Ingen vet hur kriget i Ukraina kommer att sluta – hur relationen mellan de stora spelarna kommer att gestalta sig, vilka vägval Ukraina kommer att göra för att trygga statens existens, hur krigets utfall och konsekvenser påverkar den europeiska statsgemenskapen. Ingen kan veta – bara gissa – vilken internationell betydelse det nordatlantiska området då har.
Stor ovisshet och osäkerhet råder. I detta läge väljer ansvariga politiker i Sverige att skjuta från höften och att utan sedvanlig beredning (det räcker med ”dialog” under stark tidspress inom det regerande partiet) förbereda en ansökan om svenskt Nato-inträde före sommaren; svajiga opinionsundersökningar går före en folkomröstning. Man kan svårligen tänka sig en sämre tidpunkt för ett beslut i denna fråga, vilket det än blir.
Ett icke-beslut är naturligtvis också ett beslut, men det har fördelen av att bygga på beprövad erfarenhet. Den nyss inledda processen däremot har definitiv Macchiarini-karaktär. Man experimenterar. Man är beredd att överge en kunskapsbaserad politik för att pröva något nytt och okänt. Nationellt nödläge föreligger ej. Patienten – nationen – har drivits in i en psykos. Människor intalas, att de måste välja: mellan demokrati och diktatur.
Vilken soppa!
Det valet är för längesedan gjort. Sverige har ju under de senaste ett hundra åren varit ett demokratiskt föregångsland, till skillnad från flera medlemsländer i Västalliansen. Så demokratifrågan är en nollfråga. Och diktaturen är ett spöke. Ty Sverige har, ända sedan det blev en garanterad småstat efter Napoleonkrigen, haft auktoritärt eller totalitärt styrda grannar.
Inte ens de baltiska republikerna, inte heller Polen undgick detta öde som fria eller återuppståndna stater under mellankrigstiden. Det historiskt signifikanta är, att Sverige sedan 1921 har hållit fast vid alliansfrihet och vid folkstyre. Detta kan inga svartkonstnärer från vare sig höger eller vänster trolla bort. När det har rått oro i världen, har vi rustat – inte lierat oss, inte lagt oss.
Detta vet vi. Det är fakta. Det är inga retroaktiva spekulationer. På denna grund har vi avvärjt hot mot vårt land och även stått emot undergrävande verksamhet internt. Den kris för den så kallade europeiska säkerhetsordningen, som vi nu bevittnar, är en mild bris i ett jämförande perspektiv.
Egentligen erkänner även många medlemskapsförespråkare detta. Men de är samtidigt chanstagare och bekymrar sig föga för vetenskaplig evidens eller frånvaron av sådan. Även en vanligen sansad bedömare som professor Lars Calmfors (vars säkerhetspolitiska kompetens är obekant) medger i sin Nato-vurm, att ”ett medlemskap kan innebära större risker för vår säkerhet på både kort och lång sikt [än om vi stod utanför alliansen]” (Dagens Nyheter 29/4).
Calmfors anser det vidare vara ”tveksamt om ett medlemskap verkligen skulle öka vår säkerhet”. Och han säger, att ett Nato-medlemskap innebär ”en påtagligt större risk för att Sverige dras in i en eventuell väpnad konflikt mellan Ryssland och Nato som uppstår på annat håll än i Östersjöregionen”.
Ändå vill han dit. Varför? Jo, därför att vi genom ett medlemskap kan ”bidra till ett starkare Nato som bättre kan försvara grundläggande folkrättsliga principer om länders territoriella integritet och rätt till självbestämmande”.
Trolleri alltså!
För alla någorlunda välorienterade medborgare (och även Calmfors) känner förstås väl till detta obestridliga sakförhållande, nämligen att den dominerade – för att inte säga dikterande – medlemmen i Nato-familjen, Amerikas förenta stater, har tagit mycket lätt på att respektera nämnda folkrättsliga principer, för att tillgripa ett understatement. Och vad säger, att den svenska regeringen inte skulle svika dem, när dess representanter sätter sig vid rådsbordet och tumskruvarna dras åt.
Sverige har övat sig i sådan praktik, exempelvis genom militära insatser under Nato-egid och genom att vika från FN-resolutionen, som svenska regeringen var med om att föra fram, om ett internationellt kärnvapenförbud. Detta gällande förbud, som neutrala Österrike har anslutit sig till, har rimligen satt käppar i hjulet för Rysslands planer på förstaslag med taktiska kärnvapen. USA förbehåller sig dessutom rätten att slå till först. Vilket sällskap!
Om Sveriges Nato-anslutning blir av, kan sådana exempel på lydighet (eller ”smidighet”) utvecklas till en inrotad vana, med krigiska förvecklingar som ständigt tillgängliga alternativ.
Just därför viker vi oss inte!