Texter

General Janne Jaakola befälhavare för Finlands försvarsmakt talade vid invigningsceremonin för den 255:e nationella försvarskursen den 19 januari 2026 och berörde principerna för hur den finska försvarsmakten byggts upp och hur den skall utvecklas.

Genomgående är hans syn att försvarsmakten skall gå framåt steg för steg och att man skall vara försiktig med att hänga på trender inom försvarsteknik och politik. Han sammanfattar hur historien lärt Finland att inte uppträda alarmistiskt utan lita på egna erfarenheter, egen praktik och egen styrka och inte hoppa på teoretiska utläggningar:

”Avskräckning och styrka kommer inte från processer och planer. De uppstår ur trovärdig förmåga, visad beredskap och viljan att agera även i osäkerhet. Det finska DNA:t – kanske som en lektion i historien – har ett lugn och en viss stoicism, vilket kombineras med praktisk exekutiv förmåga.” 

Detta synsätt illustreras tydligt av diskussionen nyligen om risken för en rysk attack mot Sverige. Sveriges ÖB Michael Claesson varnade för att Ryssland inom en snar framtid kan vilja testa Nato genom att ockupera ett mindre territorium i svenska eller finska skärgården. Finlands president Alexander Stubb avfärdade detta som obefogade alarm och föreslog att Claesson borde ta ett bastubad istället för att oroa sig.

Finland har sin 130 mil långa gräns mot Ryssland och känner av det hårdnande säkerhetspolitiska läget och baserat på sina tidigare erfarenheter tycks man var klar över vad som måste prioriteras:

”Utgångspunkten för allt är beredskap. Under de korsande påtryckningarna i den nuvarande säkerhetsmiljön kommer framtidens försvarsmakt att byggas upp i etapper, med ansvar för beredskap.”

Läs mer

Inom EU har sedan länge pågått ett projekt för ökad gränsöverskridande militär rörlighet. EU-kommissionen vill få till stånd snabbare och mer samordnad militär mobilitet. Steg ska tas för att åstadkomma ett ”militärt Schengen”. Det handlar om suveränitetsfrågor, strömlinjeformning av formella regler och praktiskt genomförande.

EU-kommissionen föreslog den 19 november 2025 en ny förordning för militär rörlighet. I förslaget ingår regler för gränsöverskridande militära transporter med kort handläggningstid. Av störst principiellt intresse är det nya ramregelverket, European Military Mobility Enhanced Response System (EMERS), som ska möjliggöra snabb hantering av militära transporter vid kriser och ge prioriterad tillgång till infrastruktur. I paketet ingår även investeringar i infrastruktur för militära transportkorridorer för att klara militär trafik. Det kommissionen har i åtanke är lägen med mobilisering och framryckningar mot fronter.

Den centrala frågeställningen, när man med svenska ögon granskar det här paketet, är hur det kan komma att inverka på Sveriges suveränitet?

Den svenska regeringen har i en promemoria (19/12 2025) berört vissa känsliga aspekter i förslaget. Om EMERS, som är centralt i förslaget, anger regeringen att det ska möjliggöra snabbspår och prioriterad tillgång till infrastruktur för militära transporter inom ramen för EU eller Nato vid hastigt uppkomna situationer, till exempel försämringar i unionens säkerhetsmiljö som kräver insatser av väpnade styrkor och som berör hela eller delar av unionen, eller hot i tredjeländer.

Vem ska då ha makten över att aktivera EMERS? Enligt regeringen kan en eller flera medlemsstater, alternativt kommissionen, föreslå sådan aktivering av krisramverket och därefter är det tänkt att kommissionen tar fram ett förslag som Europeiska unionens råd snabbt ska besluta om.

Kommissionens förslag handlar vidare om praktiska åtgärder, bland annat att de fyra utpekade militära rörlighetskorridorerna i EU, där Sverige ingår i den norra korridoren, ska anpassas så att väsentlig infrastruktur klarar de avvikelser beträffande höjd, bredd och vikt, som militära transporter innebär.

Läs mer

Dagens Nyheter frågar i en intervju Sveriges överbefälhavare Michael Claesson (4/7) om hans största oro nu? ÖB är mest orolig för att en serie av händelser bidrar till en eskalering, som hamnar utom kontroll. Han nämner i sammanhanget en polariserande politisk utveckling i Europa, spänningen mellan USA och de europeiska Natostaterna och konflikten i Gulfen med sina ekonomiska spänningar.

När vet man att det är det tredje världskriget, frågar han retoriskt? Han vill inte använda den etiketten nu, men man måste se hur det hänger ihop och vilka risker det skapar.

DN påminner om att Claesson tidigare har varnat för att Ryssland kan komma försöka testa Natos sammanhållning genom att besätta en liten obebodd ö i Östersjön eller en bit land nära ryska gränsen. Syftet skulle vara att skada Natos trovärdighet, om Natoländerna inte lyckas enas att agera i ett sådant läge.

Finlands president Alexander Stubb har ställt sig kallsinnig till detta, enligt Hufvudstadsbladet, och rekommenderade: ”Gå i bastun, ta ett dopp i isvaken och behåll lugnet. Vi håller huvudet kallt”. 

Vad handlar det då om enligt överbefälhavaren? Han framhåller att hans uppgift är att tänka ”worst case”, men han ”pratar aldrig sannolikheter”. För honom är frågan: kan det hända någonting? Ja, det kan det. Då tittar han på förutsättningarna och vad som skulle kunna hända.

Läs mer

Tidskrift i Sjöväsendet, som ges ut av Kungl. Örlogsmannasällskapet, har utkommit med nr 2 för 2026. Försvaret av Sverige tar ingen stor plats i denna utgåva av tidskriften, där fokus är på multidomäna operationer i en av Nato given kontext.

Kommendörkapten Niklas Wiklund anser att ”marinens anorektiska numerär avseende fartyg är påtagligt problematisk”, men övergår sedan till att diskutera nödvändigheten av multidomäna operationer, där frågeställningen blir hur väl sensorer, data och effekter kan kopplas samman.

Viceamiralen och förre marinchefen Dick Börjesson konstaterar att i och med anslutningen till Nato har debatten framför allt handlat om hur Sverige kan bidra till Natos samlande förmåga att avskräcka Ryssland, och mindre om vad Sverige skulle kunna bidra med i ”våra vatten”: ”Marinen borde ha mera uthålliga fartyg, sägs det, och borde delta till exempel i Malackasundet och Suezkanalen för att öka vårt inflytande i Nato.”

Börjesson är skeptisk till utvecklingen. Han menar att bara för att Nato uppträder med stora fartyg så innebär det inte att Sverige bör gå samma väg. Som han påpekar gick vi en gång mot en ”lätt flotta” för att stora fartyg i Östersjön ansågs sårbara.

Börjesson understryker: ”Det finns ett gammalt talesätt som lyder ”Skomakare bliv vid din läst”. Eftersom Sverige under lång tid har byggt upp och anpassat sin marin för kustinvasionsförsvar så borde några erfarenheter alltjämt vara giltiga även som allierad. Sverige borde hellre bidra med sin kunskap om Östersjön än att främst anpassa sig till Natos globala strävan.”

Läs mer

Arméchefen Jonny Lindfors har tillsammans med två officerskollegor skrivit sju artiklar för Kungl. Krigsvetenskapsakademien om arméns utveckling. Några har vi tidigare kommenterat. Den sista artikeln som sammanfattar och drar slutsatser tar vi upp här.

Tyngdpunkten i arméns utveckling vill författarna lägga på vad som krävs i Nato-samarbetet. Det blir satsningar på att verka i flera domäner, ledningsfunktioner och uppbyggnad av större stridande organisationer som divisioner och kårer.

Sveriges nationella försvar behandlas men mycket kortfattat. Det är ingen tvekan om att författarna menar att det är Nato som skall prioriteras. När det gäller markstridskrafterna konstaterar man helt riktigt att Sverige behöver en större armé. Men i samma andetag skriver man att det inte bara handlar om svenskt försvar utan vi också måste ta ansvar för Nordens försvar och ”vi utvecklar inte längre armén enbart för nationella behov. Vi utvecklar armén som en integrerad del av Natos samlade försvar.”

Det är stora åtaganden som Sverige skall ta på sig: ”Vi måste kunna stödja gemensamma operationer, möjliggöra allierades verksamhet och bidra till samordningen av markoperationer i Norden.”

Läs mer

Statsledningens arbete med DCA-avtalet ligger inte i träda. Vissa genomförandeavtal har träffats. Andra är alltjämt under arbete. Tre nya avtal tillkännagavs häromdagen. Kraven på att aktiviteterna enligt avtalet åtminstone skulle ha pausats med tanke på USA:s upprepade krav på Grönland, attacken på Venezuela, aggressionskriget mot Iran, uppbackningen av Israels krigsbrott, hoten mot Kuba samt övriga brott mot den internationella världsordningen har inte satt några spår. Statsledningens devota tillit till USA består och bekräftas även genom de nyligen genomförda ändringarna i lagen om militärt operativt samarbete, som öppnar Sverige som bas för främmande makts operationer mot andra stater.

Genomförandeavtalen

De tre nya avtalen avser enligt Försvarsmakten jurisdiktionsfrågor beträffande straffrättsliga förfaranden, skattebefrielse och in- och utresa. Överenskommelserna utgör icke-bindande underavtal för implementeringen av DCA-avtalet. Närmare information om innehållet lämnar Försvarsmakten inte, men det rör sig sannolikt inte om några större saker.

Ett första genomförandeavtal, Infrastrukturavtalet, som också är hemligt, träffades i juni 2025. Genom detta ska förutsättningar skapas för långsiktigt och effektivt nyttjande av militär infrastruktur på svensk mark. Detta avtal berör uppenbarligen några av DCA-avtalets kärnfrågor. Dels den närmare regleringen av USA:s rätt att fritt använda sjutton svenska militära baser, inklusive möjligheten att få exklusiv rätt till en del av en bas. Dels detaljer rörande amerikanska armé-, flyg- och flottstyrkors fria tillgång till territoriet i övrigt.

Totalt har alltså fyra överenskommelser undertecknats. DCA-avtalet har även kompletterats genom regeringens rambeslut den 17 oktober 2024, som bekräftade amerikanska militära enheters fria tillgång till svenskt territorium under 2024 och 2025 enligt Försvarsmaktens närmare bestämmande.

Läs mer

Ett huvudtema i överbefälhavaren Michael Claessons tal i Almedalen (23/6) var att ”vinna”. Det handlade om att ha ett ”mindset” att vilja ”vinna duellen”, att vilja ”vinna striden”, att vilja ”vinna slaget”, att vilja ”vinna kriget”.

Inledningsvis berörde Claesson begreppet ”avskräckning”, som han förklarade vara ”ett sånt där lite plågsamt begrepp som på olika sätt är lite ovant för oss”. Begreppet var ”svårt att definiera” och ”svårt att få till”.

De eftersträvade ”mindsetet” att vinna kopplade han sedan till det svårdefinierade begreppet avskräckning. Det handlade om att bygga styrka men samtidigt att gå in i huvudet på motståndaren och plantera en bild som är så övertygande att man aktivt väljer bort att använda militärt våld. Det var enligt ÖB ingen lätt sak. Men det avgörande var att man var ”trovärdig”. Att ”lajva avskräckning” genom flaggviftningsinsatser dög inte.

Claesson tog också upp försvarets bristfälliga insatser under Aurora, där man inte hade haft förmåga att stå emot ukrainska drönarförband, som visade sin överlägsenhet. Men det var enligt ÖB ett tillfälle, där försvaret helt enkelt hade lärt sig av de bästa.

Han talade sig varm för digitaliseringen av försvaret utan att fördjupa sig i komplexiteten.

De allmänna resonemangen om ”att vinna kriget” och ”avskräckning” mynnade inte ut i något konkret.

Vad Sverige behöver är knappast en mentalitet att lära sig i att vinna krig i allmänhet utan ett ”mindset” att verka för fred och att försvara landets territoriella integritet och suveränitet, om nödvändigt genom självförsvar.

Claesson hade inte mycket konkret att säga om försvarets verkliga styrka, till exempel att armén alltjämt inte har två fullrustade, fullt bemannade och krigsövade brigader.

När det gäller det svårdefinierade begreppet avskräckning tvingas man konstatera att riksdagen godtagit att det används i bland annat lagen om operativt militärt samarbete, som ger regeringen mandat att tolka det. Avskräckning kan vara legitim, men också omfatta provokationer, inringning och mer eller mindre offensiva övningar och operationer.

I Expressen den 16 juni uttalar sig en ukrainsk överste om hur svenska JAS Gripenplan skall användas i Ukraina.

I första hand skall planen sättas in för försvar och ”trycka bort de ryska glidbomberna som terroriserar Ukraina”. Men det är också tydligt att det kan handla om mer offensiva insatser, då översten säger att JAS-piloterna öppnar eld ”in mot ryskt territorium om det krävs”. 

Det är sannolikt att vad som börjar med försvar lätt kan eskalera och glida över i attacker in på ryskt territorium. Även om detta kan vara förenligt med Ukrainas rätt till självförsvar, då det handlar om att motverka rysk aggression, är det en risk att Sveriges export av JAS och medföljande utbildning av ukrainska piloter gör att vi uppfattas om inte som krigförande men dock som medverkande i kriget.

Det var en mycket liten krets av riksdagsledamöter som deltog i debatten den 16 juni. Inga partiledare infann sig. Försvarsministern och utrikesministern var inte på plats. Ynkligt nog gjorde ingen socialdemokrat något inlägg! Håkan Svenneling (V) belyste i sitt inlägg farorna med förslaget. Jörgen Berglund (M) svarade med partitaktik. Björn Söder (SD) försvarade att det var nödvändigt att regeringen flyttade fram sina positioner på riksdagens bekostnad med de sedvanliga svepande argumenten att ”byråkrati” och ”oklara regelverk” inte fick stå i vägen. Emma Beringer (MP) kopplade inställningen till förslaget till frågan om ett förbud mot kärnvapen på svenskt territorium. Anders Ekegren (L) framhöll i ett godtyckligt inlägg att om ”Estland angrips måste det vara möjligt för Natoländer att ha Sverige som bas för operationer”. Att detta genom snabbforcerade regeringsbeslut, som var den relevanta frågeställningen, kunde leda till att Sverige drogs in i andra staters krig förbigick han. Protokollet från debatten finns här:

Läs mer