Morgan Johansson och Peter Hultqvist är inte vederhäftiga

Utgivarna

DCA-avtalet underlättar försvaret av Sveriges självständighet och demokrati enligt en artikel i Sydsvenskan den 18 juni av Morgan Johansson (S), vice ordförande i utrikesutskottet, och Peter Hultqvist (S), ordförande i försvarsutskottet. Den ansluter väl till vad man får höra från försvarsminister Pål Jonson (M) och utrikesminister Tobias Billström (M).

Författarna vänder sig inledningsvis mot påståenden om ”att det inte finns någon ömsesidighet i avtalet”, men de glömmer tyvärr bort att förklara vad USA bidrar med i utbyte mot obehindrad tillgång till sjutton svenska baser och fri tillgång för militära luftfartyg, fordon och fartyg till svenskt territorium.

Vid första anblicken är det trösterikt att läsa författarnas klarläggande av vad USA får göra på svenskt territorium:

”Det finns en uttrycklig samtyckesklausul i avtalet, som innebär att USA inte får företa sig något som svenska myndigheter inte är med på.”

 En genomläsning av avtalet belägger dock att Johansson och Hultqvist har fel. Det finns en bestämmelse i avtalet om samråd. Samråd är dock något helt annat än att samtycke krävs. Efter ett samråd kan USA välja att fullfölja den egna linjen, om USA anser den vara fördragsenlig eller hur som helst vill genomdriva den. Vad gör Sverige, som släppt in USA, i ett sådant läge där parterna har olika uppfattning om den rationella försvars- och säkerhetspolitiska linjen?

 Det är detta som Johansson och Hultqvist borde begrunda och förklara för det svenska folket istället för att i likhet med det militäretablissemanget i övrigt ägna sig åt ytliga plattityder och ofta förekommande direkt felaktig information om enkla faktiska förhållanden.

 Att ägna sig åt ren tillit till en stormakt som USA är inte en hållbar strategisk nationell linje.

Vi realister

Anders Björnsson

Med amerikansk trupp på svensk mark har hotbilden mot vårt land förstorats, inte förminskats. Den permanenta basnärvaron av militär från Förenta staterna, enligt nyss ingånget avtal, gör Sverige till fiendeland, såsom det tidigare inte varit efter 1812. Inte ens under tyskaktivismens heydays i början av 1900-talet lyckades militärledningarna i Tyskland och Sverige åstadkomma en bindande truppsamverkan österut. Politikerna stod emot, inte minst liberala regeringar och utrikesministrar gjorde detta.

Så är det inte längre. Inga personer inom etablissemanget har stått emot; ingen framträdande ledarsida i svensk press – säg mig någon! jo, enstaka undantag finns, exempelvis Ledarkrönika: En minut i tolv (sydostran.se), bekräftande huvudregeln – har ifrågasatt, än mindre motsatt sig det nu av riksdagen godtagna DCA-avtalet. Den politiske krönikören i Aftonbladet Peter Kadhammar på nyhetsplats anser det således utmärkt, att de bestämmande politiska partierna ”inte låter sig frestas av den falska godhetens postulat”, utan tvärtom glädjande att de i praktiken godkänner, att amerikanska kärnvapen placeras på vårt svenska territorium.

En hel bataljon av intellektuella roddare har snabbt vänt på kuttingen. De angriper småstatsrealismens återstående förespråkare för godhetsmani, när det är de själva som faller tillbaka på en förtröstan om att den goda imperialismen, det vill säga USA:s, ska stå oss bi mot superondskan, även kallad ”Putin-fascismen”. Ja, i själva verket är det ju en sådan säkerhetspolitisk värdegrund, en moralism av högre dignitet, som har styrt Sveriges utrikespolitiska tyckande och handlande, sedan Peter Hultqvist tog över och satte diplomatin (”förhandlingar”, som Kadhammar avskyr) på undantag och lämnade över till åsiktsfränden Pål Jonson, båda hökar.

Låt oss se sanningen i vitögat:

Realismen är jordnära och föga heroisk. Den befinner sig bortom gott och ont. Den sätter det fosterländska främst. Men den beklagar också, att värdegrundspolitiker av alla schatteringar inskränker medborgarnas fri- och rättigheter och statssuveräniteten för att vara den goda makten till lags – och med en försvagad rättsstat riskerar man, att färre medborgare ställer upp, när det verkligen gäller.

 

Norge som allierad till Sverige ser till norska och verkligt viktiga bundsförvanters intressen

Utgivarna

Det låg i Norges intresse att Sverige blev medlem i Nato. Det ligger i Norges intresse att Sveriges riksdag godkänner DCA-avtalet. Om allt detta är bra för Sverige, det är inte den norska statsledningens bekymmer. Norge har sedan mycket länge gjort sina grundläggande säkerhets- och försvarspolitiska vägval. Landet är fast integrerat i Nato och har särskilt starka band till USA. Det finns naturliga historiska skäl till detta. Omvårdnaden av dessa allianser, som Norge bygger sin politik på, inverkar naturligtvis starkt på den norska självbestämmanderätten. I Norge förs det dock en debatt om hur långt den valda linjen ska tillåtas få gå. Den handlar bland annat om bevarandet av den traditionella norska ”basepolitikken”, som tjänat Norge väl sedan landet blev medlem av Nato men nu ifrågasätts från flera håll.

Ett svenskt medlemskap i Nato och ett svenskt DCA-avtal tjänar Norges och dess viktigaste bundsförvants intressen. Sverige förblir då inte ett territorium som avvisar utländsk inblandning. I stället kan Sverige bli ett uppmarschområde och en transportled för möjliga militära insatser i andra länder och konfrontationer med Ryssland. Med norska ögon sett kan Sverige bli en tillkommande buffert och en kompletterande säkerhetströskel för Norge i förhållande till Ryssland. För USA öppnas möjligheter som kan utnyttjas i en övergripande strategi, som kan omfatta och utnyttja norskt, svenskt och finskt territorium för framstötar mot Ryssland.

Läs mer

Norska Stortinget enigt – nationellt försvar krävs för att hävda landets suveränitet

Utgivarna

Sverige saknar ett territorialförsvar för hela landet, och i planen fram till 2035 står inget om uppbyggnaden av ett eget starkt landbaserat försvar.

Två svenska brigader av totalt tre skall enligt ÖB öronmärkas för Nato utanför våra gränser.

Arméchefen har varnat för att det kan leda till att Sverige står utan annat försvar än hemvärn och att vårt territorium blir ett strategiskt vakuum. Detta tomrum kommer inte att fyllas med svenska styrkor med den försvarspolitik som nu förs.

Istället kommer det enligt försvarssamarbetsavtalet med USA (DCA-avtalet) att finnas 17 baser i Sverige för USA att disponera, och amerikanska styrkor kommer att ges rätt till obehindrad genomfart av svenskt territorium till lands, till sjöss och i luftrummet.

Sverige blir därmed extra sårbart för påtryckningar och krav från USA vad gäller utnyttjandet av vårt territorium som inte ligger i linje med svenskt säkerhetsintresse och som kan dra in oss i stormakternas allt skärptare motsättningar. Utan eget territorialförsvar har vi lite att sätta emot en stormakt.

I Norge, som har ett liknande utgångsläge som Sverige vad gäller försvaret, har man dragit slutsatsen att en upprustning av det egna nationella försvaret är nödvändig för att landet skall kunna hävda sin suveränitet, bidra till att sänka spänningarna på Nordkalotten och minska risken att dras med i en farlig säkerhetspolitisk situation som en följd av att USA och Ryssland ökar rustningarna kring det strategiskt viktiga området i norr som rymmer kärnvapenbaserna på Kolahalvön.

Läs mer

Inget territorialförsvar om Försvarsmakten får bestämma

Utgivarna

På regeringens uppdrag har nu Försvarsmakten presenterat sitt förslag till försvarets utveckling fram till 2035.

I linje med ÖB:s brev till regeringen i november förra året visar förslaget en fortsatt anpassning till Natos krav och uteblivna eller uppskjutna beslut om svenskt nationellt försvar. Det gäller särskilt arméförbanden där de två nuvarande brigaderna utökas till fyra enligt ett beslut som togs av politikerna för flera år sedan men som nu kan komma att genomföras först 2030. ÖB har tidigare uttalat att två av brigaderna skulle öronmärkas för Nato-insatser. Det har föranlett arméchefen att varna för att det kan uppstå ett ”strategiskt vakuum” på svenskt territorium som bara försvaras av hemvärn.

Läs mer

”Vänta med beslut om amerikanska baser”, svd.se

Hans Blix

Ett förslag till avtalom försvars­samarbete mellan USA och Sverige (DCA-avtalet) ligger nu hos riksdagen för godkännande. Det innehåller långtgående och tioåriga förpliktelser berörande rikets suveränitet och säkerhet men har inte varit föremål för någon allmän diskussion, uppmärksamhet av partier eller media. Det skiljer sig därmed från godkännandet av det så kallade värdlands­avtalet med Nato vilket föregicks av grundlig offentlig debatt. Enligt den plan som ligger ska beslut om avtalet och lagändringar fattas av riksdagen den 18 juni. Lagrådet har yttrat sig men i huvudsak om lagtekniska frågor av underordnad betydelse. I propositionen borde regeringen ha gett riksdagen och allmänheten svar på en rad frågor som lämnas öppna i avtalet.

I DCA-avtalet regleras förutsättningarna för amerikansk militär närvaro i Sverige. Där anges vad som ska gälla om rätt till tillträde till svenskt territorium, territorial­vatten och luftrum, och om rätt att få använda vissa av Försvars­maktens anläggningar och områden. I avtalet anges specifikt 17 platser – från Kiruna, Luleå och Boden i norr till Visby och Ronneby i söder – som USA med Sveriges samtycke får använda som baser. […]

Ett för svensk del synnerligen känsligt och belysande avsnitt, som utvecklas i propositionen, berör flygstrids­lednings­systemet (STRIL):

”Det kan även bli fråga om att låta Nato eller en allierad stat utöva flyg­strids­ledning på svenskt territorium.”

Det handlar här om helt centrala uppgifter som gäller kärnan i vårt eget försvars förmåga att värna Sverige. Artikeln skulle inte strida mot internationell rätt, men innefatta ett oöverskådligt avstående av svensk suveränitet. Har de svenska politiska partierna undersökt hur deras väljare ser på möjligheten av 17 amerikanska militärbaser? Eller hur tänkbart genomförande av avtalet kan förväntas påverka det säkerhets­politiska läget i vårt hörn av Europa?

Önskan att ingå ett så långtgående och för svensk suveränitet ingripande avtal som det som nu föreslås skulle kunna vara förståelig i ett hotfullt läge.

Där är vi inte nu. Läs artikel

Sverige på väg in i Natos besluts- och kommandostruktur

Utgivarna

I denna artikel försöker vi ge en bild av den besluts- och kommandostruktur som Sverige nu inlemmas i genom medlemskapet i Nato. Det är rätt många nivåer och grenar, och bara det viktigaste har tagits med här.

Nordatlantiska rådet, Militärkommittén och SACEUR

Natos högsta beslutande organ är Nordatlantiska rådet (NAC). Det gäller såväl civila som militära frågor. I rådet är alla medlemsstater företrädda (detsamma gäller i princip samtliga Natos organ).

Militärkommittén är Natos högsta militära beslutsorgan. Det är underställt NAC och strategisk rådgivare till NAC. Under militärkommittén ligger ett operativt kommando som har ansvaret för den militära verksamheten på strategisk nivå. Detta leds av alliansens överbefälhavare för Europa (SACEUR) och har sitt högkvarter i Mons i Belgien.

Det är NAC som tar ställning till huruvida Nato ska göra något i en konflikt innan de militära organen får ta vid. Vid ett väpnat angrepp mot en medlemsstat ska SACEUR leda alla stridskrafter som står till förfogande. SACEUR är underställd NAC. Varje medlemsstat måste först godkänna SACEUR:s krigsplanering för att denne ska få disponera över militära styrkor.  Varje Natoland avgör självt i varje konflikt vilket slags stöd som ska lämnas. Detta behöver inte vara militärt. Någon sådan skyldighet föreligger inte (artikel 5 och 11 i Natos stadga).

Läs mer

Pål Jonson i Shangri-La

Utgivarna

Försvarsminister Pål Jonson befinner sig på resa till Singapore, Australien och Filippinerna. En första anhalt gjordes i Singapore där han deltog i Shangri-La Dialogue och gjorde inlägg i en panel om internationella insatser och säkerhet i det ”indopacifiska och euroatlantiska” området. Kina och USA var där. Indien var det inte!

Kinas försvarsminister Dong Jun var på plats och varnade för att bygga höga handelshinder med risk för ”chaos and conflict”: “We will not allow hegemonism and power politics to undermine the interests of the Asia-Pacific countries. We will not allow anyone to bring geopolitical conflicts or war, whether hot or cold, into our region.” Han tog upp bland annat upp frågan om Taiwan och utvecklade den kinesiska synen på gränsdragningen i Sydkinesiska havet och tvistigheterna där med Filippinerna.

USA:s försvarsminister Lloyd Austin var också på plats och fick bland annat frågan om USA försökte skapa ett “Pacific Nato”, varpå han svarade att de nätverk han hade beskrivit i sitt tal liknade inte Nato strukturellt, utan det var i stället fråga om att ”like-minded countries with similar values and a common vision of a free and open Indo-Pacific are working together to achieve that vision”.

Det skadade inte att konferensen i Singapore underlättade för de två försvarsministrarna att ha egna överläggningar som lär ha tagit sin tid. Dagen efter kommenterade Austin att “war with China was neither imminent nor unavoidable”, trots snabbt upptrappade spänningar i regionen, och han underströk vikten av förnyad dialog mellan honom och hans kinesiska motpart för att undvika “miscalculations and misunderstandings”.

Läs mer

Finlands regering har överlämnat propositionen om finska DCA-avtalet till Eduskunta

Rolf Andersson

Finlands regering överlämnade den 30 maj till den finska riksdagen sin proposition om godkännande av avtalet med USA om försvarssamarbete. I propositionen brottas regeringen med suveränitetsfrågorna. Det blir många överväganden fram och tillbaka. Det finska och svenska DCA-avtalet är i huvudsak likalydande. Presentationen av avtalet är dock sakligare i den finska propositionen än i den svenska. Några kommentarer till och citat hämtade från den finska propositionen illustrerar detta.

Om artikel 11 som handlar om att amerikanskt militärt flyg, fartyg och fordon har rätt att röra sig fritt över det finska territoriet

 Den finska regeringen medger här att den öppnar territoriet för USA:s militära styrkor, men söker samtidigt efter argument för att begränsa den utsattheten. Regeringen vill då fästa vikt vid att ”Finland ska ha kvar möjligheten att bilda en åsikt och utrycka sina synpunkter”. Det må så vara och är naturligtvis rätt, men slutsatsen att detta är synpunkter ”som Förenta staterna ska respektera” hänger i luften. USA är ju enligt avtalet tillförsäkrad fri tillgång till territoriet. Några förbehåll värda namnet är inte inskrivna. Finland kunde som Norge ha skrivit in att tillstånd krävs. Det har inte heller Sverige skrivit in.

Från propositionen:

”När man emellertid tar hänsyn till att arrangemanget begränsar Finlands suveränitet, eftersom avtalet inte på ett bindande sätt innehåller rätten att definiera närvaron av en annan stats väpnade styrkor i Finland med uttryckliga förhandsbeslut, kan artikel 11.1 i avtalet anses vara problematiskt med tanke på 1 § 1 mom. i grundlagen.

På de grunder som anges ovan kan man konstatera att även om det kan anses att den helhet som artikel 11.1 och 11.2 samt artikel 1.2 bildar ger Finland vissa möjligheter att kontrollera inresan, innebär förfarandet dock inte att Finland från fall till fall beslutar när inresa tillåts. Bakom inresan ligger hörandet av bägge parternas synpunkter och beaktandet av dem samt ett samordnings- och anmälningsförfarande. Finland ska ha kvar möjligheten att bilda en åsikt och uttrycka sina synpunkter, som Förenta staterna ska respektera. Det är dock möjligt att Finland i vissa situationer i förväg inte får veta om sådan inresa som man hade velat begränsa. Detta avviker från alla tidigare arrangemang som Finland gjort om inresa, arrangemanget ska vara i kraft minst tio år från det att avtalet trädde i kraft och fortsätta därefter tills vidare om inte avtalet sägs upp.

På de grunder som anges ovan kan man som helhet anse att arrangemanget inte är problemfritt med tanke på 1 § 1 mom. i grundlagen. Det att Finland inte kan använda uttryckliga möjligheter att fatta rättsligt bindande beslut om inresan av ett annat lands styrkor och det hur långt arrangemanget är kan anses begränsa Finlands suveränitet på ett sådant sätt att avtalet gäller grundlagen på det sätt som avses i 94 § 2 mom. och 95 § 2 mom. i grundlagen.”

Vad dessa överväganden till slut mynnar ut i är att det krävs en kvalificerad majoritet i den finska riksdagen för att godkänna avtalet.

Läs mer

Lord Ismay som generalsekreterare i Nato

Rolf Andersson

John Kiszelys biografi General Hastings ”Pug” Ismay med undertiteln Soldier, statesman, diplomat (Hurst, 2024) köpte jag för att Lord Ismay var Natos första generalsekreterare under åren 1952 – 1957. Dessa år bör ha varit formativa. Britten Ismays insatser då borde vara av intresse.

På en punkt blir jag upplyst. Jag som så många andra hade upprepat det av Ismay fällda, välbekanta yttrandet att ändamålet med Nato var ”to keep the Soviet Union out, the Americans in, and the Germans down”. Men inget talar enligt Kiszely för att Ismay någonsin yttrat något dylikt. Sådana ordvändningar låg nog dessutom inte nära till hands för en försiktig, diplomatiskt lagd general som Ismay.

Skildringen av Ismay som generalsekreterare är tämligen tunn i boken. Den handlar till mycket stor del om Ismays militära karriär och hans roll som handgången man till Winston Churchill under andra världskriget. Men en hel del inträffade under Ismays mandatperiod i Nato: Stalin avled 1953; Suezkrisen skakade om Nato 1956; och Västtyskland inlemmades i Nato 1955.

Ismay tycks ha varit bekymrad över att det inom Nato fanns ett verkställande organ, ”the Standing Group”, som omfattade Natos tre stora, USA, UK och Frankrike, som styrde och ställde. Britten Ismay fick naturligtvis inte bukt med den ordningen. Men det organet finns sedan 1966 inte längre. Det var då som Frankrike lämnade Natos militära strukturer. Detta innebär givetvis inte att sådana grupperingar inte längre förekommer, men det varierar från tid till annan vilka stater som USA samlar runt sig för samråd på allra högsta nivå.

Annars får man en bild av ett dåtida Nato där ständigt samma slags frågeställningar som idag präglar alliansen: Den otillräckliga uppbyggnaden av nivån på styrkorna. Hur stora belopp ska medlemmarna satsa på det militära försvaret (president Eisenhower skar enligt vallöfte ned USA:s budget under den här perioden vilket väckte förstämning hos Ismay och många andra)? Hur skulle man bedöma det ryska hotet? Vilken vikt skulle läggas vid Nato som politisk allians och inte bara som militär organisation? Hur skulle man hantera motsättningen mellan Turkiet och Grekland? Inte mycket nytt under solen här.

Läs mer

Förslag om bordläggning i Riksdagens Utrikesutskott av propositionen om Defence Cooperation Agreement (DCA) mellan Sverige och USA

Hans Blix

Riksdagens Utrikesutskott föreslås bordlägga propositionen om Defence Cooperation Agreement (DCA) mellan Sverige och USA. Det framförhandlade och föreslagna avtalet innehåller långtgående och tioåriga förpliktelser berörande rikets suveränitet och säkerhet och har inte varit föremål för någon allmän diskussion utan föregåtts av en märklig tystnad. Det skiljer sig därmed från godkännandet av det så kallade värdlandsavtalet med NATO vilket föregicks av grundlig offentlig diskussion. Likaså föregicks Sveriges ansökan om anslutning till NATO av en intensiv – om också kort – debatt. Det nu aktuella avtalet bör inte underställas Riksdagens godkännande förrän tillfälle givits för en grundlig offentlig diskussion. Det förefaller som om varken Finland eller Danmark räknar med beslut i närtid.

I det nu föreslagna avtalet om försvarssamarbete med USA regleras förutsättningarna för amerikansk militär närvaro i Sverige, däribland frågor om rätt till tillträde till svenskt territorium, territorialvatten och luftrum, rätt att få använda vissa av försvarsmaktens anläggningar och områden. I en bilaga anges specifikt 17 platser som USA “med Sveriges samtycke” får använda som baser. Samarbetet sägs bygga på full respekt för svensk lagstiftning, svensk suveränitet och internationella förpliktelser. DCA-avtalet anges vidare inte förändra den ståndpunkt som har kommit till uttryck inom ramen för Sveriges Nato-ansökan att det inte finns skäl att ha kärnvapen och permanenta baser på svenskt territorium i fredstid.

Läs mer

Frågor och svar om DCA-avtalet

Ingemar Folke och Lars-Gunnar Liljestrand

Från möte den 21 maj i Stockholm arrangerat av Nätverket mot s.k. utlandsspioneri m.m.

Ingemar Folke (IF), sammankallande i Nätverket, och Lars-Gunnar Liljestrand (LG), medutgivare av alliansfriheten.se

IF: DCA-avtalet innehåller en lång rad artiklar, drygt 30 om jag inte minns helt fel. Därtill kommer synpunkter som presenterats av regeringen i en PM tidigt i våras, synpunkter från remissinstanserna och lagrådet. Du och Rolf Andersson har på alliansfriheten.se presenterat en rad analyser och bedrivit opinionsbildning kring avtalet.

Men om Du nu skulle nämna tre saker som man absolut bör känna till om DCA-avtalet, vad skulle det vara?

LG:

  • 1) Avtalet är inte, som det ofta framställs, ett försvarsavtal mellan USA och Sverige. Sverige har inte ingått en allians med USA. DCA-avtalet har ingenting med Nato att göra. Försvarsavtal och allianser innebär att parterna förpliktigar sig att stödja varandra på olika sätt främst militärt. Det finns inga sådana utfästelser från USA:s sida. Avtalet nämner inte med ett ord att USA skall stödja Sverige vare sig militärt eller på annat sätt om vi blir angripna eller hotade. USA ges rättigheter på svenskt territorium, medan Sverige åtar sig skyldighet att underlätta och säkra amerikansk militär närvaro i vårt land.
  • 2) Amerikanskt flyg, örlogsfartyg och fordon ges rätt att röra sig fritt över hela vårt territorium och får inte bordas eller kontrolleras. Luftstridsledning enligt STRIL-system kan få ledas av USA över svenskt territorium enligt regeringens proposition om DCA.
  • 3) USA ges rätt att enskilt eller tillsammans med Sverige disponera 17 militära baser (flygbaser, örlogsbaser och baser för markstyrkor) i Sverige. Det kan handla om fler baser i framtiden.

Läs mer