Försommaren 1967 besökte jag för första gången Helsingfors. Fyra svenska ungdomar var på väg från Stockholm till Åbo och därifrån med buss till den finska huvudstaden och tåg till Leningrad. Vi hade utsetts att representera Sveriges Ungdomsorganisationers Landsråd vid en norsk-sovjetisk konferens i Murmansk – det krävde ännu en tågresa – om ”ungdomens roll i tryggandet av fred och säkerhet i Europa”. Jag var ännu inte fyllda sexton. De tre övriga (som alla skulle göra socialdemokratiska politrukkarriärer) är nu döda. Hösten det året började jag läsa ryska i gymnasiet.
Samma år anställdes Henrik Tikkanen (1924–1984) som konstnärlig chef för Finlands – idag Nordens – största dagstidning, Helsingin Sanomat. Han var sedan länge ett namn i den svenskspråkiga offentligen, bland annat genom medarbetarskap i Hufvudstadsbladet, och hade starka rötter i den finlandssvenska bildningsborgerligheten, med en arkitektpappa och en farfar som hade varit professor i konsthistoria. Tikkanen skulle på 70-och 80-talet göra skandalsuccé med en svit självbiografiska romaner och under senare delen av sitt liv medverka även i Dagens Nyheter.
Som tidningsman fungerade han i sina dubbla kapaciteter: skribent och tecknare. Hans eleganta bilder i tusch illustrerade både egna och andras texter. Helsingin Sanomats mäktige chefredaktör och ägare Aatos Erkko, en av landets förmögnaste personer och son till den tidigare aktivistiske politikern och utrikesministern fram till vinterkrigets utbrott Eljas Erkko, tog över tidningen efter faderns död 1965; han ville då omorientera HeSas traditionellt antiryska linje och skapa förståelse för Finlands utrikespolitiska balansgång under Kekkonen.
Tikkanens vänsterliberala skepsis, hans ironiska hållning till storpampar (utom Kekkonen) och lyhörda öra för samtidskänslan passade perfekt för den uppgift han påtog sig. Han skildrade i ord och bild det finska samhällets raska modernisering under dessa strukturrationaliseringens hektiska år, med en skarp blick för modeföreteelser, såväl positiva som negativa: till de senare hörde en fortgående stadsförstörelse. Föga förståelse hyste han för student- och ungdomsrevolter i Moskvakommunistisk anda. Själv var han en typisk modern människa, bosatt i det nya medelklassområdet Hagalund (Esbo), med en komplicerad personlighet.
Henrik Meinander, Helsingforsprofessor i historia, har samlat 100 av de teckningar Tikkanen införde i HeSa från 1967 till 1972 – fem procent av totalen. Originalen saknas; de har rekonstruerats utifrån läggen. Meinander har försett dem med tio tematiskt ordnade essäer, som fångar upp det som var i luften, när Meinander själv (f. 1960) i denna stad började gå i skolan och närmade sig tonåren. De utgör en passande komplettering till hans vetenskapligt framforskade bok om dessa vändpunktsår i den moderna finska historien, Samtidigt. Finland och omvärld 1968 (2019; anmäld på denna sajt). Han är lika lätt och flyhänt vid datorn som Tikkanen var vid ritblocket.
Här återser jag det Helsingfors jag mötte 1967 och vars omdaningar jag efterhand skulle följa på nära håll under ett par decennier (1980–2000), ja, även därefter. Henrik Tikkanens tunna linjer röjer ett förändringstryck, större än det jag upplevt i mitt eget svenska samhälle. Den bok som samtidshistorikern Meinander nu har framlagt är fri från all nostalgi, men full av betydelsebärande detaljer som rymmer både heroism och tragik, men framförallt vanlig mänsklig humor.
Anmält arbete: Henrik Meinander, Tikkanens linje. Tidsbilder 1967–1972. Schildts & Söderströms. 136 s.