Twenty Years Of The War On Terror, theamericanconservative.com

Hunter DeRensis, communications director for BringOurTroopsHome

[…] When the immensity of the nefariousness is laid bare, a normal man is tempted, in the words of satirical cynic H.L. Mencken, “to spit on his hands, hoist the black flag, and begin slitting throats.” That is the conclusion when one finishes Scott Horton’s Enough Already: Time to End the War on Terrorism, which stands as the most irrefutably argued and damning indictment of modern U.S. foreign policy yet written.

Published on the anniversary of Operation Desert Storm, its release date is a distressing reminder that, with a brief respite from 2011 to 2014, the United States has been bombing Iraq continuously for 30 years. Add Syria, Libya, Afghanistan, and a dozen other countries, and the cascade of errors (and worse) can overwhelm the reader.

Indefatigable localist writer and TAC luminary Bill Kauffman once called the unasked question of American foreign policy, “What does this war mean for my block, my neighborhood, my town?” Horton’s answer, as biting as it is accurate, is that the American people have gained nothing from the War on Terrorism “beyond, perhaps, increasingly necessary technological advancements in the manufacture of prosthetic limbs.” Läs presentationen

Moralism, hyckleri och lusten att plåga andra, aftonbladet.se

Göran Therborn

The art of sanctions heter en bok av den amerikanske tjänstemannen Richard Nephew, av Biden just utnämnd till handläggare för behandlingen av Iran. Boken handlar om hur han på Obamas order gjorde iranierna fattiga.

2007 hade enligt Nephew USA:s spionageorganisationer kommit fram till att Iran inte längre hade ett kärnvapenprojekt. Obamas huvudsyfte var att trycka ner landet som regional makt i sitt område. Kärnvapenhotet var viktigt för att få med EU-makterna och de asiatiska oljeimportörerna på sanktioner. […]

Lusten att plåga andra folk i moralens och mänsklighetens namn är en märklig företeelse. I diskussionen om mänskliga rättigheter har frågan undvikits. Nutida liberal utrikespolitik har två typiska uttryck: ”humanitära” bombningar och invasioner samt ”sanktioner”. Båda är nordatlantiska, euroamerikanska specialiteter, huvudsakligen tillämpade söderöver.

Bombningen av Serbien 1999 var ett undantag. Invasionerna av Afghanistan, Irak, Syrien, Somalia och Libyen följer mönstret. Sanktionerna är av två slag, dels de som riktas mot enskilda individer, institutioner och företag, dels de som är ägnade att skada ett helt folk, i första hand dess ekonomi. […]

Självgod moralpolitik är inte nödvändigtvis värre än cynisk realpolitik. Men den har en inneboende tendens till gränslös destruktivitet, som vi kan se i bältet av förödelse och massgravar med mer än en miljon dödade, från Afghanistan till Libyen, åstadkommet med de bästa avsikter av humanitet och demokrati. Läs artikel

Läs även Mats Björkenfeldts presentation av boken på den här sajten.

USA:s isolering då och nu

Mats Björkenfeldt

Ännu en av president Barack Obamas rådgivare har skrivit en bok, nämligen professor Charles A. Kupchan, Isolationism. A History of America’s Efforts to Shield Itself from the World (Oxford University Press 2020). Då Henry Kissinger rekommenderat boken bör den skärskådas.

Kupchans ståndpunkt klargörs inledningsvis:

“I put myself in the ‘selective engagement’ school. I believe that the United States has dramatically overreached since the end of the Cold War—especially in the aftermath of the terror attacks of September 11. Accordingly, a major strategic retrenchment is in order; the United States needs to off-load at least some of its surfeit of foreign entanglements.

Läs merUSA:s isolering då och nu

Book Review: “Patriotic Dissent” by Daniel Sjursen, thelibertarianrepublic.com

Shelby Wright

In “Patriotic Dissent: America In the Age Of Endless War,” Sjursen writes about never-ending wars, the culture of disinterest in foreign policy amongst the American populace, and what true patriotism looks like. Sjursen graduated from West Point and is an 18-year veteran who served multiple tours of duty in Iraq and Afghanistan before being medically retired. He previously authored “Ghost Riders of Baghdad: Soldiers, Civilians, and the Myth of the Surge” that told the story of his first deployment to Iraq.

Sjursen makes the point that “patriotism and nationalism” are not the same, and that questioning the current wars and America’s foreign policy is the patriotic thing to do. He further explores how “nationalism” is a blind obedience to the state and disregards the good of the individual—and even the collective community that makes the country. Läs presentationen

Neutralitet hårdvaluta i en polariserad framtid, svd.se

Harald Gustafsson

Länder som hållit sig neutrala under de senaste seklernas konflikter – som Sverige, Schweiz och Nederländerna – hör idag till de rikaste och politiskt mest stabila i världen. En ny bok kastar ljus över geopolitikens mest underskattade spelare. […]

I alla tider har det funnits grupper som, med större eller mindre framgång, sagt ”Vi är inte med” när andra krigat. Med början i Europa på 1500-talet kom detta att utvecklas till dagens neutralitetsbegrepp, definierat i internationell rätt men ändå mångtydigt. Om den långa resan handlar den svenska historikern Leos Müllers bok ”Neutrality in world history” (Routledge). […]

Dessutom, påpekar Müller, tillhör de små neutrala länderna de rikaste och politiskt mest stabila i världen i dag, och det torde inte vara helt utan samband med deras neutralitetspolitik. Här får man dock komma ihåg att det gäller europeiska länder. Müllers historia är eurocentrisk, men han motiverar det med att neutraliteten är en europeisk uppfinning, liksom systemet av suveräna stater, som med avkolonialiseringen har spritt sig över hela jorden. Utanför Europa har den tagit gestalt i den alliansfria rörelsen, där Indonesien och Indien ursprungligen var drivande. Den har i dag 120 medlemsstater, men spelar ingen större politisk roll och hindrar inte att en del medlemsstater har nära politiska relationer till supermakterna.

Kanske har vi i dag gått in i en ny era som försvårar neutraliteten, när krigen inte längre förs mellan stater utan inom dem, och moralen har kommit tillbaka som utrikespolitisk ledstjärna; man måste vara med de goda och mot de onda. Men Müller anslår ändå en optimistisk ton i slutorden: i en alltmer osäker och multipolär värld kan neutraliteten åter framstå som ett klokt utrikespolitiskt val. Läs artikel

Läs också Mats Björkenfeldts presentation av boken tidigare  på den här sajten.

Anders Björnsson När man inte hunsar och trettiofyra andra miniessäer om musik,

Anders Björnssons nya bok, När man inte hunsar, består av trettiofem korta essäer om musik. Boken tillkom under det första coronahalvåret 2020. Under karantänen på landsbygden fanns ingen flygel att slå sig ned vid, det blev inga besök på konsertlokaler och operahus. Däremot kom många musikupplevelser
upp till ytan, som minnesbilder och hörselintryck. Närvaron i naturen och närheten till litteraturen förstärkte dem ömsevis.

EPSON MFP image

Celanders förlag erbjuder direktköp av Anders Björnssons bok, att levereras till uppgiven mottagaradress, till ett pris av 169 kronor inklusive porto. Sätt in detta belopp på bankgiro 5122-4079 och uppge också för säkerhets skull namn och adress till förlaget: order@celanders.se.
Det går också bra att beställa boken mot faktura eller betalning med Swish på förlagets webbplats www.celanders.se.

Recension av Thomas Nydahl :

[…] De kompositörer, interpreter och lyssnare som rör sig i Björnssons bok kan kanske sägas bära på en liknande attityd. Befriade från allt annat än plikten mot sig själva. Från jazzen och fadon till folkmusiken och de klassiska kompositörerna. För att verkligen betona att det är Björnsson jag läser, nämner jag också hans förmåga och vilja att lyfta fram det undanskuffade och eller bortglömda. Så kan en passage i nya boken få mig att genast skaffa mer kunskap om kompositören Claude Loyola Allgén (1920-1990) som beskrivs som en mystiker. Han gick inte bara sin egen väg, han ställde sig bortom och utanför så radikalt att det slutade med en nedbrunnen villa där han själv dog.

“Musiken är en hävstång för den vanlottade, den marginaliserade”, säger Björnsson. Läs hela recensionen

Losing the long game

Mats Björkenfeldt

Under läsning av Philip H. Gordon,  Losing the Long Game: The False Promise of Regime Change in the Middle East (St. Martin’s Press 2020) noteras att “US bomb Syria: one dead, several injured in airstrikes, Joe Biden’s first military action” , samtidigt som “Professor Mary Ellen O’Connell of Notre Dame Law School criticized the US attack as a violation of international law.”

Gordon var en medlem av Obama-administrationen 2009 – 2015. Och vet vad han skriver om.

I The New York Times Book Review skriver Andrew Bacevich: Losing the Long Game recounts American efforts over the past seven decades to get rid of annoying regimes in the greater Middle East and to install in their place something more to Washington’s liking…his criticisms are devastating.”

Boken innehåller åtta kapitel vilka ger en fingervisning om USA:s fullständiga misslyckanden i Mellanöstern efter andra världskriget:

Kapitel 1. ”Original Sin: Iran, 1953”,

Kapitel 2. “’We Won’: Afghanistan, 1979–92”,

Kapitel 3. “’We Have Turned a Corner’: Afghanistan, 2001”,

Kapitel 4. “’Mission Accomplished’: Iraq, 2003”,

Kapitel 5. “’The Transition Must Begin Now’: Egypt, 2011”,

Kapitel 6. “’We Came, We Saw, He Died’: Libya, 2011”

Lapitel 7.  “’Assad Must Go’: Syria, 2011 …”

Sammanfattning: “Why Regime Change in the Middle East Always Goes Wrong”.

Läs merLosing the long game

Uppgång och fall i historien om imperier

Mats Björkenfeldt

“On Wednesday, July 28, 1954, Foreign Secretary Anthony Eden announced in the Commons that a draft agreement had finally been reached to end Britain’s seventy-two-year-long military presence in Egypt. ‘Those in Britain who see the agreement as a surrender to prestige and safety should consider soberly the alternatives,’ editorialized The Times. Gamal Abdel Nasser, now thirty-six, initialed the document for Egypt.”

Det var slutet på en historia som började 1798 när admiral Nelson besegrade Napoleon vid slaget om Nilen, varefter britterna ockuperade Egypten 1882.  Trots att det brittiska imperiet tillhörde segrarmakterna, var man nu på väg att falla sönder, liksom romarriket på 400-talet och de Osmanska- och Habsburgska rikena under det första världskriget. Derek Leebaert, tidigare professor vid Georgetown University, skildrar ingående, hur det brittiska imperiet inte steg åt sidan för den allt mäktigare supermakten USA, i boken Grand Improvisation. America Confronts the British Superpower, 1945–1957 (Farrar, Straus and Giroux 2018), från vilken ovanstående citat är hämtat.

Läs merUppgång och fall i historien om imperier

Spillet om norsk atompolitikk, nytid.no

Den som leser Kari Enholms nye bok Aldri mer Hiroshima! – Spillet om norsk atompolitikk kan ikke annet enn fylles av dyp mistro til NATO-politikerne og NATO-avisene.

For hva skulle menigmann tro når landets statsminister, Einar Gerhardsen, fra Stortingets talerstol kunne si: «Regjeringens stilling er klar. Den går imot atomvåpen i det norske forsvaret. Den stilling Arbeiderpartiets stortingsgruppe har tatt til spørsmålet er også klar. Den går enstemmig mot atomvåpen. Stillingen på Arbeiderpartiets landsmøte er like klar. Landsmøtet var enstemmig mot atomvåpen.»

Sannheten om de flotte formuleringene kommer fram for den som vil lete. I ordrike stortingstaler og avisinnlegg kan man grave fram hva Norges «varige særordning» på dette felt egentlig går ut på. Kari Enholm, som tidligere har utgitt boka Norge – en NATO-base, har nylig skrevet en liten bok på PAX med tittelen Aldri mer Hiroshima? – Spillet om norsk atompolitikk. Ved sitater fra Stortingsdebatter og klipp fra ledere og avisinnlegg har hun montert sammen «et spill der den politiske arenas aktører framfører sine roller på en måte som må vekke noen og enhver til forståelse av den skjebnesvangre kurs som norsk atompolitikk legger opp til». Läs artikel

Finlands hattar och mössor i Rysslandspolitiken, frivarld.se

Yrsa Grüne-Luoma, frilansjournalist och tidigare utrikes- och säkerhetspolitisk kommentator i Hufvudstadsbladet i Helsingfors

Finlands säkerhetspolitik bär både hatt och mössa. Kanske rentav samtidigt? Och då handlar det framför allt om relationerna österut:

”Ända sedan svenska tiden, det vill säga i snart 300 år, har Finlands östrelationer styrts av två huvudlinjer, hattar och mössor. Hattarna har satt hårt mot hårt när det gäller Ryssland, i synnerhet om man för detta har fått stöd från andra stater. Mössorna har å sin sida strävat till att sköta sakerna genom anpassning. Huvudsaken för dem har varit att kärnan förblir intakt”.

Så skrev Kimmo Rentola, professor i politisk historia vid Helsingfors universitet i en gästkolumn i Helsingin Sanomat i oktober 2020. […]

Men Rentola hade under sin sista resa till Washington före coronapandemins utbrott möjlighet att i arkiven bekanta sig med journalisten John Scotts rapport om dennes samtal med Paasikivi i april 1944. De hårda villkoren för Finland var vid det laget kända och en storoffensiv hotade. Men utöver detta skildrar Scott Paasikivis utbrott:

”Paasikivi höll ett av de mest övertygande tal jag har hört honom hålla. Han upprepade vad han antagligen redan sagt till Molotov – och utmålade vad det skulle leda till om Ryssland försökte trampa ner Finland helt och hållet. Paasikivi reste sig, hötte med sitt beniga, fräkniga pekfinger och sade: ’Vi kommer att skjuta (mot fienden) bakom varje sten och träd och vi fortsätter skjuta i femtio år. Vi är inga tjecker. Vi är inte holländare. Vi kämpar med näbbar och klor bakom varje berg och på isen på varje sjö. Jag kommer inte att kämpa länge mera. Jag är gammal, men andra kommer att ta över’”. Läs artikel

The Kremlin Letters, forrochnu.se

Örjan Magnusson, journalist

Den 3 juli 1941, för första gången efter Nazitysklands anfall på Sovjetunionen nästan två veckor tidigare, talar landets ledare Josef Stalin till folket. Stalin har varit försvunnen från offentligheten, enligt mångas tolkning handlingsförlamad i ett slags chocktillstånd.

Han använder ord och formuleringar som tidigare inte hörts från den kommunistiska ledningen: fosterlandet är i fara och kan gå under om inte människorna upphör att vara “sorglösa”. Alla mänskliga och materiella resurser måste sättas in i krigföringen. Han hänvisar till historien, även den tsarryska. Arméer, som ansetts oövervinnerliga, har besegrats när länder gått samman. Anmärkningsvärt är också att han inte förskönar utan medger att situationen i det närmaste är desperat.

Fyra dagar efter Stalins tal skickar Storbritanniens premiärminister, den annars starkt antikommunistiske Winston Churchill, sitt första brev till Stalin där han hyllar Röda Arméns tappra motstånd och konstaterar att Storbritannien och Sovjetunionen nu har en gemensam fiende.

I boken “The Kremlin Letters” av brittiske historikern David Reynolds och hans ryske kollega Vladimir Petjatnov får vi följa brevväxlingen i sin helhet mellan “de tre stora”: Stalin, Churchill och USA:s president Franklin D. Roosevelt. Läs recensionen

German writers on peace and war, rickrozoff.wordpress.com

Anti-war essays, poems, short stories and literary excerpts

German and other German-language writers on peace and war

Berthold Auerbach: Practicing for mutual manslaughter

Walter Benjamin: Self-alienated mankind experiences its own destruction as aesthetic pleasure

Friedrich Martin von Bodenstedt: Christianity and War

Heinrich Böll: Every death in war is a murder – a murder for which someone is responsible

Heinrich Böll: I’m going to die soon and before the war is over. I shall never know peace again.

Wolfgang Borchert: It was war; stories from a primer

Wolfgang Borchert: Only one thing to do, say No!

Bertolt Brecht: Selections on war

Bertolt Brecht: For its material and moral beneficiaries, war can look forward to a prosperous future  […]

Läs artikel