Texter

Insatsen i Mali bygger på mandat från FN:s säkerhetsråd genom resolution 2100 från april 2013. FN-insatsen föregicks av en fransk intervention för att bekämpa islamistiska militanta styrkor i norra Mali.

FN-insatsen kallades ”stabiliseringsinsats” och ”fredsfrämjande”, men i själva verket handlade det om att stödja den maliska regeringens krig mot rebeller.

Bakgrunden var Natos intervention i Libyen 2011 som utlöste stora flyktingvågor söderut till bland annat Mali och ledde till att regionen översvämmades av vapen från det sammanfallande Libyen.

Frankrike, som sedan gammalt har stort inflytande i regionen, anser att FN-insatsen har strategisk prioritet, och Frankrike leder dessutom en från FN separat styrka som har direkt stridande uppgifter i hela Sahel-regionen.

Kriget i Sahel-regionen, där Mali ingår, har pågått sedan 2012, och det är svårt att se något slut på konflikten.

För svensk del borde det vara viktigast att medverka i FN-ledda fredsbevarande insatser, där vi inte deltar i strid mellan olika grupper. Det är den svenska traditionella linjen, och det är i sådana insatser vi som alliansfritt land kan göra mest nytta. Avslutandet av insatsen i Mali är därför ett riktigt steg.

(Sverige kommer att dra tillbaka sina styrkor från Mali enligt en uppgift i tidningen Metro.)

Ståthållarämbetet, Kungl. Hovstaterna, har i dagarna givit ut skriften Bernadotteåret – Kungliga Slotten, med förord av kung Carl XVI Gustaf, vari han inledningsvis mycket klokt framhåller:

”Att känna sin historia hjälper oss att förstå vår samtid.”

Det historiska perspektivet återkommer bland annat i en artikel, ”Karl XIV Johan – Sveriges bästa rekrytering”, ur vilken vi citerar:

”ETT LANDS HELA ÖDE hänger förstås aldrig på en enda person, men flera av Karl Johans beslut fick verkligen avgörande betydelse. Ta bara det faktum att Sverige idag är ett självständigt land. Det är inte så självklart som vi kanske tror.

Sverige befann sig under militärt hot. Det fanns en obestridlig logik i att rekrytera en av Napoleons egna marskalkar för att få fred med Frankrike. Sverige hade också nyligen förlorat sin östra rikshalva Finland, som hade varit en del av Sverige i 600 år, till Ryssland. Fattigt och sårbart kunde Sverige mycket väl ha blivit ett av de europeiska länder som styckades upp av dåtidens stormakter.

I en monter i Bernadottegalleriet på Kungliga slottet ligger Jean Baptiste Bernadottes franska marskalkstav, en påminnelse om vilken topprekrytering som Sverige gjorde den där gången för 200 år sedan. Den nye tronföljaren infriade nämligen förhoppningarna med råge. Han gjorde det bara inte som man hade förväntat sig. Istället för att attackera Ryssland och sluta fred med Frankrike gjorde han tvärtom.  Man kan se det som inledningen på den svenska neutralitetspolitiken.

I EMPIRESALONGEN i Kungliga slottets Stora gästvåning står två jätteurnor i porslin, gåvor från ryske tsaren. De är en påminnelse om att Karl XIV Johan lyckades med konststycket att sluta fred med Ryssland. Man kan säga att de symboliserar mer än 200 år av fred för Sverige.

Den nyblivne tronföljarens tal till rikets ständer var anmärkningsvärt icke-krigiskt:

Jag har sett kriget på nära håll, jag känner all dess gissel och det finns ingen erövring som kan trösta fosterlandet för dess barns utgjutna blod på främmande jord. Freden är en upplyst regerings enda ärofulla mål. Det är icke en stats utsträckning som gör dess styrka och självständighet. Det är dess lagar, dess handel, dess arbetsflit och framförallt dess nationalanda.”

Anders Björnsson har på den här  sajten skrivit om betydelsen av den Bernadottska politiken och dess tillkomst.

På Aftonbladets ledarsida legitimerar Anders Lindberg USA:s m.fl. raketanfall på Syrien.

Denna inställning öppnar upp för anarki och gör FN-stadgans våldsförbud meningslöst, vilket två av USA:s främsta folkrättsjurister just har påpekat:

”The ’illegal but legitimate’ defense has been tossed around since Kosovo.  It is often presented as a legal argument, but it is not. It is a claim that illegal behavior can nonetheless, in some circumstances, be legitimate. But legitimacy is in the eye of the beholder. If ’illegal but legitimate’ becomes an accepted principle, then the Charter’s limits become meaningless. Nations that do not share Western conceptions of legitimacy could justify uses of force based on their own conceptions of legitimacy. In short, ’illegal but legitimate’ implies no legal limits on the use of force.”

Lindbergs rättfärdiggörande av anarki bör mötas med ett kraftfullt avståndstagande.

Som framgår av bifogade länk pågår ett uppror bland amerikanska folkrättssakkunniga. De underkänner en argumentation som försvararna av västmaktsbombningarna, däribland USA:s försvarsminister, gärna tillgriper.

I går lät TT meddela att EU stöder USA:s, Frankrikes och Englands bombattack mot Syrien. Även gårdagens Rapport lät torgföra detsamma i samband med en intervju med Englands utrikesminister, Boris Johnson, en av de ansvariga för det flagranta brottet mot FN-stadgans våldsförbud.

EU består av 28 medlemsstater och när de 28 utrikesministrarna träffades i Bryssel den 16 april, önskade förstås Frankrikes och sagde Johnson, att EU skulle stödja detta brott mot FN-stadgan. Uppenbarligen fanns det dock många medlemsstater som vägrade att ge sitt stöd , varför EU:s formella uttalande, som vi publicerar här, visar att TT:s och Rapports är klart missvisande. Det kan noteras att på detta område måste samtliga medlemsstater vara eniga, och uttalandet är en urvattnad kompromiss.

Man får istället gå till gårdagens Guardian för att få korrekt information: ”EU foreign ministers meeting in Luxembourg threatened new sanctions against Syria, but offered little support among member states for fresh US measures against Russia. A joint statement from the 28 also fell short of wholehearted support for the US-led strikes.”

EU-ländernas gemensamma uttalande kan läsas här.

I en av Magnus Hedlund noveller, ur samlingen Ärligt talat (Bonniers 2006), skjuter huvudpersonen ihjäl sin svärfar just som denne har kommit ut från dass och ännu inte hunnit dra upp byxorna. Berättaren-huvudpersoner misstänker att han rövat bort sin dotter från honom och skjuter ”direkt som jag lärt mig i lumpen med sikte mot nedre delen av buken”.

Svärfadern – tattare och en stor skit – dör på fläcken. Förövaren grips snart, men svärmodern försöker ge honom alibi genom att lägga ett gevär bredvid den döde mannen. Det ska se ut som ett dåd i självförsvar. Hon vittnar till förmån för mågen i rättegången, men utan framgång. Berättaren döms till vållande men blev straffriförklarad efter sinnesundersökning och satt att knyta ryamattor.

”Svärmor kom och hälsade på ett par gånger och sa flera gånger att jag gjort en god gärning.”

Jag kom att tänka på den här berättelsen, när jag läste Dagens Nyheters huvudledare söndagen den 15 april. Den resonerar ungefär som svärmor, när den kommenterar västmakternas bombattack mot Syrien:

Läs merOm att inte gå i ledband, Anders Björnsson

USA:s, Storbritanniens och Frankrikes bombangrepp mot Syrien idag är en aggression och ett brott mot FN-stadgan.

Svenska folkrättskunniga som Hans Blix och Ove Bring konstaterar att angreppet saknar stöd i folkrätten. Hans Blix säger till norska Klassekampen att ett angrepp endast får ske i självförsvar eller genom ett beslut i FN:s säkerhetsråd. Han understryker att inget av dessa kriterier uppfylls av ett angrepp på Syrien.

De tre stater som nu har angripit Syrien har inte kunnat uppge något som helst folkrättsligt stöd för attacken. Frankrikes utrikesminister kunde endast säga att attacken var ”legitim”. FN:s generalsekreterare António Guterres varnade de tre angripande staterna för att de hade en skyldighet att agera ”i enlighet med FN-stadgan och folkrätten”. (BBC News)

Sveriges utrikesminister Margot Wallström uttalade före attacken att hon inte såg ”att ett folkrättsbrott ska lösas med att man begår ännu ett folkrättsbrott”.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel var redan före attacken tydlig med att Tyskland inte kommer att delta. Hon hänvisade också till kravet på en folkrättslig grund som förutsättning för ett tyskt deltagande endast om FN:s säkerhetsråd tar initiativ som går utöver diplomatiska reaktioner, så kommer Tyskland att medverka. Merkel sa även att det var viktigt med en gemensam linje utan att Tyskland medverkar militärt.

Med tanke på Tysklands försiktiga hållning är det desto mer provocerande att Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg ställer sig bakom attacken. Stoltenberg kan inte på något sätt koppla angreppet på Syrien till kollektivt självförsvar enligt Nato-stadgan.

Attacken är ett uppenbart brott mot FN-stadgan, och Sveriges regering måste tydligt och otvetydigt markera att så är fallet.

Claës Skoglund (1916–2008) var en framstående svensk generalmajor, som med iver, kraft och engagemang deltog i den försvarspolitiska debatten. Han var under en period rektor för Försvarshögskolan. På 70-talet var han militärbefälhavare för Västra militärområdet, men under en period var han tjänstledig för att vara sakkunnig i försvarsdepartementet. Hans sista bok, Det bästa försvarsbeslut som aldrig kom till stånd, gavs ut 2009 (den kan laddas ned här).

Läs merEn hållbar och uthållig svensk försvarsstrategi. Generalmajor Claes Skoglund intervjuad, Rolf Andersson

Det försvarspoliska lättsinnet och den nyliberala frammarschen har gått hand i hand. Nu talar vi inte om marknadsekonomi i sig. Den ser i verkligheten ut på olika sätt. Jämför Singapore med Italien, Ryssland med Storbritannien! Men det nyliberala trängde in på andra områden än det ekonomiska. Och kvartalskapitalismen blev ledstjärna också där långsiktighet är av nöden.

Krigsplanering och fosterlandsförsvar är sådana verksamheter som måste utgå från den riktigt långa sikten. Men de statliga försvarsutredningarna under flera decennier kom att styras av ostyrbara internationella konjunkturer. Läget i världen blev viktigare än läget i landet. Det skedde en väldig omallokering av disponibla resurser och även en förstörelse av materiellt kapital och humant kapital. Lågskattepolitiken och den privata förmögenhetstillväxten skördade sina offer.

Läs merPlanering en bristvara, Anders Björnsson