Texter

Riksdagen beslutade den 3 december 2025 med överväldigande majoritet att ändra regeringsformen på ett illavarslande sätt. Lagändringarna öppnar för att regeringen ska kunna träda in i riksdagens ställe som lagstiftare över ett vitt fält. De nya bestämmelserna ska kunna slå till i för landet utomordentligt kritiska lägen, där grundlagen i stället borde säkra att riksdagen har avgörandet i sin hand. Denna undantagslagstiftning undergräver riksdagens suveränitet, där den är som mest angelägen. Det handlar om två vagt beskrivna lägen, som öppnar för extensiv tolkning, där regeringen genom ett aktiveringsbeslut kan träda in i riksdagens roll:

Den ena läget är att det råder en allvarlig fredstida krissituation, där förhållandena kräver att regeringen omedelbart tar över, då det är uppenbart att riksdagens beslut inte kan avvaktas.

Det andra läget, som kan kräva att regeringen omedelbart tar över, är att riket är i krig eller krigsfara, eller det råder extraordinära förhållanden till följd av krig eller krigsfara som riket befunnit sig, och ett dröjsmål skulle leda till avsevärt men för angelägna allmänna intressen.

Dessa bestämmelser öppnar för att regeringen i ytterst känsliga lägen kan driva igenom en politik bortom punkten utan återvändo, där de begränsningar som finns med i förslaget de facto blir överspelade. Det kan handla om svåra vägval där Sverige är utsatt för synnerligen hårt tryck från stormakter och genomtänkta, kyliga och tidvinnande avgöranden med största möjliga medborgerliga förankring är vad det nationella intresset kräver. Sådana avgöranden bör vara förbehållna riksdagen.

Dagens riksdagsbeslut medför inte att lagändringarna trädet i kraft. Eftersom det handlar om grundlagsändringar ska förslagen prövas på nytt av riksdagen efter ett mellankommande val. Det finns alltså alltjämt möjlighet att väcka opinion mot förslaget.

Läs mer

Riksdagsledamoten Elsa Widding (-) har genom en interpellation ställt frågor till försvarsminister Pål Jonson (M). Widding anger följande korrekta bakgrund till frågorna:

”I oktober 2025 godkände riksdagen … en ny beslutsordning för deltagande i Natos samlade verksamhet för avskräckning och försvar. Detta innebär att riksdagen fortsatt som huvudregel fattar beslut om ramarna för svenskt deltagande men att regeringen i brådskande situationer får eget mandat att sätta in numerärt begränsade väpnade styrkor under en begränsad tid.”

 Följande frågor ställdes till försvarsministern:

1. Har ministern gjort en analys av innebörden av ”brådskande situationer”, det vill säga situationer som kan föranleda regeringen att skicka soldater till Ukraina, och kan ministern i så fall redogöra för resultatet?

2. Kan det bli tal om att Sverige skickar elitförband utan förvarning till Ukraina, och om svaret är ”ja”, kan ministern upplysa om huruvida Sverige redan har skickat elitförband till Ukraina eller ej?

3. Har ministern gjort en analys av hur många svenska soldater som riskerar att förlora sina liv vid en eventuell svensk insats i Ukraina, och kan ministern i så fall redogöra för resultatet?

Frågorna behandlades vid en interpellationsdebatt i riksdagen den 28 november och vi koncentrerar oss här på Pål Jonsons svar.

Jonson slog generellt fast att riksdagens medgivande normalt krävs för att en svensk väpnad styrka ska få sättas in utomlands. Om syftet är att delta i Natos samlade verksamhet för avskräckning och försvar sätter riksdagen ramarna för deltagandet, och om syftet är något annat krävs riksdagens medgivande i det särskilda fallet.

När det gällde svenska förband i Ukraina noterade Jonson att Sverige har ett brett samarbete med Ukraina som omfattar militära aktiviteter och att representanter för flera olika försvarsmyndigheter finns på plats i Ukraina. Han underströk dock att inga av dessa har deltagit eller deltar i stridande uppgifter, men tillade att han inte kunde gå in på detaljer vad gäller vilka uppgifter som personalen löser i Ukraina.

Vidare nämnde han att Frankrike och Storbritannien leder planeringen av en återförsäkringsoperation som en del av ett paket av säkerhetsgarantier för Ukraina och att Sverige deltar tillsammans med över 30 andra länder i den så kallade koalitionen av villiga i förberedelser av en sådan operation.  Han framhöll att inför ett möjligt svenskt deltagande gör Försvarsmakten en risk- och hotbildsanalys som täcker aktuella säkerhetsaspekter och att en insats är aktuell först då vapenvila gäller eller en fredsuppgörelse är på plats.

Detta var inget tydligt svar på Widdings frågor, som han dock återkom till i en replik.

Läs mer

Sammansatta utrikes- och försvarsutskottet ställer sig bakom förslaget att regeringen till och med den 31 december 2026 får sätta in svenska väpnade styrkor bestående av markförband och specialförband om högst 1 700 personer, marina förband om högst 700 personer och flyg- och luftförsvarsförband om högst 600 personer för att bidra till Natos samlade avskräckning och försvar av det nordatlantiska området.

Vi har tidigare på den här sajten argumenterat mot detta regeringens förslag: Sveriges bidrag till Natos styrkor ökar nästa år, officerstidningen.se/ – BEVARA ALLIANSFRIHETEN Vi framhöll i den artikeln om förslaget:

”Det innebär ett fortsatt carte blanche för regeringen att själv, utan riksdagens hörande, besluta om hur och var insatserna i Baltikum eller på andra platser skall genomföras. Ett första sådant beslut togs 2024 för ett år framåt.

Ingen vet hur den säkerhetspolitiska situationen kan utvecklas och att riksdagen i ett sådant oklart läge skulle till regeringen överlåta beslut som kan handla om krig eller fred är en farlig väg, särskilt som styrkorna medelbart skall kunna övergå till att delta i direkt krigföring.

 Styrkorna kommer att stå under Natokommando, vilket ytterligare minskar möjligheterna att från svenskt håll styra insatserna.

 Markförband är svenska försvarets svagaste del och det finns egentligen inga styrkor till hands att sätta in utomlands. Vid förra beslutet om markstyrka i Lettland tvingades hemmaregementet i Ystad att dra ned motsvarande antal i sin organisation.” 

Utskottsbehandlingen ger oss inte anledning att ändra uppfattning. Utskottet går helt på regeringens linje och ett par citat från utskottets bedömningar ger vid handen vilken farlig väg det militärpolitiska etablissemanget beträtt, där styrkor enligt regeringsbeslut kan sättas in var som helst och även under Natos ledning i direkta krigshandlingar:

”Utskottet anser att det med tanke på detta är angeläget att riksdagens beslut om ramarna för svenskt deltagande innehåller en viss marginal för regeringen att tillfälligt förstärka de tre delbidragen till FLF Lettland, de stående marina styrkorna och Natos integrerade luft- och robotförsvar. Det är av samma anledning rimligt att regeringen också kan besluta om deltagande i andra begränsade operationer eller aktiviteter utan att deras precisa innebörd kan förutses i nuläget.

Läs mer

Vad som tidigare benämndes ÖB:s råd till regeringen heter nu ”Överväganden om det militära försvarets utformning”, och den rapporten har nyligen offentliggjorts.

Av uppdraget framgår att regeringens ambition är att Natos utgiftsmål om 3,5 procent av BNP ska nås senast 2030. Försvarsmakten skall uppfylla de fastställda förmågemål (Capability Targets 25) som Sverige tilldelats av Nato och har accepterat.

De sammantagna åtgärderna är det svårt att få någon överblick över, men Försvarsmakten skriver att det bland annat handlar om förstärkt ledningsförmåga och interoperabilitet med allierade, ett förstärkt logistiknätverk samt förmågan att genomföra operationer i det utvidgade operationsområdet. Vad gäller det sistnämnda ingår utökad försörjningsförmåga till Natos norra flank.

Det går inte att av rapporten utläsa särskilt mycket som syftar till att stärka Sveriges eget försvar. Det är Natos krav som gäller med fokus på att sätta in svensk trupp utomlands:

”De åtgärder som Försvarsmakten redovisar kommer även öka myndighetens möjlighet att delta i operationer utanför närområdet inom ramen för Natos 360-perspektiv.” Försvarsmakten understryker att det svenska försvaret skall kunna sättas in i operationer utanför landets gränser:

”Svenska förband förstärker försvaret av Natos norra flank i syfte att försvara alliansens, Europas och Sveriges territorium.”

Man kan notera att försvaret av Sverige nämns efter Nato och Europa.

Läs mer

Dr Ian Davis som har grundat sajten NATO Watch och är dess ”director” har författat en synnerligen intressant, gedigen och oroväckande rapport om de nordiska staternas försvarssamarbetsavtal med USA. Davis är ”Executive Editor” av SIPRI:s Yearbook och “Associate Senior Fellow” i SIPRI:s “Conflict and Peace” program. Rapporten kommer lägligt inte minst med tanke på att USA:s tunga B-52 bombplan, som kan förses med kärnvapen, i veckan som gick flög in över Sverige och fortsatte till Finland där man simulerade fällningar av bomber på ett skjutfält beläget nära den ryska gränsen.

I rapporten gör han en grundlig genomgång av de nordiska staternas DCA-avtal och övriga försvarssamarbeten med det stora landet i väst. Rapporten är högst aktuell och tar upp även det implementeringsavtal som Sverige nyligen träffat med USA. De restriktioner som gällt beträffande ”baspolitik”, kärnvapen, lagring av militär utrustning och överflygningar granskas.

De 48 nordiska baser som omfattas av samarbetet med USA behandlas utförligt, liksom för övrigt de ryska och amerikanska baserna i norr. Arktis som brännpunkt för stormaktsrivaliteten ges en skrämmande och övertygande analys. När det gäller militariseringen av Arktis och farorna som hotar lyfter Davis sammanfattningsvis fram särskilt följande punkter:

”• DCAs enable permanent US military presence and infrastructure development north of the Arctic Circle, turning the region into a forward operating zone.

• Facilities in Finland, Norway, Sweden, Greenland and Denmark give NATO and US forces proximity to Russia’s Northern Fleet and nuclear bases.

Läs mer

Professor Kenneth S. Rogoff, Haward, som varit chefsekonom vid Internationella valutafonden, varnar initierat i en artikel för America’s Coming Crash: Will Washington’s Debt Addiction Spark the Next Global Crisis? Den är publicerad i Foreign Affairs, September/October 2025. 

Den bild han ger av den amerikanska statens galopperande skuldsättning är inte ny, men inte desto mindre svindlande. Bruttoskulden uppgick då artikeln skrevs till nästan obegripliga $ 37 ”trillion”, och den var grovt sett lika stor som de större avancerade ekonomiernas kombinerade skuld. När den genomsnittliga räntan stiger med en procent så ökar den årliga räntan som regeringen har att utge med $ 370 ”billion”. För det fiskala året 2024 spenderades $ 850 ”billion” på försvar – mer än något annat land ­- men USA spenderade en än större summa på räntebetalningar, $ 880 ”billion”. Rogoff noterar att per maj 2025 hade alla större kreditratinginstitut nedgraderat USA:s skuldåtaganden och att det bland banker och utländska regeringar med innehav av ”trillion” av USA:s statsskuldobligationer fanns en växande insikt om att landets skattepolitik kan vara på väg att spåra ur.

Tidigare såg det enligt Rogoff ut som om USA kunde leva med och hantera det växande skuldberget:

Läs mer

Överbefälhavaren Michael Claesson hävdar att Ryssland kan börja krig mot Natostater. Främst är det de baltiska staterna som kan komma att angripas. Claesson säger sig vara säker och övertygad om att ryssarna kommer att testa Natos artikel 5. Enligt en intervju med Politico 19/11 kan det ske ”mycket snart”. Till SVT 20/11 förtydligar han och skruvar upp alarmismen till att det ”skulle kunna ske nu”. Är detta verkligen genomtänkt och välgrundad realism?

Enligt Politico åberopar han som bevis på Rysslands nära förestående aggression: överflygningar med drönare, störning av GPS och hybridattacker. Allt det är förstås hotfull verksamhet som måste tas på allvar. Det är dock inte direkt några nya exempel på incidenter, även om en del kränkningar med flyg nu delvis tycks ha ersatts av kränkningar med drönare. 

Att detta skall tolkas som att Ryssland förbereder militär aggression mot stater i Europa framstår emellertid som ytterst tvivelaktigt. Ryssland och västsidan har under decennier kränkt varandras territorier. Har Claesson tillgång till hemlig information som han av någon anledning inte vill sprida offentligt?

Läs mer

Med Sören Sommelius’ bortgång har den seriösa publicistiken i Sverige blivit fattigare. Han lämnade visserligen det aktiva tidningsmannaskapet för ett par decennier sedan och sålde av familjearvet, Helsingborgs Dagblad. När han tillträdde som chefredaktör där 1974, hade han under flera år som kulturredaktör gjort sig bemärkt som en rättrådig opinionsbildare.

Han tog över efter sin fader Ove, som styrt och ställt i ett halvt sekel, men han övertog inte dennes utrikespolitiska hållningar. Under 1930- och 40-talet hade HD manat till uppslutning på den expansionistiska Tysklands sida. Sören tog i den stora sextio- och sjuttiotalsfrågan – Förenta staternas folkrättsstridiga bombkrig i Vietnam – entydigt ställning för den angripna parten.

Som bloggande pensionär fördömde han med samma logik Rysslands överfall på den självständiga staten Ukraina. Han var en konsekvent realist och antiimperialist. Den långa neutralitetslinjen i svensk utrikes- och säkerhetspolitik hade i honom en talför förfäktare, och han beklagade att den bröts.

Den vittbereste Sommelius försvarade städse bildning och kulturarv. Man såg honom på bokmässor och seminarier. Han var alltid glad. Notisblocket var hans bästa vän. Efter att redan efter ett par år ha avgått från posten som chefredaktör inledde han en bana som utrikesreporter. De initierade böcker han utgav under Jugoslavienkrigen håller alla solid klass.

Regeringens förslag om ”Stärkt konstitutionell beredskap” öppnar för att regeringen i mycket kritiska lägen enligt eget så kallat aktiveringsbeslut kan ta över lagstiftningsmakt från riksdagen i frågor som kan vara av avgörande betydelse för Sveriges fred och säkerhet. Det handlar här om allvarliga fredstida krissituationer, vilka lätt kan trappas upp, och situationer som gått så långt att riket är i krig eller krigsfara. I sådana svåra lägen kan vägvalen vara grannlaga och få ytterst långtgående effekter. Sådana avgöranden bör enligt vår mening vara förbehållna riksdagen.

Regeringen talar om undantagsfall då nya bestämmelser behövs i princip omedelbart och ”det inte går att avvakta riksdagens behandling av ett lagförslag.” Detta är näppeligen hållbart. Riksdagen har visat sig kunna fatta beslut mycket snabbt. Någon konkret analys görs inte heller.

Läs mer

”Stödet till Ukraina är regeringens främsta utrikespolitiska uppgift”, står det i Utrikesdeklaration från den 12 februari

Sverige har ökat stödet till Ukraina för varje år som kriget har pågått. Det militära stödet är nu 90 miljarder kronor sedan Ryssland inledde kriget. Det handlar om flera olika delar som stridsvagnar, avancerade vapensystem och ammunition, artilleripjäser, stridsbåtar.

Den 22 oktober undertecknade Sverige och Ukraina en avsiktsförklaring om att Ukraina vill köpa 100 till 150 Jas Gripen E. Affären, som kan bli värd upp till 120 miljarder kronor, är den största någonsin för svenska stridsflyg och innebär ett långsiktigt samarbete om luftförsvar mellan länderna. Finansieringen är ännu oklar, men svenska regeringen och Saab har nämnt möjligheten att använda frysta ryska tillgångar samt stöd från flera länder som möjliga lösningar.

Flera länder ger militärt stöd men Sverige skiljer ut sig genom att vi ger ett mycket stort stöd. Statsminister Ulf Kristersson meddelade på pressträffen den 22 oktober i samband med att avsiktsförklaringen om Jas Gripen att Sverige är en av världens största militära bidragsgivare också i absoluta tal.

Allt detta är steg som kan få Sverige att framstå som deltagare i kriget eller i värsta fall dra in oss i krigshandlingar.

I Utrikesdeklarationen står det att för Sverige är ”stödet till Ukraina en moralisk plikt och en oumbärlig investering i Europas och därmed vår egen säkerhet, självständighet och framtid.”

Den officiella synen är alltså att vi ger det militära stödet för vår egen säkerhet och att det är en moralisk plikt.

Även försvarsminister Pål Jonson är inne på att det är en plikt att stödja Ukraina med militära leveranser. På Folk och försvars konferens i januari i år sa han att ”stödja Ukraina är inte ett val. Det är en plikt.” Och han talade då om militärt stöd.

Enligt statsministern måste Sverige bidra med militärt stöd: ”Vi vet ännu inte när detta krig tar slut. Vi vet bara att sättet det slutar på kommer att påverka vår säkerhet i minst en generation framöver. Och framtida generationer ska veta att vi stod på rätt sida av historien.” (pressträffen den 22 oktober)

Uttalanden från regeringen ger närmast bilden att Sverige är skyldigt att ge militärt stöd. Folkrättsligt stämmer inte det.

Läs mer

En oavhängig kommitté som på uppdrag av norska regeringen granskat Norges insatser (både militära och civila) i Afghanistan under perioden 2015-2021 har nu framlagt sin rapport.

En granskning som gjordes på mandat från stortinget publicerades 2016 och täckte perioden 2001-2014 och kommenterades på den här sajten.

Bjørn Tore Godal (tidigare utrikes- och försvarsminister) som ledde den första kommittén har också varit ledare för den nya utredningen. Godal kommenterar i Aftenposten den 6 november resultatet från den nya granskningen och jämför med den första:

”Konklusjonen var nedslående: Den afghanske staten var svak, og Taliban sterkere enn noen gang. Dette utvalget har evaluert innsatsen i 2015–2021, og resultatet er like dystert: Utviklingen gikk fra vondt til verre og det internasjonale samfunnet, herunder Norge, mislyktes i å hjelpe afghanere med å bygge en stabil, demokratisk stat. Det var det store nederlaget.”

Av de tre målen för insatsen, det vill säga vara en god allierad med USA, bekämpa terrorism och bygga en demokratisk stat, uppnåddes endast det första. Norge visade sig som en lojal allierad med USA.

Norge var en liten stat och kunde inte påverka skeendet. Det var USA:s krig och USA styrde hur kriget genomfördes. Godal konstaterar:

”Ønsket om å bidra gjorde at norske myndigheter stilte få kritiske spørsmål ved rollen som støttespiller for et USA som ble mer opptatt av å hente soldatene hjem, enn å få en mellomafghansk fredsløsning.”

Läs mer

Vi har tidigare på den här sajten behandlat regeringens förslag ”En tydlig beslutsordning för deltagande i Natos samlade verksamhet för avskräckning och försvar”, som vi ställt oss negativa till. Majoriteten av riksdagspartierna har gått på regeringens linje. Frågan har nu diskuterats i riksdagen. Vi redovisar nedan utskottsordförande Peter Hultqvists plädering för förslaget, Vänsterpartiets avvisande inställning samt Miljöpartiets och Centerpartiets ifrågasättande av vissa delar av förslaget. Riksdagens majoritet ställde sig vid omröstning bakom förslaget, som träder i kraft den 1 december 2025 och utvidgar regeringens makt på riksdagens bekostnad. Att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare”, som det står på riksdagen hemsida, har därmed fått sig en allvarlig törn.

Vår kommentar till förslaget kan läsas här:

Riksdagen, inte regeringen, ska som hittills avgöra eventuella väpnade insatser i andra länder inklusive Polen – BEVARA ALLIANSFRIHETEN

Debatten i dess helhet återges här: 

En tydlig beslutsordning för deltagande i Natos samlade verksamhet för avskräckning och försvar (Debatt om förslag 5 november 2025) | Sveriges riksdag (riksdagen.se)

Nedan återges de viktigaste inläggen från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet samt Miljöpartiet:

Peter Hultqvist (S):

Sverige ska kontinuerligt bidra till Natos verksamhet för avskräckning, men vi måste också reglera hur detta ska gå till. Huvudregeln ska självklart vara att det är riksdagen som varje år beslutar om den kommande planerade verksamheten i ett ettårsperspektiv. Det gäller särskilda operationer och annan aktivitet, och det gäller olika typer av markeringar och övningsverksamhet.

Om det uppstår särskilda situationer, att det med kort varsel uppstår särskilda behov där vi inte utan dröjsmål måste agera, och det finns risk att de innebär men för svenska intressen, måste regeringen också ha möjligheter att under de omständigheterna vidta åtgärder. Det kan vara åtgärder där vi bidrar med svensk trupp upp till 500 personer, och totalt högst 1 000 personer får tjänstgöra samtidigt. Mandatet kan gälla i högst 90 dagar, och det ska gälla för behov som uppstår med kort varsel. Det kan handla om olika åtgärder som anses nödvändiga inom ramen för alliansen. Här måste det finnas ett flexibelt synsätt på vad det kan vara, men det måste också finnas starka skäl för att det ska handla om kort varsel.

Läs mer