Litteratur

Hideki Tojo (1884–1949) gjorde en fin karriär, som officer i den Kejserliga japanska armén och på andra viktiga ledande poster. Han avancerade och krönte banan som Japans premiärminister under det andra världskriget. Tojo var en central aktör i de beslutsprocesser, som ledde landet in i kriget. Under hans ledarskap hade Japan inledande militära framgångar, men de följdes snart av förlorade slag och det fullständiga nederlaget. Formad i det komplexa kejserliga Japans militaristiska system tog han sig upp till den högsta statsledningen och centraliserade maktbefogenheter för mobilisering och totalt krig genom att behärska den byråkratiska apparaten med slipad politisk taktik. Han dirigerade Japans aggressiva expansion av landets gränser och krigstida politik. Tojo besatt en särskild förmåga att – ibland återhållet, ibland mer drivande – utnyttja motsättningar i den högsta politiska ledningens trassliga beslutsordning, där kejsaren själv var en aktör, och han använde rivaliteten mellan armén och marinen för sina syften.

Hans bana slutade med att han förlorade makten, begick ett misslyckat självmordsförsök, ställdes inför en särskilt inrättad allierad ad hoc-krigstribunal för krigsbrott och brott mot freden samt avrättades genom hängning enligt beslut av tribunalen. Om Tojos faktiska ansvar för aggressionskrigen kan det inte råda någon tvekan. Han tog själv på sig allt ansvar för att skydda den kejserliga institutionen.

Läs mer

Grekland fastnade 2010 i en djup skuldkris i samband med de finansiella marknadernas globala kollaps. De grekiska statsobligationerna förvandlades till ”junk bonds”. Landet var illa ute. Grekland tog ett stort lån från Internationella Valutafonden (IMF). Villkoren var hårda. Krav ställdes på hur inrikespolitiken skulle utformas, på ekonomiska reformer och på åtstramningar. Allt detta drev en redan skakad regering ut i ett förvärrat kaos. Så småningom försökte efterföljande regeringar att under inhemsk press från både höger och vänster återta kontrollen över landets ekonomi.

Som Greklands mellanhavanden med IMF visar är den ekonomiska suveräniteten inte absolut, utan den kan underkastas mer eller mindre långtgående begränsningar. Det gäller för en mindre stat att hålla sådana interventioner i schack så långt det nu går med bevarad självbestämmanderätt. Suveräna nationsstater är byggstenarna i det internationella systemet. En internationell organisation som FN skapades för att upprätthålla stabila relationer mellan oberoende stater och förhindra att vissa stater hänsynslöst kör över andra. Det systemet är nu utsatt för hot på flera plan, framför allt genom att våldsförbudet ifrågasätts från amerikansk, israelisk och rysk sida.

I samband överläggningarna i Bretton Woods 1944 gjorde stormakterna i väst upp om att inrätta Internationella Valutafonden och Världsbanken. Att tillhöra dessa institutioner har ett pris. Medlemskapet inskränker självbestämmanderätten, särskilt de svagares. Internationella Valutafonden och Världsbanken utövar ett enormt inflytande över många staters inrikespolitik. Dessa inrättningar tillskansade sig betydande makt under den nyliberala perioden i slutet av 1900-talet. USA dominerar och har än så länge vetomakt i både IMF och Världsbanken. Det är institutioner som inte har drabbats av Trumpadministrationens ständiga angrepp på olika internationella samarbeten.

Läs mer

Tobias Billström avgick i september 2024 efter närmare två år som utrikesminister i Ulf Kristerssons regering. Han ingick i regeringen Fredrik Reinfeldt som migrationsminister åren 2006 – 2014. Han arbetar numera som affärsstrateg åt det tämligen nystartade bolaget Nordic Air Defence.

Billströms nyutkomna bok Skapt läge (Albert Bonnier förlag, 2025) innehåller vissa saker av intresse, som ska beröras här, trots att texten ofta tyngs av författarens inkonsekvens och bristande verklighetsförankring.

Värnplikten avskaffades och Billström medverkade

Statsminister Fredrik Reinfeldt förklarade 2013 att försvaret var ”ett särintresse”. Tobias Billström ingick i regeringen Reinfeldt, som 2009 föreslog att värnplikten skulle vilandeförklaras, det vill säga i princip avskaffas. Det förslaget gick sedan igenom i riksdagen med hårfin majoritet.

Det hade varit klädsamt om Billström haft något lärorikt att säga om sin medverkan till ett för Sveriges försvar utomordentligt skadligt beslut, men inte ett ord därom blir sagt. I boken talar han allmänt om värnplikt som ett viktigt verktyg, men mer än så blir det inte.

Fantasier om Sveriges militära kapacitet och Arktis

Billström skriver om svensk militär förmåga som om han avhandlar realiteter:

”Sverige är ett av de få länder i Nato med trupper som är utbildade för strid under arktiska och subarktiska förhållanden. Det innebär möjligheter för Sverige att skydda den arktiska regionen, det vill säga Norska havet, Ishavet, norra Skandinavien, Island och Svalbard. Vi kan på detta sätt bidra till att garantera balansen i området.”

Dessa ambitioner saknar täckning i verkligheten. Sverige har inte sådan militär kapacitet, och hade vi det borde den helt koncentreras på svenskt territorialförsvar.

Läs mer

Vi återpublicerar här en recension som lades ut på sajten 2021 av en bok om Monroedoktrinen.

Som introduktion och bakgrund citerar vi också från extramötet den 5 januari i FN:s säkerhetsråd:

Some have expressed concern that the US’ actions in Venezuela signal its intention to implement the “Trump Corollary” to the 1823 Monroe Doctrine, which was outlined in Trump’s national security strategy issued in November 2025. Trump mentioned the “Trump Corollary” in his 3 January press conference, saying that “US dominance in the Western Hemisphere will never be questioned again” and issuing warnings to any other countries in the region who seek to “threaten US sovereignty”.

I Jay Sextons bok får läsaren följa Monroedoktrinens bakgrund, framväxt och tillämpning. Han belyser hur doktrinen, som ursprungligen formulerades 1823, tolkades och omtolkades. Om dess rätta innebörd stod det hela tiden strid. Den böljade fram och åter mellan kolonialister och imperialister och deras olika motståndare. Rågångarna var långt ifrån klara.

En aggressiv skärpning av doktrinen kom till stånd genom president Theodore Roosevelts tillägg 1904, då USA hade nått betydande styrka och var berett att börja bygga sitt imperium. Med Roosevelts tillägg blev Monroedoktrinen tydligt ett instrument för interventionism.

Ett tema hos Sexton är om doktrinen stod för en antikolonialistisk imperialism. Han visar att i den faktiskt förda politiken kom att ingå både kolonialism och imperialism.

Bakgrunden var följande. I ett tal till den amerikanska kongressen 1823 gjorde president James Monroe principiella uttalanden av utrikes- och säkerhetspolitisk natur. Dessa uttalanden lade grunden för vad som senare kom att kallas Monroedoktrinen. Presidenten förklarade att den västra hemisfären inte längre var öppen för europeisk kolonisation eller politisk intervention. USA skulle se sådana intrång som hot mot sin säkerhet. Han försäkrade att ”the American continents, by the free and independent condition which they have assumed and maintain, are henceforth not to be considered as subjects for colonization by any European powers”. Huvudförfattare till denna del av talet var utrikesministern John Quincy Adams, som i ett tal hade slagit fast att USA ”goes not abroad in search of monsters to destroy.”

Läs mer

Den danske professorn Bent Jensen gör i sin bok Bjørnen og haren. Sovjetunionen och Danmark 1945 – 1965 (Odense Universitetsforlag, 1999) en grundlig genomgång av de säkerhetspolitiska relationerna och diplomatiska förbindelserna mellan Danmark och det stora landet i öst.
Jensen har botaniserat ordentligt i arkiven på östsidan och han refererar och analyserar utförligt sovjetiska källor. Tyngdpunkten ligger här på rapporter och analyser från den sovjetiska ambassaden i Köpenhamn till ledningen i Moskva. Jensen visar samtidigt att det finns goda skäl att beteckna Danmarks kommunistiska parti som ”Moskvas danske agentur”.
Den övergripande bild som Jensen målar upp är en sovjetisk politik som under hela perioden präglades av en hel del moderation. Såvitt man kan utläsa fanns det inga planer på att besätta Danmark och inlemma landet i den sovjetiska sfären i andra världskrigets krigets slutfas. Ej heller indikerar sovjetiska planer att Moskva var inställt på att med militära medel förhindra Danmark slutliga inplacering i västlägret 1949, då landet gick in i Nato. Jensen visar att Moskva långt dessförinnan hade funnit sig i att Danmark var ett västligt land.
Men Jensen belyser samtidigt hur intensivt Sovjetunionen med alla upptänkliga politiska och diplomatiska medel försökte bearbeta den danska opinionen och påverka den danska politiska linjen. Stundtals var den sovjetiska pressen mot Danmark mycket stark med hårda angrepp på den danska färden in i det imperialistiska lägret. Som Jensen skildrar saken framstår emellertid de sovjetiska försöken till påtryckningar ofta som ”rörande” ofruktbara, men man hade även vissa framgångar.
Det sovjetiska stormaktstrycket mot Danmark utgick från premissen att Danmark tillhörde väst och Moskvas politik siktade till att dämpa de negativa effekterna av detta faktiska läge genom påtryckningar av det slag som ingår i det typiska mönstret för stormakter i förhållande till mindre stater och det oavsett ideologisk färg.

Läs mer

Jens Stoltenbergs nya bok Min tid i Nato (Albert Bonniers Förlag, 2025) är långtråkig och fylld av upprepningar. Och det är svårt att intressera sig för ”nyheter” som att president Donald Trump föreslog att Norge och andra stater som inte ville betala 2 procent av BNP borde få sitt medlemskap i Nato nedgraderat.

Bland de för böcker av det här slaget typiska anekdoterna kan man notera förbundskansler Angela Merkels råd till Stoltenberg: ”Amerikanerna är mäktiga, men jag hoppas att du inte gör allt de ber om … Det viktiga är Jens, att USA inte alltid får sin vilja igenom.” Det var ett råd som Stoltenberg inte direkt tog fasta på när han tog över som generalsekreterare i Nato. Men det hade varit svårt att agera självständigt utan ett enigt och starkt stöd från övriga medlemsstater. Dessa var inte inställda på att ta några reella konflikter med USA, och generalsekreteraren fick alltså räkna med att dansa efter USA:s pipa.

Jens Stoltenberg gick från att ha varit Norges statsminister till att bli Natos generalsekreterare mellan 2014 och 2024. Nu är han tillbaka i norsk politik som finansminister. Han tillhörde och ingår alltjämt i den västliga politiska eliten och omfattar i stort sett den politik som dessa kretsar typiskt sett står för.

Stoltenbergs bok innehåller på det hela taget ingenting nytt: inga nämnvärda avslöjanden; ingen belysande skildring av motsättningarna och beslutsfattandet inom Nato; ingen fördjupning av hur Nato fungerar politiskt och militärt; samt inga allvarliga omprövningar av den förda politiken. Boken är strömlinjeformad efter Natos officiella hållning, som Stoltenberg under ett decennium frontade för, och den ansluter ofta till vad man redan kunnat se på tv eller läsa i dagspressen.

Ett grundläggande budskap i boken är att det gällde att säkra och vårda den transatlantiska länken. Stoltenberg upprepar budskapet så ofta att det blir till besvärjelser. Under sina tio år som generalsekreterare lade Stoltenberg uppenbarligen ner hela sin själ på att hålla ihop banden. Hans ledstjärna var att utan USA:s överväldigande styrka ekonomiskt, politiskt och militärt så klarade sig inte Nato; och det var Stoltenbergs uppgift att hantera Trump och andra utmaningar som hotade enigheten. Under de premisser som rådde där USA inte hade så mycket till övers för några oppositionella röster och övriga medlemsstater oftast vek ner sig verkar Stoltenberg ha varit rätt man på rätt plats. Hans mandat förlängdes också enhälligt flera gånger.

Läs mer

U Thant, skolläraren från Burma, var FN:s generalsekreterare från 1961 till 1971. Om hans insatser för FN under en tid präglad av allvarliga kriser hör man sällan talas numera. En övertygande ny bok råder emellertid bot på detta. I Peacemaker – U Thant and the forgotten quest for a just world (Atlantic 2025) kan läsaren följa hur Thant taktiskt manövrerade sig fram och tog stöd där han kan få det, framför allt av länderna i Asien och Afrika. Thant som genomgående hade freden som det strategiska målet ställdes inför svåra prov i en värld präglad av hänsynslös stormaktspolitik och ett FN under hårt tryck. Författaren till boken, Thant Myint-U (ett barnbarn till Thant), är historiker och har varit verksam inom FN-organisationen.

I en tid då FN ständigt kritiseras och till och med utsätts för hån, och stormakter som USA och Ryssland agerar som om FN-stadgans våldsförbud inte gäller dem, ligger boken rätt i tiden genom att återställa bilden av en synnerligen framstående internationell diplomat som hade att hantera krishärdar som Kongo, Kuba, Kashmir, Gaza, Sinai, Vietnam, Kambodja och Laos. Samtidigt lyfter den fram konflikter med rötter som alltjämt är helt samtida: kriget 1965 mellan Indien och Pakistan, sexdagarskriget och Gaza samt FN:s egna kriser. Och under Thants tid som generalsekreterare trädde Folkrepubliken Kina in i FN och intog äntligen sin rättmätiga plats i säkerhetsrådet.

För Thant med rötterna i Burma var avkolonialiseringen en av samtidens stora frågor. Han var en varm anhängare av de före detta koloniernas suveränitet och självbestämmanderätt. Under hans period tillkom ett stort antal nya stater som blev medlemmar av FN och kunde göra sina röster hörda i generalförsamlingen. För Thant var dessa stater ett viktigt stöd när han pressades hårt av stormakterna.

En av Thants historiska insatser var Kubakrisen. Under oktober 1962 fick president John F. Kennedy klart för sig att Sovjetunionen hade börjat bygga missilbaser på Kuba. Sovjetiska fartyg var på väg till ön lastade med kärnvapenmissiler och stridsspetsar. Kennedy beslöt sig för att svara med en sjöblockad. Användning av kärnvapen låg inte långt borta.

Läs mer

Under kalla kriget stod Öst mot Väst, i både politiskt och militärt hänseende. Med Natos och Warszawapaktens tillkomst (1949 respektive 1955) cementerades blockgränserna i Europa. De ledande makterna hade fullt upp med åtaganden runt om i världen, och truppnärvaron på ömse sidor om järnridån var i sig en stabiliserande faktor.

Erfarenheterna från andra världskriget gjorde emellertid att invasionshot inte kunde avskrivas, ens i vår del av världen. För Sverige som fortsatte sin alliansfria linje också efter krigsslutet, och avstod från att ansluta sig till den USA-styrda Västalliansen, kunde grannlandet Sovjetunionen – en av världskrigets segrarmakter – upplevas som ett allvarligt bekymmer, en källa till permanent oro vad gäller planer och avsikter.

Svensk socialdemokrati hade tampats med kommunister på hemmaplan med avsevärd framgång. Den hade som statsbärande parti en oavvislig skyldighet att värna landet också mot en yttre fiende som kunde antas vilja utnyttja den neutrala statens utsatthet i en större konflikt. Sveriges militära beredskap behövde vara åtskilligt bättre än den hade varit före krigsutbrottet 1939.

Detta var bakgrunden till att statsminister Tage Erlander samma år som Nato bildades – och Sverige ställde sig utanför – tog initiativet till att bygga upp en svensk motståndsrörelse som skulle kunna bekämpa en invaderande armé, om andra försvarsställningar slogs ut. Den skulle vara beredd att verka bakom fiendens linjer, utföra sabotage, kort sagt utkämpa ett partisankrig. Den skulle vidare skydda statsledningen och se till att denna om nödvändigt kunde föras ut ur landet. På fackspråk kallas sådant stay behind.

Läs mer