utvald

När man slår vakt om en sådan sak som det nationella oberoendet, kan det vara bra att veta vad det är man slår vakt om. Det kan ju inte bara vara en absolut princip, för naturligtvis går det inte att tänka sig ett samhälle som är helt oberoende av omvärlden, till exempel när det gäller handel, utbyte av kunskaper, turism och så vidare. Nationellt oberoende är inte samma sak som isolering.

Läs mer

Danmark är det land som vid sidan av Storbritannien ivrigast deltagit i alla de stora krigen Väst genomfört under de senaste 20 åren.

Det började med insatsen i Balkankrigen och bombkriget mot Jugoslavien 1999. Då bröt Danmark mot den försiktiga småstatshållningen under det kalla kriget som kallades fotnotspolitiken. Sedan följde deltagandet i USA:s krig mot Afghanistan 2001 och Irak 2003. Danmark gick med i den Nato-ledda interventionen i Libyen 2011 med bombflyg som utförde 600 uppdrag och fällde 923 precisionsbomber, jämförelsevis mer än vad andra Nato-länder gjorde.

Läs mer

För övrigt 1 är det intressant att det nu slutits en trilateral avsiktsförklaring om fördjupat samarbete (Statement of Intent, SOI) mellan USA, Sverige och Finland, innan dess att utredningen om eventuellt svenskt undertecknande av kärnvapenkonventionen är klar och politiskt hanterad. Antingen har signalen gått från S att det inte blir något svenskt undertecknande, oavsett utredningsresultat och vilken regering det blir i höst, eller så spelade det inte så stor roll för den amerikanska administrationen trots allt. Ett annat alternativ är såklart att USA nu har ett tydligt ess (läs: SOI) i rockärmen att vifta lite med, om det börjar luta åt svensk anslutning.

Annika Nordgren Christensen, annikanc.com

Förtroendet för försvaret hos svenska folket har ökat enligt den senaste mätningen gjord av SOM-institutet, meddelar Svenska Dagbladet (2/5). Sannolikt beror det på att en stark majoritet är för militär alliansfrihet och fred. (S)-kongressen våren 2017 var enhälligt för militär alliansfrihet, (V) är för och (SD) har sedan partiet bildades varit för svensk självständighet. Frågetecken för MP. Många väljare som stödde den förra regeringen är säkert förundrade över deras partiledares krigspolitik. Men politik kan förändras!

Det är sorgligt att tidigare försvarsvänliga partiledare för (M), (KD), (L) och (C) har blivit så krigiska. Propagandan att skrämma med Ryssland har inte lyckats vad gäller svenska folket. Svenska folket handlar logiskt i fråga om militära faktorer rum, tid och styrkeförhållanden. Däremot har småpartierna låtit sig skrämmas av Carl Bildts propaganda om krig i Baltikum. Försvarsminister Hultqvist är visserligen populär men tillsammans med ÖB kvar i Östersjöområdet trots att båda stormakterna är positionerade öster om Östersjön. Löjeväckande!

Läs mer

President Donald Trump har förklarat att USA bryter mot beslutet från FN:s säkerhetsråd om Irans kärnenergiprogram.

Beslutet i Säkerhetsrådet var enhälligt och bindande för FN:s medlemmar. Som Hans Blix (länk) förklarat i en intervju för TV4  innebär det amerikanska beslutet ett mycket allvarligt brott mot FN-stadgan och riskerar att undergräva hela FN-systemet.

Flera stater har uttalat sig mot USA:s handlande och understrukit att det gäller ett bindande säkerhetsrådsbeslut. Det understryks också i ett uttalande från EU:s utrikespolitiska talesperson Federica Mogherini:

”As we have always said, the nuclear deal is not a bilateral agreement and it is not in the hands of any single country to terminate it unilaterally. It has been unanimously endorsed by UN Security Council Resolution 2231.”

Utrikesminister Margot Wallströms uttalande är däremot otydligt när det gäller den principiella folkrättsliga frågan.

Den 9 maj skriver utrikesministern på regeringens hemsida:

”Det står nu klart att president Trump beslutat att USA lämnar den kärntekniska överenskommelsen (JCPOA) med Iran. President Trumps beslut är djupt beklagligt. Det riskerar att allvarligt undergräva den internationella freds- och säkerhetsarkitekturen.”

För det första är det, som Hans Blix påpekat fel, att tala om en ”överenskommelse” om Irans kärntekniska verksamhet. Det är en resolution från FN:s säkerhetsråd det handlar om.

För det andra är det är alltså något mycket större och viktigare än en ”överenskommelse” mellan ett par länder. Det gäller en bindande, enhälligt antagen säkerhetsrådsresolution, och det handlar om tilltron till hela FN-systemet. Men utrikesministern nämner inte säkerhetsrådsresolutionen.

Det är särskilt anmärkningsvärt att Sveriges utrikesminister inte kan, törs eller vill tala klarspråk om de folkrättsliga principerna, trots att Sverige är medlemsland och under juli 2018 innehar ordförandeskapet i Säkerhetsrådet.

Då Ryssland försökte trixa bort resolutionen om vapenvila i Syrien som antogs enhälligt av Säkerhetsrådet i februari i år, reagerade utrikesminister Wallström med all rätt med att tala om ett folkrättsbrott. Vi har uppmärksammat detta på den här sajten.

Svenska regeringen måste nu agera mot USA:s folkrättsbrott, stå upp för FN-stadgan och våga tala klarspråk om att säkerhetsrådsresolutionen gäller och är bindande!

 Utskrift från TV4s intervju med Hans Blix från  https://www.youtube.com/watch?v=JtDpN_d-uWU&feature=youtu.be, 10 maj

Hans Blix : Det första man kan säga är att man talar om att USA utträder ur ett avtal. Det är inte riktigt. USA förbereder sig för att bryta mot ett säkerhetsrådsbeslut.

Efter en lång förhandling kom man fram till en uppgörelse som innebar att Iran minskade ner på hela sitt kärnenergiprogram och den uppgörelsen lades fram för säkerhetsrådet som beslöt enhälligt om detta och där ingick att häva de ekonomiska sanktionerna mot Iran som gengäld för att Iran minskade sitt program.

Det är det som USA nu vill gå emot och återinföra sanktionerna och syftet är säkert att minska Irans ekonomiska styrka. Man är orolig för att Iran har gjort framsteg, man har inflytande i Irak och man har inflytande i Jemen genom stöd till rebellerna och de har ett inflytande i Syrien där man har hjälpt Assad att återkomma till makten.

TV4: Varför gör Donald Trump på det här viset?

Hans Blix: Jag tror att det är ganska mycket samarbetet med Israel framförallt Netanyahu som ligger bakom. Man är oroad över att Iran har kunnat skjuta fram sina positioner. Jag tror inte att man egentligen är så oroad för kärnenergiprogrammet.

Läs mer

Var gång Peter Hultqvist markerar mot viktiga komponenter i svensk alliansfrihet får han applåder av den svenska Nato-lobbyn. Också till vår sajt hör entusiastiska förespråkare för svenskt Nato-medlemskap av sig och påpekar förnöjt att försvarsministern för in oss på rätt spår. Man har kunnat avfärda detta som önsketänkande. Kan man längre det? Och hur väl är Hultqvists säkerhetspolitiska linjedragningar – eller snarare hans justeringar av den svenska huvudlinjen – i det nuvarande regeringsunderlaget?

Det som Dagens Nyheters Mikael Holmström har kallat ”historiskt” – det vill säga det nyss ingångna fördjupningsavtalet mellan försvarsministrarna i Finland, Sverige och USA – har föranlett huvudskakningar bland ärrade diplomater och regeringspolitiker. Detta avtal ingicks samma dag som USA:s president Donald Trump meddelade att hans land lämnar 5+1-överenskommelsen med Iran om förbud mot atomvapenvapenanskaffning, en överenskommelse som låg till grund för den enhälliga och bindande resolutionen 2231 i FN:s säkerhetsråd vilken alla parter är förpliktade att följa. Trumps åtgärd är ett starkt destabiliserande drag i världspolitiken. Och då hade ändå bara några veckor gått sedan Förenta staternas (och Frankrikes och Storbritanniens) bombningar av Syrien, ett klart och otvetydigt brott mot folkrätten.

Läs mer

Allt fler politiker talar nu om att det gäller att ”ta människors oro på allvar”. Detta synsätt präglade också söndagens valdebatt i svt:s Agenda.
Ämnena, som bestämts i förväg (uppenbart i samförstånd med de deltagande partiledarna), var: Jobb och välfärd, Lag och ordning, Migration samt Klimat och miljö.
Jag menar inte att det skulle vara oviktiga ämnen (även om utgångspunkten för debattledarnas frågor ofta tycktes mig synnerligen missvisande, ja rent skruvad). Jag menar heller inte att det — principiellt — skulle vara fel att diskutera sånt som många människor idag oroar sig för.
Nej, det som bekymrar mig är de frågor som inte togs upp till debatt, de frågor som nästan aldrig ventileras i våra svenska valrörelser, de frågor som kan vara helt avgörande för vår framtid men som tydligen anses alldeles för stora och viktiga för att dryftas öppet.
Jag talar om de frågor som rör vårt lands utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik. Det är frågor som aldrig tas upp i någon valdebatt, frågor som därigenom lämnar medborgarna både rådlösa och maktlösa och som — faktiskt — är grund för mångas oro. Men här tävlar politikerna inte alls om att ”ta människors oro på allvar”.
När det gäller de verkligt stora och avgörande vägvalen är det för oss medborgare nästan omöjligt att i valrörelserna få vägledning för hur vi bör rösta. Partierna vill inte prata utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik. Och medierna spelar med och låter politikerna bestämma vilka frågor som ska ventileras och vilka som ska sopas under mattan.
Jag kan inte dra mig till minnes att nedrustningen av det svenska försvaret och den allmänna värnpliktens avskaffande, det långt gångna samarbetet med försvarsalliansen Nato, Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan, vapenförsäljningen till krigförande länder som Saudiarabien etc. någonsin stötts och blötts i någon valrörelse.
Det kanske är helt i sin ordning. Det kanske finns frågor som inte bör avgöras i allmänna val. Men jag känner ändå en djup oro för att vi, precis som vi gled in i EU utan att riktigt fatta hur det gick till, en dag vaknar upp och finner att Sverige blivit medlem av Nato — utan att vi fått en chans att som medborgare, med röstsedeln i handen, stå upp till försvar av den kloka politik som stavas ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”.

USA begär  att Sverige skall bidra till att säkra tidigare IS-kontrollerade områden i Syrien. Områdena skall ”stabiliseras och minröjas”.

Har USA någon rätt att kräva att Sverige medverkar i Syrien?

Sverige deltar militärt i Irak genom vår medverkan i koalitionen Inherent Resolve som leds av USA. Svenska regeringen menar att den insatsen är folkrättsligt grundad genom inbjudan från Iraks regering. Men vad gäller för insatser i Syrien – finns där någon liknande inbjudan från Syriens regering till den USA-ledda koalitionen? Nej, det finns ingen inbjudan. Istället har den syriska regeringen fördömt USA-koalitionens insatser i Syrien som kränkning av landets suveränitet.

Svenska regeringen vill inte låtsas om att Sverige medverkar i en koalition som begår folkrättsbrott och vill inte tala om att koalitionen på eget bevåg krigar även i Syrien.  För svenska folket ges bilden av en närmast fredsbevarande insats i Irak som saknar kopplingar till USA:s krig i regionen.

Läs mer

Henrik Berggrens Dag Hammarskjöld. Att bära världen (Bokförlaget Max Ström, 2016) bör här uppmärksammas. På s. 137 skriver Berggren: ”En del av hans [Hammarskjölds] framgång var att han lyckats rubba maktbalansen mellan säkerhetsrådet, där de fem permanenta medlemmarna hade vetorätt, och generalförsamlingen, som dominerades av småstaterna.

Läs mer

Vi har tidigare på den här sajten återgivit försvarspolitiska inlägg av den stridbare generalmajoren Claës Skoglund (1916 – 2008). Han var under perioder chef för Försvarshögskolan och militärbefälhavare för Västra militärområdet. Han deltog också i flera försvarspolitiska utredningar. Vi återger här hans slutord i en debatt 1979 med bland andra Hans Lindblad (Fp), Per Unckel (M) och Robert Rydberg (SSU).

Redan vid den här tidpunkten var den allmänna värnplikten hotad. I ord förklarade sig ledande politiker vara för den, men i praktiken drev man utvecklingen åt ett annat håll, där allt färre skulle genomföra en gedigen värnpliktsutbildning.

Detta kombinerades med ansatser att driva utvecklingen mot ett ensidigt skalförsvar. Tyngdpunkten skulle där ligga på avancerat flyg och marina stridskrafter. Den grundläggande stommen att vidmakthålla och utveckla ett på allmän värnplikt baserat och folkligt förankrat uthålligt försvar av territoriet i dess helhet började rubbas.

Läs mer

”Men när kritiken slår över i rent FN-förakt bör man tänka sig för en aning. Vad är FN om inte summan av alla 193 medlemsstaters förmåga att samarbeta? Vilken annan organisation skulle med samma trovärdighet kunna användas för att kontrollera efterlevandet av de mänskliga rättigheterna? För fredsbevarande insatser och konfliktlösning? Eller för klimatförhandlingarna? Tillkortakommandena är inte organisationens så mycket som de enskilda medlemmarnas.

Den inbyggda svagheten i FN, att rättigheter inte efterlevs, att kritik inte leder någon vart och att resultatet av årslånga förhandlingar avslutas med ett veto i säkerhetsrådet, kan också vändas till en styrka. Tack vare FN vet vi var samtliga 193 stater står i en fråga, och även ett dåligt utgångsläge är ett utgångsläge inför kommande förhandlingar, som just nu i fråga om Syrien.”

Johan Rudström, ledare i UNT