I boken The Challenge to NATO: Global Security and the Atlantic Alliance (red. Slobodchikoff m.fl, Potomac Books, 2021) anges att “[i]n addition to remaining diplomatically relevant, there is one area where NATO will remain constant: the American promise to use its nuclear arsenal to defend Europe”. Detta amerikanska ”löfte” grundar sig på en tveksam historieskrivning i boken om artikel 5 i Natostadgan. Faktum är att när stadgan skulle antas i USA:s kongress 1949, gjorde senatorer gällande att artikeln stred mot konstitutionell praxis, eftersom endast Kongressen kunde förklara krig. Utrikesminister Dean Acheson klargjorde dock att artikel 5 ”leaves the decision of how and when to respond to an attack up to individual governments.” Med detta konstaterande accepterade Kongressen fördraget. Samtidigt innebär väl detta att artikel 5 inte utgör någon garanti av något slag.
Även om man inte är emot Nato, utan för en svensk alliansfrihet, måste konstateras att boken är rätt torftig och några pro et contra-resonemang förs aldrig. Till dem som förordar “a pause or a full stop to NATO enlargement” blir svaret att “[a] relationship with the EU is far more important. Candidates on the current wish list for NATO membership are not threatened by Russia.”
I stället rekommenderas professor Michael Kimmages artikel i Foreign Affairs (januari 2022): “Time for NATO to Close Its Door. The Alliance Is Too Big – and Too Provocative – for Its Own Good”.
Nato grundades 1949 för att skydda Västeuropa, kom att hålla Sovjetunionen i schack och möjliggjorde en ekonomisk och politisk integrationen av Västeuropa. Efter det kalla krigets slut uppmuntrade USA en utvidgning av alliansen, vilket öppnade Natos dörrar för mer än ett dussin nationer. Idag består alliansen av 30 länder och omfattar Nordamerika, Västeuropa, de baltiska staterna och Turkiet. Kimmage noterar detta utökade Natos vacklan mellan anfall och försvar, efter militär inblandning i Serbien, Afghanistan och Libyen. Han ser att alliansens enorma omfattning och det grumliga i dess uppdrag riskerar att dra in den i ett stort europeiskt krig.
Och han fortsätter: ”För att förenkla sitt strategiska syfte och förbättra sin defensiva kapacitet bör Nato uttryckligen hindra att flera blir medlemmar. Alliansen borde klargöra att dess långa expansionsfas är över. [… A]tt ompröva säkerhetsarkitekturen i Central- och Östeuropa skulle inte vara en eftergift för Putin. Tvärtom är det nödvändigt för att den mest framgångsrika alliansen under 1900-talet ska bestå och blomstra framgent.”
Den ursprungliga Nato-alliansen hade tre huvudfunktioner påpekar Kimmage. ”Först och främst var försvaret. Sovjetunionen hade rört sig snabbt västerut under andra världskriget, svalt oberoende nationer och förskansat sig som en stor europeisk makt. Nato vände inte denna trend utan hanterade den snarare genom att skapa en gräns bortom vilken Sovjetunionen inte kunde gå. För det andra löste Nato det endemiska problemet med västeuropeisk säkerhet och i synnerhet problemet med omväxlande fransk, tysk och brittisk antagonism. Att förvandla Frankrike, Tyskland och Storbritannien från periodiska fiender till ståndaktiga allierade var ett recept för varaktig fred. Slutligen garanterade Nato USA:s engagemang i europeisk säkerhet, precis vad första världskriget och dess förvirrande efterdyningar hade misslyckats med.” Och fram till 1989 fyllde Nato alla dessa kärnfunktioner. Fram till dess höll Nato freden så effektivt att alliansens funktioner nästan glömdes bort. Och USA drog sig aldrig ur Europa. Nato-alliansen hade med andra ord fungerat enligt plan.
Men, understryker Kimmage, så kom en dramatisk period av omdefiniering. ”Presidenterna Bill Clinton och George W. Bush baserade sin Nato-politik på två antaganden. Det första antagandet var att Nato utgjorde det bästa redskapet för att garantera europeisk fred och säkerhet. Och en Nato-expansion såg man som ett skydd mot Ryssland: Tysklands förbundskansler Helmut Kohl och många östeuropeiska ledare trodde att Moskva snart skulle återgå till vad man en gång hade varit. Ett utökat Nato kunde vara det bålverk mot Ryssland som den ursprungliga alliansen hade varit mot Sovjetunionen.”
Det andra antagandet bakom Natos expansion var optimistiska idéer om den internationella ordningen. ”Kanske var Ryssland på väg mot demokrati, och en rysk demokrati skulle naturligtvis njuta av att samarbeta med Nato”. Eller: ”Kanske var Ryssland inte på väg att bli en demokrati, men det skulle ändå stå i beroendeställning till en amerikanskledd ordning”. År 2001 upprättades i det amerikanska utrikesdepartementet ett dokument med titeln ”Varför NATO bör bjuda in Ryssland att gå med”. Man antog att den magnetiska västerländska modellen skulle locka Ryssland till Europa.
Men tanken bakom Nato-expansion visade sig vara feltänkt, framhåller Kimmage: ”En struktur skapad 1949 för Västeuropa var föga meningsfull för Östeuropa efter det kalla kriget. Det ursprungliga Nato hade avgränsats – av järnridån, av geografi och av politik. Utanför Nato var Österrike och Finland inte aktuella: de var formellt neutrala men visade sin lojalitet tydligt genom att tyst stödja kraven på västerländsk säkerhet. Samtidigt fanns det inga kvarstående gränsfrågor i Västeuropa. Och ingen utomstående makt, inte Sovjetunionen, inte Kina, var villig att ändra dessa gränser. På så sätt kunde Nato utmärka sig genom att vara, som det var tänkt att vara, en defensiv militär allians.”
Kimmage fortsätter: ”Ett utökat Nato fungerar helt annorlunda i östra Europa. År 2022 finns det ingen motsvarighet till järnridån, och i Europas östra delar hindrar inte geografin Natos expansion. Istället är alliansen på måfå utbredd över östra Europa. Kaliningradregionen är en liten rysk ö i ett hav av Nato-territorium, som går i en svängd linje från Estland ner till Svarta havet. 2000-talets Nato är insnärjd i den slingrande frågan om var Rysslands västra gräns slutar och Europas östra gräns börjar, en fråga som sedan 1600-talet har varit orsaken till otaliga krig – några av dem härrörde från rysk imperialism och några från västerländska invasioner. Nato korsar slumpmässigt dussintals skiljelinjer av nationalstater och etniciteter i östra Europa.” Kimmage anser inte alliansen vara orsaken till regional instabilitet, ”men som en icke-neutral närvarande och föremål för rysk fiendskap kan den inte skiljas från denna instabilitet.”
Farorna med att expandera Nato har förvärrats av politiken med ”öppna dörrar”, som gör alliansens östra flank oförståelig. Natos deklaration 2008 att Ukraina och Georgien en dag kommer att bli medlemmar var i bästa fall ambitiöst och i värsta fall ouppriktigt. Ändå är potentialen för rörelsen österut av Natos gräns högst reell, vilket nyligen tal om Finlands och Sveriges potentiella anslutning har understrukit, påpekar författaren: ”Dessutom har den ukrainska regeringens strävan att gå med i Nato dragit in alliansen i regionens mest explosiva etnonationalistiska konflikt, även om förespråkare för ukrainskt medlemskap ser frågan endast som en respekt för alliansens stadga, som erkänner öppen dörr-politiken.” Och Kimmage fortsätter: ”En defensiv allians är inte rustad att hantera en konflikt mellan en icke-medlem som söker medlemskap och en kärnvapenstat som opponerar sig mot detta. […] Det är en konflikt som Nato bara kan förlora och som till och med kan hota alliansens existens, om ett medlemsland som Polen eller Litauen skulle dras in i kriget mellan Ryssland och Ukraina.”
Författaren tillägger att en ytterligare risk för ett expanderande Nato är den internationella ordningen som det omges av. Istället för att vilja ansluta sig till den USA-ledda ordningen i Europa försöker Ryssland bygga upp en egen internationell ordning och hålla tillbaka amerikansk makt. Ironiskt nog hjälper Natos expansion eller löftet om sådan Putin i denna ansträngning. Den stödjer hans berättelse om västerländskt svek och rättfärdigar rysk interventionism för den ryska allmänheten. I Ryssland uppfattas Nato som främmande och ovänligt. Dess expansion är en grundpelare i Putins inrikespolitiska legitimitet.
Kimmage budskap är att Nato måste ändra kurs genom att offentligt vägra att tillåta fler medlemsländer. USA:s trovärdighet i Europa är beroende av att man respekterar de nuvarande medlemmarna – ”men man måste se över de antaganden som låg till grund för Natos expansion på 1990-talet. Och det skulle vara strategiskt vansinne att införliva Ukraina”.
Kimmage avslutar artikeln med att USA behöver en ny strategi för att hantera Ryssland i östra Europa, en strategi som inte i första hand borde förlita sig på Nato. Alliansen är där för att försvara sina medlemmar, och att stänga ”den öppna dörren” skulle hjälpa den att göra det. Utan tvekan skulle det krävas skicklig diplomati för att avsluta expansionen. Det skulle motsäga de ofta upprepade löftena från amerikanska och europeiska tjänstemän och bryta med prejudikat. Men en allians som inte agerar i eget intresse och som håller fast vid motbevisade antaganden kommer att undergräva sig själv inifrån. Överlevnad kräver reformer, och att avsluta expansionen skulle möjliggöra ett tillvägagångssätt anpassat till regionens komplexitet, till en internationell ordning där den västerländska modellen inte regerar och till revisionismen i Putins Ryssland, som inte kommer att försvinna inom den närmsta framtiden. USA och dess europeiska allierade och partner bör samtidigt föreslå en ny form för överläggningar med Ryssland, en institution som skulle fokusera på krishantering och strategisk dialog. Nato bör inte spela någon roll i den, anser Kimmage.