Texter

En jämförelse av artikel 11 i Danmarks, Finlands, Norges och Sveriges DCA-avtal utvisar betydande skillnader beträffande rätten för amerikanska luftfartyg, fartyg och fordon att fritt röra sig över territoriet. Men ingen av skrivningarna är helt betryggande ur nationell synvinkel.

Den striktaste skrivningen återfinns i det norska avtalet. Där slås det inledningsvis fast att tillgången till territoriet ska föregås av ”applicable clearances issued by Norwegian authorities in response to requests made pursuant to mutually determined procedures”. Detta innebär alltså att USA först ska ansöka om klartecken och att ansökan sedan ska prövas av norska myndigheter. I det ligger att Norge åtminstone formellt sett förbehåller sig rätten att säga nej. Inget av de andra nordiska länderna har en sådan klar reglering.

Det norska avtalet innehåller även en specialregel, som handlar om när klartecken lämnas för flerfaldiga ospecificerade inresor, utresor och rörelser inom territoriet. Sådana klartecken ska alltid begränsas till ett år och inte omfatta känsliga områden som Svalbard och Jan Mayen. Denna särreglering försvagar kanske något den striktare skrivningen i inledningen, eftersom den tycks utgå från att sådana generella medgivanden kommer att bli aktuella i betydande omfattning, men den bör antagligen uppfattas som ett norskt defensivt svar på amerikansk press för klartecken som ger fria händer.

Läs mer

Det DCA-avtal som den svenska regeringen träffat med USA om försvarssamarbete är oklart. Avtalet ger utrymme för tillämpningar som är oförenliga med våra nationella intressen. Detta förstärks av att avtalets ramar är vida. Avtalet erbjuder ett brett manöverutrymme som kan realiseras på sätt som allvarligt skulle kunna skada vårt förhållande till andra stater.

Avtalet öppnar konkret för ”obehindrad” tillgång till sjutton svenska baser och för ”fri” tillgång till territoriet i övrigt. Samtidigt anges det som princip att all verksamhet som omfattas av avtalet ska bedrivas med full respekt för Sveriges suveränitet, lagstiftning och internationella rättsliga förpliktelser. Om riksdagen godkänner avtalet aktualiseras på allvar frågan vilket värde denna princip har när avtalet samtidigt tillerkänner USA så vittgående rättigheter. Vilketdera har företräde i ett mer eller mindre kritiskt läge?

Normalt har i avtal konkreta, tydliga och specificerade bestämmelser företräde framför allmänt hållna principer. Det kan tala för en tolkning som ger tyngd åt de konkreta rättigheter som USA ges enligt avtalet.

Under överläggningarna om det norska DCA-avtalet, som godkänts av Stortinget, och utvidgningen av detta avtal från fyra baser till ytterligare åtta baser, som nu behandlas i Stortinget, har denna problematik redovisats. I Sverige har frågeställningen förbigåtts.

Läs mer

Robert Dalsjö, överingenjör på Försvarets Forskningsinstitut (FOI), har skrivit en rapport om försvarssamarbetsavtalet mellan USA och Sverige (DCA-avtalet).

Dalsjö tenderar först att bagatellisera avtalet som om det handlade om ”formaliteter” och ”praktikaliteter”. Det är nonsens.

Sedan medger han att avtalet som ”gör det lättare och enklare för amerikanska militära styrkor att uppträda här, för övningar eller för skarp verksamhet”, och att ”lagra materiel och förnödenheter för sina behov på svenskt territorium, är av stor säkerhetspolitisk betydelse”. Det senare har han rätt i även om de överslätande ordvändningarna ”lättare” och ”enklarare” i detta sammanhang blir missvisande då avtalet innebär en exceptionell förändring av vårt säkerhetspolitiska läge med potentiella förskjutningar vars konsekvenser det nu inte är möjligt att överblicka.

Dalsjö medger att avtalet inte indikerar ”en någorlunda tydlig amerikansk eller svensk viljeyttring avseende vilka av de möjligheter som DCA-avtalet ger som ska realiseras”. Detta är korrekt. Men den grundläggande frågan är ju då vem som avgör vilka vägval som ska göras inom ramen för dessa öppna möjligheter. Vilka taktiska och strategiska val ska alltså ”realiseras”?

Avtalet öppnar för olika möjliga scenarios. Följden av denna öppna och mångtydiga oklarhet medför enligt Dalsjö att i avsaknad av tydliga instruktioner blir ”varje vidare resonemang om avtalets militäroperativa konsekvenser med nödvändighet spekulativt”.

Läs mer

Regeringen har genom en remiss begärt att Lagrådet ska yttra sig om en ny lag och 21 ändringar av befintliga lagar som regeringen anser behöver komma på plats för att infoga DCA-avtalet med USA i en svensk rättslig miljö. Däremot har regeringen inte begärt att Lagrådet ska kommentera själva DCA-avtalet som sådant eller hur det ska tolkas enligt folkrättsliga principer eller hur det förhåller sig till Sveriges grundlag. Det är knappast några tecken på självförtroende.

Lagrådsremissen föregicks av att regeringen tillställde ett stort antal remissinstanser en promemoria om DCA-avtalet och de tilltänkta lagändringarna. Det föranledde en hel del oro om ökade risker, frågetecken och krav på klargöranden. Genom lagrådsremissen har oron inte skingrats, frågorna klarats ut eller erforderliga klargöranden kommit på plats.

Det mest exceptionella i DCA-avtalet är att det ger amerikanska militära styrkor fri tillgång till det svenska territoriet. Några tydliga spärrar är inte angivna. Enligt avtalet har luftfartyg, fartyg och fordon som används av amerikanska styrkor rätt att ”resa in i, resa ut från och röra sig fritt på svenskt territorium”. Svensk kontroll av sådan framfart kommer enligt avtalet inte i fråga ”utan Förenta staternas samtycke”.

Denna tillerkända rätt att röra sig ”fritt” över Sveriges territorium saknar närmast motstycke. Till vad kan den inte utnyttjas? För vilka operationer, transiteringar, baseringar och provokationer, som inte är förenliga med Sveriges nationella intressen, kan den inte användas? Några tydliga gränser är inte dragna. Den därtill tillerkända rätten till ”obehindrad” tillgång till 17 svenska baser bara kompletterar bilden av svensk eftergivenhet för USA:s rätt till egna dispositioner.

Den fria tillgången till svenskt territorium kräver enligt DCA-avtalet inte svenska tillstånd från tid till annan. Amerikanska militära styrkor har rätt att röra sig fritt över territoriet redan till följd av avtalet som sådant. Det utgör alltså ett övergripande tillstånd, ett bestående samtycke, som varar under åtminstone tio år och längre om avtalet inte sägs upp.

Läs mer

Försvarsminister Pål Jonson (M) tillsammans med företrädare för L och KD skriver på SvD Debatt den 11 april att ”DCA-avtalet är en förutsättning för att Sverige snabbt ska kunna ta emot stöd från USA vid ett försämrat säkerhetsläge”.

Avtalet kan möjliggöra sådant stöd men det finns inget i avtalet som anger att USA åtar sig att lämna stöd till Sverige vid kris, krig eller kränkningar. Däremot ger det USA rättigheter. Redan den obalansen visar att avtalet ur svensk synvinkel tillkommit ytterst lättsinnigt.

Avtalet går mycket långt i och med att det ger amerikanska styrkor rätt att fritt röra sig över hela vårt territorium och det till lands, till sjöss och i luftrummet.

Vad dessa rättigheter kommer att användas till i ett krisläge är en öppen fråga som inte besvaras i avtalet. En stormakt som USA kommer att agera utifrån sina egna nationella intressen. Dessa kan sammanfalla med Sveriges men de kan också skilja sig från vad som ligger i vårt säkerhets­politiska intresse.

I Norden kommer USA att enligt separata avtal få tillgång till 47 baser (17 i Sverige, 15 i Finland, 12 i Norge och 3 i Danmark). Dessa avtal har inte tillkommit på initiativ av de nordiska länderna. Det är USA som drivit på för avtalen och haft starkt inflytande över antalet baser och deras placering.[…]

När man ser hur baserna i många fall är grupperade på Nordkalotten och nära Kolahalvön, där de strategiska ryska kärnvapen­baserna är belägna, ligger den slutsatsen nära till hands att det för USA handlar om att positionera sig i den pågående kapprustningen med Ryssland med prioritering av den militära upprustningen i Arktis.

Läs mer

Från och med den 1 april gäller följande enligt första paragrafen i Förordning med instruktion för Försvarsmakten:

 ”Försvarsmaktens huvuduppgift är att försvara Sverige och allierade stater mot ett väpnat angrepp med utgångspunkt i det kollektiva försvaret inom Nato.”

Dessa formuleringar är inadekvata och skadliga. De är tvetydiga. Varför det?

Uppgiften för den svenska Försvarsmakten måste slås fast klart och entydigt för medborgarna. Det sker inte här.

Uppgiften för den svenska Försvarsmakten kan inte vara någon annan än att försvara Sverige. Ingen annan än vi själva ställer uppgiften att försvara vårt land. För andra stater är det på motsvarande sätt självklart att det är försvaret av det egna landet som är grunden för deras försvarsmakters existensberättigande och kärnan i deras uppgift. Att lättsinnigt laborera med en sådan existentiell och given utgångspunkt för det egna landets värnkraft är farligt.

En tudelad uppgift för Försvarsmakten skapar förvirring med inbyggda tolkningsfrågor och risk för splittrande motsättningar. En sådan tvetydig strategi gör det omöjligt att på allvar följa upp i vad mån Försvarsmakten infriar sin verkliga uppgift eller har en egen agenda.

Läs mer

Den norska regeringen har lagt fram en ny långtidsplan för det norska försvaret, som ska behandlas i Stortinget. I förslaget är betydelsen av de nordliga områdena ett genomgående tema. Några uttryckliga hänvisningar till den traditionella och försiktiga norska baspolitiken görs inte. Om behovet av att reducera spänningar mellan staterna talas det inte. Inte heller säger regeringen något om hur det är tänkt att de baser, som amerikanska militära styrkor har tillgång till i Norge och som nu ska adderas med ytterligare fyra, ska synkroniseras med norska strategiska överväganden.

Det norska försvaret ska gå från en till tre brigader: en brigad i Finnmark, en i Troms och en i södra delen av landet. Försvaret i Finnmark ska förstärkas med bland annat luftvärn och en artilleribataljon. Finnmark gränsar mot Ryssland och ligger nära Kolahalvön, där Ryssland har ubåtar med kärnvapenbestyckning. Den nordligaste brigaden är placerad bara fem kilometer från den ryska gränsen.

Norge kommer enligt förslaget att satsa 600 miljarder norska kronor på försvaret under de närmaste tolv åren. Statsminister Jonas Gahr Støre framhöll då planen presenterades: ”Norge hotar ingen och Nato hotar ingen, men vi måste kunna försvara oss …Vi måste förhålla oss till en farligare och alltmer oförutsägbar granne under många år framöver.”

Statsministern lyfte särskilt fram betydelsen av områdena i norr: ”Vårt viktigaste strategiska intresseområde får större geopolitisk och militär betydelse för oss och för många andra länder. Vi behöver ett försvar som förmår att vara på plats för att förebygga, förstå och forma våra omgivningar.”

Läs mer