Spillet om norsk atompolitikk, nytid.no

Den som leser Kari Enholms nye bok Aldri mer Hiroshima! – Spillet om norsk atompolitikk kan ikke annet enn fylles av dyp mistro til NATO-politikerne og NATO-avisene.

For hva skulle menigmann tro når landets statsminister, Einar Gerhardsen, fra Stortingets talerstol kunne si: «Regjeringens stilling er klar. Den går imot atomvåpen i det norske forsvaret. Den stilling Arbeiderpartiets stortingsgruppe har tatt til spørsmålet er også klar. Den går enstemmig mot atomvåpen. Stillingen på Arbeiderpartiets landsmøte er like klar. Landsmøtet var enstemmig mot atomvåpen.»

Sannheten om de flotte formuleringene kommer fram for den som vil lete. I ordrike stortingstaler og avisinnlegg kan man grave fram hva Norges «varige særordning» på dette felt egentlig går ut på. Kari Enholm, som tidligere har utgitt boka Norge – en NATO-base, har nylig skrevet en liten bok på PAX med tittelen Aldri mer Hiroshima? – Spillet om norsk atompolitikk. Ved sitater fra Stortingsdebatter og klipp fra ledere og avisinnlegg har hun montert sammen «et spill der den politiske arenas aktører framfører sine roller på en måte som må vekke noen og enhver til forståelse av den skjebnesvangre kurs som norsk atompolitikk legger opp til». Läs artikel

Finlands hattar och mössor i Rysslandspolitiken, frivarld.se

Yrsa Grüne-Luoma, frilansjournalist och tidigare utrikes- och säkerhetspolitisk kommentator i Hufvudstadsbladet i Helsingfors

Finlands säkerhetspolitik bär både hatt och mössa. Kanske rentav samtidigt? Och då handlar det framför allt om relationerna österut:

”Ända sedan svenska tiden, det vill säga i snart 300 år, har Finlands östrelationer styrts av två huvudlinjer, hattar och mössor. Hattarna har satt hårt mot hårt när det gäller Ryssland, i synnerhet om man för detta har fått stöd från andra stater. Mössorna har å sin sida strävat till att sköta sakerna genom anpassning. Huvudsaken för dem har varit att kärnan förblir intakt”.

Så skrev Kimmo Rentola, professor i politisk historia vid Helsingfors universitet i en gästkolumn i Helsingin Sanomat i oktober 2020. […]

Men Rentola hade under sin sista resa till Washington före coronapandemins utbrott möjlighet att i arkiven bekanta sig med journalisten John Scotts rapport om dennes samtal med Paasikivi i april 1944. De hårda villkoren för Finland var vid det laget kända och en storoffensiv hotade. Men utöver detta skildrar Scott Paasikivis utbrott:

”Paasikivi höll ett av de mest övertygande tal jag har hört honom hålla. Han upprepade vad han antagligen redan sagt till Molotov – och utmålade vad det skulle leda till om Ryssland försökte trampa ner Finland helt och hållet. Paasikivi reste sig, hötte med sitt beniga, fräkniga pekfinger och sade: ’Vi kommer att skjuta (mot fienden) bakom varje sten och träd och vi fortsätter skjuta i femtio år. Vi är inga tjecker. Vi är inte holländare. Vi kämpar med näbbar och klor bakom varje berg och på isen på varje sjö. Jag kommer inte att kämpa länge mera. Jag är gammal, men andra kommer att ta över’”. Läs artikel

The Kremlin Letters, forrochnu.se

Örjan Magnusson, journalist

Den 3 juli 1941, för första gången efter Nazitysklands anfall på Sovjetunionen nästan två veckor tidigare, talar landets ledare Josef Stalin till folket. Stalin har varit försvunnen från offentligheten, enligt mångas tolkning handlingsförlamad i ett slags chocktillstånd.

Han använder ord och formuleringar som tidigare inte hörts från den kommunistiska ledningen: fosterlandet är i fara och kan gå under om inte människorna upphör att vara “sorglösa”. Alla mänskliga och materiella resurser måste sättas in i krigföringen. Han hänvisar till historien, även den tsarryska. Arméer, som ansetts oövervinnerliga, har besegrats när länder gått samman. Anmärkningsvärt är också att han inte förskönar utan medger att situationen i det närmaste är desperat.

Fyra dagar efter Stalins tal skickar Storbritanniens premiärminister, den annars starkt antikommunistiske Winston Churchill, sitt första brev till Stalin där han hyllar Röda Arméns tappra motstånd och konstaterar att Storbritannien och Sovjetunionen nu har en gemensam fiende.

I boken “The Kremlin Letters” av brittiske historikern David Reynolds och hans ryske kollega Vladimir Petjatnov får vi följa brevväxlingen i sin helhet mellan “de tre stora”: Stalin, Churchill och USA:s president Franklin D. Roosevelt. Läs recensionen

German writers on peace and war, rickrozoff.wordpress.com

Anti-war essays, poems, short stories and literary excerpts

German and other German-language writers on peace and war

Berthold Auerbach: Practicing for mutual manslaughter

Walter Benjamin: Self-alienated mankind experiences its own destruction as aesthetic pleasure

Friedrich Martin von Bodenstedt: Christianity and War

Heinrich Böll: Every death in war is a murder – a murder for which someone is responsible

Heinrich Böll: I’m going to die soon and before the war is over. I shall never know peace again.

Wolfgang Borchert: It was war; stories from a primer

Wolfgang Borchert: Only one thing to do, say No!

Bertolt Brecht: Selections on war

Bertolt Brecht: For its material and moral beneficiaries, war can look forward to a prosperous future  […]

Läs artikel

Handbok för Hemvärnet, HvH 2018, hemvarnet.se

Den nya utgåvan av handbok för Hemvärnet, HvH 2018, har fastställts. Handboken syftar till att ge en samlad bild av Hemvärnets verksamhet och ska ge anvisningar och handledning kring många förekommande frågor.

Handbok Hemvärnet innehåller anvisningar med förklaringar och beskrivningar avseende Hemvärnets utbildningssystem och hur hemvärnsförbanden i krigsorganisationen övas och vidmakthålls. […]

Vidare är handboken som en allmän informationskälla för den som har behov av faktauppgifter kring hemvärnsförbandens uppgifter och verksamhet samt Hemvärnets utbildningssystem. Läs artikel

Operasjons Doomsday og frigjøringen av Rogaland, stratagem.no

Med Operasjon Doomsday og frigjøringen av Rogaland 1945 har bokserien Glimt fra Okkupasjonen fra Militærhistorisk Forening Rogaland bokstavelig talt kommet til siste bind. I forordet setter tidligere forsvars- sjef general Sverre Diesen boken inn i konteksten av utviklingen av vår forståelse av historien om Krigen (med stor K) og trekker noen linjer til vår tid. I foreningens eget forord påpeker de at frigjøringen av Norge kommer helt i skyggen av angrepet på landet, og alt som ellers skjedde de fem krigsårene.

Denne boken binder sammen det store bildet med frigjøringshistorien fra Rogaland, spesielt Stavanger by og der krigen startet i Rogaland, Sola flyplass. Den omfattende tyske militære infrastrukturen i området, Festung Stavanger, gjorde at tyskerne også hadde en rimelig stor kampkraft, ikke minst et solid kystforsvar, som ville gjort et angrep over sjøen svært krevende og kostbart. Boken innleder med det store spørsmålet om hvordan ville krigen ende? Tyskland ville tape, men hva ville de gjøre i Norge? Etter at første kapittelet har satt leseren inn i situasjonen våren 1945, med en oversikt over styrkeforhold og allierte planer og alternativer, handler det neste om selve frigjøringen. Hvordan tyskerne overga seg i Norge og hvordan det foregikk lokalt. Läs presentationen

Julboktips

Anders Björnsson, Sven Hirdman, Mats Björkenfeldt, Rolf Andersson och Lars-Gunnar Liljestrand

Anders Björnsson

För denne utgivare har år 2020 huvudsakligen gått i det egna skrivandets tecken. Det blir mindre plats för läsning då. Ett antal läsefrukter ur årets skörd kan dock redovisas, även om dessa ligger något vid sidan av sajtens fokus. Kanske ger de trots allt en del uppslag för vår våra besökare.

Läs merJulboktips

Obama defends deadly drone campaign in new book, middleeasteye.net

Amandla Thomas-Johnson, journalist based in Dakar, Senegal

Barack Obama has forcefully defended his controversial killer drone policy in the former US president’s first memoir written after his eight-year tenure in the White House.

In an excerpt from A Promised Land published in the Sunday Times ahead of its release on Tuesday, Obama said the evolving face of warfare meant that he had to resort to “more targeted, non-traditional warfare”.

Compared to his predecessor George W Bush, drone strikes under Obama increased tenfold, resulting in thousands of deaths in Afghanistan, Somalia and Yemen, among other countries. But rights groups have consistently questioned the legality of such strikes and their precision, and have argued that well into Obama’s presidency, dozens of civilians were being killed in the ruthless pursuit of a single target.

Obama’s drone policy has been viewed as a significant blemish on his reputation as a president, with some regarding it as the most dangerous aspect of his legacy.

Defending his policy, Obama wrote that the often young men and boys he targeted “had been warped and stunted by desperation, ignorance, dreams of religious glory”. “They were dangerous,” he writes. “The world they were a part of, and the machinery I commanded, more often had me killing them instead.”[…]

Obama oversaw more strikes in his first year than Bush carried out in his entire presidency. A total of 563 air strikes, mostly by drones, targeted Pakistan, Somalia, and Yemen during Obama’s eight years in office, compared to 57 under Bush, according to the Bureau of Investigative Journalism.

Obama’s administration also carried out hundreds of strikes in Libya and Syria. The Council of Foreign Relations (CFR) estimates that 3,797 people were killed in drone strikes during Obama’s tenure, including 324 civilians, a number that is disputed.

The expansion was enabled by Obama’s embrace of so-called “signature strikes” that allowed fire on gatherings of suspected militants. As Obama reportedly told senior aides in 2011: “Turns out I’m really good at killing people. Didn’t know that was gonna be a strong suit of mine.” Läs artikel

Presentation av The Russian Understanding of War: Blurring the Lines between War and Peace, tidsskriftet-nof.no/

Julie Wilhelmsen, seniorforsker ved Norsk utenrikspolitisk institutt (NUPI)

For de av oss som følger diskusjonen om Russland i verdenspolitikken tett, er det noen ofte gjentatte utsagn som etter hvert utløser en slags matthet eller kynisme. At Russland har kodifisert og fører en «hybrid krig» mot Vesten, er et av disse. Problemet med utsagnet er ikke at Russland ikke ser seg som i konflikt med Vesten og opptrer deretter. Det gjør Russland. Problemet er at dette begrepet hverken er sentralt eller nytt for russiske militære tenkere rent faktisk. Videre gir den gjentatte påstanden om at hybrid krigføring er en russisk praksis oss inntrykk av at Russlands ledere helt på egen hånd har klekket ut en ny, skummel form for krig. I denne situasjonen er Oscar Jonssons bok The Russian Understanding of War: Blurring the Lines between War and Peace et sårt tiltrengt, nitid dokumentert og ypperlig bidrag til forskning og opplysning. […]

Når en leser Jonssons fremstilling blir man likevel slått av hvordan den nye russiske forståelsen av krigens natur, som jo former dagens selvhevdende handlingsmønster, er «defensivt» drevet fram – som noe Russland er nødt til å implementere for å beskytte seg selv. Videre er det verdt å bite seg merke i at en del sentrale russiske tenkere, som general Makhmut Gerejev, eksplisitt uttrykker frykt for en utvikling der skillet mellom krig og fred viskes ut, nettopp fordi «alt blir krig» og forholdet mellom statene ødelegges. Derfor vil ikke Russland offisielt forandre definisjonen av krig før det er internasjonal enighet om det. Heri ligger det kanskje en mulig vei tilbake, dersom vestlige stater kunne få øye på den russiske forståelseshorisonten og finne det for godt å sette i verk noen beroligende tiltak? Läs presentationen

Kissinger under sju decennier

Mats Björkenfeldt

Henry Kissinger, född 1923 i Tyskland, flydde till USA och kom att bli dess mest kände diplomat.  Efter att ha doktorerat i början av 1950-talet på bland annat Metternichs insatser för maktbalans mellan stormakterna blev han sedermera nationell säkerhetsrådgivare 1969–1973 och utrikesminister 1973–77. Han var alltså verksam under presidenterna Nixon och Ford men kom att som konsult ge råd till ett flertal senare presidenter, senast till Trump. Han tilldelades Nobels fredspris 1973, trots att hans givit Nixon sitt stöd för julbombningarna 1972 över Nordvietnam.

Året innan hade han öppnat dörren för Nixons besök i Kina.

Läs merKissinger under sju decennier

Imorgon, världen

Mats Björkenfeldt

Den amerikanske historikern Stephen Wertheims nya bok Tomorrow, the world . The birth of U.S. global supremacy (The Belknap Press of Harvard University Press, 2020) är värd att uppmärksammas.

Amerikaner hävdade tidigt att deras nation var exceptionell därför att man inte sökte militär överhöghet över den resterande världen. Många skulle ifrågasätta detta, då Amerikas förenta stater 1898, efter ett krig med Spanien, kom att hålla Filippinerna och Porto Rico som kolonier. Härigenom bröts ett mönster, då man tidigare endast haft begär efter land i närheten. Men USA sökte alliansfrihet och var inte intresserat av europeiskt intrigspel; ”they promoted international law as an alternative to rivalry and conflict”, framhåller Wertheim.

Förvisso gick USA in i första världskriget 1917, “but in order to defend its legal rights as a neutral state rather than reconfigure the European balance of power”. Samtidigt önskade många amerikaner att en världsorganisation bildades, som kunde garantera den kommande freden.

Läs merImorgon, världen

President Wilson och Östeuropa

Mats Björkenfeldt

Mellan 1919 och 1923 förändras mycket i de östra och sydöstra delarna av Europa. Fredsfördrag slöts i St Germain, Neuille, Trianon, Sèvres och i Lausanne. De sades bygga på principen om folkens självbestämmanderätt, en princip som hade lanserats av USA:s president Woodrow Wilson i hans Fjorton punkter i januari 1918. Alla Europas folk hade en rätt att skapa sin egen stat (nation) och bilda sin egen regim. I Sydosteuropa innebar det oförenliga krav från olika håll. Och principen stod även i vägen för ”rättmätiga krav” från segrarna i världskriget.

Under kriget hade västmakterna – dock inte USA, som länge stod utanför kriget – lovat Italien Sydtyrolen, Trieste, Istrien och Dalmatien samt Rumänien Bukovina, Transsylvanien, och Banat – om dessa länder gick med i kriget.

Läs merPresident Wilson och Östeuropa