I väntan på barbarerna? Anders Björnsson

Krigsaktivismen har en fundamental svaghet: dess sikte är inställt på att besegra en fiende. Men den viktigaste uppgiften – för en stat, ett folk, en nation – måste vara att få honom att inte anfalla. Och om han har anfallit: att få honom att dra sig tillbaka. Och att dra sig tillbaka på ett sådant sätt att revanschkänslor inte uppstår. Den hedervärda freden.

Är detta en utopi? Militarismens ideologi säger: ja. Men det är ett historiskt faktum, ända sedan de peloponnesiska krigen, att europeiska statsmän har gått in för att den som har förlorat en viktig strid inte också ska förnedras. Man har föredragit försoning framför förnedring. Varför? Därför att det senare skulle leda till ytterligare strider och katastrofer.[1]

Läs merI väntan på barbarerna? Anders Björnsson

Även Nato-länder har försummat sina försvar, Anders Björnsson

VAD NATO-PROPAGANDISTERNA FÖRBISER

I en krönika i Sydsvenskan (26/7), nedan, lyfter Helsingborgs Dagblads tidigare chefredaktör Sven-Åke Olofsson fram ett faktum som ofta förbises i den propaganda som drivs av förespråkare för ett svenskt Nato-medlemskap, nämligen att de nationella försvarskapaciteterna i de flesta europeiska Nato-länderna är allvarligt urgröpta. Alliansen hålls ekonomiskt och militärt under armarna av en enda makt, Förenta staterna, och detta i en ständigt tilltagande utsträckning. Några egna, självständiga stridskrafter förfogar Atlantpakten inte över, och på marken är Nato särskilt svagt.

Läs merÄven Nato-länder har försummat sina försvar, Anders Björnsson

Direktiv meddelade för utredningen om Sverige i Afghanistan 2002–2014

Regeringen har nu fattat beslut om direktiv för den utredare som ska utvärdera Sveriges samlade engagemang i Afghanistan 2002–2014. Enligt direktiven ska utredaren ha särskilt fokus på verksamheten i norra Afghanistan åren 2006–2014. Det är viktigt att utredaren belyser bland annat hur, varför och på vilka premisser Sverige drogs in i och fortsatte att delta i krigsoperationerna i Afghanistan. Direktiven inrymmer en belysning av dessa frågeställningar, även om tyngdpunkten har lagts på annat.

Det tvivelaktiga i att utse Tone Tingsgård till ensam utredare har tidigare belysts på alliansfriheten.se. Hon är en före detta socialdemokratisk riksdagsledamot, som var vice ordförande i försvarsutskottet 1998–2006. Det betyder att hon själv hade väsentlig roll när de avgörande besluten om att utforma och inleda den militära delen av insatsen togs. Detta ska inte få hämma en klargörande belysning av förhållandena.

Läs mera:
http://www.regeringen.se/contentassets/0aab66cadc2e496294be40a3baa565cf/kommittedirektiv-2015–79-utvardering-av-sveriges-engagemang-i-afghanistan.pdf

Om skillnaden mellan internationella insatser och nationellt försvar, Mikael Grev.

Mikael Grev diskuterar i en artikel på sin hemsida skillnaden mellan internationella insatser och nationellt försvar. Frågeställningen är av väsentlig betydelse i och med att den svenska regeringen felaktigt prioriterat och ägnat mycket stora resurser åt internationella insatser på det nationella försvarets bekostnad. Av allt att döma kommer denna felaktiga politik att i allt väsentligt bestå framöver. Grev gör ett antal viktiga påpekanden och klargöranden i sin artikel. Men man bör notera att han för diskussionen som om Sverige ensamt skulle möta en stormakt och klara av ett tröskelförsvar mot denna makt, dvs delta på samma spelplan som stormakten. Nu förhåller det sig emellertid så att Sverige näppeligen är ett förstahandsmål. En stormakt har därför inte alla trumf på hand, utan måste avdela sina viktigaste resurser för andra operationer. Vidare, är det inget som säger att Sverige bara ska ha ett tröskelförsvar. Ett territorialförssvar med djup kan ge en fientlig stormakt anledning att överväga saken mer än en gång. Med Nato-medlemskap däremot är risken stor för att Sverige blir ett förstahandsmål.

Läs mer http://30001ft.com/2015/07/23/skillnaden-mellan-internationella-insatser-och-nationellt-forsvar/.

Minnet och elden, Pierre Schoris politiska memoarer med samtida synpunkter

Pierre Schori var Sveriges FN-ambassadör 2000–2004. Han var Olof Palmes medarbetare i internationella frågor, och han har varit kabinettssekreterare i UD, biståndsminister, ledamot av riksdagen och Europaparlamentet, gästprofessor i New York och chef för FN:s fredsbevarande operation i Elfenbenskusten 2005–2007. Schori medverkade i boken Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap! Åke Svidén recenserar hans bok på politiken.se. Läs mer:
http://www.politiken.se/2015/55akt/schori_222486a

Propagandakriget mellan Nato och Ryssland, Lars-Gunnar Liljestrand kommenterar Katarina Tracz och Frivärld

I Göteborgs-Posten skriver Katarina Tracz en gästkrönika där hon tar uppgifter om ryska övningar till intäkt för att Sverige hotas militärt och att vi därför måste gå med i Nato. Det hon stödjer sig på har inte kommit från några sanningsvittnen.

Uppgifterna i Dagens Nyheter om flera ryska kränkningar av svenskt luftrum som Mikael Holmström gjorde till en alarmistisk artikel desavouerades i samma tidning med en faktaruta där det framgick att under 2014 kränktes svenskt luftrum tolv gånger, varav en gång av Ryssland och vidare: “Hittills under 2015 har luftrummet kränkts nio gånger, ingen gång av ryskt flyg.”

Läs merPropagandakriget mellan Nato och Ryssland, Lars-Gunnar Liljestrand kommenterar Katarina Tracz och Frivärld

FN-systemet värt att slå vakt om, Lars-Gunnar Liljestrand kommenterar Inger Östedahl

Professorn i folkrätt Inger Österdahl skriver i Upsala Nya Tidning (19/7) att det faktum att Säkerhetsrådet inte kunde enas om att fördöma Srebrenica som ett folkmord var en moralisk kollaps:

”Inte nog med att FN som hade soldater på plats misslyckades med att förhindra folkmordet i Srebrenica. Nu misslyckas FN också på grund av Rysslands veto med att återupprätta förtroendet för sig självt som pålitlig partner i den världsomspännande kampen mot det grövsta av alla människorättsbrott.”

Läs merFN-systemet värt att slå vakt om, Lars-Gunnar Liljestrand kommenterar Inger Östedahl

Förhandling når mer än misstro, Olof Kleberg i Västerbottens-Kuriren

I dagarna är det nämligen 40 år sedan som Europas efterkrigsgränser slogs fast. Det skedde just i Helsingfors 1975, då USA, Sovjet och ett 30-tal europeiska stater enades om att inga gränser fick ändras med våld. Man enades också om att säkerhet inte bara skapas med vapen utan främst genom samarbete och skydd för mänskliga rättigheter. Men förra året bröt Ryssland Europas efterkrigsstabilitet och gränsernas okränkbarhet. Landet annekterade Krim och stöder nu aktivt ett uppror i östra Ukraina. Som svar har EU svartlistat ledande ryska företrädare.

När nu parlamentarikerna inom organisationen OSSE, bildad på grundval av Helsingforsprinciperna, skulle träffas schabblade Finland till sitt eget värdskap. Rysslands företrädare vägrades visum på grund av EU-sanktionerna – trots att OSSE är en bredare organisation. Landets president Niinistö var påtagligt irriterad över sin regerings beslut. Läs artikel

Den möjliga neutraliteten, Anders Björnsson

Mats Wiklund skriver på www.uppgang.com :” Nu är det 2015 och Stefan Löfven har stängt dörren till Nato. Frågan om konsekvenserna av ett svenskt medlemskap tillåts inte ens att utredas. De borgerliga partiernas önskemål avfärdas bryskt. Istället borde statsministern likt sin företrädare Ingvar Carlsson förbereda både parti och nation på en omsvängning i en central politisk fråga. Läs artikel

Anders Björnsson kommenterar under rubriken:  Den möjliga neutraliteten

Det påstås ibland i den politiska debatten att den svenska neutralitetspolitiken dog med landets EU-inträde 1995. ”Neutraliteten avskaffades”, skriver Robert Sandberg i en ledare, som annars är kritisk till svensk Nato-anslutning (Sydöstran 9/7). Men det stämmer inte. Det som dog var den politiska viljan inom den styrande eliten att hävda neutraliteten i ett läge av krig och kris. Som politisk linje finns neutralitetsoptionen kvar bland de människor som bor i Sverige.

Läs merDen möjliga neutraliteten, Anders Björnsson

Amerikanska prioriteringar i Fjärran Östern, rapport från FOI om den amerikanska säkerhetspolitiken

Denna studie analyserar USA:s säkerhetspolitik i Asien och Stillahavsområdet,
inklusive landets strategiska prioriteringar, genom att granska den pågående
amerikanska återbalanseringen till regionen med särskilt fokus på förändringen av USA:s allianssystem, med dess fem bilaterala försvarsallianser.
I sin egenskap av den främsta stormakten i Asien och Stillahavsområdet har USA stärkt sin globala ställning. Mot bakgrund av att flera säkerhetspolitiska problem varit bestående sedan det kalla kriget, såsom Taiwanfrågan och Koreafrågan, är det kanske inte förvånande att USA:s övergripande strategiska prioriteringar i regionen består.  Rapporten kan laddas ned

Oro att finskt-svenskt försvarssamarbete uteblir, Arbetarbladet (Finland)

En god utrikespolitik och ett bra eget förvar var alla eniga om. Åsikterna gick däremot isär om militärallianser och försvarssatsningar. Dessa frågor ventilerades på Folktingets paneldebatt ”Sverige, Norden eller EU – vilken försvarspolitisk allians har vi år 2025?”. MTV3 profilen Peter Nyman fungerade som debattledare.

SFP-ordföranden Carl Haglund inledde med att påminna om att all säkerhetspolitik alltid måste utgå från det egna landets försvar. Han vill se mera resurser till försvaret för att upprätthålla ett trovärdigt försvar i internationell standard. Enligt honom borde man också fortsätta försöka få till ett försvarssamarbete med Sverige.

-Flera opinionsmätningar visar tydligt att det bland finska folket finns ett starkt och tydligt förtroende för ett försvarssamarbete mellan Finland och Sverige, menar Haglund. Läs artikel