Krigshetsare, Per Blomquist

Generalmajor Karlis Neretnieks och överste Bo Hugemark är två debattörer som hetsar till krig, heter det i debatten. De hetsar inte bara till krig utan de är grovt vårdslösa i debatten, menar jag, då de lämnar svenskt markterritorium oförsvarat samtidigt som de föreslår offensiva ingrepp i Baltikum (boken Till bröders hjälp, kap. 9, och boken NATO – för och emot, bland annat sidan 116).

Karlis Neretnieks är kunnig i Nato-frågan och framstår som en ledargestalt för Nato-anslutning. Hans självsäkerhet har lockat många försvarsvänner att tro på honom. Det är uppseendeväckande. Nato och Ryssland är inte vad de en gång var. Deras inbördes förhållanden i dag och i framtiden i fråga om utgångslägen, styrka och handlingsmöjligheter måste klarläggas innan förenklade scenarier redovisas.

Läs mer

Förutsättningar enligt regeringsformen för att militärt tillsammans med annan stat möta ett väpnat angrepp: om de rättsliga möjligheterna, Rolf Andersson

Regeringen beslutade den 12 november 2015 direktiv (dir. 2015:111) för en utredning som ska analysera förutsättningarna enligt regeringsformen för att Sverige kan agera militärt gemensamt med annan stat för att möta ett väpnat angrepp mot någon av staterna samt för att hindra kränkningar av någon av staternas territorium i fred och under krig mellan främmande stater. Direktiven har redovisats på alliansfriheten.se inlägg

Frågeställningarna är centrala. De har direkt bäring på Sveriges säkerhetspolitiska hållning. Den tillsatta utredningen har rättsliga utgångspunkter och ska belysa vad som är möjligt inom regeringsformens ramar. Den kommer att analysera olika handlingsalternativ som kan stå till buds i allvarliga lägen, konsekvenserna av sådana vägval, och vad grundlagen medger eller inte medger. Vilka säkerhetspolitiska signaler sänder tillsättandet av en sådan utredning ut till omvärlden?

Läs mer

Varför måste Sverige stanna kvar i ett krig utan klar krigsorsak? Jan Guillou i Aftonbladet

På snart femtonde året deltar Sverige i det USA- och Nato­ledda kriget mot stora delar av befolkningen i Afghanistan. Det är sen länge obegripligt.

När Sverige beslöt sig för att ställa upp på USA:s sida i krig kunde det till en början förefalla åtminstone lite begripligt. Världen befann sig då i chock efter terrorattacken den 11 september 2001. Stämningen inbjöd inte till eftertanke och klokskap. Den natten patrullerade svenskt jaktflyg över vårt territorium som terroristskydd. Liberal press hävdade att ”vi alla” blivit amerikaner. Och regeringen Persson beslöt spontant att ställa upp på USA:s rätt till själv­försvar, som skulle bestå i att uppspåra och döda Usama bin Ladin, den man som president George W Bush utpekade som främst ansvarig för terrorattacken.

Efter några års krigande och bombande hade målsättningen att döda Usama bin Ladin hamnat i skymundan. Nu skulle kriget föras i syfte att befria den afghanska kvinnan. Redan då borde den svenska, fortfarande socialdemokratiska, regeringen ha tagit sitt förnuft till fånga. USA satt fast i sitt krig därför att man börjat utan klar målsättning och följaktligen inte kunde dra sig ur utan att framstå som förlorare. Läs krönikan

Ja till Nato är inte lösningen, Per Francke , ledare i Värmlands Folkblad

Den märkbart pressade Natogeneralen John Campbell erkände i veckan att bombningen av ett sjukhus i Kunduz i Afghanistan i början av oktober var ett tragiskt misstag. Ett 30-tal människor, patienter och sjukvårdspersonal, dog i attacken. En rapport visar att de amerikanska styrkorna trodde att de angrep ett talibanfängelse. Bombflyget hade ett tekniskt fel på sina datorskärmar och fick förlita sig på vad de såg på marken. Angreppet pågick i 25 minuter, trots att det under attacken kom information att man kanske riktat vapnen mot fel mål. Läkare utan gränser drev sjukhuset, som var det enda traumasjukhuset i norra Afghanistan. Det var fullt av patienter efter hårda strider i området. Projektilerna riktades mot intensivvårdsavdelningarna och akutmottagningen.

Nato och USA har formellt avslutat kriget i Afghanistan vid årsskiftet. Ändå fortsätter amerikanska styrkor under Natobefäl att strida. Attacken mot sjukhuset i Kunduz kan inte beskrivas som något annat än ett krigsbrott. Läs ledaren

Man är inte betjänt av flum, Anders Björnsson

Kravet på en regeringstillsatt Nato-utredning fortsätter att skvalpa omkring i den säkerhetspolitiska debatten. Men det är hela tiden oklart vad det är en sådan utredning ska utreda. Tror någon att ett enda av de fyra allianspartierna (som inte mera befinner sig i så nära allians med varandra utom på denna punkt, varigenom termen alliansparti tenderar att få en helt ny innebörd) skulle ändra sig om det visade sig efter en sådan utredning att nackdelarna med ett svenskt Nato-medlemskap överväger fördelarna? Endast en informerad medlemsopinion kan åstadkomma något sådant. 

Läs mer

Är Sverige på väg att ansluta sig till militäralliansen NATO? Seminariet i Riksdagens förstakammarsal på tema Sverige och NATO.

Videoupptagningar gjorda av Franz Smidek från mötet den 25 november.

1. Sverige på väg in i NATO? Talare: Hans Blix, fd utrikesminister, fd generaldirektör för IAEA LÄNK: https://youtu.be/kk8w1BFXp2o

2. Finland och NATO – Hur står det till?  Talare: Laura Lodenius, verksamhetschef i Finlands fredsförbund. LÄNK: https://youtu.be/u5bGQcZLDBA

3. NATO – En kärnvapenallians. Talare: Maj-Britt Theorin, fd ambassadör LÄNK: https://youtu.be/DJ0nBn9WNwo

4. Paneldebatt – Hur ser ni på ett närmande till NATO?  Samtalsledare: Carl Tham. Jonas Sjöstedt partiledare för Vänsterpartiet, Valter Mutt, utrikespolitisk talesperson för Miljöpartiet, Gudrun Schyman, talesperson för Feministiskt Initiativ, Hans Lindqvist, fd EU parlamentariker och landstingsledamot för Centerpartiet LÄNK: https://youtu.be/jna17aI-uDk

SDs utrikesprogram inför Landsdagarna

Sverigedemokraterna vill: – att Sverige ingår en försvarsallians med Finland. – att det nordiska försvarssamarbetet inom ramen för NORDEFCO fördjupas. – att Sverige står utanför NATO och andra stormakters militärallianser. Den svenska militära alliansfriheten har tjänat landet väl sedan den rådande utrikespolitiska linjen infördes 1814. Det är viktigt att bidra till avspänning i det militärt strategiska område där Sverige befinner sig. Det är därför viktigt att Sverige inte ingår i en militär allians som kan rubba balansen i vårt närområde. Därför ska Sverige stå utanför NATO och andra stormakters militärallianser.

Det finns däremot skäl att försäkra sig om att kunna arbeta förebyggande för att minska risken för militär aggression syftande till att menligt påverka Sveriges nationella frihet eller det svenska folkets självbestämmanderätt. Ett sätt att arbeta förebyggande vore att ingå en allians med Finland. Sverige och Finland möter samma säkerhetspolitiska utmaningar med hänsyn till ländernas gemensamma geografiska läge. Sverige och Finland har därutöver starka kulturella och politiska band och en lång gemensam historia. Läs programförslaget

 

Åland – en träknut, René Nyberg i Försvar och säkerhet, KKrVA

Åland är som en träknut – lätt att plocka isär, men svår att sätta ihop. Om man öppnar frågan om Ålands demilitarisering öppnas även frågan om landskapets särställning och därmed även svenska språkets ställning.

Den nytillträdde svenske ÖB, general Micael Bydén fick i slutet av oktober i Helsingfors frågan: Skyddar demilitariseringen Åland i ett krigsfall? Bydén tvekade en stund men medgav sedan att han inte känner till problematiken i detalj.

I sin nyutkomna bok berör Jukka Tarkka[1] i flera sammanhang Åland och dess demilitariserade status. Han har t.o.m. en mycket enkel lösning till frågan. Han föreslår att Finland ogiltigförklarar demilitariseringsbestämmelserna. Som exempel nämner han operation PAX år 1990, då president Koivisto ensidigt förklarade Paris fredsavtalets 1947 militära begräsningar som föråldrade. Under bokpresentationen i början av september ifrågasatte jag Tarkkas logik och kallade Ålandsfrågan en träknut (pirunnyrkki, burr puzzle), som man nog kan plocka isär men inte lätt sätta ihop igen. Med det menade jag att om man öppnar frågan om demilitariseringen öppnas även frågan om Ålands särställning och därmed även svenska språkets ställning och frågade om Jukka Tarkka vill inleda en diskussion med Sverige om Åland, utan att tala om alla andra intresserade? Läs artikel

Har tredje världskriget börjat? Sören Sommelius

Allt fler talar om ”ett tredje världskrig”. Men det är ett farligt begrepp, ett anammande av jihadisternas språkbruk på ett sätt som skapar rädsla och uppgivenhet. Tredje världskriget har börjat, skrev Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys i Lund, i Sydsvenskan i veckan:

– Som mediekonsumenter sköljs vi dagligen över av en ström av sinsemellan osammanhängande nyheter om olika konflikter från olika områden. Men man ser ingen helhet i det. Att tänka på det som tredje världskriget är ett sätt att se att det faktiskt finns en struktur i det, en pågående destruktiv process som ingen stormakt har kontroll över.

På torsdagen ställde P1-morgon frågan om ett tredje världskrig börjat till Per Wirtén, författare och journalist och Isak Svensson professor och fredsforskare vid Uppsala. Wirtén menade att det var så, konflikterna berör så många över stora landytor, stormakterna är inblandade. Svensson var skeptisk och menade att termen innebär att vi accepterar jihadisternas retorik, att konflikterna är lokala men dras in i globala sammanhang på ett sätt där ”vi” ställs mot ”dom”. Läs artikel

Haglund till motattack mot Jyränki, Hufvudstadsbladet

Förra försvarsministern, SFP:s ordförande Carl Haglund utdömer professor emeritus Antero Jyränkis kritik av beslutsprocessen då Finland i fjol tecknade under ett värdlandsprotokoll med Nato.

– Professor Jyränki försöker uppenbarligen ge vid handen att det samarbetsprotokoll som Finland tecknade under med Nato, skulle vara något slags carte blanche för Natotrupper att komma till Finland och agera militärt. Professorn tycks inte känna till att samarbetsprotokollet förutsätter att Finland först måste be om stöd, säger Carl Haglund som var försvarsminister då försvarsmaktens kommendör, Jarmo Lindberg tecknade under protokollet med Nato för Finlands räkning. Läs artikel

Svensk militär alliansfrihet är rationell, Sven Hirdman i Miljömagasinet

Under kalla kriget förde Sverige en självvald neutralitetspolitik – alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Dess bärande element var militär alliansfrihet och denna politik fördes med konsekvens fram till 1991/1992. Om vi hotades av krigsangrepp i vårt närområde skulle vi förklara oss neutrala. Misslyckades detta och vi utsattes för en regelrätt invasion, upphörde neutraliteten per definition och då skulle vi begära hjälp från västmaktshåll. Denna svenska säkerhetspolitik var tydlig under kalla kriget och väl förstådd i utlandet.

Efter det kalla krigets slut har den traditionella neutralitets- och säkerhetspolitiken övergetts. Vi famlar med nya definitioner. Några är direkt dåliga, som den ensidiga svenska solidaritetsförklaringen: att vi förväntar oss utländsk hjälp eftersom vi har så små resurser, men trots det ska erbjuda andra länder militär hjälp. Omvärlden är inte särskilt imponerad.Läs artikel

Angående den goda nationalismen, Anders Björnsson i Tidningen Kulturen

Det var en tid då nationalismen inte fanns. Den fanns inte därför att nationer ännu inte var utbildade. Nationsbegreppet infördes uppifrån. Vid de medeltida universiteten inrättades studentnationer. Kejsaren kallades romersk av tysk nation, eftersom den församling som valde honom bestod av sju tyska kurfurstar – fler var de ej till en början. I de tidigmoderna staterna var adelsnationen den politiskt bestämmande faktorn – sedan denna klass hade slutat bekriga sig själv genom blodiga fejder, ständigt återkommande. Läs artikel