Texter

Intresset för Charles de Gaulle, fransk regeringschef 1944–1946 samt president 1959–1969, verkar aldrig avta. Det noteras hur han på 1930-talet kritiserade den franska armén för att leva i ett 1920-talets ”military melancholy”. Och i boken Vers l’arme’e de me’tier förespråkade han skapandet av en professionell armé på 100 000 man tillsammans med värnpliktiga soldater. Hans budskap var vidare nödvändigheten av en mekanisering av försvaret med stridsvagnar och flygstridskrafter. Boken översattes snabbt till tyska, ryska och engelska (The Army of the Future). I Julian Jacksons De Gaulle (Harvard University Press 2018) påpekas med brittisk ironi: ”France disregarded it! Germany worked on it.” (s. 74) Mest fokus läggs ofta på hur de Gaulle som brigadgeneral från London ledde de fria franska trupperna under andra världskriget efter Frankrikes fall.  Här ska vi något titta på de Gaulles relation till Nato, med hjälp av nämnde Julian Jackson samt även Aidan Crawley, De Gaulle (Sharpe Books 2018, Kindle edition).

Nato bildades 1949 med Frankrike som en grundarstat. Sjutton år senare, 1966, beslöt de Gaulle att Frankrike skulle lämna Natos militära samarbete för att värna franskt oberoende i världspolitiken.

Vilken var bakgrunden till de Gaulles schackdrag 1966?

Läs merde Gaulle och Nato

I Aftonbladet (14/1) skriver Svenska FN-förbundets ordförande Annelie Börjesson att Sverige behöver skicka fler soldater utomlands:

”Argumenten för att löpande ha fler svenska soldater i utlandstjänst är många: det upprätthåller vår försvarskapacitet, det möjliggör snabb respons på nya frågor om truppbidrag och det gör militäryrket mer attraktivt.”

Det är en märklig hållning. Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) har grundligt avvisat påståendet att deltagande i militära insatser skulle stärka det svenska nationella försvaret. Det förhåller sig tvärtom så att det egna försvaret har kommit på undantag, då Sverige deltagit i militäroperationer utomlands.

Läs merSvenska FN-förbundets ordförande vill kriga utomlands

Försvarsminister Peter Hultqvist anser att vi, Sverige, bör ”flytta fram positionerna” (Dagens Nyheter 13/1). Vad innebär det? Bland annat en stor flygövning, Arctic Challenge Exercise, under svensk ledning i slutet av våren. DN-medarbetaren Mikael Holmström skriver:

”Det blir en avancerad ’flaggövning’ med angripare och försvarare, den första i sitt slag i Norden. Den sker med stöd av USA och är ett av Sveriges bidrag till Nordefo [det nordiska försvarssamarbetet].”

Flaggövning innebär, enligt dokument från Transportstyrelsen, en övning som ”inbegriper avancerad form av teknik och är framåtdrivande samt bedrivs med skarp ammunition”

Läs merSvensk kärnverksamhet

Vi publicerar här med författarnas tillstånd en artikel som först publicerats i NSD .

Äntligen visar statsmakten att man kanske vill försvara Sverige igen. Av media framgick innan jul 2018 att försvarsberedningen förespråkar en utbyggnad av den lilla svenska armén. Man säger att landets armé behöver bestå av tre samövade brigader istället för som i dag, en ofullständig sådan med oklara uppgifter. Det verkar nu stå klart att det inte räcker med satsningar på teknologi för att försvara landet. Omvärlden och våra egna medborgare måste få signalen att vårt försvar består av människor i tillräckligt antal och med tillräcklig utbildning för att göra ett angrepp mot landet för kostsamt för att det ska vara lockande för dem som vill oss illa.

Inför en återuppbyggnad av armén bör man göra ett antal vägval genom att besvara frågorna nedan. Ska arméns soldater användas för a/ försvar av det egna landet eller b/ för att föra stormakternas krig i utlandet? Om svaret är alternativ a bör man välja att personalförsörja armén genom värnplikt. Om svaret är alternativ b bör man välja en yrkesarmé. Värnpliktsförsvaret har fördelen att det kan kompletteras av en kontrakterad del där personalen tjänstgör ett antal år för att deltaga i utlandsinsatser och vara den stående insatsorganisationen i hemlandet. Yrkesförsvaret har visat sig svårt att personalförsörja och saknar dessutom styrkan i den folkförankring och delaktighet i uppgiften att försvara landet som värnplikten medför. Ska armén användas för a/ landets försvar eller för att b/ försörja det militärindustriella komplexet med projekt? Om svaret är a bör man satsa på ett försvar där styrkan bygger på människans och organisationens uthållighet och där motståndaren kan räkna med att aldrig kunna slå ut vårt motstånd.

Läs merHur försvarar vi Sverige?

Mitt inlägg skall handla om Sveriges förhållande till Ryssland, men låt mig för att undvika missförstånd först säga detta:

Det finns mycket att kritisera i Ryssland: 

• Det auktoritära styret, där president Putin och hans krets i praktiken bestämmer allt.
• De hårt styrda valkampanjerna med restriktioner för de politiska partierna.
• Det ofullständiga rättsväsendet, där åklagarna har stort inflytande över domstolarna och där statens så kallade intressen ofta går före individernas.
• Det mycket starka inflytandet från säkerhetsorganen på alla nivåer.
• Korruptionen i den offentliga sektorn.
• Rysslands ofta grova påtryckningar på de andra OSS- grannländerna.

Det finns förklaringar till detta beteende, främst i det sovjetiska arvet, men det mildrar inte kritiken.

Läs merDet ryska problemet

Krigslystnaden inom delar av den militära och politiska eliten är påfallande och påfrestande. Den påminner om opinionen före första världskriget, då det svenska etablissemanget försökte få folkligt stöd för en uppslutning på Tysklands sida inför ett förestående krig mot Ryssland. Bland vanligt folk var sympatierna för Tyskland inte att underskatta; också inom den fredssinnade socialdemokratin fanns det tysksinnade som ville att Sverige skulle gå i krig på den sidan. Det politisk-parlamentariska motståndet mot alla slags krigsäventyr var emellertid tillräckligt bastant.

Läs merBjörnroparnas skara

”Sverige är på väg att nå målet med två fullt tränade och utrustade armébrigader – men inte till år 2020 som var bestämt”, säger försvarsminister Peter Hultqvist till Sveriges Radio. Arméchefen Karl Engelbrektson var tydligare, då han frankt förklarade att tidplanen inte håller och att pengarna inte räcker.

Läs merKriga i Afghanistan och Irak men inga brigader i Sverige

Vi återpublicerar här en artikel från tidigare i år av Lars-Gunnar Liljestrand (utgivarna)

Sverige deltar direkt eller indirekt i tre krig där utländska stater har intervenerat på inbjudan av regeringar. Det gäller krigen i Afghanistan och Irak. Men Sverige står inte heller helt utanför kriget i Syrien, då vi är en del av den USA-ledda koalitionen som har det självpåtagna uppdraget att intervenera både i Irak och Syrien.

Deltagande i intervention kräver att den inbjudande regeringen har kontroll över större delen av territoriet och att det inte handlar om ett inbördeskrig. FN-stadgans princip om folkens rätt till självbestämmande är inte förenlig med att främmande stater går in och avgör styret i ett annat land. Ett förtydligande är att kontroll över större delen av territoriet för att kunna bjuda in inte gäller när en stormakt ockuperar större delen av en annan stat. Den undanträngda regeringen måste i det läget ha rätt att invitera till kollektivt självförsvar mot inkräktaren.

Läs merInbjudan till intervention, Lars-Gunnar Liljestrand