Efter det svenska krigsnederlaget 1808–09 vände den finska eliten sina blickar mot S:t Petersburg. Några landsförrädare hade gjort det redan tidigare. Ett fåtal herrskapsfolk vägrade svära tsaren trohetsed, blev av med ämbeten och tillgångar och tog i vissa fall vägen över Bottenhavet. Allmogen ville ha kvar det gamla riket; den var rädd för ryska eller ”livländska” seder, det vill säga livegenskap. Finsk överhet kunde däremot se fram emot bättre karriärmöjligheter i det ryska kejsardömet, och snart ägde Finland långt fler generaler och amiraler än det forna moderlandet.
Finland hade under århundraden varit en integrerad del av svenska riket – alls ingen ”koloni”, lika litet som Norrland eller andra riksdelar var det. I den svenska ståndsriksdagen ingick representanter från Finland för alla fyra riksstånden, och de var ingalunda utan inflytande. Detta skilde Finland från senare erövrade svenska provinser längs Östersjökusten, där den härskande klassen – en tyskspråkig godsägaradel – föredrog att styra via egna lantdagar. Detta fortsatte den med också under ryskt herravälde, efter Stora nordiska kriget. Livegenskapen nådde dessbättre inte det ryska Finland, och på 1810-talet avvecklades den också i Baltikum.