Lena Jonson, docent i statsvetenskap, före detta Rysslandsforskare vid Utrikespolitiska institutet och kulturråd i Moskva, är aktuell med boken Volga och inre Ryssland. En resa i tid och rum (Dialogos Förlag, 2022)
Hon påminner om vikten av floder i ett geopolitiskt sammanhang, vilket även Janet M. Hartley, historieprofessor vid London School of Economics, gör i sin intressanta bok The Volga. A History of Russia’s Greatest River (Yale University Press, 2021). Här ett smakprov i min översättning:
“Operation Barbarossa inleddes den 22 juni 1941, då cirka 3 miljoner män – främst tyska enheter, men stödda i söder av rumänska styrkor och av över 2 000 flygplan och 3 350 stridsvagnar (plus mellan 600 000 och 700 000 hästar) – invaderade Sovjetunionen på punkter längs en front som sträckte sig över 3 000 km. Det var den största invasionsstyrkan i krigets historia.
De tyska trupperna avancerade snabbt genom östra Polen, Vitryssland och Ukraina, med hjälp av de sovjetiska styrkornas nästan totala oförbereddhet. De första veckorna var en katastrof för Sovjetunionen: många av de enheter som mötte tyskarna var underbemannade; minst 1 200 sovjetiska flygplan förstördes på marken inom bara några timmar efter invasionen.
I slutet av september var Leningrad omringat, Kiev hade fallit och den tyska armén hade tagit kontroll över Ukraina. I början av oktober stod tyska trupper bara 64 km från Moskva och var till synes ostoppbara: ’namnet Moskva kommer att försvinna för alltid’, förutspådde Hitler med tillförsikt. I den efterföljande paniken i Moskva var sovjetregeringen tvungen att utveckla planer för att evakuera om Moskva togs.
I en kuslig episod sattes Lenins balsamerade kropp i en speciellt kyld järnvägsvagn och fördes till Tiumen i västra Sibirien, där den låg i en tidigare skola, bevakad av soldater och forskare; vakterna vid Lenins mausoleum fortsatte att stå i givakt som om ingenting hade hänt. Planer måste också göras för att flytta Stalin och hans regering. Den 1 oktober beordrade Stalin evakuering av regeringspersonal och papper till Kujbysjev (Samara) vid Volga.
Kujbysjev var ett bra val geografiskt. Staden ligger drygt 1 000 km öster om Moskva – tillräckligt långt borta för att tvinga den tyska armén mycket längre österut än den hade planerat om den ville attackera den nya ”huvudstaden”, men inte så långt borta att det hindrade staden från att fungera som en effektiv bas för luftattacker och som en plats för reservtrupper.
Kujbysjev var starkt industrialiserad och kunde stödja ytterligare fabriker som flyttade österut i kölvattnet av den tyska invasionen. Staden var också skyddad av floden Volga, där den ligger på den östra (vänstra) stranden av floden, som fungerade som ett ytterligare hinder för invaderande trupper; och den skyddades också av den stora kröken i floden
Regeringen i Moskva var dock medveten om att Kujbysjev potentiellt kunde vara inom räckhåll för tyska bombplan om de avancerade längre österut. En speciellt djup bunker byggdes för Stalin; denna användes aldrig och är nu en turistattraktion i staden. Utländska ambassader flyttade också till Kujbysjev: den brittiska ambassaden var inrymd i författaren Aleksandr Naumovs fina herrgård. […]
När de tyska trupperna skärpte sitt grepp om Leningrad och rörde sig mot Moskva blev flera städer längs övre Volga strategiskt viktiga. Städer vid Volga bombades, tillsammans med Moskva och Leningrad.
I slutet av november hade tyska trupper korsat Volga-Moskva-kanalen och var bara 20 km eller så från staden. I detta skede av operationen hade tyskarna förlorat cirka 160 000 man, men Röda arméns förluster var fruktansvärda: över 2 600 000 dödade och ytterligare 3 350 000 tillfångatagna. För varje tysk som dödades hade 20 sovjetiska soldater dött. De tyska styrkorna hade dock försvagats kraftigt av sina förluster av män och utrustning. Dessutom saknade de nödvändiga förnödenheter för ett vinterengagemang: det var brist på varma uniformer, ordentliga skor och vinterkamouflage, och fordon och flygplan saknade effektiva frostskyddsmedel. Den 5 december 1941 inledde den sovjetiska armén en motoffensiv, i djup snö, med tidiga morgontemperaturer på minus 10 grader Celsius. I slutet av december hade staden Kalinin återtagits och tyska trupper hade drivits tillbaka från Moskva. Den omedelbara faran för Moskva var över, men tyskarna kontrollerade fortfarande delar av territoriet i väster, och staden Rzjev var fortfarande i tyska händer.
Den norra delen av kriget centrerades till Rzjev, en stad med cirka 50 000 invånare. Staden var en viktig järnvägskorsning vid Volga. Slaget där har fått mycket mindre uppmärksamhet än till exempel det förödande slaget vid Stalingrad eller det dramatiska pansarslaget vid Kursk.
Den norra fronten hade bildats efter det att tyskarna hade drivits tillbaka från Moskva i december 1941. Den 30 juli 1942 inleddes en sovjetisk offensiv med nästan 400 stridsvagnar och över 1 300 kanoner och 80 raketgevär. Vädret var ovanligt blött och stridsvagnarna och männen fastnade i den sumpiga terrängen.
Volga var en bidragande faktor till de sovjetiska truppernas långsamma framsteg: den är cirka 130 meter bred vid denna tidpunkt och fungerade som gränsen mellan tyska trupper på ena sidan och Röda armén på den andra. I två månader avancerade Röda armén långsamt mot staden Rzjev och drev tyskarna tillbaka; men den kunde inte besegra dem helt.
Ryska förluster i huvudanfallet mot Rzjev-linjen sommaren 1942 var extremt höga: cirka 300 000 man (kampanjen var känd av Röda arméns soldater som ’köttkvarnen’). Tyska förluster var mycket lägre – cirka 53 000 man – men operationen försvagade avsevärt den tyska positionen inom denna sektor.
Denna kampanj har kallats den ’glömda striden’, som en ryss nyligen berättade för mig – förmodligen för att den, jämfört med slaget vid Stalingrad, inte slutade i en rungande seger, trots den mänskliga kostnaden (general Georgij Zjukov, som ledde anfallet innan han överfördes till Stalingrad, nämnde det knappast i sina memoarer). […]
Tyska styrkor hade drivits tillbaka från Moskva vintern 1941–42, men de kontrollerade fortfarande Ukraina. I maj 1942 tog de Charkov (Charkiv) i östra Ukraina och ockuperade sedan Krimhalvön. [Belägringen av Leningrad upphörde först 27/1 1944, MB]
Tyska befälhavare ville koncentrera sina ansträngningar på att ta Moskva efter vintern, men Hitler, övertygad om att Röda armén var nära att kollapsa, hade storslagna planer för södra Ryssland: han avsåg att svepa österut till Stalingrad och sedan söderut till Astrachan och Kaspiska havet, medan tyska styrkor också skulle avancera söderut, genom Kaukasus, för att avskära Sovjetunionen från dess oljekällor i Azerbajdzjan. Den tyska operation Blå startade den 28 juni 1942.
I slutet av juli hade den tyska armén tagit hamnstaden Rostov-na-Donu, där den hade mött mycket lite motstånd. I övertygelse om seger splittrades de tyska arméerna sedan: en armé avancerade söderut till Azerbajdzjans oljefält; den andra styrkan, den tyska 6:e armén, avancerade mot Stalingrad. Den 28 juli utfärdade Stalin den berömda, eller ökända, order 227 till sina arméer: ’Inte ett steg tillbaka’.
Även om detta var en order att slåss till döds, var det mindre ett patriotiskt uttalande än ett desperat försök att stärka demoraliserade styrkor genom att hota med summarisk avrättning för desertering eller för oorganiserad reträtt (cirka 13 000 röda armésoldater avrättades för feghet under Stalingrad-kampanjen).[ I professor Jochen Hellbecks bok Stalingradprotokollen ifrågasätts dock den siffran. För perioden 1 augusti till 15 oktober 1942 kan endast beläggas 278 avrättade soldater enligt Hellbeck. MB]
Den 19 augusti 1942 var general Friedrich Paulus, befälhavare för den tyska 6:e armén, redo för ett angrepp på Stalingrad. Staden sträcker sig i en tunn remsa längs Volgas västra strand.
Den 23 augusti nådde tyskarna Volga för första gången strax norr om Stalingrad, vid flodbosättningen Rynok, och ’där tittade soldaterna från den 16:e panserdivisionen på Volga som flödade förbi precis framför deras ögon’. Som en av soldaterna erinrade sig: ’Vi hade börjat tidigt på morgonen på floden Don och sedan var vi på Volga.’ De tog fotografier av varandra när de stirrade på den avlägsna stranden på andra sidan genom kikaren.
Det var tänkt att vara ett memento av den stund då det Tredje riket nådde sin längsta utsträckning österut. Fotografierna visades vid 6:e arméns högkvarter med bildtexten: ’Volga har nåtts! Det står en soldat på Volga-stranden’ som också var texten i en populär tysk sång komponerad vid den tiden.
Samma dag nådde den tyska 6:e armén utkanten av Stalingrad i väster och söder. Den dagen attackerade 600 bombplan staden och dödade cirka 40 000 medborgare, enligt sovjetiska källor (för att sätta detta i sammanhang inträffade ett liknande antal civila dödsfall i Storbritannien under Blitzen, varav ungefär hälften i London).
General Vasilij Tjujkov, befälhavaren för Röda armén i Stalingrad, beskrev scenen: ’Stadens gator är döda. Det finns inte en enda grön kvist på träden: allt har försvunnit i lågorna. Allt som finns kvar av trähus är en hög med aska och spisskorstenar som sticker upp ur dem. De många stenhusen är utbrända, deras fönster och dörrar saknas och deras tak rasar in. Då och då kollapsar en byggnad. Människor rotar omkring i ruinerna, drar ut buntar, samovarer och porslin och bär allt till landningsplatsen.’
Den 25 augusti användes floden Volga för att evakuera kvinnor och barn från staden, trots attacker mot ångbåtar från tyska flygplan.
Totalt evakuerades mellan 200 000 och 280 000 civila över floden. Andra stannade kvar i staden under hela striden. Det såg ut som om Stalingrad oundvikligen skulle falla för den 6:e armén. Men de tyska trupperna mötte hårt motstånd från Röda armén, som omedelbart gick till motattack från norr och behöll fotfästet på den västra Volgastranden.
De tyska förlusterna var mycket höga, men armén var fortfarande övertygad om i början av september att, som en soldat skrev hem, ’Stalingrad kommer att falla under de närmaste dagarna’.
Men bombräderna hade reducerat staden till utbombade byggnader och spillror, vilket skulle visa sig vara katastrofalt för en militär operation som innebar strider på nära håll under de mest fruktansvärda förhållanden för båda sidor. ’Inte ett hus står kvar’, skrev en tysk löjtnant, ’det finns bara en utbränd ödemark, en vildmark av spillror och ruiner som är nästan oframkomlig.’ I september intog tyska trupper staden. En division attackerade Mamajev Kurgan, kullen i staden som tidigare hade varit en tatarisk begravningsplats. Kullen var av avgörande strategisk betydelse, eftersom de tyska kanonerna skulle ha kontrollerat Volga om de hade kunnat etablera sig på denna höjd. Trupper kämpade mot varandra, men tyskarna kunde inte hålla kullen. Den andra tyska divisionen attackerade järnvägsstationen. Motståndet var mycket starkare än vad tyskarna hade förväntat sig. […]
Stridigheter pågick gata för gata, hus för hus, från källare till de övre våningarna, under natten såväl som på dagen. Det blodigaste slaget under andra världskriget hade börjat. Det skulle pågå i över fem månader. Efter den första vågen av attacker blev striden en dödlig utmattning. Kampen om varje byggnad, bunker och avlopp kallades snart för Rattenkrieg – råttkriget – av tyska soldater. Attackerna var särskilt dödliga på natten, när utmattade tyska soldater ansågs vara mer sårbara, och när de kunde vara mindre skyddade av flygvapnet, eftersom de sovjetiska U-2-planen hade etablerat överlägsenhet på natten. I Röda armén fanns skickliga krypskyttar, som dödade tyska soldater när de vågade sig utanför byggnader; krypskyttar fick nästan kultstatus och några personer dödade upp till 200 tyska soldater. I slutet av september inledde tyskarna ett desperat bombardemang för att försöka ta staden innan vintern satte in. Deras trupper nådde toppen av kullen Mamajev Kurgan, men tyskarna tvingades åter tillbaka Den 9 november började snön falla. Is bildades på floden, vilket gjorde det svårare att transportera nya trupper och sårade över floden. Tyska soldater stod inför en ny fiende: den intensiva kylan. Volga var avgörande för båda sidor. Tyskarna attackerade sjöfarten på floden, i viss vetskap om att om de kunde kontrollera Volga och tvinga Röda armén tillbaka över floden, skulle de kunna kontrollera staden. Röda armén var tvungen att ha fotfäste på den västra stranden för att ha någon chans att rädda Stalingrad. Det kunde inte finnas någon reträtt över floden. Man var tvungen att transportera manskap över den från östra stranden, under hård tysk bombning, för att stötta upp armén på den smala remsan som hölls av Röda armén på västra stranden. De sårade transporterades tillbaka över floden till sjukhus på den östra sidan. Totalt uppskattas det att över 500 000 människor transporterades över Volga under striden (soldater och civila). Floden förde också livsviktiga förnödenheter till armén från norr. Fartyget Lastotjka (Svalan) transporterade till exempel 18 000 man och 20 000 ton militär utrustning under striden. Kostnaden var hög: många fartyg sänktes eller skadades, och många människor miste livet. För att bara ge ett par exempel: transportfartyget Kazanka förlorade 14 besättningsmän den 31 juli; motorfartyget Tataria förlorade 14 besättningsmän den 4 augusti.
Flygfält låg öster om floden. Granatkastarna ”Katjusjka” (uppkallade efter den populära ryska låten med det namnet, där Katjusjka lovar sin fästman att deras kärlek kommer att bestå medan han försvarar fosterlandet) visade sig vara förödande effektiva. De opererade från flodens östra strand och kunde avfyra 16 skott åt gången från räck monterade på lastbilar, vilket producerade ett öronbedövande ljud som skrämde tyska soldater. Floden Volga fick en symbolisk, såväl som en logistisk, betydelse och kom av båda sidor att ses som en skiljelinje mellan två folk, två regimer – till och med två civilisationer. För tyskarna var floden den yttersta östkanten av Tredje riket. En sergeant skrev hem utan känsla för ironi: ’Jag är stolt över att numera vara en av Stalingrads försvarare. Vad som än händer, när det är dags för mig att dö, kommer jag att ha haft tillfredsställelsen att ha deltagit i den östligaste punkten av den stora försvarsstriden vid Volga för mitt hemland, och gett mitt liv för vår Führer och för vår nations frihet.’
Den tyska uppfattningen om flodens betydelse fångades livligt i romanen Stalingrad av Vasilij Grossman som var krigskorrespondent för Röda armén. […]
För den sovjetiska soldaten var Volga en källa till skydd, eftersom den östra stranden var där de sårade behandlades och varifrån de dödliga granaterna sköts upp. Han var tvungen att korsa floden för att delta i striden – och det kunde i sig vara en skrämmande upplevelse; men han visste också att floden inte fick falla under tysk kontroll, då skulle striden och kriget vara förlorat. Som en soldat från Röda armén sade: ’Det var ganska skrämmande att ta sig över till Stalingrad, men när vi väl kom dit kände vi oss bättre. Vi visste att det bortom Volga inte fanns något, och att om vi skulle överleva måste vi förgöra inkräktarna.’
En krigstidsaffisch av Vladimir Serov visar sovjetiska soldater som avancerar, med orden ’Låt oss försvara Moder Volga’.
Den tyske generalen Paulus insåg att Stalingrad hade blivit en fälla för den tyska 6:e armén. Staden låg helt enkelt för långt bort för att kunna skyddas och försörjas medan striden fortsatte. […}
Ändå avgjordes Stalingrads öde inte i staden. utan genom en djärv sovjetisk motattack. Medan den sovjetiska armén fortsatte att göra motstånd i staden, förbereddes planer på att omringa tyskarna. Motattacken planerades i vetskapen om att territoriet mellan floderna Don och Volga var svagt försvarat, och mycket av detta bevakades av rumänska, ungerska och italienska divisioner, som var mindre välutrustade än tyska styrkor. Planen förlitade sig på att sovjetiska styrkor höll ut i 45 dagar i Stalingrad, medan trupperna, stridsvagnarna och annan militär utrustning samlades för att starta motoffensiven. Den 19 november 1941 började attacken, med sovjetiska trupper och stridsvagnar som körde över den rumänska 4:e armékåren på Dons högra strand och sedan rörde sig mot Stalingrad. Den 22 november hade Röda armén intagit nyckelstaden Kalach vid floden Don; fyra dagar senare hade axelmaktstrupperna tvingats tillbaka söder om Don. Dess armé i Stalingrad var nu avspärrad mellan Don och Volga.”
Anmärkning. – På Dixikon behandlar Anders Björnsson Vasilij Grossmans bok Stalingrad