utvald

I ett komplicerat världsläge är det viktigare än någonsin att Sverige har en genomtänkt och trovärdig säkerhetspolitik som bidrar till att hålla oss utanför krig och minskar spänningsnivån i Europa. En sådan säkerhetspolitik måste baseras på en grundlig analys och inte enbart på dagsaktuella värderingar.

Behovet av en trovärdig säkerhetspolitik

Stormakter som USA, Ryssland och Kina kan i kraft av sina resurser tillåta sig att bedriva en säkerhetspolitik som lämnar omvärlden i ovisshet och tvivel om deras verkliga avsikter. Det gäller inte för ett mindre land som Sverige.

För mindre stater är det väsentligt att ingen ovisshet råder om deras politik. För detta krävs att de har en trovärdig säkerhetspolitik – en politik som den inhemska ledningen tror på, som stöds av en majoritet av den egna befolkningen, som åtnjuter trovärdighet hos grannländerna och även hos stormakterna. Kort sagt en förutsebar säkerhetspolitik. Jag vill hävda att stater som Finland, Schweiz och Österrike har en sådan politik. Både den egna befolkningen och utomstående har en klar uppfattning om hur de kommer att agera om de utsätts för starkt tryck.

Läs merSverige och Ryssland

Man brukar säga – jag vet inte riktigt vem som började med detta – att efter första världskriget flyttades gränser, efter andra världskriget flyttades människor, efter kalla kriget flyttades idéer (eller system). Dock, ingen regel utan undantag. Stora folkomflyttningar mellan Grekland och Turkiet ägde rum efter första världskriget, gränser justerades också efter andra (Finlands, Polens, Tysklands, även Rumäniens), efter det kalla lyftes järnridån, men gamla traditioner, religioner, ideologier blev kvar där de sedan länge varit. Murar föll, nya murar restes – runt Europa, utanför Europa.

Naturligtvis flyttades – eller sprängdes – landgränser i Europa till och med efter 1989–91. Sovjetunionen upplöstes, vilket blev en tämligen fredlig historia. Tjeckoslovakien sprack, vilket gick helt civiliserat till väga. Vissa gränser som andra världskriget skapat kvarstod förvisso, men nya tillkom på Europas karta, och de viktigaste av dem drogs genom Jugoslaviens sönderfall. Detta sönderfall var resultatet av både inre spänningar och yttre iblandning, och till alla delar förenades detta med den grymmaste våldsutövning på ömse håll. Vissa av de nya statsbildningar som uppstod hade ingen föregående statlig existens (som Slovenien), andra (Kroatien) sökte sina rötter i europeisk medeltid och uppnådde en kortvarig statssjälvständighet i allians med Hitler.

Läs merNu är det dags för omtänkande

Natos bombkrig mot Jugoslavien våren 1999 var en historisk händelse. För första gången sedan andra världskriget bombades en europeisk huvudstad, och för första gången sedan dess bildande gick Nato ut i krig utan att någon av dess medlemmar hade angripits.

Bombkriget var av särskild betydelse av flera skäl. Det var ett brott mot folkrätten och FN-stadgans våldsförbud, det motiverades som en humanitär intervention och det föregicks av en massiv kampanj från media i Väst och av inhyrda PR-firmor.

Läs merNatos bombkrig mot Jugoslavien

– Spørsmålet er fremdeles i hvor stor grad Europa skal bli med på en amerikansk konfrontasjon mot Kina? – Land i Asia har partneravtaler med Nato. Det er demokratier som Australia, Japan, Korea og andre. Det mener jeg er klokt, men derfra til å spekulere i hva slags militært engasjement det kan være tale om, det vil jeg være tilbakeholden med. Norge skal bruke tid på å forklare allierte og partnere at vi har hendene fulle med å håndtere vår egen sikkerhet og lavspenningen i våre områder, sier Støre.

Ap-leder Jonas Gahr Støre i Klassekampen den 3 december

Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist har nu i fem års tid varnat för att säkerhetsläget i vårt närområde försämras. Det försämras stadigt, men det är inte alldeles genomskinligt och fattbart vad det är som har blivit så mycket sämre. Antalet tillslag mot vårt land under denna tid har knappast uppvisat någon ökning. Militär övningsverksamhet förekommer runt om oss, men också Sverige övar ju, och det senare kan väl knappast anses bidra till ett försämrat säkerhetsläge. Siktade undervattensfarkoster till exempel har snarast blivit färre. Spioner fanns det fler av förr – faktiska eller föreställda. Om vi nu tar 2014 (då regeringen Löfven tillträdde och Krimhalvön annekterades) som något slags basår, förbättrades säkerhetsläget fram till dess? Eller befann det sig i alla fall på en lagom trygghetsnivå?

Läs merVarning för orosstiftare

Tage Erlander blev Sveriges statsminister 1946. Den första riktigt stora säkerhetspolitiska fråga som hamnade på hans bord var förhandlingarna mellan Norge, Sverige och Danmark om ett skandinaviskt försvarsförbund. Det var Sverige som tog initiativet. Förhandlingarna inleddes på allvar under hösten 1948, men strandade redan i januari 1949. Det har gått drygt 70 år sedan dess, men de nordiska försvarspolitiska relationerna är återigen på agendan och under utveckling.

Läs merÄventyrliga ansatser till ett skandinaviskt försvarsförbund!

The alliance shouldn’t be adding more dead weight. NATO expansion only tacks on more security consumers onto the roster and increases the prospect that U.S. and European troops may one day have to risk their lives on behalf of countries that are geopolitically unimportant. NATO ministers should make it clear that NATO’s doors are closed. There is no more room at the Inn.

The National Interest 26 november 2019

I ett offentligt meddelande den 23 november 2019 publicerade WikiLeaks en e-post från en medlem av undersökningskommissionen rörande användning av kemiska vapen (OPCW).

I e-posten uppges att kommissionen inte har varit objektiv och opartisk, när den utarbetat rapporten om påstådda kemiska vapen som skall ha satts in i den syriska staden Douma den 7 april 2018. Rapporten skall ha manipulerats, bland annat genom att det saknas grund för påståendena om att klorgas använts och att stora cylindrar med klorgas släppts från flygplan. Därmed skulle viktiga indikatorer på att syriska styrkor stått bakom attackerna vara felaktiga.

Läs merKemiska vapen i Syrien och folkrätten