Libya: Krigens uutholdelige letthet –en bokanmälan

Mats Björkenfeldt

I Sverige är det förvånansvärt tyst om Libyenkriget 2011, trots att vi medverkade i högsta grad till att ödelägga landet, även om vi inte släppte några bomber. I Norge är debatten desto livligare, något vi uppmärksammat på sajten. Ytterligare en bok om detta krig har nu utgivits i grannlandet, Libya. Krigens uutholdelige letthet (red. Tormod Heier, Rune Ottosen & Terje Tvedt, Cappelen Damm Akademisk 2019).

Vikten av denna bok är desto större, då Stortinget i april 2019 lade en död hand över debatten om Norges ansvar för kriget. Till skillnad från debatten i Storbritannien, där landets krigsinsatser blivit analyserade med sund kritisk bredd, har frågan om Norges ansvar varit i det närmaste frånvarande. I förordet till boken påpekas att artiklarna i denna har skrivits före tisdagen den 2 april 2019, ett datum ”som i ettertid vil stå som et sannhetens øyeblikk i norsk politisk samtidshistorie”. Det är den dagen då Stortinget skulle, efter åtta års ”øredøvend taushet”, summera sina erfarenheter av bombningarna av Libyen. Endast ett parti, ”fløypartiet” Rødt, framförde kritik. Övriga politiker hade inget väsentligt att säga. Tydligt var att ”de politiska partierna ikke hade lært noen ting”.

I första kapitlet analyserar professor Terje Tvedt  regeringen Solbergs upplägg för diskussionen i Stortinget, vilket gick ut på att det fanns inget att diskutera.

Forskaren vid Norsk Utenrikspolitisk Institutt (NUPI) Minda Holm diskuterar i andra kapitlet liberala värdegemenskaper och självbilder, det vill säga Norges förhållanden till USA, Europa och Nato. Hon ställer frågan vad det var som gjorde att Libyenkriget skapade en så stor enighet. Den kan inte förklaras med enbart norska strategiska intressen. Varför denna iver? FN:s säkerhetsresolution 1973 är en delförklaring. Vid en session i Stortinget den 29 mars 2011 såg samtliga politiker det som viktigt att stödja FN. Men det var även så att man trodde att bomberna skulle föra med sig ett den arabiska våren skulle komma att blomstra i Libyen. Minda Holm lyfter även fram att det inte är bara den säkerhetspolitiska gemenskapen med USA, Frankrike och Storbritannien som varit styrande, utan främst värdegemenskapen med dessa stater. Som det står i en proposition från norska utrikesdepartementet 2014: ”Norges sikkerhet trygges gjennom verdifelleskapet med Europa og USA.” Men vad är det för värden, undrar författaren. Hon finner svar i den så kallade ”liberale verdensordenen”, och i första hand folkrätten, som dock tolkas utifrån något slags ”moralsk imperativ”, ett legitimt rättfärdigande som innebär att man lämnat folkrätten därhän. De norska myndigheternas försök att, åtta år i efterhand, rättfärdiga kriget med påståenden om den breda uppslutningen till de massiva bombangreppen finner Minda Holm inte övertygande, utan norska myndigheter ”risikerar […] å gjenta samme fell også i framtiden”.

Överstelöjtnant Tormod Heiers senaste bok har vi anmält på sajten  och i hans bidrag i antologin ifrågasätts om norska myndigheter hade kontroll över Norges roll i Libyenkriget. Han inleder med att beskriva en kedja, från Stortinget, till statsministerns kontor, vidare till försvarsdepartementet, försvarsstaben, försvarets operativa ”hovedkvarter”, Natos huvudkontor i Ramstein, Natos ”fellesoperative” högkvarter i Poggio Renatico, slutligen ned till luftförsvarets ”kampflyebase” på Kreta och ut i cockpiten med den enskilde piloten. Enligt den norska utredningen, ”Libya-utvalget”, fungerade kontrollkedjan enligt plan. Heier påpekar dock att poängen med kontroll är att få inflytande för att ”fremme nasjonale intresser”. För Stoltenberg II-regeringen stod det snabbt klart att Nato-strategin gick långt utöver den norska tolkningen av Säkerhetsrådets mandat. Heier sammanfattar överraskande med att norska myndigheter inte ville ha kontroll över hur norska flygstridskrafter brukades, bara inte bomberna innebar brott mot folkrätten. I förvaltningen fanns alltså en motvilja mot att ta ansvar i krig, man ville inte skapa ”støy” (oväsen), ”en særegen norsk kultur”. För Norge handlade det om att släppa kontrollen och tillse dels att ”stormaktens krig blir legitimerat”, dels att småstaten förblir ”en god alliert”.

I kapitel fyra påstår Nordens kanske främste folkrättsexpert, professor Geir Ulfstein, att Norge ”brøt folkeretten i Libya”. Artikeln är mycket övertygande och ger stöd för den analys som anmälaren gjort på annan plats.

Ulfstein påpekar att stor enighet råder om att Natos bidrag att ”velte Gaddafi er folkerettslig tvivelsomt”. Och professorn är säker på sin sak när han finner att ”Norge medvirket til et folkerettsbrudd”.

Førstelektor vid Forsvarets høgskole/Luftkrigsskolen i Trondheim, Ann Karin Larssen, tar i kapitel fem upp frågan om ”norske intresser i Libya-krigen”. Det norska flyget släppte 588 bomber under kriget, bland annat över Khaddafis högkvarter i Tripoli och dennes residens. Och författaren vill veta vilka säkerhetspolitiska vinster norska myndigheter önskade uppnå och om dessa vinster uppnåddes. Trots att det verkar i hög grad oklart vilka vinster man önskade uppnå, står det klart att kriget gav ”negativa ringverkningar også for Norge”.

I kapitel sex söker professor emeritus Rune Ottosen svar på frågan vad ”[m]ediene må lære av sine feil i Libya-dekningen”. Att norska medier med få undantag svikit sitt uppdrag till kritisk journalistik om bombningarna i Libyen 2011 står helt klart enligt författaren. Men han lyfter fram redaktör Svein Gjerdåker, Dag og Tid, som 2011 stödde kriget, men nu kallar Libyenbombningarna ”det største misstaket i norsk utanrikspolitikk etter andra verdenskriget”. Ottosen framhäver även inlägg i Klassekampen och Morgonbladet som positiva undantag. Hur den svenska mediebevakningen av Libyenkriget var återstår såvitt känt att undersöka.

Professorn i statsvetenskap Øyvind Østerud, tidigare preses i den norska vetenskapsakademin, gör i sjunde kapitlet en undersökning av de offentliga utredningar som gjorts i Storbritannien och i Norge angående Libyenkriget. Medan den brittiska rapporten är starkt kritisk, koncentrerar sig den norska på regeringens beslutsunderlag och ansvar. I den senare rapporten betonar man ”Norges sivile og humanitære innsats”; samtidigt noteras att de allierade hade regimskifte som mål, något norska myndigheter kände till. De specifikt franska intressena av libysk olja och av få ökat inflytande i Nordafrika poängteras av britterna, medan de franska särintressena låg utanför det snäva mandatet för den norska utredningen.

Del II av boken, ”Internasjonale perspektiver”, inleds med en artikel av professor emeritus Ola Tunander. Han har tidigare har skrivit om Libyenkriget , och gör här i kapitel åtta en intressant uppföljning av sin eminenta bok.

Språkprofessorn Berit von der Lippe frågar sig i det följande kapitlet: ”Beskyttelse av  hva og for hvem – hvordan og når?” Några direkta svar får hon inte, då de retoriska dimridåerna i humanitetens namn, här kallat R2P (Responsibility to Protect), överskuggas av bomber släppta från fyrtiotusen fot.

Historeieprofessorn Knut S. Vikørs bidrag i kapitel 10 heter ”Islamisme i Libyas opprør”. Där visar han hur befängd tron på en arabisk vår i Libyen efter Khaddafi var 2011, något som starkt talar för att det var dennes olja som var den egentliga orsaken till kriget, ehuru dold i allsköns retorik.

Boken avslutas med forskaren Morten Bøås bidrag ”Konflikt, ustabilitet og migranter: ’post-Gaddafi blues’ i Sahel”. Den senare namnbeteckningen är inte på var mans läppar men avser den del Afrika som sträcker sig från Mauritanien i väst, genom kontinenten och Sudan, mot Afrikas horn i öst. Bombkriget i Libyen skapade inte bara stor förödelse och anarki där, utan gav även upphov till stor instabilitet i hela Sahelområdet, vilket bland annat de stora flyktingströmmarna över Medelhavet visar.

 

Boken bör inspirera till en motsvarande undersökning av Sveriges bidrag till detta onödiga och förödande krig.