Journalisterna Sten Inge Jørgensen och Leonid Ragozin har skrivit den intressanta boken En europeisk tragedie. Hvordan Vesten og Russland ble fiender – og kan finne sammen igjen, Aschehoug 2022.
Bokens utgångspunkt är att ”[e]n virkelig seier over Putins Russland krever noe annet enn militærmakt. Det innebærer å vinne russerne over på sin side. Det kan ikke skje ved å forføre dem eller gi dem falske løfter, men må baseres på et klart og overbevisende signal om at det finnes en bedre fremtid for dem i et forent Europa.” Författarnas försiktiga optimism bottnar i det faktum att den första versionen av den Europeiska gemenskapen (EG) omfattade både Tyskland och Frankrike, trots Tysklands ”apokalyptiske krige” mot bland andra Frankrike, ett av de ”største ofrene”. ”Hvor radikale og urealistiske fremsto ikke disse ideene i 1940? Trass i massive tilbakeslag var samtidens politiske ledere visjonære nok til å starte arbeidet med å bygge et politisk system som skulle føre til den fredeligste og mest suksessrike perioden i vesteuropeisk historie.” Några samtida politiska ledare i Väst med motsvarande visioner är dock svårt att finna. Några förslag till samförståndslösningar finns (ännu) inte på dagordningen.
Författarna frågar sig hur vi hamnade här, med ett storkrig nästgårds. De lyfter fram det ”kritikerroste og svært grundige verket Not One Inch”, där Mary Elise Sarotte från Johns Hopkins School of Advanced International Studies ” dykker ned i relasjonen mellom USA og Russland på denne tiden. Her fremgår det at amerikanerne gjennom sin insistering på østutvidelser i NATO maksimerte presset på Russland på et tidspunkt da landet befant seg i en svært sårbar fase. En av Sarottes konklusjoner er at dersom vi vil forstå hvordan Putin kom til makten, hører NATO-utvidelsene med.” Boken har tidigare anmälts på denna sajt.
I boken pekas även på att ”George F. Kennan, som under den kalde krigen hadde utviklet «oppdemmingsdoktrinen» for å isolere Sovjetunionen, har ment at utvidelsen var det største strategiske feilgrepet som ble begått på 1990-tallet.”
Man noterar vidare att den ukrainske befolkningen ”aldeles ikke ønsket NATO-medlemskap da Washington og Kyiv på organisasjonens toppmøte i Bucureşti i 2008 trumfet igjennom at Ukraina og Georgia på sikt kunne bli medlemmer i forsvarsalliansen. Som en rekke opinionsmålinger har vist, var rundt 60 prosent av ukrainerne mot å bli med i NATO det året (og i årene etterpå), mens bare 20 prosent ønsket det.” Uppenbarligen blev här det ukrainska och georgiska folken överkörda av andra intressenter, som USA, medan Tyskland och Frankrike opponerade sig – försiktigt.
Vad gäller upprinnelsen till Rysslands väpnade angrepp på Ukraina i februari 2022, saknar jag en redogörelse och analys av att USA och Ukraina tre månader tidigare hade ingått ett avtal om strategiskt partnerskap. . Däremot påpekas i boken att Ukraina 2021 inledde ”en PR-drive om medlemskap i Nato”, samtidigt som den politiskt styrda ”tankesmedjan” Atlantic Councils presenterade en framtida strategi för Ukraina (”’Biden and Ukraine: A strategy for the new administration’, Atlantic Councilʼs nettside, 5. mars 2021”), som bland annat fick president Volodymyr Zelenskyj att fördöma Minsk-avtalen, till vilka bland andra Ukraina var bundet till: ”dumt att göra landet till den förlorande parten” påstås presidenten ha uppgivit. Zelenskyj hotade även med att Ukraina kunde utveckla sitt eget atomvapenprogram uppger författarna.
Boken är klart läsvärd och är en uppmaning till alla krigförande parter att i första hand börja prata med varandra.