Tanken med boken Är Sverige säkert nu? (redaktör Linus Hagström, Carlssons 2024) verkar ha varit att ett antal akademiska forskare äntligen skulle få komma till tals när det gäller Sveriges säkerhetspolitik mot bakgrund av Nato-medlemskapet och DCA-avtalet med USA.
Efter att ha läst boken är det min uppfattning att boken inte har så mycket att bidra med. Ett undantag är Tomas Jonters och Emma Rosengrens artikel om Sverige, Nato och kärnvapen, som är en informativ text som ger historik och en genomgång av läget nu. Ett annat undantag är Frida Strannes intressanta artikel Sverige, USA och riskerna med en osjälvständig säkerhetspolitik, som behandlar USA:s interventionism, samordningen av den svenska säkerhetspolitiken med den amerikanska samt ”begreppet” den regelbaserade internationella världsordningen. Även Tua Sandmans artikel om Våldet som försvann är läsvärd, liksom Linus Hagströms Slutord.
I en aktuell bok om svensk säkerhetspolitik med bidrag av forskare hade jag förväntat mig en redovisning av konkreta undersökningsresultat och fördjupad analys som belyser vad framför allt medlemskapet i Nato respektive DCA-avtalet med USA kan medföra för svensk del. Det uteblir på det hela taget (utom i de redan nämnda artiklarna).
Det finns en del funderingar och spekulationer i boken om varför Sverige gick med i Nato och dessutom tecknade DCA-avtalet. Det kan man läsa om. Men nu är vi med och är avtalspart. Det är det Sveriges säkerhetspolitik har att förhålla sig till i ett läge där vi står under hårt tryck i en omgivning som i hög grad formas av stormakters agendor. DCA-avtalet som utgör en verkligt riktgivande omläggning av svensk ”grand strategy” och riskerar att medföra de mest långtgående förändringarna i svensk säkerhetspolitik över huvud taget nämns knappt i boken. Det är att gå vilse.