Ingen vet hur kriget i Ukraina kommer att sluta – hur relationen mellan de stora spelarna kommer att gestalta sig, vilka vägval Ukraina kommer att göra för att trygga statens existens, hur krigets utfall och konsekvenser påverkar den europeiska statsgemenskapen. Ingen kan veta – bara gissa – vilken internationell betydelse det nordatlantiska området då har.
Stor ovisshet och osäkerhet råder. I detta läge väljer ansvariga politiker i Sverige att skjuta från höften och att utan sedvanlig beredning (det räcker med ”dialog” under stark tidspress inom det regerande partiet) förbereda en ansökan om svenskt Nato-inträde före sommaren; svajiga opinionsundersökningar går före en folkomröstning. Man kan svårligen tänka sig en sämre tidpunkt för ett beslut i denna fråga, vilket det än blir.
Ett icke-beslut är naturligtvis också ett beslut, men det har fördelen av att bygga på beprövad erfarenhet. Den nyss inledda processen däremot har definitiv Macchiarini-karaktär. Man experimenterar. Man är beredd att överge en kunskapsbaserad politik för att pröva något nytt och okänt. Nationellt nödläge föreligger ej. Patienten – nationen – har drivits in i en psykos. Människor intalas, att de måste välja: mellan demokrati och diktatur.
Vilken soppa!