Utrikesdeklaration där transatlantiska länken trots Trump beskrivs som avgörande

Utgivarna

Regeringen slår fast att stödet till Ukraina är den främsta utrikespolitiska uppgiften. Detta anges samma dag som USA:s nye  utrikesminister stänger dörren för Ukrainas Nato-medlemskap och istället öppnar för att landet skall avstå  territorium till Ryssland. Om det sedan beslutas av Trump är det ett dråpslag mot västsidans hittillsvarande Ukrainapolitik.

Istället kan det bli  EU som steg för steg kommer att få en allt viktigare roll för Sveriges säkerhetspolitik:

”  EU är en värdegemenskap och Sveriges viktigaste utrikespolitiska plattform. Ett starkt EU ger Europa kraft och Sverige en starkare röst i globala frågor.” och vidare: ”Vi utvecklar våra strategiska partnerskap inom EU med Polen, Tyskland och Frankrike.”.

Men tillsvidare håller regeringen fast vid att det är USA som är viktigast:”Den transatlantiska länken är avgörande för svensk och europeisk säkerhet.” Samtidigt börjar tilliten till att USA är någon säkerhetspolitisk garant att svikta och varnar för att den transatlantiska länken kan brista:

”Den får aldrig tas för given. Europeiska Natoländer behöver ta ett större ansvar för Europas försvar och säkerhet. Det gäller även stödet till Ukraina.”

Situationen speglar dilemmat som en småstat som Sverige kan hamna i om man alltför  tätt lierar sig med en stormakt som USA.

I utrikesdeklaration finns inget om en självständig svensk linje för att kryssa sig fram mellan stormakternas framstötar och överenskommelser som sker över huvudet på småstater.

Istället för en nödvändig satsning på att bygga upp ett eget territorialförsvar lyfter regeringen fram utplaceringen av svenska soldater i Baltikum och  Finland.

Inte heller ger regeringen någon öppning för att Sverige  skall bidra till att med diplomatiska medel sänka spänningarna i vårt närområde. Istället skall Sverige  engagera sig mer i det arktiska området som ju är ett  ytterst känsligt område där  USA och Ryssland  båda rustar upp och där stormakterna har sina strategiska kärnvapen.

Synen på Kina präglas av nykterhet som avspeglar betydelsen av fortsatt goda handelsförbindelser som är avgörande för  en  exportberoende ekonomi som den svenska:

”Vi bejakar dialog och samarbete med Kina där det är möjligt och i linje med våra intressen och värderingar, till exempel för att främja handel på lika villkor och hantera klimatfrågan.”

I deklarationen finns inget skarpt avståndstagande från Israels krigföring i Gaza. Om lösning på sikt säger regeringen endast att det ”behövs en framförhandlad tvåstatslösning baserad på folkrätten.”

En tid för konkreta analyser och ställningstaganden när Trump trappar upp

Utgivarna

Ledarsidor och kultursidor fylls nu av röster som är upprörda över allt som den oberäknelige Trump tycks vara på väg att driva igenom eller riva ner i kompanjonskap med sin något aparta krets av medarbetare.  Med tanke på Sveriges nära förbindelser med och starka beroende av USA är oron sannerligen befogad. Så är fallet inte minst mot bakgrund av att vi är nyblivna medlemmar i det av USA dominerade Nato och genom DCA-avtalet har öppnat vårt territorium för amerikansk militär. Är det den bekymmersamma belägenheten, med konsekvenser som är svåröverblickbara men kan komma att involvera riskfyllda scenarios, som skribenterna i ledande media tar upp?

Förre arméchefen Anders Brännström skriver i DN (11/2) en artikel med rubriken ”Utan USA som världspolis går vi mot en ny farlig tid”. I den bild av läget i världen som han tecknar har balansen och respekten för den ”internationella rättsordningen” rubbats genom förändringen i den amerikanska politiken. Det är oklart om han i detta inkluderar Trumps krav på att ta över Grönland, Gaza, Panamakanalen och Kanada. Det är möjligt att dessa projekt ligger vid sidan om den förändring han talar om, eftersom han framhåller att ”USA ger självvalt upp delar av rollen som stormakt och världspolis.”

Läs mer

Självbestämmanderätten i Nato

Rolf Andersson

Vilka möjligheter har en stat att föra en självständig säkerhets- och utrikespolitisk linje som medlem av Nato? Den frågeställningen har flera aspekter. En är vilka begränsningar som följer av Natos stadga. En annan är realiteterna, det vill säga om en medlemsstat vågar och förmår föra en självständig politik genom att utnyttja det manöverutrymme som faktiskt finns. Ytterligare en aspekt är hur andra medlemsstater som tänjt på gränserna har agerat och hur det fallit ut.

 Natos stadga anger i preambeln att medlemsstaterna är fast beslutna att trygga sina folks frihet, gemensamma arv och civilisation, vilka grundar sig på demokratiska principer, principen om den enskilda människans frihet och rättsstatsprincipen. Enligt artikel 2 ska de stärka sina fria institutioner. Och enligt artikel 8 förbinder de sig att inte ingå några internationella åtaganden som står i strid med fördraget.

Historiskt sett har dessa allmänt hållna teser knappast haft någon praktisk betydelse. De hindrade inte att diktaturen Portugal var ett av grundarländerna. Grekland och Turkiet tvingades inte att lämna alliansen, trots de militärkupper som genomfördes där. Det är inte svårt att ge exempel på auktoritära medlemsstater, till vilka man numera får räkna USA. Att Nato deltagit i operationer i strid mot FN-stadgans våldsförbud står klart. Vissa medlemsstater har gjort det i stor omfattning.

Läs mer

Försvaret av Sverige är ett legitimt särintresse i Nato som ingen annan än vi själva lär bevaka

Utgivarna

Som medlem i Nato inlemmas Sverige i Natos försvarsplanering, som pågår och ska klubbas på Nordatlantiska rådets möte i juni 2025. Detta aktualiserar flera frågeställningar: Hur ska Sverige infogas i Natos styrke- och ledningsstruktur? Och hur ska Sverige anpassas till Natos förmågeplanering, där Nato identifierar vilka militära förmågor som alliansen i dess helhet och de enskilda medlemsländerna anses behöva för sina uppgifter. Ledande svenska militärer har klargjort att i och med medlemskapet måste en större översyn och anpassning av den svenska nationella försvarsplaneringen göras, från militärstragisk nivå ner till taktisk nivå.

Vilken linje ska Sverige driva i detta kinkiga läge, där trycket på inordning är starkt? En utgångspunkt är att Sverige, som har ett mycket blygsamt försvar, helt enkelt måste satsa på att bygga upp den egna värnkraften. Andra mål kan därför inte ges annat än låg prioritet. Stöd för en sådan hållning finns i artikel tre i Natos stadga, som innebär att medlemsstaterna ska upprätthålla sin individuella förmåga att stå emot väpnade angrepp. Sverige befinner sig mycket långt ifrån att ha sådan förmåga.

Vilka riktlinjer är officiellt redovisade som har bäring på planeringsförhandlingarna med Nato?

Ett styrdokument är regeringens förordning med instruktion till Försvarsmakten. Där anges följande i portalparagrafen: ”Försvarsmaktens huvuduppgift är att försvara Sverige och allierade stater mot ett väpnat angrepp med utgångspunkt i det kollektiva försvaret inom Nato.” Detta ger ingen bra plattform för en svensk linje. Skrivningen tar inte sin utgångspunkt i försvaret av Sverige. I stället bygger den på att försvaret av Sverige ska ta sin utgångspunkt i det kollektiva försvaret inom Nato. Vad innebär det och hur ska det gå till? Hur ska småstatens nationella intressen hävdas och få genomslag i ett sammanhang, där numera 32 medlemsstater ska komma överens och mejsla ut en gemensam strategi?

Läs mer

ÖB ställer ut tunga löften

Utgivarna

I en intervju med den finska tidningen Iltalehti gör Sveriges ÖB Michael Claesson ett par uttalanden som är värda att uppmärksamma.

Enligt Iltalehti ger Claesson ”ett tungt löfte” till finländarna: ”Som nation är vi fast beslutna att komma er till hjälp.” Han säger att de svenska trupperna skulle försvara Finland omedelbart, till och med snabbare än Nato.

Vilken täckning har han för dessa långtgående utfästelser? Enligt Iltalehti tycks löftena vara baserade på följande resonemang:

”Generalen bedömer vad som händer om Ryssland oväntat anfaller Finland. För det första utlöser en sådan situation Natos artikel 5. Kärnan i det vi gör är det faktum att vi nu är allierade. Det betyder att vi som nation är fast beslutna att komma till er hjälp, säger Claesson. Försvarsmakten förbereder sig för att slå tillbaka ett ryskt anfall tillsammans med finländarna. Det är avtalsmässigt, så det finns inget annat alternativ. Det är en självklarhet att vi är fast beslutna att göra det. Vi har förbundit oss av egen fri vilja och utifrån allt det bilaterala samarbete som vi har byggt upp under många år, betonar Claesson.”

Dessa påståenden är inte riktiga.

Läs mer

Militär handlingsfrihet kräver eget territorialförsvar

Utgivarna

Med Sveriges medlemskap i Nato har följt krav på anpassning både vad gäller utformningen av de svenska styrkorna, geografiska placeringen och inlemmandet av Sverige i Nato:s olika kommandoområden.

Utgångspunkten har varit Nato:s bedömningar och behov snarare än Sveriges nationella säkerhetsbehov.

Huruvida de förslag som nu börjar komma fram och som redogörs för i en intervju med ÖB i Dagens Nyheter den 16 januari (se nedan) är bra eller dåliga måste bedömas inte bara från militärt håll utan också från politiskt håll. Sverige kan hävda sin linje då beslut i Nato bygger på konsensus. Det är alltså inte så som en del kommentatorer i media (Oscar Jonsson i DN 17 januari) påstår att all försvarsplanering 1nu avgörs av Nato:s experter och sedan köpslås mellan Europa och USA.

En Nato-stab kan komma att flyttas från Norge till Sverige med uppgiften att svara för logistik och planering av trupptransporter över Sveriges territorium. Sverige skall  vara ett uppmarschområde för Nato-trupper till ryska gränsen vid Finland  och de baltiska staterna.

Om detta skulle öka Sveriges säkerhet eller tvärtom kan ingen säga. Svenska militärledningen har hävdat att vi kan undgå att få kriget på svensk mark genom att placera styrkor vid Rysslands gräns istället för att bygga upp ett eget territorialförsvar. Det förefaller naivt i överkant. Ingen angripare kommer att lämna motståndarens försörjningslinjer ostörda.

Ett annat förslag som finns på bordet är att dela Sverige under två Nato-kommandon, Gotland och Öland under Brunssum i Holland och övriga landet under Norfolk i USA. Det skulle medföra att våra möjligheter att hävda en för Sverige gemensam försvarspolitik minskas och andra staters bedömningar istället får ökat inflytande på besluten om Sveriges försvar.

ÖB sägs i intervjun slitas mellan satsning på Nato:s styrkor och det egna försvaret. Han säger sig vilja stärka krigsförbandsorganisationen för att öka den militära handlingsfriheten. Det är en riktig linje som måste stödjas. Trovärdigheten i ÖB:s uttalande undergrävs dock av att militärledningen inte hävdat betydelsen av ett svenskt territorialförsvar för hela landet och  i ÖB:s strategiska plan för försvaret som presenterades nyligen var det snarast Nato:s behov som fick väga tyngst.

Artikel i Dagens Nyheter den 16 januari: Sverige kan ta över Natocenter från Norge

En öppning för grundlagsstiftning om undantagstillstånd

Utgivarna

Flera tunga namn tog upp hotbilden mot Sverige i sina tal på Folk och försvars konferens i Sälen, som inleddes den 12 januari:

Statsminister Kristersson: ”Vi är alltså inte i krig men inte heller i fred.” ”Sverige är inte i krig. Men det råder inte heller fred.” Det måste inte alls vara en ”förkrigstid”. Men vi utsätts för ”hybridattacker” och ”allvarliga dåd”. ”Det ryska hotet är av allt att döma långsiktigt.”

Utrikesminister Stenergard noterade att vi: ” … befinner oss i en djupgående konflikt och konfrontation med Ryssland.” Stater som Sverige ”ska göras svåra att försvara och mottagliga för ryska påtryckningar och hot. Idag är det … Kiev. Imorgon kan det vara huvudstäder vid Östersjön.” Till bilden hör hybridoperationer, ”potentiellt dödliga hot … fientliga handlingar, med målet att påtvinga oss … Rysslands vilja.”

Höga militärer har också uttalat sig:

Överbefälhavaren Michael Claesson förklarade i en intervju (enligt Yle 12/1) att vi nu lever i en ”förkrigstid … mycket just nu påminner om tiden före andra världskriget. Därför kan man kalla vår tid för en förkrigstid. Men det betyder inte att det måste bli krig, om man förhåller sig rätt.” I en annan intervju (Yle 13/1) framhöll han: ”Det är i folkrättslig mening fred. Men samtidigt är vi utsatta för ett antal handlingar av mer eller mindre antagonistisk typ som minner om att vi befinner oss under någon typ av tryck som naturligtvis skulle kunna liknas vid krig.”

Arméchefen Jonny Lindfors framhöll (Aftonbladet 13/1): ”Begreppen krig och fred är inte lika tydliga nu som för ett par decennier sedan. – I svensk författning har vi den här svartvita gränsen som utgör strömbrytaren mellan krig och fred, där lagar och förordningar träder i kraft. Det försvårar för oss och skapar ett utrymme för motståndarna att angripa oss precis under gränsen till väpnat angrepp.”

Lindfors kommentar är av särskilt intresse, eftersom den anknyter till frågan om ”krig”, ett centralt begrepp i regeringsformen (RF). Hans bild av rättsläget är dock missvisande. Han förbigår begreppet krigsfara i RF, som är minst lika relevant som begreppet krig. Gränsen mellan begreppen krig och krigsfara, som inte är definierade i lagtexten, och att fred får anses råda har aldrig varit svartvit (för övrigt kan det nämnas att även begreppet ”omedelbart krigshot” används i RF). Ytterst handlar det om politiska bedömningar, där beslutet tas av regeringen under eget ansvar. Vad det är som ”försvårar” för armén framstår som svårbegripligt. Anser han att det är ett problem att Sverige inte mobiliserar nu? Om motståndaren ”angriper” oss på lägre nivå gäller bland annat IKFN, enligt vilken instruktion Försvarsmakten har att skydda det egna territoriet. Kablar i Östersjön är en särskild problematik, där internationell rätt kommer in i bilden. Och är det fråga om verksamhet som inte kan utredas tillförlitligt så är det ett problem som inte har någon bäring på grundlagens avfattning.

Läs mer

Konstitutionell beredskap och undantagslagstiftning

Utgivarna
Justitieminister Gunnar Strömmer meddelade på Folk och försvars konferens i Sälen att regeringen ”rustar vår konstitutionella beredskap: under våren kommer regeringen att lägga fram förslag om grundlagsändringar som säkerställer att Sverige kan styras på ett demokratiskt, effektivt och rättsenligt sätt även vid allvarliga fredstida krissituationer.”
Bakgrunden är betänkandet Stärkt konstitutionell beredskap (SOU 2023:75) som lades fram i november 2023:
Betänkandet har varit ute på remiss. Remissyttrandena kan läsas här:
Av remissyttrandena är det som avgivits av Stockholms universitet av stort värde genom att man tar ett helhetsgrepp på frågorna, gör skarpa juridiska analyser, varnar för det missbruk som förslagen – om de skulle antas – kan medföra samt visar på de brister i underlaget för ett beslut som betänkandet är behäftat med. Yttrandet kan läsas här:
Stockholms universitet avstyrker förslaget att regeringen vid krig och krigsfara utan bemyndigande i lag skulle kunna meddela föreskrifter om ett dröjsmål skulle leda till avsevärt men för angelägna allmänna intressen. Universitetet avstyrker även förslaget att regeringen vid en allvarlig fredstida krissituation, där förhållandena kräver det, och det är uppenbart att riksdagens beslut inte kan avvaktas, skulle kunna ge sig själv rätt att meddela föreskrifter.
Förslagen innebär att regeringen i vissa lägen kan ta över riksdagens beslutanderätt.
Med rätta varnar Stockholms universitet för att göra stora och långtgående förändringar i den konstitutionella traditionen, att det finns åtskilliga historiska exempel på att undantagslagstiftning av det här slaget missbrukats samt att risken är att regler som införs i kriser blir permanenta och normaliserar kristillståndet. Universitet framhåller också att en fråga som inte belyses närmare är att fredstida kriser kan ha internationella implikationer av olika slag, bland annat att det finns rättsligt skydd för konstitutionella regler för att kunna stå emot internationella påtryckningar. Även de vaga begrepp som introduceras genom lagförslagen i betänkandet nagelfars.
Vi avser att återkomma till betänkandet. Som justitieministern aviserat är en proposition att vänta till våren. Om lagrådet då kommer att ges tillfälle att yttra sig återstår att se.

Försvarsmaktens plan 2025-2030 saknar prioritering mellan nationellt försvar och stöd till Nato

Försvarsmakten har utifrån riksdagens beslut om försvarets utveckling till 2030 nu kommit med Överbefälhavarens formulering av uppdraget.

Regeringen beslutade den 9 december om inriktningen på totalförsvaret i direktivet ”Gemensamma förutsättningar för utvecklingen av totalförsvaret 2025–2030”.

Vi har kommenterat beslutet och konstaterat att det även för den beslutade planeringsperioden till 2035 saknas ett nationellt territorialförsvar för Sverige. Det är dessa ramar som ÖB nu har att förhålla sig till vilket tydligt visas i ÖB:s formulering av försvarets uppdrag (Riktlinjer och plan).

ÖB deklarerar att det skall råda balans mellan nationell försvarsplanering och Natos krav:

”Balans mellan nationell försvarspolitisk inriktning och Natos beslutade förmågemålsättningar ska i dialog med regeringen ständigt beaktas.”

Men det blir i slutändan Nato som prioriteras:

Genomgående är att ”Integrationen i Nato ska fullföljas.”

Läs mer

En stabiliserande, defensiv krigsavhållande linje eller en som går ut på proaktiv, offensiv avskräckning

Utgivarna

Vad är avskräckning? Ett vardagligt exempel på detta återges möjligen i Dagens Nyheter (17/12 2024) i anslutning till att två ryska strategiska bombflygplan flög över neutralt vatten i Östersjön och svenska plan gick upp för att ”verifiera” de ryska planen. Dennis Hedström, chef för Försvarsmaktens flygstab, fick frågan: ”Varför skickade ni upp planen?

De flyger med sina stridsflyg i närheten av vårt land.  Vi vill åka upp och tala om att vi ser vad ni gör. Vi är redo. Vi kan bemöta det här. Hitta inte på någonting, kom inte närmare. Det är en av våra uppgifter, att avvisa genom att visa närvaro och visa någon form av avskräckning och tala om att eskalera inte det här.” Inslaget av ”någon form av” avskräckning framstår här som återhållet och rutinartat. Ett oändligt antal ”incidenter” av detta slag rapporteras löpande från båda sidor hela tiden (inte sällan med kritiska inslag om avstängda transpondrar). Budskapet är typiskt sett relaterat till omsorgen om det egna landets territoriella integritet.

Försvarsmakten skriver på sin hemsida den 18 december 2024, sedan Riksdagen godkänt att regeringen ställer en svensk väpnad styrka till Natos förfogande, att avsikten är att bidra till alliansens samlade förmåga till avskräckning och försvar: ”Syftet med avskräckning är att få en motståndare att avstå angrepp för att det skulle kosta för mycket. Genom att visa närvaro, sammanhållning och förmåga avskräcks Ryssland från att överhuvudtaget tänka tanken att angripa ett Natoland.” Avskräckningen har här avlägsnat sig bort från det egna territoriet och inlemmats i riskfyllda operationer enligt planer, kommandon och beslut som Sverige må ha visst inflytande över men inte kontrollerar.

Läs mer

Värnpliktiga för krigsinsatser i utlandet dit vad vi har av armé redan är på väg?

Rolf Andersson

Regeringen och Försvarsberedningen ser framför sig att värnpliktiga med tvång ska kunna användas för militära insatser utomlands. Hittills har all sådan användning varit baserad på frivillighet. Regeringen skriver offensivt om saken i senaste försvarspropositionen:

”Vilka behov av att värnpliktiga tjänstgör inom ramen för Sveriges Natomedlemskap och hur detta påverkar totalförsvarspliktens utformning kräver noggranna överväganden. Som framkommit ovan står dock klart att om tjänstgöringen behövs för Sveriges försvar finns det inget som hindrar att värnpliktiga sätts in utanför Sveriges gränser. Vad som behövs för Sveriges försvar måste ses i ljuset av Sveriges åtaganden inom ramen för Natomedlemskapet samt det kollektiva försvarets behov. I en artikel 5-situation där Sverige är att anse som utsatt för ett väpnat angrepp eller vara i krigsfara kommer Natos samlade försvarsåtgärder vara en del av Sveriges försvar. I en sådan situation kan värnpliktiga efter beslut om krigstjänstgöring tas i anspråk för tjänstgöring även utomlands, i den utsträckning det krävs för försvaret av Sverige.”

Så långt framställs saken som okomplicerad. Men regeringen lägger ändå till en reservation, som är baserad på överläggningar i Försvarsberedningen:

”Det finns dock skäl att närmare analysera behovet och regelverket. Det kan även finnas skäl att införa ytterligare reglering för att skapa en större tillgänglighet, användbarhet och flexibilitet kring värnpliktigas tjänstgöring inom Nato. Regeringen delar Försvarsberedningens uppfattning om att värnpliktigas tjänstgöring innefattar komplexa frågor och att det är av vikt att nå en så bred politisk enighet som möjligt. Regeringen avser att ta initiativ till att involvera riksdagens partier i det fortsatta arbetet.”

Men vad gäller rättsligt i denna fråga? Finns det lagligt stöd för att tvinga värnpliktiga att ingå i en väpnad styrka för militära operationer i utlandet? Det finns uppenbara hinder här, vilket regeringen medger genom hänvisningen till behovet att närmare analysera ”regelverket” (något som för övrigt redan skett genom en ensamutredare vars rapport dock är hemligstämplad).

Det rättsliga styrs av totalförsvarsplikten. I den ingår värnplikten, som utgör totalförsvarets kärna. Värnplikt är en medborgerlig skyldighet, men den regleras inte i regeringsformen (RF). De långtgående inskränkningar i medborgerliga fri- och rättigheter, som värnplikt innebär, regleras i lagen om totalförsvarsplikt. Eftersom den lagstiftningen utgör ett undantag från fri- och rättigheterna enligt RF, ska den tolkas restriktivt. Att tvinga svenska värnpliktiga att rycka ut i militära expeditioner i utlandet kräver som ett minimum tydligt lagstöd.

Läs mer

Totalförsvar för Sverige men eget territorialförsvar saknas

Utgivarna

Regeringen beslutade den 9 december om inriktningen på totalförsvaret i direktivet ”Gemensamma förutsättningar för utvecklingen av totalförsvaret 2025–2030”.

Sverige kan bli angripet militärt slår man fast men säger samtidigt att det också kan gälla för våra allierade.

Frågan om militärt hot mot Sverige har bollats fram och tillbaka av regering och militärledningen. Inför Nato-medlemskapet förklarade Magdalena Andersson att Sverige var hotat och att vi måste gå med i Nato för att klara oss.  På förra årets Folk och Försvar, fortfarande innan Nato-medlemskapet, förklarade både ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin och statsministern att Sverige kunde bli angripet.

Budskapet till svenska folket var att Nato-medlemskapet var nödvändigt. När vi sedan blev Nato-medlem började hotbilden förändras och  militärledningen har förklarat att Sverige  inte är ett mål för ett militärt angrepp från Ryssland. Vårt territorium skall fungera som transitland och uppmarschområde för Nato-trupper till Finland och Baltikum. Sverige skall placera sina fåtaliga markstyrkor i öster och då kan vi utkämpa ett krig borta från vårt eget territorium och därför slippa kriget hos oss.

Man kan med rätta ifrågasätta det realistiska i den planen då krig idag förs över stora avstånd och då en angripare knappast kommer att nöja sig med att utkämpa ett krig bara i finska gränszonen.

Regering och riksdag har dock ställt sig bakom planen och man talar om att sätta in våra två brigader i öster utanför Sveriges gränser. En första bataljon skall stationeras under Nato-befäl i Lettland.

Resultatet blir att Sverige står utan ett eget territorialförsvar. Vid ett angrepp finns i stort sett bara hemvärn, delar av flygvapnet och vad som inte är utstationerat av marinen att tillgå och vi riskerar att landet blir ett strategiskt tomrum, förklarade arméchefen i ett anfall av klarsynthet.

Läs mer