Avslöjar det politiska spelet kring Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan

Lars-Gunnar Liljestrand

Nu inser alla världen över att den USA-och Nato-ledda insatsen i Afghanistan var ett fiasko. De utländska trupperna håller på att dras  tillbaka därifrån. Ingen politiskt ansvarig för kriget vill idag ta i det ens med tång.

Den 15 maj genomfördes i all tysthet en ceremoniell avslutning av Nato-insatsen i Kabul.

Den svenska flaggan halades utan närvaro av de annars så publicitetshungriga svenska politikerna som varit med om att besluta om kriget.

Man vill tiga ihjäl 20 års krig.

I det läget kommer en mycket angelägen granskning av beslutsfattandet i riksdag och regering om den svenska militära insatsen från starten 2002 till Isafs avslutande 2014.

Läs merAvslöjar det politiska spelet kring Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan

Our covert regime change wars, responsiblestatecraft.org

Daniel Larison, former senior editor at The American Conservative magazine

The U.S. presents itself as the builder and enforcer of an international order defined by the rules and institutions created in the wake of WWII. While the U.S. frequently violates those rules, international law still constrains how the U.S. has operated in the world. Even when pursuing regime change, the U.S. has felt constrained by the principle of nonintervention to conceal its role in toppling foreign governments when there is no legal excuse readily available. That is the core argument of Michael Poznansky’s “In the Shadow of International Law: Secrecy and Regime Change in the Postwar World.” Läs artikel

Intressant genomgång av vår historieskrivning

Mats Björkenfeldt
Göran Rydeberg, verksam vid Hans Blix Centrum vid Stockholms Universitet, har i sin bok Utrikes- och säkerhetspolitikens historia från 1800 till i dag (Santérus 2021) gjort en för oss historieintresserade värdefull genomgång av vad historiker skrivit om den angivna tiden.

Rydeberg får oss att inte glömma vad bland andra Torsten Gihl (Den svenska utrikespolitikens historia 4. 1914 – 1918) och Erik Lönnroth (Den svenska utrikespolitikens historia 5. 1919 – 1939) skrivit, men även till exempel Leos Müller i Neutrality in World History, från 2019, som anmälts här (Neutralitet – valet för framtiden)

Vidare påminns vi om 1834 år neutralitetsförklaring ”som i sin tur skulle bli en av de första grundbultarna i Sveriges långa allians- och neutralitetspolitik”. Viktiga hänvisningar finns i Rydebergs bok.

En bok, som hade gått undertecknad förbi men som han här blir varse, är antologin Det hotade landet och det skyddade. Sverige och Finland från 1500-talet (red. Tapani Suominens och Anders Björnsson) från 1999 (finns på www.antikvariat.net).

Många i landet styrs av känslor när de förkunnar att vi nu bör lämna vår tvåhundraåriga alliansfrihet. Dessa bör dock, innan de tar slutlig ställning, begrunda vår historia. En av fördelarna med en alliansfrihetspolitik är att man inte behöver satsa på ”rätt” häst som snart kan visa sig vara en nitlott. De som tror att USA nu är den hästen, bör läsa Rydebergs bok. Han skriver på sidan 28:

”[Historikern Folke] Lindberg knyter an till en idag kanske delvis bortglömd verklighet, där stora delar av det svenska etablissemanget hoppades på att Napoleon III:s Frankrike skulle kunna spela en avgörande roll i östersjöregionen och att Sveriges gamla allianspolitik med nära anknytning till Paris under tidigare århundraden åter skulle bli verklighet. Såväl Oscar I som hans båda söner hade villigt satsat på detta kort, som med Preussens seger över Frankrike 1870–71, skulle visa sig ha en obehagligt låg valör.” Med en kontrafaktisk historieskrivning hade Sverige möjligen blivit indraget i första världskriget om etablissemanget fått sin vilja igenom.

Rydebergs bok är ett perfekt avstamp för att gå vidare med letandet av värdefull historisk litteratur.

 

Twenty Years Of The War On Terror, theamericanconservative.com

Hunter DeRensis, communications director for BringOurTroopsHome

[…] When the immensity of the nefariousness is laid bare, a normal man is tempted, in the words of satirical cynic H.L. Mencken, “to spit on his hands, hoist the black flag, and begin slitting throats.” That is the conclusion when one finishes Scott Horton’s Enough Already: Time to End the War on Terrorism, which stands as the most irrefutably argued and damning indictment of modern U.S. foreign policy yet written.

Published on the anniversary of Operation Desert Storm, its release date is a distressing reminder that, with a brief respite from 2011 to 2014, the United States has been bombing Iraq continuously for 30 years. Add Syria, Libya, Afghanistan, and a dozen other countries, and the cascade of errors (and worse) can overwhelm the reader.

Indefatigable localist writer and TAC luminary Bill Kauffman once called the unasked question of American foreign policy, “What does this war mean for my block, my neighborhood, my town?” Horton’s answer, as biting as it is accurate, is that the American people have gained nothing from the War on Terrorism “beyond, perhaps, increasingly necessary technological advancements in the manufacture of prosthetic limbs.” Läs presentationen

Moralism, hyckleri och lusten att plåga andra, aftonbladet.se

Göran Therborn

The art of sanctions heter en bok av den amerikanske tjänstemannen Richard Nephew, av Biden just utnämnd till handläggare för behandlingen av Iran. Boken handlar om hur han på Obamas order gjorde iranierna fattiga.

2007 hade enligt Nephew USA:s spionageorganisationer kommit fram till att Iran inte längre hade ett kärnvapenprojekt. Obamas huvudsyfte var att trycka ner landet som regional makt i sitt område. Kärnvapenhotet var viktigt för att få med EU-makterna och de asiatiska oljeimportörerna på sanktioner. […]

Lusten att plåga andra folk i moralens och mänsklighetens namn är en märklig företeelse. I diskussionen om mänskliga rättigheter har frågan undvikits. Nutida liberal utrikespolitik har två typiska uttryck: ”humanitära” bombningar och invasioner samt ”sanktioner”. Båda är nordatlantiska, euroamerikanska specialiteter, huvudsakligen tillämpade söderöver.

Bombningen av Serbien 1999 var ett undantag. Invasionerna av Afghanistan, Irak, Syrien, Somalia och Libyen följer mönstret. Sanktionerna är av två slag, dels de som riktas mot enskilda individer, institutioner och företag, dels de som är ägnade att skada ett helt folk, i första hand dess ekonomi. […]

Självgod moralpolitik är inte nödvändigtvis värre än cynisk realpolitik. Men den har en inneboende tendens till gränslös destruktivitet, som vi kan se i bältet av förödelse och massgravar med mer än en miljon dödade, från Afghanistan till Libyen, åstadkommet med de bästa avsikter av humanitet och demokrati. Läs artikel

Läs även Mats Björkenfeldts presentation av boken på den här sajten.

USA:s isolering då och nu

Mats Björkenfeldt

Ännu en av president Barack Obamas rådgivare har skrivit en bok, nämligen professor Charles A. Kupchan, Isolationism. A History of America’s Efforts to Shield Itself from the World (Oxford University Press 2020). Då Henry Kissinger rekommenderat boken bör den skärskådas.

Kupchans ståndpunkt klargörs inledningsvis:

“I put myself in the ‘selective engagement’ school. I believe that the United States has dramatically overreached since the end of the Cold War—especially in the aftermath of the terror attacks of September 11. Accordingly, a major strategic retrenchment is in order; the United States needs to off-load at least some of its surfeit of foreign entanglements.

Läs merUSA:s isolering då och nu

Book Review: “Patriotic Dissent” by Daniel Sjursen, thelibertarianrepublic.com

Shelby Wright

In “Patriotic Dissent: America In the Age Of Endless War,” Sjursen writes about never-ending wars, the culture of disinterest in foreign policy amongst the American populace, and what true patriotism looks like. Sjursen graduated from West Point and is an 18-year veteran who served multiple tours of duty in Iraq and Afghanistan before being medically retired. He previously authored “Ghost Riders of Baghdad: Soldiers, Civilians, and the Myth of the Surge” that told the story of his first deployment to Iraq.

Sjursen makes the point that “patriotism and nationalism” are not the same, and that questioning the current wars and America’s foreign policy is the patriotic thing to do. He further explores how “nationalism” is a blind obedience to the state and disregards the good of the individual—and even the collective community that makes the country. Läs presentationen

Neutralitet hårdvaluta i en polariserad framtid, svd.se

Harald Gustafsson

Länder som hållit sig neutrala under de senaste seklernas konflikter – som Sverige, Schweiz och Nederländerna – hör idag till de rikaste och politiskt mest stabila i världen. En ny bok kastar ljus över geopolitikens mest underskattade spelare. […]

I alla tider har det funnits grupper som, med större eller mindre framgång, sagt ”Vi är inte med” när andra krigat. Med början i Europa på 1500-talet kom detta att utvecklas till dagens neutralitetsbegrepp, definierat i internationell rätt men ändå mångtydigt. Om den långa resan handlar den svenska historikern Leos Müllers bok ”Neutrality in world history” (Routledge). […]

Dessutom, påpekar Müller, tillhör de små neutrala länderna de rikaste och politiskt mest stabila i världen i dag, och det torde inte vara helt utan samband med deras neutralitetspolitik. Här får man dock komma ihåg att det gäller europeiska länder. Müllers historia är eurocentrisk, men han motiverar det med att neutraliteten är en europeisk uppfinning, liksom systemet av suveräna stater, som med avkolonialiseringen har spritt sig över hela jorden. Utanför Europa har den tagit gestalt i den alliansfria rörelsen, där Indonesien och Indien ursprungligen var drivande. Den har i dag 120 medlemsstater, men spelar ingen större politisk roll och hindrar inte att en del medlemsstater har nära politiska relationer till supermakterna.

Kanske har vi i dag gått in i en ny era som försvårar neutraliteten, när krigen inte längre förs mellan stater utan inom dem, och moralen har kommit tillbaka som utrikespolitisk ledstjärna; man måste vara med de goda och mot de onda. Men Müller anslår ändå en optimistisk ton i slutorden: i en alltmer osäker och multipolär värld kan neutraliteten åter framstå som ett klokt utrikespolitiskt val. Läs artikel

Läs också Mats Björkenfeldts presentation av boken tidigare  på den här sajten.

Anders Björnsson När man inte hunsar och trettiofyra andra miniessäer om musik,

Anders Björnssons nya bok, När man inte hunsar, består av trettiofem korta essäer om musik. Boken tillkom under det första coronahalvåret 2020. Under karantänen på landsbygden fanns ingen flygel att slå sig ned vid, det blev inga besök på konsertlokaler och operahus. Däremot kom många musikupplevelser
upp till ytan, som minnesbilder och hörselintryck. Närvaron i naturen och närheten till litteraturen förstärkte dem ömsevis.

EPSON MFP image

Celanders förlag erbjuder direktköp av Anders Björnssons bok, att levereras till uppgiven mottagaradress, till ett pris av 169 kronor inklusive porto. Sätt in detta belopp på bankgiro 5122-4079 och uppge också för säkerhets skull namn och adress till förlaget: order@celanders.se.
Det går också bra att beställa boken mot faktura eller betalning med Swish på förlagets webbplats www.celanders.se.

Recension av Thomas Nydahl :

[…] De kompositörer, interpreter och lyssnare som rör sig i Björnssons bok kan kanske sägas bära på en liknande attityd. Befriade från allt annat än plikten mot sig själva. Från jazzen och fadon till folkmusiken och de klassiska kompositörerna. För att verkligen betona att det är Björnsson jag läser, nämner jag också hans förmåga och vilja att lyfta fram det undanskuffade och eller bortglömda. Så kan en passage i nya boken få mig att genast skaffa mer kunskap om kompositören Claude Loyola Allgén (1920-1990) som beskrivs som en mystiker. Han gick inte bara sin egen väg, han ställde sig bortom och utanför så radikalt att det slutade med en nedbrunnen villa där han själv dog.

“Musiken är en hävstång för den vanlottade, den marginaliserade”, säger Björnsson. Läs hela recensionen

Losing the long game

Mats Björkenfeldt

Under läsning av Philip H. Gordon,  Losing the Long Game: The False Promise of Regime Change in the Middle East (St. Martin’s Press 2020) noteras att “US bomb Syria: one dead, several injured in airstrikes, Joe Biden’s first military action” , samtidigt som “Professor Mary Ellen O’Connell of Notre Dame Law School criticized the US attack as a violation of international law.”

Gordon var en medlem av Obama-administrationen 2009 – 2015. Och vet vad han skriver om.

I The New York Times Book Review skriver Andrew Bacevich: Losing the Long Game recounts American efforts over the past seven decades to get rid of annoying regimes in the greater Middle East and to install in their place something more to Washington’s liking…his criticisms are devastating.”

Boken innehåller åtta kapitel vilka ger en fingervisning om USA:s fullständiga misslyckanden i Mellanöstern efter andra världskriget:

Kapitel 1. ”Original Sin: Iran, 1953”,

Kapitel 2. “’We Won’: Afghanistan, 1979–92”,

Kapitel 3. “’We Have Turned a Corner’: Afghanistan, 2001”,

Kapitel 4. “’Mission Accomplished’: Iraq, 2003”,

Kapitel 5. “’The Transition Must Begin Now’: Egypt, 2011”,

Kapitel 6. “’We Came, We Saw, He Died’: Libya, 2011”

Lapitel 7.  “’Assad Must Go’: Syria, 2011 …”

Sammanfattning: “Why Regime Change in the Middle East Always Goes Wrong”.

Läs merLosing the long game

Uppgång och fall i historien om imperier

Mats Björkenfeldt

“On Wednesday, July 28, 1954, Foreign Secretary Anthony Eden announced in the Commons that a draft agreement had finally been reached to end Britain’s seventy-two-year-long military presence in Egypt. ‘Those in Britain who see the agreement as a surrender to prestige and safety should consider soberly the alternatives,’ editorialized The Times. Gamal Abdel Nasser, now thirty-six, initialed the document for Egypt.”

Det var slutet på en historia som började 1798 när admiral Nelson besegrade Napoleon vid slaget om Nilen, varefter britterna ockuperade Egypten 1882.  Trots att det brittiska imperiet tillhörde segrarmakterna, var man nu på väg att falla sönder, liksom romarriket på 400-talet och de Osmanska- och Habsburgska rikena under det första världskriget. Derek Leebaert, tidigare professor vid Georgetown University, skildrar ingående, hur det brittiska imperiet inte steg åt sidan för den allt mäktigare supermakten USA, i boken Grand Improvisation. America Confronts the British Superpower, 1945–1957 (Farrar, Straus and Giroux 2018), från vilken ovanstående citat är hämtat.

Läs merUppgång och fall i historien om imperier

Spillet om norsk atompolitikk, nytid.no

Den som leser Kari Enholms nye bok Aldri mer Hiroshima! – Spillet om norsk atompolitikk kan ikke annet enn fylles av dyp mistro til NATO-politikerne og NATO-avisene.

For hva skulle menigmann tro når landets statsminister, Einar Gerhardsen, fra Stortingets talerstol kunne si: «Regjeringens stilling er klar. Den går imot atomvåpen i det norske forsvaret. Den stilling Arbeiderpartiets stortingsgruppe har tatt til spørsmålet er også klar. Den går enstemmig mot atomvåpen. Stillingen på Arbeiderpartiets landsmøte er like klar. Landsmøtet var enstemmig mot atomvåpen.»

Sannheten om de flotte formuleringene kommer fram for den som vil lete. I ordrike stortingstaler og avisinnlegg kan man grave fram hva Norges «varige særordning» på dette felt egentlig går ut på. Kari Enholm, som tidligere har utgitt boka Norge – en NATO-base, har nylig skrevet en liten bok på PAX med tittelen Aldri mer Hiroshima? – Spillet om norsk atompolitikk. Ved sitater fra Stortingsdebatter og klipp fra ledere og avisinnlegg har hun montert sammen «et spill der den politiske arenas aktører framfører sine roller på en måte som må vekke noen og enhver til forståelse av den skjebnesvangre kurs som norsk atompolitikk legger opp til». Läs artikel