utvald

I Expressen den 16 juni uttalar sig en ukrainsk överste om hur svenska JAS Gripenplan skall användas i Ukraina.

I första hand skall planen sättas in för försvar och ”trycka bort de ryska glidbomberna som terroriserar Ukraina”. Men det är också tydligt att det kan handla om mer offensiva insatser, då översten säger att JAS-piloterna öppnar eld ”in mot ryskt territorium om det krävs”. 

Det är sannolikt att vad som börjar med försvar lätt kan eskalera och glida över i attacker in på ryskt territorium. Även om detta kan vara förenligt med Ukrainas rätt till självförsvar, då det handlar om att motverka rysk aggression, är det en risk att Sveriges export av JAS och medföljande utbildning av ukrainska piloter gör att vi uppfattas om inte som krigförande men dock som medverkande i kriget.

Det var en mycket liten krets av riksdagsledamöter som deltog i debatten den 16 juni. Inga partiledare infann sig. Försvarsministern och utrikesministern var inte på plats. Ynkligt nog gjorde ingen socialdemokrat något inlägg! Håkan Svenneling (V) belyste i sitt inlägg farorna med förslaget. Jörgen Berglund (M) svarade med partitaktik. Björn Söder (SD) försvarade att det var nödvändigt att regeringen flyttade fram sina positioner på riksdagens bekostnad med de sedvanliga svepande argumenten att ”byråkrati” och ”oklara regelverk” inte fick stå i vägen. Emma Beringer (MP) kopplade inställningen till förslaget till frågan om ett förbud mot kärnvapen på svenskt territorium. Anders Ekegren (L) framhöll i ett godtyckligt inlägg att om ”Estland angrips måste det vara möjligt för Natoländer att ha Sverige som bas för operationer”. Att detta genom snabbforcerade regeringsbeslut, som var den relevanta frågeställningen, kunde leda till att Sverige drogs in i andra staters krig förbigick han. Protokollet från debatten finns här:

Förbättrade förutsättningar för operativt militärt samarbete (Debatt om förslag 16 juni 2026) | Sveriges riksdag (riksdagen.se)

Att stora delar av det ansvariga konstitutionella och säkerhetspolitiska etablissemanget lyste med sin frånvaro, när den nu aktuella frågan skulle belysas i riksdagen, är illavarslande. Det verkar som om dessa kretsar genom sin frånvaro velat få beslutet att framstå som en rutinsak, när det i själva verket handlar om huruvida riksdagen ska ge regeringen rätt att besluta om andra staters militära verksamhet i Sverige, som kan omfatta krigshandlingar mot andra stater och därmed bli avgörande för om Sverige ska komma att involveras i krig mellan andra stater och bli en måltavla. Sådana helt centrala frågor måste vara förbehållna ”folkets främsta företrädare”, riksdagen. Saken blir inte mindre allvarlig av det inte bara handlar om EU och Nato och medlemmar i dessa organisationer utan även specifikt om USA, som vi redan har ett DCA-avtal med som ger tillgång till 17 baser här i landet.

Regeringen bör inte ges mandat att urholka Riksdagens kontroll över beslut om vår suveränitet och säkerhet.

Läs mer

Försvarsberedningen skriver deskriptivt, mångordigt och stundtals mångtydigt om det säkerhets- och militärpolitiska läget och om hoten mot Sverige.

Det för försvarsplaneringen ”dimensionerande” ryska hotet accentueras av Försvarsberedningen och ges en mer akut betoning. Detta stämmer dock mindre väl överens med den bild, som SACEUR, Natos högste befälhavare, tillika befälhavare över de amerikanska styrkorna i Europa, redovisat.

USA är enligt Försvarsberedningen mer opålitligt, men bandet till USA är alltjämt av avgörande betydelse för Europas säkerhet. DCA-avtalet med USA skapar enligt beredningen förutsättningar för amerikanskt militärt stöd och är således av stor betydelse för Sveriges säkerhet.

En aktuell bakgrund till rapporten är det utspel som Jonny Lindfors, chefen för armén, gjorde i en intervju helt nyligen (Arméchefen: Vi måste växa och bli dubbelt så dödliga, DN 13/6). Där redovisar han att armén har en ”struktur” för att organisera en ”division med ungefär 15 000 soldater, men den är inte helt färdig”. Det är ingen stor armé precis. DN konstaterar att Försvarsmakten under många år strävat efter att uppfylla målen, som sattes redan i 2020 års försvarsbeslut, nämligen att bygga fyra armébrigader (med runt 5 000 soldater i en brigad), vilka med dagens takt skulle bli klara 2026 (Skövde), 2028 (Boden) och 2030 (Kungsängen och Revingehed). Försvarsminister Pål Jonson säger enligt DN nyktert att han vill se dessa levererade innan man börjar ”titta på att förstärka armén också”.

Försvarsberedningen framhåller att den ”nationella förmågan” inom totalförsvaret ska, med utgångspunkt i vårt medlemskap i Nato, vara ”inriktad mot att försvara Sverige” och” medverka” till att försvara allierade mot väpnat angrepp. Bör detta tolkas som en något tydligare nationell kurs?

Det verkar inte så. Det är Natos perspektiv som går igen och dominerar i rapporten. Längre fram skriver beredningen: ”Svenskt territorium är av betydelse för allierade både som uppmarsch-, lagrings- och baseringsområde och för möjligheterna till att utöva militär kontroll över allierat territorium i Östersjöområdet och på Nordkalotten.” Försvarsberedningen understryker att medlemskapet i Nato innebär höga krav på att uppfyllda samövade krigsförband kan ställas till alliansens förfogande och att detta måste prioriteras.

Läs mer

Det är en seglivad myt att Sovjetunionen under senare delen av kalla kriget rustade sig till döds. Under 1960- och 70-talet fördes en avspänningspolitik mellan de motstående blocken, Öst och Väst, och på 80-talet ingick de båda supermakterna avtal om rustningsbegränsningar. Snarare är det troligt, som zoologen och dissidenten Zhores Medvedev framförde, att Sovjetunionen subventionerade sig till döds, genom konstlat låga priser på livsmedel (och långa brödköer) och på vodka (och höga alkoholrelaterade dödstal).

Avspänningen var på sitt sätt en offensiv politik. Den utmanade de militär-industriella komplexen på ömse håll. Det var inte fråga om avrustning, men om ett närmande i synen på utrikes- och säkerhetspolitik och om så kallade förtroendeskapande åtgärder. Kompromiss söktes istället för konfrontation.¹ Washington hade fullt upp med kriget i Vietnam och oro i Latinamerika, Moskva med Maos Kina, Afghanistan och uppkäftiga vasaller. Den alliansfria rörelsen, med sin antikoloniala bas, blev en annan avspänningsfaktor.

När det kalla kriget var över, fick de varma krigen en renässans, märkvärdigt nog också i Europa där EU-projektet sålts in som en fredsbevarande kraft. Nya murar restes efter järnridåns demontering. Nya fiendebilder målades upp, andra dammades av. Avskräckning blev det nya föredragna verktyget. Och stormaktsdiplomatin förföll. Kina, som de gamla imperiemakterna försökt hålla nere under sekler, framträdde som ett nytt centrum för teknisk innovation och ekonomisk tillväxt. Men Kina är ingen krigarnation. Peking är smartare än så. Kina bygger inte militära allianser. Koreakriget blev dem en läxa.

Läs mer

Regeringen lämnade den 12 mars i år till riksdagen en redogörelse för verksamheten inom Nato under 2025. Skrivelsen ger anledning till ett par reflektioner om medlemskapets inverkan på Sveriges försvar.

Redogörelsen tar inte upp hur det är tänkt att Nato ska bidra till försvaret av det svenska territoriet. I skrivelsen ligger fokus på Sveriges integrering i Nato och på hur Sverige på olika sätt bidrar till Natos verksamhet för försvar av andra allierade. Redogörelsen återspeglar därmed den i ledande kretsar dominerande tankegången att det egentligen inte finna någon motsättning mellan nationellt svenskt försvar och deltagande i Natos operationer i utlandet; utan satsningen på det senare utgör ett fullgott substitut för bristerna i det förra. Men den föreställningen är knappast hållbar.

Genom anslutning till Nato har statsledningen med riksdagens stöd valt att i grunden förändra förutsättningarna för det svenska försvaret. Klarhet har dock knappast skapats om inriktningen:

”Försvarsmaktens huvuduppgift är att försvara Sverige och allierade stater mot ett väpnat angrepp med utgångspunkt i det kollektiva försvaret inom Nato.”

Läs mer

Vi är inte ensamma om att ifrågasätta den rigorösa och svårbegripliga sekretess, som tillämpas inom Nato och tycks kunna omfatta allt mellan himmel och jord. Sverige har följt efter och anpassat sekretesslagstiftningen i avsikt att täppa till eventuella luckor.

Konsekvensen av denna i system satta sekretess är skadlig på flera plan. Systemet medför att då information lämnas av Nato eller Försvarsmakten om frågor som avser alliansen eller Sveriges roll som medlem, så går det oftast inte att göra en realistisk värdering av vad som offentliggörs, eftersom kontexten är hemligstämplad. Systemet innebär vidare att grundläggande information inte är tillgänglig, vilket får till följd att en medborgerlig opinion, liksom forskare, tvingas spekulera och göra antaganden om vad som faktiskt gäller med ty åtföljande risk för att felaktiga uppgifter sprids.

Vi inser naturligtvis att vissa förhållanden inte bör offentliggöras. Men den sekretess som nu tillämpas är orimlig. Detta kan belysas med två exempel hämtade från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), som är en statlig förvaltningsmyndighet under Försvarsdepartementet. FOI bedriver forskning, utveckling och analys inom försvar och säkerhet.

I en rapport daterad den 15 maj i år redovisar FOI erfarenheterna från Sveriges deltagande i Natos förmågeplaneringsprocess (NDPP) åren 2022–2025. Detta är onekligen en angelägen sak att få belyst. De förmågemål för Sverige som beslutats inom ramarna för denna process har en avgörande inverkan på det svenska försvarets utveckling.

Författarna skriver i rapporten:

”Författarna noterar att stora delar av NDPP och de dokument som tas fram i denna process omfattats av sekretess i Sverige. Detta försvårar spridning av information och debatt såväl i en bredare politisk krets som bland försvarsintresserade medborgare.”

Läs mer

Under torsdagen 28 maj meddelade regeringen att Sverige ska skänka 16 Gripen-plan till Ukraina, med första leveranserna i början av nästa år.

Gåvan är kopplad till att Ukraina köper 20 plan av den senaste modellen, Gripen E/F, med leveransstart från 2030. Därmed ökar möjligheten att sälja de 100–150 Gripen E/F som man kom överens om i den avsiktsförklaring som Sverige och Ukraina tecknade i höstas.

Detta underströks av president Volodymyr Zelenskyj som på pressträffen med statsminister Ulf Kristersson uttalade att Ukraina på sikt kommer att köpa alla de 150 Gripenplan som ingår i avsiktsförklaringen.

Även om statsminister Kristersson flera gånger upprepat att Gripendonationen ökar svensk säkerhet och att Ryssland inte får vinna kriget så är det uppenbart att den affärsmässiga sidan spelat en stor roll.

På Moderaternas hemsida är det dock säkerhetspolitiken som tas upp:

”När vi stöttar Ukraina, så försvarar vi också Sverige och hela Europa. – För mig är ingenting viktigare, säger statsminister Ulf Kristersson.”

Stödpaket 22 till Ukraina, som nu skall beslutas inklusive Gripen och olika vapensystem, ammunition med mera, är på 25,2 miljarder kronor.

Det råder ett slags borgfred om försvarspolitiken så någon stark opinion kommer knappast att höras.

Läs mer

Bläcket hade knappt hunnit torka på Sveriges förklaring den 17 mars om att ansluta sig till

till det amerikanska projektet Pax Silica innan regeringen den 22 maj undertecknade ett samförståndsavtal med USA under rubriken Technology Prosperity Deal. Är det fråga om ”game changers” med strategiska val, där Sverige nu oåterkalleligen valt sida, satsar allt på ett kort och reducerar sitt manöverutrymme?

Pax Silica

Pax Silica är ett multilateralt projekt som Finland och Norge anslutit sig till, men inte Danmark. EU har varit observatör men inte gått med. Men det har Storbritannien gjort, liksom Japan, Sydkorea, Australien, Singapore, Israel, Indien, Qatar och Förenade Arabemiraten.

Ramarna för detta amerikanska flaggskeppsprojekt är vida och vaga. När utrikesminister Maria Malmer Stenergard i Houston, Texas, skrev under deklarationen för svensk del höll den amerikanske statssekreteraren Jacob Helberg ett välkomnade tal, där han särskilt lyfte fram det svenska teleföretaget Ericssons roll i sammanhanget och betonade samarbetets geopolitiska bindningar och militärpolitiska aspekter:

”Pax Silica is our answer to the Hormuz lesson applied to the technology economy. We are building the logistics architecture, the mineral supply chains, the refining capacity, the manufacturing redundancy, and the investment vehicles so that no adversary — ever — can close a chokepoint and threaten our economies to their knees. Not in oil. Not in chips. Not in rare earths. Not in 5G.”

Helberg framhöll att Sveriges anslutning ”is a statement of strategic clarity that echoes across the Atlantic and around the world”.

Läs mer

Professor Alf W. Johansson avled den 15 maj i den aktningsvärda åldern av 85 år. Av många ansågs han vara sin generations främste historiker, alla kategorier. Han skrev sin doktorsavhandling (1973) om Finska vinterkriget och svensk opinionsbildning, inom ramen för det stora forskningsprojektet Sverige under andra världskriget (SUAV).

I flera vetenskapliga uppsatser diskuterade han svensk regeringspolitik under andra världskriget, och han tillbakavisade där uppfattningen att Sverige skulle ha gjort onödiga och otillåtliga eftergifter mot Nazityskland. En väl avvägd småstatsrealism lyckades hålla vårt land utanför krigshandlingarna. Det var det väsentliga. Man hade inte råd att vara godhetsdyrkare.

I den mäktiga boken Per Albin och kriget (1988) summerade han SUAV-projektet. Den nazistiska utmaningen (1983 och flera följande upplagor) beskrev ur ett brett perspektiv den rådande tidsandan i vår del av världen. En av hans poänger i flera artiklar var att den socialdemokratiska folkhemspolitiken verksamt bidrog till att hindra utbredningen av fascistiska rörelser i Sverige. Demokrati och jämlikhet lönar sig.

Hans bok Herbert Tingsten och det kalla kriget (1995) fokuserade på atlantismen och Nato-propagandan under den tidiga efterkrigstiden. Verket Europas krig (1989) belönades med en medalj av Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Kants traktat Om den eviga freden läser vi i Alf W. Johanssons lyhörda översättning.

Han bidrog också i bakgrunden till att Clausewitz’ verk Om kriget kunde komma ut på svenska.

Om Alf W. Johansson kan man säga att han var en självständig tänkare. Han gick inte i ledband.

I förarbetena till lagen om totalförsvarsplikt anges (prop. 1994/95:6, s. 93) att värnpliktig inte är

”skyldig att delta i operationer som inte syftar till att försvara landet. Det innebär bl.a. att det saknas laglig möjlighet att kommendera värnpliktiga att delta i förband som på begäran eller inbjudan av … internationell organisation skickas till ett annat land för fredsbevarande uppgifter eller övning.”

Denna sunda ordning är nu föremål för utredning.

Det verkar som om Försvarsmakten, uppbackad av försvarsminister Pål Jonson, testar gränser. Genom de små stegens politik är man inne på att öppna för en Nato-anpassning av värnplikten. Målet tycks vara att tämligen fritt kunna disponera över värnpliktiga, då alliansen kallar.

I detta manövrerande ingår som en viktig pusselbit den ofta upprepade men inte desto mindre missvisande och knappast hållbara utsagan att Sverige försvaras bäst utomlands.

Ett exempel på vad som är i görningen framgår av en artikel på Försvarsmaktens hemsida om att värnpliktiga från Södra skånska regementet, P 7, har deltagit i övningen Bifrost Bridge .

Läs mer

Militärkommentatorn Oscar Jonsson (doktor i rysk krigföring) skriver i Dagens Nyheter 21 maj om regeringens beslut att köpa in fyra franska fregatter till en kostnad av mellan 40 och 60 miljarder.

Jonsson känner sig kluven inför beslutet och ser både risker och möjligheter. Den största risken är att Sverige investerar en gigantisk summa i något som kan vara ett redan föråldrat vapensystem. Han gör här samma reflektion som flera andra kritiker och ställer frågan:

”Förbereder vi oss för det moderna kriget eller bygger vi ett nytt polskt rytteri som blir sänkt av billiga drönare?”

Den farhågan är befogad. Jonsson pekar på erfarenheterna från Ukrainakriget:

”I den moderna sjöstriden i Svarta respektive Röda havet har stora fartyg haft extremt svårt att agera. Bara för att överleva och flytta sig i trånga vatten har de behövt förbruka luftvärnsrobotar för tiotals – ofta hundratals – miljoner. Ett fartyg behöver stoppa allt som kommer emot det, medan en angripare kan klara sig med en enda träff.”

Å andra sidan ser han en klar fördel i att fregatterna stärker det eftersatta svenska luftförsvaret genom att det möjliggör bekämpning av lufthot längre ut över Östersjön och att rörligheten ger en viss överlevnadsförmåga.

Samtidigt tvingas han erkänna svagheten med de stora fartygen: ”Frågan är dock om ett par stora fregatter kan överleva i lilla Östersjön oavsett hur mycket luftvärn de har. De kommer att vara ett prioriterat mål för de ryska drönarna, robotarna och ubåtarna.”

Läs mer