Litteratur

Journalisterna Sten Inge Jørgensen och Leonid Ragozin har skrivit den intressanta boken En europeisk tragedie. Hvordan Vesten og Russland ble fiender – og kan finne sammen igjen, Aschehoug 2022.

Bokens utgångspunkt är att ”[e]n virkelig seier over Putins Russland krever noe annet enn militærmakt. Det innebærer å vinne russerne over på sin side. Det kan ikke skje ved å forføre dem eller gi dem falske løfter, men må baseres på et klart og overbevisende signal om at det finnes en bedre fremtid for dem i et forent Europa.” Författarnas försiktiga optimism bottnar i det faktum att den första versionen av den Europeiska gemenskapen (EG) omfattade både Tyskland och Frankrike, trots Tysklands ”apokalyptiske krige” mot bland andra  Frankrike, ett av de ”største ofrene”. ”Hvor radikale og urealistiske fremsto ikke disse ideene i 1940? Trass i massive tilbakeslag var samtidens politiske ledere visjonære nok til å starte arbeidet med å bygge et politisk system som skulle føre til den fredeligste og mest suksessrike perioden i vesteuropeisk historie.” Några samtida politiska ledare i Väst med motsvarande visioner är dock svårt att finna. Några förslag till samförståndslösningar finns (ännu) inte på dagordningen.

Läs mer

Alan Palmer förklarar bakgrunden i boken Bismarck  (2018):  Under många århundraden hade tvillinghertigdömena Schleswig (på danska: Slesvig) och Holstein styrts av Danmark, så ock under Napoleonkrigen och det bekräftades vid Wienkongressen 1815, som lade det lilla hertigdömet Lauenburg till den danske kungens territorier. I både Holstein och Lauenburg var befolkningen överväldigande tysk; regionen hade alltid utgjort en del av det heliga romerska riket; och det var därför naturligt att den danske suveränen skulle erkännas som medlem av Tyska förbundet i egenskap av härskare över Holstein. Schleswig hade däremot fler danska städer och byar än tyska och var aldrig medlem i Tyska förbundet, även om den södra delen av hertigdömet var nästan lika germansk till sin karaktär som Holstein. Under slutet av 1840-talet försökte en dansk nationalistisk rörelse direkt annektera hertigdömena. Denna stämning väckte en stark reaktion inom Tyskland, och ”kampen mot dansk aggression” blev en paroll revolutionsåret 1848. Krig mellan Tyska förbundet och Danmark bröt ut.

Läs mer

Stefan Lindgren har skrivit boken Dö för Nato (Oktoberförlaget 2022). Författaren synes avsky Nato, en organisation som landet sannolikt inom överblickbar tid  kommer att bli en medlem i.

Boken är ensidig, men har en del historiska utblickar som är värda att ta del av; utblickar som skildrats på den här sajten sedan januari 2015.

Boken ger inga råd om hur Sverige bör agera som blivande medlem i Nato. Författarens enkla svar är att Nato ska avskaffas.

På den här sajten har policyn varit att söka samla opinion för att Sverige ska bevara sin framgångsrika alliansfria linje och inte ansöka om medlemskap. I och med ansökan kommer vårt fokus att behöva koncentreras på hur svenskt självbestämmande vad avser utrikes- säkerhets- och försvarspolitik kan hävdas trots ett kommande medlemskap. När det gäller Nato som organisation kommer vi såsom hittills att fortsätta att belysa dess roll i det internationella maktspelet med särskild inriktning på relationen till Sverige.

Lindgren låter påskina på sidan 132, att Ryssland har någon slags rätt att ta till vapen i Ukraina, under hänvisning till att rysktalande ukrainare har rätt till ”självbestämmande”. Påståendet är inte korrekt, och den ryska aggressionen strider mot FN-stadgans våldsförbud och principen om ”no fruits of aggression”.

Inte heller är författarens påstående på sidan 164 grundat: ”Sammantaget är det ingen tvekan om att Natomedlemskapet kräver grundlagsändringar.” Han framlägger inga vederhäftiga sakskäl för påståendet.

Så Lindgrens bok bör läsas med ett kritiskt öga.

Den norska folkrättsdoktorn Cecilie Hellestveit har skrivit den viktiga boken Dårligt nytt fra Østfronten. Krigen som endrer allt (Spartacus, 2022) som redan uppmärksammats på sajten.

I en recension påtalas:

”Der tar hun utgangspunkt i krigen i Ukraina og skriver om de geopolitiske følgene hun mener krigen får. Norge er aleine i Europa med naboforholdet til Russland. Skal vi da ruste oss til tennene? Hellestveit viser til at jo mer Russland svekkes, jo sterkere blir Kina. Det er også grunnen til at så mange halvstore stater ikke vil ta avstand fra Russlands krig og slutte opp om sanksjonene, mener Hellestveit. USA prioriterer kampen mot Kina, ikke Russland, hevder hun. At USA vil gå til krig for Taiwan, men ikke for Ukraina, mener hun beviser det […] Det som dokumenteres i Hellestveits bok, er at resten av verdens folk ikke vil være med på særlig Europas dobbeltmoral, det hun kaller Europas eksepsjonalisme, krav om unntak for sine handlinger. Mens vi i Norge ser oss blinde på Europa og vår gode moral, er jo resten av verden veldig godt vant med Europas og USAs utallige angrepskriger gjennom flere århundrer. Så de kan lett si at dette er jo dagligdags for oss, hvorfor bråker dere? Fortsatt tyder mye på at en stor omfattende krig i verden vil bli nødvendig for å løse rivaliseringa om råvarer og markeder. Og skjer det, er ’lagoppstillinga’ alt klar: Det blir USA og Europa mot Resten av verden. […] Ei bok som det er viktig at mange leser.” Se även

Läs mer

Professorerna Christopher McKnight Nichols och David Milne har editerat boken Ideology in U.S. Foreign Relations: New Histories (Columbia University Press, 2022).

Flera av bidragen till denna bok är klart läsvärda. Som exempel vill jag särskilt nämna Benjamin A. Coates, American Presidents and the Ideology of Civilization, Marc-William Palens, Competing Free Trade Traditions in U.S. Foreign Policy from the American Revolution to the “American Century”, Nicholas Guyatts, The Righteous Cause: John Quincy Adams and the Limits of American Exceptionalism och Daniel Steinmetz-Jenkins and Michael Franczak, Cold War Liberals, Neoconservatives, and the Rediscovery of  Ideology.

Men som läsare bör man nog hålla sig lätt kallsinnig till överdrifter om ideologiers inverkan på Förenta staternas och andra staters utrikespolitiska linjer.

President Joe Biden hållning bekräftar att skepsis är på sin plats. Han tog som ett moment i sin utrikespolitik initiativ till internationella ”summits”, med demokratiska slagord, för att försöka isolera stater som inte fann sig i amerikanska påbud om vilken internationell ordning som skulle gälla. Hit hörde naturligtvis Ryssland och Kina. Dessa korståg, som Sverige hängde på, har inte varit någon stor framgång. Och att den demokratiska fernissan var tunn framgick när Biden reste till Saudi Arabien och mötte:

Läs mer

Vi publicerar här en artikel om Mark Twain från 4 augusti 2021.

Läs också ”Grover Cleveland: One of the great anti-imperialist presidents” av Daniel Larison .

1896 blev William McKinley (1843–1901) USA:s president. Han omvaldes fyra år senare för att kort tid därefter mördas. McKinley kom att bedriva en imperialistisk utrikespolitik. Han startade krig mot Spanien och Kuba. Vid freden i Paris 1898 tillföll Puerto Rico och Filippinerna USA; Kuba ställdes under amerikansk jurisdiktion. Samma år annekterades ögruppen Hawaii. Amerikanska trupper deltog också militärt i Kina 1900.

Amerika hade glatt sig åt freden som varat sedan inbördeskrigets dagar, samtidigt som McKinleys kommande vicepresident Theodor Roosevelt sökte finna en lämplig fiende. “”Jag välkomnar nästan alla krig, för jag tror att detta land behöver ett”, skrev han 1895.

Två år senare fick han sitt krig. På Kuba pågick uppror mot den spanska kolonialmakten. Med stöd av den så kallade Monroe-doktrinen från 1823 ansåg sig presidenten ha legitima intressen på Kuba och att USA inte kunde stillatigande se på när spanjorerna inte ägnade sig åt “civiliserad krigföring men utrotning.”.  Presidenten skickade således den över 6 tusen ton tunga nybyggda kryssaren Maine in i Havannas hamn. Plötsligt hördes en påstådd bomb explodera och fartyget gick till botten. Presidenten förespråkade en “neutral intervention” och ett ultimatum skickades till Madrid, som förklarade USA krig. I freden i Paris 1898 erhöll USA kolonialstyre över Filippinerna, Puerto Rico och Guam, medan Kuba förvandlades till en nominellt självständig stat, i praktiken dock en amerikansk lydstat under ockupation. Bakgrunden till freden var denna:

Läs mer