utvald

Niccolò Machiavelli om värnplikt Machiavelli är här i landet mest känd för sin klassiska bok Fursten, som med rätta kommer ut i nya upplagor och ständigt vinner nya läsare. Han intresserade sig också för krigskonsten och gav ut en bok i ämnet. I boken Krigets idéer skriver militärhistorikern Lars Ericsson Wolke om detta Machiavellis verk: Machiavelli gav även ut ett viktigt arbete om krigskonsten, den 1521 utkomna Dell´arte della guerra. Boken var på klassiskt sätt uppställd som en dialog och ventilerade olika aspekter av militär organisation, utbildning och utrustning. Machiavelli byggde till stor del på Vegetius, men till skillnad från denne romare skrev Machiavelli också åtskilligt om krigets kärna, själva slaget.

Dessutom argumenterade Machiavelli kraftfullt för ett slags värnpliktsförsvar som engagerar alla vuxna män. Han hade själv sett alltför många härar av legotrupper, condottieri, föröda de italienska stadsstaterna i ständiga krig. Machiavellis slutsats var klar: värvade soldater “är oeniga, egoistiska, utan disciplin, trolösa, kaxiga bland sina egna, fega inför fienden, de hyser ingen fruktan inför gud, och ingen tillit till människor”. Hur mycket bättre var det då inte att rekrytera den stora numerären av fotsoldater bland de fria medborgarna, vilket krävde en andlig mobilisering av den egna staten. “Det är inte guld, utan goda soldater som försäkrar framgång i krig.”

Källa: Krigets idéer, Lars Ericsson Wolke, Medströms Bokförlag, 2007. Wolkes senaste bok som handlar om den svenska SAAR-bataljonen rekommenderas till läsning.

Det var först i tisdags (9/11) som USA beslöt att trappa upp sin närvaro i storövningen Trident Juncture. Hangarfartyget Harry S. Truman med en besättning på 5 000 personer ska öka på det amerikanska deltagandet.

Nu har övningen plötsligt vuxit till att omfatta 51 000 militärer som ska öva att försvara Norge mot angrepp. Samtliga svenska försvarsgrenar deltar i Norge, och svenskt luftrum samt en flygbas i Sverige används i Nato-övningen.

Flygvapenchefen Mats Helgesson kommenterar eskaleringen för Dagens Nyheter:

– Det är ju faktiskt ett extra nordiskt flygvapen som har kommit till Nordsjön. Ytterligare flygresurser i vårt område som hjälper oss att hålla ordning på luftrum och annat, det är ju bara bra. Att ha ytterligare en stark partner i närområdet är alldeles utmärkt. Svensk flygvapenchef är alltså nöjd med att USA mer eller mindre tar över och ”håller ordning på luftrum och annat.”

Uttalandet är anmärkningsvärt. Svenska försvaret har ansvar för vårt territorium, inga andra stater.

Läs merFlygvapenchefen överlåter åt USA att säkra svenskt luftrum

I senaste numret av tidskriften Vårt Försvar (Nr3 2018) bereds två norska försvarsdebattörer utrymme att ge recept för svenska försvaret.

Det är general Sverre Diesen, Norges försvarschef (motsvarande vår överbefälhavare) 2005–2009, och överstelöjtnant Tormod Heier som tjänstgör vid Försvarets Högskola i Norge.

Små länder som Sverige och Norge kan inte upprätthålla ett territorialförsvar utan skall inrikta sig på vapen med långdistansverkan och stridsflyg. Tillsammans med specialstyrkor skall detta försvar håll stånd just så länge som krävs innan allierade (Nato, USA) kommer till undsättning. Det är budskapet.

Läs merFörsåtlig Nato-propaganda i Vårt Försvar

Historiken

Genom FN:s säkerhetsråds resolution 1970 från den 26 februari 2011 påbörjades den utländska inblandningen i Libyen med vapenembargo och krav på att Khaddafi skulle ställas inför Internationella brottmålsdomstolen (ICC), ett direkt förebud om att regimskifte kunde komma att framtvingas.

Den 17 mars 2011 antogs säkerhetsrådsresolution 1973 som gav mandat åt en militär intervention med syftet att skydda civila. Ingen skrivning i resolutionen gav rätt att med militär makt avsätta regeringen.

Nato inledde bombkriget samma dag som resolutionen antogs.

Läs merInterventionen i Libyen och folkrätten, anförande på ABF i Stockholm den 4 oktober 2018

Rättsstatsprincipen, herraväldet över lagen, är en av de viktigaste utgångspunkterna för Finlands fortgående utveckling. Av det följer en rättvis stat. I de medeltida domarreglerna var rätt och skälighet mått på rättvisa. Det är vad rätten också är i dag. Dessa gemensamma värden, rättsstaten, mänskliga rättigheter och demokratin, prövas dock på många håll i världen. Och inte alltid så långt borta; inte ens Europa har undgått att få törnar.

I geopolitiken, vid källorna för världsherraväldet, verkar kraft och styrka vara det som härskar. Den internationella avtalsordningen får nu bottenkänningar. Genom avtalen har man förbundit sig till regler och rättsliga verkningar, direkt eller åtminstone indirekt. Ifrågasättandet av dem är egentligen en strävan efter att ändra på världsordningen – att de facto omvälva den.

Historien talar sitt tydliga språk; något gott har aldrig kommit av att åsidosätta en gemensamt överenskommen ordning. Rättskiparna, den allvarsamma domarkåren, kan oberoende av plats i världen bara ha ett svar på detta: Makten kan tala, men lagen tiger inte still.

Republikens president Sauli Niinistös hälsning vid högsta domstolens 100-årsjubileum den 1 oktober 2018

Sverige övergav sina stormaktsambitioner för två hundra år sedan och borde ha gjort det minst ett hundra år tidigare. Sveriges stormaktstid, inklusive den karolinska tiden, framstår som en parentes i vår statliga utveckling. Annars har vi alltid varit en junior spelare, vilket passar ett land med liten befolkning och stor yta.

Läs merFörtroende i alla läger

Det var Torsten Nilsson som banade väg för den organisation som kom att bli Folk och Försvar. Han genomförde detta i samarbete med bland andra Gustaf Petri. De kom i kontakt med varandra i slutet av 30-talet.

Torsten Nilsson var då ordförande i SSU. Han var och förblev en stor socialdemokratisk ledargestalt under decennier. Under den långa perioden 1940–1971 ingick han i regeringen och innehade flera olika ministerposter. Under en period var han försvarsminister. Senare utsågs han till utrikesminister.

Gustaf Petri var vid den här tiden överste och chef för krigsskolan på Karlberg. Han utredde förutsättningarna för att etablera ett svensk Hemvärn och blev själv snart den förste chefen för den nya försvarsorganisationen. Denna centrala försvarsbastion, som grundlades 1940, växte fram parallellt med Folk och Försvar. Enligt Torsten Nilssons memoarbok Lag eller näve (1980) var Petri ”en vidsynt officer med samhälleliga kunskaper och humanistiska intressen”.

Läs merFolk och Försvars uppgång och förfall

Nedanstående text skulle författaren vilja se och höra framförd under nästa debatt om säkerhets- och utrikespolitiken i Sveriges Riksdag. Den är gratis. – Talskrivaren.

Fru/herr talman!

Vår svenska alliansfrihet har inget egenvärde. Den är praktisk politik. Och den är inte ”finare” än någon annan hållning i säkerhetspolitiken. Men för Sveriges del, och för överskådlig tid, är den rimligare. Den bygger inte på moraliskt högtstående principer utan på en förnuftig kalkyl – vad som skulle hända i vår omedelbara omvärld om vi övergav vår traditionella position. Det skulle skapa oro, obalans. Vi skulle dra på oss misstänksamhet.

Läs merTal om säkerhet och alliansfrihet

Den 13 september presenterades den norska utredningen om Norges deltagande i kriget Libyenkriget 2011.

Utredningen under ledning av Jan Petersen, tidigare stortingsrepresentant och utrikesminister för Høyre, tillsattes förra året av den norska regeringen på begäran av Stortinget. I utredningen har också ingått en statsvetare, en jurist samt en officer. I direktivet ingick att särskilt utvärdera den folkrättsliga grunden för de norska militära operationerna samt efterlevnaden av humanitär rätt.

Läs merNorge i Libyenkriget – lojalitet med Nato var avgörande

Två finska förvarsdebattörer, Charly Salonius-Pasternak och Robin Häggblom, skrev den 6 september på svd.se att Sverige kan komma att svika Finland om det svenska försvaret inte får ökade anslag.

De refererar till ÖB som krävt ytterligare 18 miljarder kronor i tillskott mellan 2018 och 2021.

Författarna är mest oroade för att det blir ett militärt vakuum, inte främst i Sverige, utan i de bägge ländernas närområde. Sverige kan inte upprätthålla skyddet av transporter i Östersjön, vi blir en mer lättviktig partner i militärt samarbete och övningsverksamheten med Finland kan komma dras ned. Det är säkert en riktig bedömning, liksom att Sveriges ”de facto-suveränitet och utrikespolitiska manöverutrymme minskar”.

Författarna förbigår dock att de finansiella problemen för försvaret beror på snedfördelningen av resurser. Det är de dyra vapensystemen som JAS, ubåt A26, kustkorvetter och nu inte minst Patriot som hela tiden medför ökade kostnader och förskjutna tidplaner. Detta tvingar ÖB att dra ned på markstyrkorna och övningar med markstyrkor.

Läs merÖB har inte råd med markstyrkor