Polen och Sveriges öde, Anders Björnsson

Angår oss Polens affärer? Polen är ett av våra grannländer. Mot Polen har vi krigat. En gång hade Sverige en polsk kung; han blev bortjagad. Kort därefter, under den stora oredans år, tävlade Sverige och Polen om att lägga det ryska riket för sina fötter. Det var också dessa länder som, oklokt nog, lanserade det östliga partnerskapet för att förödmjuka det moderna Ryssland. Den nuvarande svenska regeringen har nyligen inlett ett nära militärt samarbete med Nato-landet Polen.

Men så byter det landet regering. För första gången på tjugofem får ett parti, genom fria val, majoritet i sejmen. Den nya regeringen driver igenom konstitutionella reformer som får annars sansade bedömare att tala om en statskupp. Landets försvarsminister beordrar polisinsats mot Västalliansens underrättelsehögkvarter i landet för att avsätta dess chef. Försvarsministern är bekant för sina antisemitiska uttalanden. Det europeiska mönsterlandet Polen börjar i svartmålas i den europeiska pressen.

Läs merPolen och Sveriges öde, Anders Björnsson

Hur man får Kant om bakfoten, Mats Björkenfeldt

För att undvika alltför mycket julmat kunde man till exempel läsa Niall Ferguson, Kissinger 1923–1968. The Idealist (Allan Lane 2015), samtidigt som man på denna sajt tog del av Rolf Anderssons inlägg den 22 december 2015 om Immanuel Kant, interventioner och den eviga freden, varvid han påminde om Kants uppmaning: ”Ingen stat bör med våld blanda sig i en annan stats författning eller regering.”

Det är mot denna bakgrund något förvånande att Kissinger inledde sin akademiska karriär med att lyfta fram Kant som en överlägsen tänkare i jämförelse med Spengler och Toynbee. Kissinger visade här stor entusiasm för just Kants Perpetual Peace (Den eviga freden).

Läs merHur man får Kant om bakfoten, Mats Björkenfeldt

Recension av “Försvaret främst”, Christer Olsson i BTJ

Lektören Christer Olsson talar om  “Försvaret främst” som “Denna genomarbetade och välskrivna diskussionsbok som inte kräver förkunskaper vänder sig till en bred
samhällsintresserad allmänhet. De utmärkta historiska
bakgrundsbeskrivningarna och omvärldsanalyserna gör att den också kan
användas på universitetsnivå.” Från recension i BTJ-häftet nr 5, 2016

Försvaret främst , en antologi om hur Sverige kan och bör försvara sig, redaktör Anders Björnsson

Medverkande: Rolf Andersson, Carl Björeman, Anders Björnsson, Per Blomquist, Arvid Cronenberg, Gunnar Fredriksson, Hans M. Gabrielsson, Lotta Gröning, Sven Hirdman, Peter Hultqvist, Gustav Hägglund, Gunnar Lassinantti, Lars-Gunnar Liljestrand, Bengt Loenbom, Lennart Palm, Thage G Peterson, Jan Wickbom, Ulf Wickbom och Kent Zetterberg.

Läs merRecension av “Försvaret främst”, Christer Olsson i BTJ

Ny finsk kommendör: Viktigt att marinen får nya fartyg, svenska.yle.fi

Marinen fick en ny kommendör på tisdag. Det är konteramiral Veijo Taipalus som nu leder marinen. Han tar över uppgiften efter vice amiral Kari Takanen, som blir chef för huvudstaben. En viktig fråga för marinen är att förnya flottan. Marinen är i behov av minst fyra nya stridsfartyg, säger Taipalus.

– De största utmaningarna gäller anskaffningar av materiel. Största delen av våra fartyg tas ur bruk i mitten av 2020-talet. Det är något som vi måste jobba med, säger Taipalus. Läs artikel

Karin Söder (1928-2015) in memoriam, Anders Björnsson

I Thorbjörn Fälldins första ministär, som var en trepartiregering, blev Karin Söder utrikesminister. Det var en viktig markering: att han satte en partikamrat (som skulle bli hans efterträdare som partiordförande) på den posten. För omvärlden visade det upp en kontinuitet. Under de förra koalitionsåren, på femtiotalet, hade socialdemokrater och bondeförbundare utgjort garanten för svensk neutralitetspolitik i kalla krigets hetta. I Folkrörelsesverige var den politiken oomstridd och fast förankrad. Det blev den också i det borgerligt styrda Sverige.

Socialdemokratin var under hela 1900-talet europeiskt orienterad, bondeförbundet – från 1957 centerpartiet – nordiskt. Agrarpartierna i Sverige och Finland hade en särskilt nära relation. Uhro Kekkonen var agrar och urfinne, samtidigt pragmatiker och främmande för äventyrlig utrikespolitik. Vid mottagningar i Finska residenset på Västra Trädgårdsgatan i Stockholm saknade man sällan Karin Söder och hennes make Gunnar; det var ett par som det lönade sig att samtala med, diplomaterna trivdes med dem. De båda visste att Sverige var Finlands viktigaste utland och att det förblev så även efter de bägge ländernas EU-inträde. Sedan länge är Finland Sveriges närmaste partner och Karin Söders dotter idag kabinettssekreterare i utrikesdepartementet.

Läs merKarin Söder (1928-2015) in memoriam, Anders Björnsson

Folkförsvarstanken har många vänner

Som vi tidigare har framhållit på denna sajt stämmer inte påståendet, torgfört av bland andra Dagens Nyheters chefredaktör, att den allmänna värnplikten i vårt land avvecklades i tysthet. Beslutet att lägga det så kallade pliktsystemet på hyllan hade föregåtts av en intensiv propaganda, som har drag av dagens propaganda för svenskt Nato-medlemskap och som delvis drevs av samma personkrets, och intensiteten i denna propaganda kan inte förstås på annat sätt än att det fanns ett grundmurat folkligt motstånd mot yrkeshären.

Motståndet måste knäckas. Det skedde aldrig. Borgerliga ledarsidor och högt uppsatta militärer lyckades däremot övertyga tillräckligt många lagstiftare om att införa nyordningen och avskaffa folkförsvaret. Det skedde genom ett enkelt riksdagsbeslut med ytterst knapp övervikt – och man kan i efterhand förvåna sig över att frågan om härordning inte har grundlagskaraktär. Den ihåliga yrkesarmé, som vi nu får lov att dras med, har inte bara ett personalförsörjningsproblem – den utgör i sig ett demokratiskt problem. Nationens försvar har bortförpaktats! Staten litar inte längre till den folkliga försvarsviljan!

Läs merFolkförsvarstanken har många vänner

Ståle Eskeland – krävde slut på den allvarligaste förbrytelsen

Professorn i straffrätt vid Universitetet i Oslo Ståle Eskeland har gått bort efter en längre tids sjukdom, 73 år gammal.

Eskeland blev känd som den som gick mot strömmen. Även om han hade sin professur i straffrätt blev han mycket omtalad som folkrättsjurist. Hans bok De mest alvorlige forbrytelser handlade om FN-stadgans våldsförbud och de senaste 30 årens aggressionskrig. Han påvisade hur främst västmakterna i en serie krig bröt mot folkrätten. Ståle Eskeland tog sin utgångspunkt från domarna i Nürnberg mot nazisterna, där det slogs fast att aggressionskrig var den värsta förbrytelsen, vilket sedan kom att ligga till grund för FN-stadgans våldsförbud.

Läs merStåle Eskeland – krävde slut på den allvarligaste förbrytelsen

Skal Norge aldri lære? Kjell Ivar Wålberg i Dagbladet

Dersom jeg i dag hadde vært ung og i vernepliktig alder, ville jeg sterkt ha måttet vurdert å bli militærnekter. Ikke fordi jeg på noen måte er pasifist, eller fordi jeg mener at Norge ikke trenger et militært forsvar, men det norske forsvaret brukes ikke lenger først og fremst til å ivareta norske interesser.

Det er heller ikke i stand til å forsvare landet.

Ifølge en anerkjent fagmann som general Robert Mood er det norske forsvaret i dag knapt i stand til å forsvare en bydel i Oslo. I stedet bruker krigerske Norge sine soldater som en form for amerikanske leiesoldater og et «verdenspoliti» med den amerikanske presidenten som politimester. Vi blandet oss inn i konflikter i fjerne land. Det fører oss og våre vestlige allierte fra den ene totale fiaskoen etter den andre, uten at de ansvarlige ser ut til å ha lært noe som helst. Läs artikel

Vil ikke sende kampfly, Klassekampen

Siden begynnelsen av desember har regjeringen vurdert hvordan Norge skal besvare den amerikanske forespørselen om å intensivere krigen mot Den islamske staten (IS).

USA ønsker en militær opptrapping i Syria og Irak og har kontaktet en rekke allierte med en forespørsel om å bidra til dette. Den norske regjeringen kommer ikke til å besvare henvendelsen før etter nyttår. Läs artikel

Fredsbevarande eller fredsfrämjande – viktig skillnad för en alliansfri stat, Lars-Gunnar Liljestrand

I Finland benämns genomgående de egna styrkorna i Afghanistan, Mali och Irak som ”fredsbevarande”. Nu senast var det Finlands president som i en julhälsning  prisade de finska soldaternas deltagande i fredsbevarande insatser.

Den riktiga benämningen på dessa insatser är ”fredsfrämjande”. Även det låter positivt och fredligt men kan innefatta stridande uppgifter. Tidigare hette det ”fredsframtvingande” insatser, vilket otvetydigt angav att här var det fråga om trupper med stridande uppgifter efter säkerhetsrådsbeslut som hänvisar till kapitel VII i FN-stadgan. Fredsfrämjande låter mindre aggressivt, och för svenska politiker som har att ta beslut om militära insatser i främmande länder som 13 års krig i Afghanistan var nog fredsfrämjande bättre än fredsframtvingande. Ofta framställs ju sådana här expeditionskårer som något slags humanitär insats, trots att det rör sig om krig.

Läs merFredsbevarande eller fredsfrämjande – viktig skillnad för en alliansfri stat, Lars-Gunnar Liljestrand

Äventyrspolitik och nationell defaitism, Anders Björnsson , kommentar till Hans Lindblad

Förre folkpartiriksdagsmannen Hans Lindblad har på Kungl. Krigsvetenskapsakademiens blogg ifrågasatt att Sverige i modern tid har haft en ”obruten linje av alliansfrihet”. Han anser att detta bör ”nyanseras”, främst med hänsyn till att Sverige anslöt sig det efter första världskriget grundade Nationernas Förbund. Folkförbundet, där svenska politiker spelade en framträdande roll, byggde på doktrinen om kollektiv säkerhet. Därmed hade alliansfriheten spelat ut sin roll, menar Lindblad. Den återaktualiserades inte förrän 1938, då NF:s möjligheter att agera internationellt hade brutit samman och organisationen komprometterats. (Se artikeln på KKrVA)

Läs merÄventyrspolitik och nationell defaitism, Anders Björnsson , kommentar till Hans Lindblad

“Mannerheim snål, feg och obeslutsam”, anmälan av ny bok i Hufvudstadsbladet

Forskaren och tidigare diplomaten Juhani Suomis livsverk är bibliografierna över Finlands efterkrigstida presidenter Urho Kekkonen och Mauno Koivisto. Nu har turen att dissekeras av Juhani Suomis skarpa skalpell kommit till marskalk Gustaf Mannerheim.

Suomis bok heter Mannerheim – viimeinen kortti? (Mannerheim – vårt sista kort?). Även om Juhani Suomi för övrigt har mycket lite positivt att säga om Mannerheim så svarar han ja på sin egen fråga.

– När Finland slöt fred med Sovjet 1944 var missnöjet stort bland officerare och politiker. Tyskland gjorde sitt yttersta för att så splittring med mutor och övertalning. En statskupp låg i luften som sannolikt hade slutat i ett blodigt inbördeskrig mellan dem som ville ha fred och dem som ville fortsätta kriget. Läs artikel