De skandinaviska historikerna Rasmus Glenthøj och Morten Nordhagen Ottosen, den ena dansk, den andre norrman, har skrivit två böcker om just Skandinavien på artonhundratalet: Union eller undergång?, del 1, med undertitel Kampen för ett enat Skandinavien, och del 2, med undertitel Den revolutionära skandinavismen (Historiska media, 2021 respektive 2022, översättning: Joachim Retzlaff, och med ett förord av historieprofessorn Torbjörn Nilsson).
Efter Napoleonkrigen fanns en rädsla att de små länderna uppe i norr skulle slukas av stormakterna. För Sveriges vidkommande valdes den franske generalen Bernadotte till kronprins, sedermera kung, Karl XIV Johan, som snart insåg att en svensk alliansfrihet var den bästa politiken för att inte hamna i krig.
Sverige hade mist Finland och satts i union med Norge. I Skandinavismens mittpunkt fanns Danmark, och där någonstans gick Skandinaviens gräns. I det landet fanns fram till 1849 ett relativt tolerant envälde, som ersattes av en konstitutionell monarki. Två problem var hertigdömet Slesvig i syd, danskdominerat i norra delen och tyskt i söder, respektive hertigdömena Holstein och Lauenburg, även dessa områden i söder, och här var tyskarna i klar majoritet. Holstein hade införlivats i Danmark 1806 efter upplösningen av det Tysk-romerska riket. Och för att göra saken än mer komplicerad var båda hertigdömena en del av det Tyska förbundet. Söderut växte den preussiska makten allt starkare. Danska nationalliberaler fick stöd av skandinavister i Norge och Sverige, medan tyska liberaler i Holstein ville ha en egen konstitution för hertigdömena, med ambitioner att senare uppgå i ett tyskt rike. Otto von Bismarck tillsåg senare att det Tyska riket bildades i Paris 1871. Innan dess hade flera krig utkämpats 1848–1850, 1853 och 1864, då Bismarck slutligt besegrade danskarna.
I böckerna skildras hur ”punschskandinavismen” kom att väckas, för att tids nog släckas, och hur de svensk-norska kungarna Oscar I (1844–1859) och Karl XV (1859–1872) var djupt engagerade i skandinavismen, och trånade efter en dansk tron, som snart verkade bli ledig. Den svenska nationalsången tillkom 1844 (”Jag vill leva, jag vill dö i Norden”) och speglar tidsandan. Carl Jonas Love Almqvist och Fredrika Bremer förespråkade ett enat Skandinavien på sikt. Även Bismarck hade enligt boken ett tag varit positiv till tanken. På studentmöten i Uppsala sjöng man Tegnérs dikt om Karl XII: ”Ur vägen moskoviter, friskt mod, I gossar blå.” Men många var skeptiska, till exempel S. A. Hedlund i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, som i och för sig var skandinavist, men framför allt svensk, och krävde att danskarna löste problemen med hertigdömena, innan fortsatta diskussioner kunde äga rum. Och många andra fann skandinavismen utopisk och vag.
En viktig roll kom Östersjön att spela. Stormakterna hade sedan 1600-talet noga övervakat maktförhållandena i och runt detta innanhav. Och framför allt var intresset riktat mot inloppen till innanhavet: de danska sunden, Öresund och Stora Bält. Båda sidor av Öresund hade varit danskt fram till 1660, och därefter hade stormakterna sökt förhindra alla försök att Öresund åter skulle kontrolleras av en enda stat. Sålunda låg det i Rysslands intresse att motverka ett skandinaviskt enande.
År 1848 reste 243 svenskar och 144 norrmän frivilligt till Danmark för att ”offra sig för Danmarks och Skandinaviens heliga sak”. Öresundsposten kallade det ett ”heligt krig”. Och i Aftonbladet kritiserades den tyska erövringslusten och den svensk-norska regeringens passivitet. Kung Oscar I hade gått med på att hjälpa Danmark, men ett militärt ingripande krävde samtycke från de förenade rikenas regeringar och representationer. På Riddarhuset klargjorde Gustav Mauritz Stjernsvärd att han ”vill icke blifva Skandinav, såvida den Skandinaviska idéen utsträcks längre än till gästvänskap”. I juni förberedde sig dock 18 000 svenska och norska soldater för strid för Danmark. De kom aldrig längre än till Fyn, medan den danska armén höll stånd på Jylland: ”Vi har inte fått några svenskar än, och Gud vet om vi kommer få några”, klagade en dansk soldat. Samtidigt hade Ryssland lämnat en skarp protest i Berlin. Kung Oscar I fick kalla fötter och bad Danmark att lägga fram ett förslag till vapenvila, som kunde visas för Ryssland, som ville ha en dansk-tysk fred.
Karl XV lovade att bistå Danmark med militära medel om nya oroligheter skulle bryta ut i Slesvig-Holstein. Hans utfästelser 1863 infriades dock inte, utan han kördes över av en grupp liberaler, med den svenska finansministern Johan August Gripenstedt i spetsen. Den kungliga utrikespolitiken ansågs alltför riskabel.
”Luften försvann ur skandinavisternas tidsbubbla.” Och Sverige-Norge kom aldrig att medverka i något krig.
Så en av orsakerna till att en skandinavisk union aldrig blev av var det starka motståndet från Ryssland, som inte kunde acceptera att bli inlåst i Östersjön ifall en skandinavisk stat (eller Sverige) kontrollerade inloppen, i första hand Öresund.
Genom att nu Sverige sannolikt kommer att bli en Nato-stat – om köpslåendet med Turkiet löses – innebär det att Ryssland åter riskerar att bli inlåst i Östersjön, med sin östersjöflotta i Kaliningrad. Så frågan är om Oscar I var en mer realist än Magdalena Andersson.