Efter finska kriget 1808–09, som Ryssland endast motvilligt inledde, pådrivet av Napoleon, och den åtföljande rikssprängningen har Ryssland inte vid något tillfälle utgjort en akut fara för Sverige. Under Krimkriget 1853–56, då brittiska örlogsfartyg seglade på Östersjön och tog krigsfångar på Åland, kunde Sverige ha hamnat i strid med Ryssland genom den så kallade novembertraktaten 1855 som slöt upp på Frankrikes och Storbritanniens sida, men denna hann inte sättas i verket, förrän kriget var över.
Novembertraktaten var en avvikelse från neutralitetspolitiken och en eftergift mot aktivister som ville erövra Finland åter inom gamla riksgränser. Fransksympatierna inom eliten övervägde. Ett par decennier senare inleddes en tyskorientering i svensk utrikespolitik, en opportunistisk anpassning till den nya makt som just hade blivit Kontinentaleuropas herre. Men Bismarcktyskland var inte aktivistiskt; det eftersträvade maktbalans i Europa och ville ha ett gott förhållande till Ryska riket.
Med Bismarcks avgång och tillskapandet av den fransk-ryska alliansen 1894 uppkom ett nytt spänningsfält i vår del av världen. Men trots Sveriges fortsatta tyskorientering var Ryssland knappast intresserat av att ge sig på vårt land. Det var militärt försvagat efter nederlaget mot Japan 1905, liksom det hade blivit efter förlusten i Krimkriget. Under 1900-talets båda världskrig hotades Sverige inte österifrån – däremot någon gång västerifrån, som när engelsmännen vintern 1940 ville besätta de norrländska malmfälten och svenska regeringen motsatte sig detta, och sedan söderifrån, när Tyskland krävde att få genomföra trupptransporter genom vårt land och fick det.