Utlandsinsatser stärker inte det svenska nationella försvaret

Lars-Gunnar Liljestrand

En arbetsgrupp inom riksdagens försvarsutskott har utvärderat hur Sveriges militära insatser utomlands påverkat det egna försvaret. Man landar i att de positiva erfarenheterna överväger de negativa.

Till en väsentlig del baseras omdömet på att man lagt stor vikt vid hur de enskilda officerarna och soldaterna upplevt insatserna och hur deras egen militära kompetens påverkats.

Avgörande måste dock vara hur insatserna totalt påverkat vårt eget nationella försvar.

Rapporten visar hur försvarets uppbyggnad försenats och hur bristen på personal och materiel samt bristen på övning i större förband inverkat negativt på det nationella försvaret.

”När Försvarsmakten krympte uppstod undanträngningseffekter för det nationella militära försvaret. Materielen slets extra hårt när den användes i insatserna, vilket ledde till en högre materielomsättning och ett ökat behov av underhåll. Försvarsmaktens dåvarande begränsade personalstyrka, i synnerhet inom vissa funktioner (bl.a. singulärkompetenser), fick en hög arbetsbelastning eftersom de fick åka på täta och återkommande rotationer och även fick fler uppgifter och mer ansvar när de var hemma i Sverige.”

Läs mer

Den finsk-svenska fernissan

Anders Björnsson

Efter det svenska krigsnederlaget 1808–09 vände den finska eliten sina blickar mot S:t Petersburg. Några landsförrädare hade gjort det redan tidigare. Ett fåtal herrskapsfolk vägrade svära tsaren trohetsed, blev av med ämbeten och tillgångar och tog i vissa fall vägen över Bottenhavet. Allmogen ville ha kvar det gamla riket; den var rädd för ryska eller ”livländska” seder, det vill säga livegenskap. Finsk överhet kunde däremot se fram emot bättre karriärmöjligheter i det ryska kejsardömet, och snart ägde Finland långt fler generaler och amiraler än det forna moderlandet.

Finland hade under århundraden varit en integrerad del av svenska riket – alls ingen ”koloni”, lika litet som Norrland eller andra riksdelar var det. I den svenska ståndsriksdagen ingick representanter från Finland för alla fyra riksstånden, och de var ingalunda utan inflytande. Detta skilde Finland från senare erövrade svenska provinser längs Östersjökusten, där den härskande klassen – en tyskspråkig godsägaradel – föredrog att styra via egna lantdagar. Detta fortsatte den med också under ryskt herravälde, efter Stora nordiska kriget. Livegenskapen nådde dessbättre inte det ryska Finland, och på 1810-talet avvecklades den också i Baltikum.

Läs mer

Försvaret är till för Sverige även vid Nato-medlemskap

Utgivarna

Försvarsgarantier för Sverige har varit huvudbudskapet från regeringen under hela den blixtsnabba processen för att få igenom en ansökan om svenskt Nato-medlemskap.

När nu en majoritet i riksdagen ställt sig bakom att regeringen kan lämna in en ansökan börjar en ny bild växa fram med krav från olika håll vad försvaret skall användas till.

Det antyddes den 1 maj av statsministern som meddelade att, efter diskussioner med Nato, Sveriges uppgift skall bli att säkra Östersjöområdet och att Finland skall ta ett ansvar för de baltiska staterna. En vecka senare meddelade utrikesminister Ann Linde att hon vid sitt besök i Washington fått klart för sig USA:s förväntan på oss att vi förutom försvar av Östersjöområdet även skall delta i försvaret av Arktis.

Svenska folket hade getts intrycket att det handlade om att säkra Sverige, knappast att det svenska försvaret skulle ställas om och få helt nya uppgifter.

Inte heller i den säkerhetspolitiska rapporten (kommenterad tidigare här på sajten) nämns vilka förändringar som ett medlemskap kan innebära för det svenska försvaret.

För Finlands del innebär Natos och USA:s krav en dramatisk omsvängning. Finlands president och regering, liksom den finska försvarsledningen, har under decennier deklarerat att finska försvaret är till för Finland. Man har avvisat alla krav om att ta på sig ett militärt ansvar för de baltiska staterna. I den finska försvarspolitiska rapporten, som låg till grund för Finlands ansökan om Nato-medlemskap, sägs också att även om landet går med i en militär allians är det finska försvarets uppgift att försvara det egna territoriet.

Läs mer

En nykekkoniansk anda i Finland och Sverige

Anders Björnsson

Den nuvarande politikergenerationen i Sverige ter sig sällsynt svag, och frågan är, om vi har haft en svagare i landet sedan hattväldet (1738–66). Detta utlöste krig med Ryssland (1741–43) och drog riket in i det europeiska sjuårskriget (1756–63). Det var korrupt (subsidierades av Frankrike), skapade en liten klass av stenrika borgare (Skeppsbroadel, den tidens ”oligarker”) och förföljde politiska motståndare genom utomlegala processer (så kallade ständerkommissioner).

Allt detta utspelade sig under en epok i svensk historia, som går under beteckningen Frihetstiden. Den politiska makten utövades av ett gäng politiska kamarillor (i riksdagens sekreta utskott). Vad ska man kalla vår tid? Också den går synbarligen i frihetens tecken – frihet från folkligt inflytande över politiska beslutsprocesser. Kulturskribenten Jens Liljestrand å sin sida känner ”lättnad och stolthet”, efter det socialdemokratiska beslutet att ansöka om Nato-medlemskap, över att vi nu får ”ta plats bland västvärldens fria, demokratiska nationer” (Expressen 16/5).

Läs mer

Dagsvers: Sång till plikten

Vi var några stycken som frös men ej svalt

i Boden och Luleå med om omnejd

och gjorde det mesta som oss var befallt

för att stävja en hotande grannfejd.

 

Men fienden kom ej, han hade problem

med att hålla sitt manskap på mattan.

Till slut fick vi alla ett vackert emblem,

vilket gjorde oss stolta som attan.

 

Vi sörjde som tusan när vi ryckte ut,

för vi spreds då som agnar för vinden.

Vi trodde att allt det vi upplevt tog slut,

då vi föstes en vårdag ur grinden.

 

Alls ej. Våra vänskaper härdades mer.

Nån blev jurist, nån blev taxichaufför.

Jag undrar: vad är det som människor ser,

när de tänker på det som de aldrig gör.

 

Zweiter Leutnant

Nya ridåer fälls, nya murar att riva

Anders Björnsson

Med Finlands och Sveriges eventuella inträde i Nato dras en ny järnridå genom Europa. För Ryssland är ju ett europeiskt land, liksom Turkiet, båda med stora landområden i Asien. Bysans, och senare det osmanska väldet, framträdde som det andra Rom, Moskva som det tredje. Det gamla romarriket kom aldrig i närheten av Skandinavien, gud bevars, men Sverige hade goda relationer med Konstantinopel och periodvis också med moskoviterna. Vår antiryska politik blev en olycka för Sverige, inklusive vår finska riksdel.

Läs mer

Nato-medlemskap ger ökade spänningar men ingen försvarsgaranti

Lars-Gunnar Liljestrand

Anförande för studiecirkel Öppet samtal den 15 maj i Norberg, ABFs lokal.

Arrangörer: Norbergs Arbetarekommun, ABF, Folket i Bild/Bergslagen

 

Sverige har varit alliansfritt i över 200 år.

Syftet har varit att hålla oss utanför krig mellan stormakter i vårt närområde.

Det har möjliggjort för oss att stå utanför Krimkriget 1856, dansk-tyska kriget 1864 och två världskrig, och vi undvek att dras med alltför mycket i kalla kriget.

Alliansfriheten har klarat de mest skilda säkerhetspolitiska omvälvningar i vårt närområde, och frågan är vad som är så helt nytt att denna obrutna linje måste överges.

 

Den militära alliansfriheten

Sveriges militära alliansfrihet syftade till att skapa förtroende i omvärlden för att svenskt territorium inte skulle utnyttjas av någon av de rivaliserande stormaktsblocken att användas som bas för angrepp på motparten.

Linjen sammanfattades i utredningsbetänkandet Svensk utrikes- och säkerhetspolitik (SOU 2002:108):

”En trovärdig neutralitetspolitik innebar att Sovjetunionen och dess allierade i Warszawapakten, vid en storkonflikt mellan öst och väst i Europa, kunde vara övertygade om att de inte skulle angripas av Sverige och att angrepp från Nato-sidan inte skulle utgå från svenskt territorium. Enligt den svenska doktrinen skulle neutralitetspolitiken därmed undanröja motiv för ett sovjetiskt angrepp mot Sverige. Sverige skulle alltså inte automatiskt dras in i krig i händelse av en stormaktskonflikt i Europa. Tanken på ett isolerat sovjetiskt angrepp mot Sverige, utan direkt samband med en europeisk storkonflikt, bedömdes inte vara trovärdig.”

Vi skulle med alliansfriheten bilda en buffert så att spänningarna minskade i vårt närområde.

Under hela kalla kriget accepterade också båda sidor den svenska hållningen. Alliansfriheten minskade risken för att vårt territorium blev en tummelplats för stormakternas rivalitet.

Läs mer

Dimmigt

Anders Björnsson

I en TT-artikel, återgiven i Ystads Allehanda (15/5), svarar Eva Hagström Frisell, forskningsledare vid FOI:s enhet för säkerhetspolitik, på frågor om vad ett Nato-medlemskap skulle få för följder för Sveriges del. Hon får frågan: ”Kan svenska värnpliktiga tvingas strida för andra länder om Sverige går med i Nato?”

Hon svarar: ”Det är inte troligt. Man brukar inte skicka ut värnpliktiga i internationella insatser, utan det sker efter avslutad utbildning i så fall. Då kan man bli placerad i ett krigsförband som vid en eventuell mobilisering av krigsorganisationen inom Nato kan beslutas att skickas ut.”

Detta är dimmigt.

Värnplikt omfattar principiellt alla svenska män och kvinnor i åldern 18–47 år. Ett fåtal av dessa genomgår numera militär grundutbildning. Men efter avslutad grundutbildning och placering i krigsförband upphör ju inte tjänsteplikten för dessa. Krigsförbanden befolkas av värnpliktiga (meniga och befäl), stamanställda och reservofficerare. Sådana krigsförband, av vilka de flesta tyvärr är avvecklade, ska tjäna Sverige försvar. Värnpliktiga i dessa enheter lär inte kunna tvingas ut i internationella militära operationer. Där får man, enligt gällande lagstiftning, lita till yrkessoldater, om dylika insatser står i överensstämmelse med FN-stadgan.

Och så bör det vara också efter ett eventuellt Nato-inträde. Hagström Frisells formulering – ”Man brukar inte skicka ut värnpliktiga i internationella insatser” – är således vilseledande. Här handlar det om ett frivilligt åtagande från den värnpliktiges sida. Ingen som nekar kan straffas eller fås att lämna organisationen. Svenska krigsförband ska skydda svenskt land.

Säkerhetspolitisk rapport som inte lämnar några alternativ

Utgivarna

Rapporten Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge – konsekvenser för Sverige (Ds 2022:7) publicerades den 13 maj. Bakom den står flertalet riksdagspartier, medan Vänsterpartiet och Miljöpartiet har reserverat sig.

Regeringen har sedan veckor tillbaka hänvisat till rapporten som skall utgöra ett objektivt underlag för Sveriges framtida säkerhetspolitik och speciellt frågan om Nato-medlemskap.

Rapporten gör inget direkt ställningstagande till Nato-medlemskap, men det är svårt att se den som annat än ett beställningsverk för att regeringen skall kunna politiskt motivera en ansökan.

 

Ödesmättad lägesbeskrivning

Inledningsvis slås fast vad som sedan kommer att prägla hela rapporten, nämligen det extraordinära läget och att vi inte kan undgå att dras in vid kris eller krig i värt närområde:

”Den ryska storskaliga aggressionen mot Ukraina, som inleddes den 24 februari, är av ett slag och omfång som Europa inte upplevt sedan andra världskriget.”

Redan här glider rapporten in på en linje som från början utesluter all diskussion om alternativ.

Påståendet om att Ukraina-kriget är unikt bortser från raden av militära interventioner under hela kalla kriget: Östtyskland och Ungern på 50-talet och Tjeckoslovakien 1968, hotet om intervention i Polen 1981.

Vidare målas en bild upp av att vi är hjälplösa och inte i stånd att försvara oss själva. Vid kris eller krig måste vi dras med – vi står utan val:

”Militärstrategiska och militärgeografiska faktorer innebär att Sverige oundvikligen skulle bli indraget i händelse av en militär konflikt i norra Europa.”

Här drar rapporten i väg med en analys som vi inte tidigare fått av vare sig den politiska ledningen eller Försvarsmakten. Det har hetat att risken är stor att vi dras in vid en konflikt men inte att det är ”oundvikligt”.

Läs mer

Eget försvar eller försvar av andra länder

Utgivarna

USA är redo att ge säkerhetsförsäkringar till Sverige under en eventuell ansökningsprocess till Nato. Det beskedet ger utrikesminister Ann Linde efter mötet med USA:s utrikesminister Antony Blinken den 4 maj. (SVT Aktuellt)

”Jag kan naturligtvis inte gå in på detaljer”, säger hon.

Hon är samtidigt tydlig med att det inte rör sig om några säkerhetsgarantier, något som endast kan ges till fullvärdiga Nato-medlemmar, enligt Linde, som inte vill yppa vad hon och Blinken har diskuterat.

Fixeringen vid försäkringar under en ansökningsprocess förefaller vara ett sätt att ta bort uppmärksamheten från själva sakfrågan vad ett Nato-medlemskap innebär.

De säkerhetsgarantier som utrikesministern talar om kanske har någon substans, men det är inget vi kan veta.

Men det är säkerligen så att USA istället framfört krav på vad Sverige skall bidra med vid ett Nato-medlemskap. Ann Linde antyder att samtalet har rört sig i den riktningen:

”Man tycker att det skulle bli ett positivt säkerhetspolitiskt läge i Arktis och Östersjöområdet. Därför är man beredd att ge olika typer av säkerhetsförsäkringar.”

De här rätt kryptiska uttalandena handlar om vad som sedan länge är känt. USA och Nato vill kunna använda svenska och finska försvarskrafter inte primärt för våra egna länders försvar utan för att sättas in i Östersjöområdet i syfte att försvara de baltiska staterna och förstärka USA:s närvaro i Arktis. Det senare området har på några år blivit allt viktigare, och där pågår nu vad som närmast liknar en kapprustning mellan USA och Ryssland.

Läs mer

Har Väst rätten på sin sida?

Mats Björkenfeldt

Den danske forskaren Lars Erslev Andersen har låtit publicera en mycket viktig artikel, när Sverige nu snart kliver in i Natos finrum. Danmark har befunnit sig där sedan 1949, så Andersen vet vad han talar om.

Lars Erslev Andersen finner i artikeln det något motsägelsefullt, när företrädare för Nato-stater korrekt starkt kritiserar Rysslands uppenbara brott mot FN-stadgan och folkrätten i Ukraina, medan Nato självt sedan kalla krigets slut begått flagranta brott mot den internationella rätten. Och framför allt gäller det allianspartnern USA, som ofta undgår kritik av sina allierade när man allenarådande bryter mot FN-stadgan. Den danske (s)-politikern Mette Gjerskov har till och med sagt att ”danskerne skulle vænne sig til at gå i krig uden FN-mandat”. Man bävar här för att svenska politiker, snart i finrummet, ska låta sig inspireras av detta anarkistiska synsätt.

Läs mer

Veckans citat

”Kung Fredrik vädjade i april (1848) inte bara till kung Oscar, utan spelade också ut sitt starkaste kort: Frankrikes, Storbritanniens och Rysslands garantier för Danmarks besittning av Schlesvig. Problemet…var att ’England knappt ens vet att Schlesvig existerar’. Den tyska ockupationen av Schlesvig var ett brott mot internationell rätt…Genombrottet kom när Preussen accepterade kung Oscars medling”. Slutsats: garantierna var inte värda mycket, men fint med en neutral kung Oscar!

Union eller undergång, del 1

Kampen för ett enat Skandinavien