Litteratur

Book Announcement: The Tragedy of Ukraine, russialist.org

av

Book Announcement: The Tragedy of Ukraine

In a nutshell, it argues that the conflict in Ukraine has deep domestic roots. Reconciliation will require untangling these roots and embracing a change of heart, or catharsis. Classical Greek tragedy is an ideal tool for this, since it once performed a similar function in Athenian society.

An extended sample of the text is also available on Google Books (short link t.ly/EkeZ).

Some advance praise:

“Brilliant, insightful, thoroughly researched study. Essential reading for those who wish to understand the causes of the war in Ukraine and its implications for the rest of the world.”

— Jack F. Matlock, Jr., U.S. Ambassador to the USSR, 1987–1991, author of Autopsy on an Empire, and Superpower Illusions

“Unique in amplifying the voices of the ‘other Ukraine’ that fit neither Putin’s ‘single people’ nor the dominant Ukrainian nation-building projects.

— Volodymyr Ishchenko, Freie Universität Berlin

“Convincing and original . . . provides a unique insight into one of the great tragedies of our time and is set to become a classic.”

— Richard Sakwa, University of Kent, author of Frontline Ukraine. Läs presentationen

Läs  också anmälan av boken på den här  sajten.

 

URI professor’s new book looks at internal divisions in Ukraine that contributed to current conflict with Russia, uri.edu

av

On a Fulbright research trip to Ukraine in 2014, Nicolai Petro had a front row seat to the eruption of the Maidan revolution, which led to the ouster of the country’s president who sought closer ties to Russia.

The revolution also exposed the deep domestic conflict over Ukraine’s national identity between those in the country’s east who honor their Russian heritage and welcome ties to their neighbor and those in the western region who reject everything Russian. Petro, a professor of political science at the University of Rhode Island, was in the southern port city of Odessa, where the division between these groups was not as sharp. But he could still see the divisive schism.

“It opened my eyes to how deep the divisions within the country were,” said Petro. “While 80% of Western Ukrainians supported the Maidan, 80% of Eastern Ukrainians opposed it.”

In his new book, “The Tragedy of Ukraine: What Classical Greek Tragedy Can Teach Us about Conflict Resolution,” Petro explores the more than 150-year history of this destabilizing struggle. He also argues that the current war between Ukraine and Russia has deep roots in that internal strife, which has led to armed clashes three other times in history. Läs artikel

Läs anmälan här på sajten av boken.

The Tragedy of Ukraine

av
Mats Björkenfeldt

När den tidigare USA-ambassadören i Sovjetunionen Jack F. Matlock anser en bok vara ”Brilliant, insightful, thoroughly researched study. Essential reading for those who wish to understand the causes of the war in Ukraine and its implications for the rest of the world.” blir man nyfiken. Boken som avses är professor Nicolai N. Petros The Tragedy of Ukraine: What Classical Greek Tragedy Can Teach Us About Conflict Resolution (De Gruyter 2022).

I bokens inledning påminner författaren om de unika sociala och terapeutiska effekterna av tragedin under den atenska demokratins storhetstid – det femte århundradet f.Kr: tragedin som förvandlade atenare till bättre och mer medkännande medborgare. Han refererar även till realisten Hans J. Morgenthau och hans verk ”The Tragedy of Nationalism”:

Läs mer

Northern Light – Norway Past and Present, cambridge.org

av
Nils-Johan Jørgensen

Utdrag ur boken. Kapitel 10.

A strong defense was seen as a key policy for Norway after the Second World War, together with support for the United Nations established in 1945, electing the Norwegian Foreign Minister, Trygve Lie, as its first Secretary General. During the war Lie had begun a re-evaluation of our foreign policy, turning away from the neutrality position of former Foreign Minister Halvdan Koht to a policy of close cooperation with Great Britain and the USA. The German attack on the Soviet Union in 1941 made Stalin an ally in the war and Norway was determined to continue a good relationship with Moscow in a bridge building role between East and West. A superpower conflict would inevitably involve the northern areas, not least North Norway. Soviet forces had liberated the northern counties in 1945 but had withdrawn.

In 1945 the Soviet Union opened a KGB office in their embassy in Oslo and the aim was to develop contacts with politicians, Foreign Ministry employees, press and media and recruit agents in a secret war. Vasilij Mikrokhin’s handwritten archive indicates that they had some success. Oslo was interesting for Moscow as a window to Washington, London, Bonn and Brussels and the KGB succeeded in securing at least five agents during the Cold War, two in the government and three in the Foreign Ministry.

Halvard Lange replaced Trygve Lie as Foreign Minister and it soon became clear that Norway could no longer simply play the role of mediator and arbitrator. East Europe had fallen to the Soviet Union in domestic and foreign policy and become communist regimes. The fate of Czechoslovakia in 1948 made a deep impression in Norway. Western countries formed a defence alliance, the Western Union (absorbed into NATO), in the same year and the idea of creating a Scandinavian Defence Alliance was discussed, but it soon became clear that it would not be powerful enough. Sweden remained neutral, Norway and Denmark then started defence negotiations with the western powers at the beginning of 1949. Immediately, the Soviet Union warned the Norwegian Government against the Atlantic Treaty, referred to their common border in the north and demanded to know if Norway intended to join and establish military bases for allied forces. Norway replied that it was investigating the matter, but confirmed that it would not allow the establishment of foreign bases and storage of atomic weapons. Läs artikel

Det er modig å skrive en bok om krigen i Ukraina mens den foregår, forskerforum.no

av
Kjetil Vikene

Det er modig å skrive en bok om krigen i Ukraina mens den foregår, men Cecilie Hellestveit – jurist og samfunnsviter ved Folkerettsinstituttet, og en av landets ledende eksperter på nettopp krigens folkerett – er godt skodd for oppgaven.

Hovedpoenget i Hellestveits bok er kort oppsummert dette: I kraft av krigen er nå alt forandret; Europa (og Norge) var fullstendig uforberedt, både mentalt og strukturelt, og vi stiller «i tennisutstyr til ishockeykamp». […]

Skal jeg prøve å konkludere om en bok som skriver om en pågående, uforutsigbar krig, må det likevel være dette: Hellestveit skal berømmes for å våge å kommentere en pågående konflikt på en prinsipiell måte. Hennes brede utsyn gjør også at boken gir en svært god innføring i verdens overordnede geopolitiske tilstand, i hvilke allianser som eksisterer, og om hvordan verdens stormakter bruker konflikten til å tjene sine egne interesser. Vi står ved et klassisk veiskille – der det ikke er så lett å spå om hvordan stormaktenes forhold til hverandre vil utvikles, ei heller Europas og Norges rolle. Läs recensionen

Läs också recension av boken tidigare på den här sajten.

Julklappstips 2022

av
Mats Björkenfeldt

Under året har utkommit en hel del böcker som uppmärksammats på denna sajt. Några av dessa bör hamna under granen.

Nevra Biltekins med fleras bok om den svenska freden sedan 1814 är då en given present.

Att freden är en skör tråd skildras fint i professor emeritus Lars Ericson Wolkes bok om danskarnas krig mot Tyskland under mitten av artonhundratalet och dessa krigs kopplingar till Sverige

I anknytning härtill har historikerna Rasmus Glenthøj och Morten Nordhagen Ottosen skrivit två böcker om Skandinavien på artonhundratalet.

Docenten Lena Jonson bok om den ryska floden Volga och dess historia är en given bok jag hade önskat mig om jag inte hade läst den redan.

Vad gäller vår nutid har journalisterna Inge Jørgensen och Leonid Ragozin skrivit en intressant bok om en tragedi och en möjlig väg ur den.

Den norska folkrättsexperten Cecilie Hellestveit har skrivit en viktig bok om Ukrainakriget, som bör läsas av många. Och i anslutning härtill bör man gärna lägga i julsäcken en annan norsk sakkunnigs alster om en gränsstats dilemma

Vad gäller Sveriges trassel med Turkiet i anledning av Sveriges Natoansökan, är en given julklapp Dimitar Bechevs  bok Turkey Under Erdoğan.

Den fine författaren Max Egremonts bok The Glass Wall. Lives on the Baltic Frontier, i vilken han skildrar Estlands och Lettlands historia och nutid, måste även rekommenderas.

Slutligen anbefalles, trots att boken utkom förra året, att så många som möjligt får som julgåva en av de främste folkrättsexperterna Olivier Cortens senaste utgåva av sin bok om folkrätt och krig.

 

Tre böcker som ökar förståelsen om Ryssland

av
Sven Hirdman
  1.  Varför kollapsade Sovjetunionen?

Den bästa och, vill jag påstå, definitiva redogörelsen ges i boken:

  • The Fall of the Soviet Union, Yale University Press 2021, av professor Vladislav Zubok vid London School of Economics.

Den rysk-brittiske forskaren Zubok har haft tillgång till praktiskt taget allt arkivmaterial i väst och i Ryssland för perioden 1985–1993 och dessutom intervjuat flertalet aktörer från denna period. I sin över 800 sidor långa bok skildrar han nästan dag för dag – ibland timma för timma – hur Sovjetunionen upplöstes till följd av inneboende spänningar och motsättningar. En stor del av ansvaret läggs på Gorbatjov på grund av hans orealistiska inrikespolitik, men även på de centrifugala strömningarna i de sovjetiska unionsrepublikerna, inte minst den ryska med Jeltsin i spetsen. Det fanns brytpunkter, till exempel 1987, då utvecklingen kunde tagit en annan väg, men 1989 var det redan kört. Författaren framhåller att Gorbatjov var en framstående utrikespolitiker, men han fick inte det stöd av västmakternas ledare som han hade behövt. Redogörelsen är mycket övertygande och förklarar varför det senare gick så dåligt för Ryssland under 1990-talet.

  1. Varför motsätter sig Ryssland Natos utvidgning?

En grundlig redovisning av motsättningarna mellan Ryssland och Nato om Natos utvidgning österut ges i boken:

  • Not One Inch – America, Russia and the Making of Post-Cold War Stalemate av professor Mary Sarotte, Yale University Press, 2021.

Läs mer

Nato, diplomati och kärnvapen

av
Mats Björkenfeldt

Den svenske utrikesministern Tobias Billström sa nyligen att den svenska linjen är fortsatt att Sverige ska göra som Danmark och Norge och ensidigt deklarera att man inte ska ha kärnvapen på det egna territoriet. Uttalandet aktualiserar Natos syn på denna typ av vapen. Frågan har berörts bland annat i en tidigare anmälan på sajten.

Susan Colbourn  har nu skrivit boken Euromissiles: The Nuclear Weapons That Nearly Destroyed NATO  (Cornell University Press 2022)  som är värd att uppmärksamma. Boken speglar de diplomatiska framgångar som uppnåddes, då Washington och Moskva samarbetade och lyckades eliminera en hel klass av kärnvapen.  Och boken visar vad som är möjligt med hjälp av diplomati.

Under stora delar av 1950- och 1960-talen delades vapen in i två kategorier: strategiska och taktiska. Strategisk användning var möjligheten att skjuta mot militära, industriella eller urbana mål, medan taktisk användning var begränsad till slagfält. Ökningen av nya vapensystem, såsom kärnvapenbärande flygplan, suddade ut gränserna mellan dessa två; ett kärnvapenkrig utkämpat i Europa med taktiska vapen skulle vara strategisk användning för européer.

Läs mer

Libya: Krigens uutholdelige letthet –en bokanmälan

av
Mats Björkenfeldt

Vi återpublicerar här en bokanmälan om kriget i Libyen 2011. Fortfarande idag har ingen utredning gjorts om Sveriges insats med JAS-plan och deltagandet i den Nato-ledda operationen som bidrog till olagligt regimskifte i Libyen. (Utgivarna)

I Sverige är det förvånansvärt tyst om Libyenkriget 2011, trots att vi medverkade i högsta grad till att ödelägga landet, även om vi inte släppte några bomber. I Norge är debatten desto livligare, något vi uppmärksammat på sajten. Ytterligare en bok om detta krig har nu utgivits i grannlandet, Libya. Krigens uutholdelige letthet (red. Tormod Heier, Rune Ottosen & Terje Tvedt, Cappelen Damm Akademisk 2019).

Vikten av denna bok är desto större, då Stortinget i april 2019 lade en död hand över debatten om Norges ansvar för kriget. Till skillnad från debatten i Storbritannien, där landets krigsinsatser blivit analyserade med sund kritisk bredd, har frågan om Norges ansvar varit i det närmaste frånvarande. I förordet till boken påpekas att artiklarna i denna har skrivits före tisdagen den 2 april 2019, ett datum ”som i ettertid vil stå som et sannhetens øyeblikk i norsk politisk samtidshistorie”. Det är den dagen då Stortinget skulle, efter åtta års ”øredøvend taushet”, summera sina erfarenheter av bombningarna av Libyen. Endast ett parti, ”fløypartiet” Rødt, framförde kritik. Övriga politiker hade inget väsentligt att säga. Tydligt var att ”de politiska partierna ikke hade lært noen ting”.

Läs mer

Kekkonens dolda västerländska kopplingar avslöjades, ruotuvaki.fi

av

Googleöversatt

Storbritannien tog president Urho Kekkonen som målperson för sin hemliga operation, säger nyhetsboken. Mikko Virta kom över dokumenten som ändrade Kekkos-bilden av en slump.

Doktorand och chefredaktör för tidskriften Tekniikka&Talous Mikko Virras bok Operation Kekkonen – Västerländska agenter i Tamminiemis inre krets presenterar ny information om Urho Kekkonens relationer till väst under det kalla kriget.

Virta var ursprungligen intresserad av Finlands jaktplansförvärv på 1950-talet. Hans masteruppsats i politisk historia, som han gjorde vid Helsingfors universitets statsvetenskapliga fakultet, handlade om ett fall där försörjningsministeriet hade gått med på att köpa stridsflygplan från Sovjetunionen, men nästa regering ville inte genomföra affärerna. 

I avhandlingen skulle ämnet utökas så att det kalla krigets jaktplansförvärv i stort skulle diskuteras.

En forskningsresa till Londons arkiv ledde dock Virra till andra spår. Den sista dagen av besöket hann han titta på andra dokument, så han tog sig an andra ämnen som handlade om Finland. Kekkonens namn kom upp samma år i en rapport om kryptering som öppnades för forskare.

– Jag läste den där rapporten, att den momentana, ganska exakta beskrivningen är upprättad av någon som har bott i Tamminiemi, säger Virta. […]

– Tidigare har jag aldrig betraktat Kekko som en förrädare och å andra sidan inte heller som en blåögd nationalhjälte, utan intagit ett ganska neutralt förhållningssätt. Detta har diversifierat bilden och visat att han varit ganska skicklig på att hålla kontakten åt båda hållen, reflekterar Virta. Läs  artikel

Bring om krig

av
Mats Björkenfeldt

Den mycket produktive folkrättsprofessorn Ove Bring har nu senast skrivit boken Anfallskrigens argument (Historiska Media, 2022), som inleds med påpekandet att stater ”som startar krig söker skäl som rättfärdigar deras handlande.”

Författaren gör därefter gällande att Vladimir Putins i ett tal inför angreppet på Ukraina i februari 2022 rättfärdigar det med hotet från Nato. ”I själva verket rör det sig i grunden om att återupprätta ett fallet ryskt imperium”, skriver Bring. Påståendet har diskuterats.

Intressanta historiska nedslag görs i boken, om Gustav III:s ryska krig, ”Depeschen från Ems”, genom vilken Otto von Bismarck sökte en förevändning att anfalla Frankrike 1870, Sarajevo 1914, Mussolinis gaskrig i Etiopien, Polens ”angrepp” på Hitlertyskland 1939, med mera.

Brings historieskrivning om Nato och Kosovo understryker att Natos bombningar ”saknade mandat från säkerhetsrådet och var därför kontroversiellt”. Här kan man tycka att en folkrättsprofessor borde ha påpekat att bombkriget var olagligt, då frågan om självförsvarsrätt eller inbjudan av en stat, inte var aktuellt. Sveriges dåvarande utrikesminister, Anna Lindh, påpekas det i boken, ansåg bombkriget ”var nödvändigt”, ett närmast medeltida argument kan tyckas. Och Bring slirar mellan det olagliga och det ”legitima” (sid 168). Professor Olivier Corten, som Bring med flera hänvisar till i boken Sverige och folkrätten (2020), skriver i The Law Against War (Hart 2021) sidan540: ”A review of practice confirms that almost all precedents States acting militarily for humanitarian reasons or to rescue their nationals do so by relying legally on classical justification and not on any independent rule conferring a right of intervention.” Det finns alltså ingen folkrätt som medger en humanitär intervention, utan ett med­givande av FN:s säkerhetsråd. Det är synd att professorn inte talar klarspråk i boken.

Boken avslutas med ett kapitel om Putin och Ukraina, där han lutar sig mot Martin Kraghs bok Det fallna imperiet, som anmälts på sajten.

 

 

 

 

Statenes politikk etter Ukraina-krigen: Verden godtar ikke lenger Europas dobbeltmoral

av

Cecilie Hellestveit har skrivi si tredje bok om krig: «Dårlig nytt fra Østfronten. Krigen som endrer alt». Der tar hun utgangspunkt i krigen i Ukraina og skriver om de geopolitiske følgene hun mener krigen får.

Hellestveit viser til at jo mer Russland svekkes, jo sterkere blir Kina. Det er også grunnen til at så mange halvstore stater ikke vil ta avstand fra Russlands krig og slutte opp om sanksjonene, mener Hellestveit. USA prioriterer kampen mot Kina, ikke Russland, hevder hun. At USA vil gå til krig for Taiwan, men ikke for Ukraina, mener hun beviser det.

Hellestveit mener at verken første og andre verdenskrig har likhetstrekk med dagens situasjon. Det stemmer vel neppe? Det som dokumenteres i Hellestveits bok, er at resten av verdens folk ikke vil være med på særlig Europas dobbeltmoral, det hun kaller Europas eksepsjonalisme, krav om unntak for sine handlinger. Mens vi i Norge ser oss blinde på Europa og vår gode moral, er jo resten av verden veldig godt vant med Europas og USAs utallige angrepskriger gjennom flere århundrer. Så de kan lett si at dette er jo dagligdags for oss, hvorfor bråker dere?
Fortsatt tyder mye på at en stor omfattende krig i verden vil bli nødvendig for å løse rivaliseringa om råvarer og markeder. Og skjer det, er «lagoppstillinga» alt klar: Det blir USA og Europa mot Resten av verden. Og europeisk venstreside vil komme til å slåss, med glød, tilsvarende venstreorienterte i kampen for sitt eget lands imperialisme i første verdenskrig, mot «Jordas fordømte», farga mennesker fra tredje verden og fra andre verden. Med krigsrop i den retorikken som er den moderne venstresidas ryggmargsrefleks: Klimaendring, økt innvandring og antirasisme. Läs presentationen