Nato 70 år

Mats Björkenfeldt

Den kanadensiske historikern Timothy Andrews Sayle har lägligt utkommit med boken Enduring Alliance. A History of NATO and the Postwar Global Order (Cornell University Press 2019).

I mars 1948 inträffande den så kallade Pragkuppen: det tjeckiska kommunistpartiet grep makten i Tjeckoslovakien. En månad senare krävde Stalin att Norge skulle sluta en pakt med Sovjetunionen. Samma månad hade Finland ingått VSB-avtalet, det vill säga ett fördrag om vänskap, samverkan och ömsesidigt bistånd, med grannen i öster. Den brittiske utrikesministern Ernest Bevin, som aldrig trodde att Sovjetunionen skulle starta något krig, var dock orolig för i första hand de nämnda påtryckningarna mot Norge.

Samma år sjösattes det så kallade Brysselfördraget, ett försvarsförbund mellan Storbritannien, Frankrike och Beneluxstaterna. Samtidigt pågick förberedelser i USA och Kanada om en anslutning till fördraget. ”The ’true’ objective of the Pact approach was to stop the Soviet Communist Advance”, påpekar författaren. Diskussionerna tog ny fart samma år då Stalin inledde en blockad av Berlin. Men i State Department var bland andra diplomaten George Kennan skeptisk: fördraget var onödigt, enligt denne, eftersom det var otänkbart att Amerika skulle förhålla sig passivt, om Sovjetunionen anföll någon europeisk stat. 1949 bildades Nato, och Kennan var fortfarande skeptisk, då Natofördraget ”addresses  itself to what is not the main danger”, vilket var ”political conquest”.

Det viktigaste i Natofördraget är artikel 5:

“The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area. Any such armed attack and all measures taken as a result thereof shall immediately be reported to the Security Council. Such measures shall be terminated when the Security Council has taken the measures necessary to restore and maintain international peace and security.”

Senatorer i USA:s kongress gjorde gällande att artikeln stred mot konstitutionell praxis, eftersom endast Kongressen kunde förklara krig. Utrikesministern Dean Acheson klargjorde dock att artikel 5 ”leaves the decision of how  and when to respond to an attack up to individual governments” (s. 17). Med detta konstaterande accepterade Kongressen fördraget. Samtidigt innebär väl detta att artikel 5 inte utgör någon garanti av något slag.

Ett år senare knakade Nato i sina fogar, när den tidigare presidenten Herbert Hoover och den inflytelserike senatorn Robert Taft opponerade sig mot att skicka trupper till Europa. De vann inget gehör. President Eisenhower upplyste om att trupperna skulle återvända hem – ”eventually”.

1952 blev Grekland och Turkiet medlemmar i Nato. I mars 1953 dog Josef Stalin: ”The prospects for NATO seemed to deteriorate”, skriver författaren. Två år senare blev Västtyskland medlem i Nato.

Intressant att notera är hur USA satte sig på tvären, när vissa medlemsstater sökte utnyttja Nato i strävanden att behålla sina alltmer bräckliga imperier. Värt att notera är vidare hur Storbritannien och Frankrike misslyckades med att aktivera Nato i den så kallade Suezkrisen 1956: ”Suez is not [a] NATO problem”, hördes från andra sidan av Atlanten (sidan 33). Och president Eisenhower gick i taket, när Storbritannien och Frankrike började fälla sina bomber.

I boken skildras hur fraktioner och motsättningar uppkom inom Nato, framför allt hur Eisenhower–Macmillan spelade under täcket, genom vad den senare kallade Natos ”inner core of Anglo-American partnership” och hur president de Gaulle förgäves försökte få Natos intresseområde utvidgat till Nordafrika, ihopp om att bland annat få hjälp i kriget i Algeriet. Samtidigt hade de Gaulle fått bland andra Macmillan att inse att om inte Nato fortsättningsvis skulle bli en ny ”Maginot Line”, måste Nato ”coordinate resistance on [a] world-wide scale” (sidan 55). Skildringen av de Gaulles agerande är intressant och överensstämmer i stort med innehållet i den på sajten nyligen anmälda biografin över de Gaulle.

I den uppkomna Kongokrisen 1960 önskade den forna kolonialmakten Belgien hjälp av Nato mot upprorsstyrkorna. Men så blev inte fallet, vilket fick Natos generalsekreterare, belgaren Paul-Henri Spaak, att avgå. Han blev senare sitt lands premiärminister.

Mellan president Kennedy och övriga Natostater förelåg inget ”partnership”, påpekas på sidan 77:  Kennedy ”viewed NATO as a tool of American policy rather than a forum for  reaching common cause with allies”. Och en del av boken handlar om de allierades tvivel på USA:s intentioner vad gällde Berlin. När president Johnson tillträdde, handlade Nato endast om medlemsstaternas ”national interest – and little else”.

Intressant är redogörelsen om Adenauers förhandling med Kissinger 1963 om kärnvapen på tysk mark: ”Once the United States has proposed it only one answer was possible for the Federal Republic”, förklarade den senare, så det var inte mycket till förhandling.

År 1966 förklarade Charles de Gaulle att franska trupper inte längre stod till Natos förfogande, men Frankrike kom inte att lämna Nato. Samtidigt uppkom åter frågan om Natos roll.  George Kennan noterade kritiskt att Nato ”was a device for avoiding political compromise rather than for faciliating it” (sidan 148).

Boken redogör övertygande för hur det kalla kriget sakta kom att avklinga. Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien 1968 tog många som ett tecken på att imperiet var på väg att falla sönder. År 1971 krävde den amerikanske senatorn Mike Mansfield att USA skulle halvera antalet soldater i Europa – han förlorade, men isolationistiska tendenser var ständigt återkommande i Kongressen.

Det tyska enandet skildras på ett klargörande sätt, liksom Natos expansion österut. Den tyske utrikesministern Hans Dietrich Genschers garantier i januari 1990 om att ”an expansion of NATO territory to the East, in other words, closer to the border of the Soviet Union, will not happen” betydde ingenting. Det var USA som i slutändan bestämde. Efter 9/11 kom Natos intressesfär att expandera i USA:s ledband, och ofta har man agerat i strid mot folkrätten.

Boken visar hur Nato alltid har varit en organisation på gränsen till kollaps. Grunden för organisationen är svag. Och som Jon Hellesnes påpekar i sin nya, och på sajten tidigare anmälda, bok Nato-komplekset. Om militærpolitikk, atomvåpen og norsk USA-servilitet (Det Norske Samlaget 2019) uppvisar Solberg-regeringen och den norska politiska eliten en klar underdånighet gentemot USA. Men det är inte bara i Norge som medlemsstater gör som USA anbefaller (om vi bortser från de Gaulles piruetter på 1960-talet). Och de som vill att Sverige ska gå med i Nato vilseleder, när de hävdar att artikel 5 i Natofördraget ger något slags försvarsgaranti.

Det anmälda verket innehåller inget om Natos förhållande till folkrätten eller om Natos förhållande till de alliansfria staterna, såsom Sverige, som inte ens förekommer i sakregistret, men till skillnad från flera devota böcker som har utkommit för att fira 70-årsjubileet kan denna bok rekommenderas för sin kritiska analys.