrådet.

Då Ryssland försökte trixa bort resolutionen om vapenvila i Syrien som antogs enhälligt av Säkerhetsrådet i februari i år, reagerade utrikesminister Wallström med all rätt med att tala om ett folkrättsbrott. Vi har uppmärksammat detta på den här sajten.

Svenska regeringen måste nu agera mot USA:s folkrättsbrott, stå upp för FN-stadgan och våga tala klarspråk om att säkerhetsrådsresolutionen gäller och är bindande!

 Utskrift från TV4s intervju med Hans Blix från  https://www.youtube.com/watch?v=JtDpN_d-uWU&feature=youtu.be, 10 maj

Hans Blix : Det första man kan säga är att man talar om att USA utträder ur ett avtal. Det är inte riktigt. USA förbereder sig för att bryta mot ett säkerhetsrådsbeslut.

Efter en lång förhandling kom man fram till en uppgörelse som innebar att Iran minskade ner på hela sitt kärnenergiprogram och den uppgörelsen lades fram för säkerhetsrådet som beslöt enhälligt om detta och där ingick att häva de ekonomiska sanktionerna mot Iran som gengäld för att Iran minskade sitt program.

Det är det som USA nu vill gå emot och återinföra sanktionerna och syftet är säkert att minska Irans ekonomiska styrka. Man är orolig för att Iran har gjort framsteg, man har inflytande i Irak och man har inflytande i Jemen genom stöd till rebellerna och de har ett inflytande i Syrien där man har hjälpt Assad att återkomma till makten.

TV4: Varför gör Donald Trump på det här viset?

Hans Blix: Jag tror att det är ganska mycket samarbetet med Israel framförallt Netanyahu som ligger bakom. Man är oroad över att Iran har kunnat skjuta fram sina positioner. Jag tror inte att man egentligen är så oroad för kärnenergiprogrammet.

Läs merHans Blix i intervju för TV4: “USA förbereder sig för att bryta mot ett säkerhetsrådsbeslut.”

Var gång Peter Hultqvist markerar mot viktiga komponenter i svensk alliansfrihet får han applåder av den svenska Nato-lobbyn. Också till vår sajt hör entusiastiska förespråkare för svenskt Nato-medlemskap av sig och påpekar förnöjt att försvarsministern för in oss på rätt spår. Man har kunnat avfärda detta som önsketänkande. Kan man längre det? Och hur väl är Hultqvists säkerhetspolitiska linjedragningar – eller snarare hans justeringar av den svenska huvudlinjen – i det nuvarande regeringsunderlaget?

Det som Dagens Nyheters Mikael Holmström har kallat ”historiskt” – det vill säga det nyss ingångna fördjupningsavtalet mellan försvarsministrarna i Finland, Sverige och USA – har föranlett huvudskakningar bland ärrade diplomater och regeringspolitiker. Detta avtal ingicks samma dag som USA:s president Donald Trump meddelade att hans land lämnar 5+1-överenskommelsen med Iran om förbud mot atomvapenvapenanskaffning, en överenskommelse som låg till grund för den enhälliga och bindande resolutionen 2231 i FN:s säkerhetsråd vilken alla parter är förpliktade att följa. Trumps åtgärd är ett starkt destabiliserande drag i världspolitiken. Och då hade ändå bara några veckor gått sedan Förenta staternas (och Frankrikes och Storbritanniens) bombningar av Syrien, ett klart och otvetydigt brott mot folkrätten.

Läs mer“Historiskt avtal”

Allt fler politiker talar nu om att det gäller att “ta människors oro på allvar”. Detta synsätt präglade också söndagens valdebatt i svt:s Agenda.
Ämnena, som bestämts i förväg (uppenbart i samförstånd med de deltagande partiledarna), var: Jobb och välfärd, Lag och ordning, Migration samt Klimat och miljö.
Jag menar inte att det skulle vara oviktiga ämnen (även om utgångspunkten för debattledarnas frågor ofta tycktes mig synnerligen missvisande, ja rent skruvad). Jag menar heller inte att det — principiellt — skulle vara fel att diskutera sånt som många människor idag oroar sig för.
Nej, det som bekymrar mig är de frågor som inte togs upp till debatt, de frågor som nästan aldrig ventileras i våra svenska valrörelser, de frågor som kan vara helt avgörande för vår framtid men som tydligen anses alldeles för stora och viktiga för att dryftas öppet.
Jag talar om de frågor som rör vårt lands utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik. Det är frågor som aldrig tas upp i någon valdebatt, frågor som därigenom lämnar medborgarna både rådlösa och maktlösa och som — faktiskt — är grund för mångas oro. Men här tävlar politikerna inte alls om att “ta människors oro på allvar”.
När det gäller de verkligt stora och avgörande vägvalen är det för oss medborgare nästan omöjligt att i valrörelserna få vägledning för hur vi bör rösta. Partierna vill inte prata utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik. Och medierna spelar med och låter politikerna bestämma vilka frågor som ska ventileras och vilka som ska sopas under mattan.
Jag kan inte dra mig till minnes att nedrustningen av det svenska försvaret och den allmänna värnpliktens avskaffande, det långt gångna samarbetet med försvarsalliansen Nato, Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan, vapenförsäljningen till krigförande länder som Saudiarabien etc. någonsin stötts och blötts i någon valrörelse.
Det kanske är helt i sin ordning. Det kanske finns frågor som inte bör avgöras i allmänna val. Men jag känner ändå en djup oro för att vi, precis som vi gled in i EU utan att riktigt fatta hur det gick till, en dag vaknar upp och finner att Sverige blivit medlem av Nato — utan att vi fått en chans att som medborgare, med röstsedeln i handen, stå upp till försvar av den kloka politik som stavas “alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”.