Då samtal mellan Ryssland, Nato och USA inleds i januari 2022, kan det vara av intresse att granska en tidigare förhandling mellan Väst och Öst.
Den 3 maj 1939 sparkade Stalin sin mångårige utrikesminister Maksim Maksimovitj Litvinov, en västorienterad politiker som varit inriktad på att skapa ”kollektiv säkerhet” i Europa genom att försöka få med sig Storbritannien och Frankrike i en militär pakt mot axelmakterna. Stalin insåg att Litvinovs linje var misslyckad, och han kom ersättes av Vjatjeslav Michajlovitj Molotov.
Samtidigt var det allmänt känt bland europeiska diplomater att Münchenöverenskommelsen 1938 markerade Litvinovpolitikens bankrutt och att Sovjetunionen oundvikligen hade att undersöka andra möjligheter. (Gordon A. Craig et al., The Diplomats. 1919–1939. Princeton University Press, 1953).
Professor Jonathan Haslam ger följande historieskildring i sin bok The Spectre of War, International Communism and the Origins of Wold War (Princeton University Press, 2021).
När den franska tidningen Le Temps korrespondent Luciani – som var avlönad av det franska utrikesministeriet – besökte Litvinov, blev Luciani utskälld och den franska utrikesministern varnades för ”att om fransmännen inte ändrade politik skulle den sovjetiska regeringen mycket väl kunna drivas i armarna på Tyskland”. Samtidigt pågick en omorientering av Storbritanniens politik mot en bilateral överenskommelse med Tyskland, varigenom Sovjetunionen skulle förvisas till sidlinjen.
Den brittiske premiärministern Neville Chamberlains ansåg att Frankrike knappast hade något betydelse och därför inte skulle utgöra en pålitlig allierad.
Det hävdas att Chamberlain försökte köpa sig tid för att rusta upp Storbritannien. Bevisen talar dock motsatsen, enligt Haslam.
Samtidigt i Moskva:
”Av en analys av den nuvarande militärpolitiska situationen i Europa följer att huvudorganisatören och inspirationen för kriget mot Sovjetunionen i väst är det fascistiska Tyskland, uppenbarligen under beskydd av England och Frankrike.”
Hitlers invasion av Tjeckoslovakien den 15 mars 1939 borde inte ha kommit som en blixt från klar himmel, förutom till de verkligt vilseledda, påpekade en brittisk diplomat, kritiskt till den förda brittiska politiken: Chamberlain ”ser ingen kris vid horisonten, allt verkar bra: han tror att den ryska faran avtar och risken för ett tyskt krig blir mindre för varje dag”.
Chamberlain kom att göra en abrupt vändning den 31 mars 1939 och utfärdade en ensidig garanti till Polen.
I Moskva bekräftades varje misstanke. Litvinov trodde att garantin, gjord utan hänvisning till Sovjetunionen, skulle ge britterna en möjlighet att träffa en överenskommelse med Hitler.
Den 14 april överlämnade Frankrikes utrikesminister Georges Bonnet, ”en slingrig typ”, till den sovjetiska ambassadören i Paris, Yakov Surits, ett förslag om ett trepartsavtal för ömsesidigt bistånd i händelse av att Frankrike skulle komma Polen eller Rumänien till hjälp mot Tyskland. Som svar utarbetade Litvinov en mer komplett trepartspakt som skulle garantera alla stater från Östersjön till Svarta havet och presenterade utkastet för en diskussion med Stalin den 16 april. Det var det sista Litvinov gjorde på sin post.
Chamberlain, som var ”tondöv”, lyckades inte att dra de korrekta slutsatserna av Litvinovs avskedande, det vill säga att Stalin inte hade något som helst förtroende för den brittiske premiärministerns omdöme eller avsikter.
I London ville Chamberlain inte att stabscheferna skulle säga om en allians med Moskva var en bra idé eller inte. Stalin hade ännu inte bestämt sig för vilken väg man skulle ta. En person som hoppades att britterna och fransmännen skulle ansluta sig till Sovjetunionen var försvarsministern Vorosjilov. Den 12 maj 1939 fick överste Firebrace, den brittiske militärattachén i Moskva, tillfälle att besöka honom. Firebrace överlämnade en inbjudan att delta i brittiska arméns manövrer i september. Vorosjilov uppgav att Stalin var en realist och att han ansåg det nödvändigt att säkra fronten mot Tyskland och ”det berodde bara på oss [britterna] om den skulle stängas eller inte”. Detta var ögonblicket för britterna att kliva fram med konkreta förslag som tillgodosåg båda parters intressen, framhöll Firebrace. Chamberlains syfte var dock, som han själv anförtrodde sin syster Hilda, att ”hålla Ryssland i bakgrunden utan att reta henne”.
Vid brittiska kabinettets utrikespolitiska kommitté den 16 maj hävdade försvarsministern Ernle Chatfield att ”ett misslyckande att nå en överenskommelse med Ryssland kan resultera i att Ryssland ställer sig vid sidan i ett framtida europeiskt krig och hoppas därigenom säkra framtida fördelar”.
En sista desperat motivering som Chamberlain gav för att inte ställa upp i seriösa förhandlingar med Sovjetunionen framfördes den 24 maj: att romersk-katoliker över hela världen var ”starka motståndare” till idén.
Inte konstigt att Moskva såg Chamberlains utrikespolitik som ”profascistisk”, framhåller författaren.
Den 16 juni beslutade politbyrån formellt att förkasta de ensidiga brittiska förslagen, att Moskva ensamt skulle garantera andra staters säkerhet.
Den sovjetiske ambassadören i London Maisky uppmanade dock Stalin att invänta Churchills ankomst som premiärminister. Men det tog bara två dagars förhandlingar för ryssarna att nå ett dödläge med britterna och fransmännen, då de senare inte hade något att erbjuda.
Istället ingicks den 23 augusti 1939 den så kallade Molotov–Ribbentrop-pakten. Den innebar ett icke-aggressionsavtal staterna emellan, men inbegrep även i hemlighet en uppdelning av Östeuropa i intressesfärer.
Den 1 september anföll Tyskland Polen.
Omfattningen av det sovjetisk-tyska samarbetet och Stalins förhoppningar om det var inte på något sätt uppenbar. Den plötsliga tonförändringen i Moskva mot den nazistiska regimen var uppseendeväckande. Det nya samarbetet markerade det fullständiga nederlaget för Chamberlains eftergiftspolitik, vars yttersta syfte hade varit att hålla ryssarna utanför Europa och att avvärja hotet från bolsjevismen.
Stalin var en realpolitiker. Hur lång tid behövde Kreml innan den nazistiska regimen skulle kollapsa och för att de sovjetiska styrkorna skulle nå en nivå som skulle kunna säkerställa landets försvar?
Planeringen i Moskva gjordes med ett antagande om att det inte skulle bi något krig med Tyskland på flera år. Politbyrån och inte bara Stalin trodde bestämt att Tyskland inte skulle anfalla Sovjetunionen innan Storbritannien hade besegrats. Så fel man hade. Tyskland inledde en invasion av Sovjetunionen den 22 juni 1941.
Stefan Lindgren ser pakten som en ”sovjetisk neutralitetsförklaring” (Vitare kan tvätten inte bli , Gerundium 2021, s. 123). Istället kan man se pakten som köp av tid, när nu Chamberlain hade sett större faror i Moskva än i Berlin.
Sovjetunionens angrepp på Finland den 30 november 1939 är svårförståeligt ur ett realpolitiskt perspektiv. Senare kom Stalin att inse, när han avstod från att ockupera Finland, att det inte vore klokt att rubba balansen i Norden. I Omi Söderbloms bok Söderblom och Wallenbergaffären (Carlsson Bokförlag, 2021) kan vi läsa på sidan 117: ”När Stalin avstått från att ockupera Finland, får ett av hans skäl antagas vara att i motsatt fall den politiska balansen i hela Norden skulle rubbas – och det ville han inte.”