I anslutning till att Försvarsberedningen lade fram sin rapport Stärkt försvarsförmåga (Ds 2024:6) intervjuades beredningens ordförande Hans Wallmark (M) om inställningen till att skicka värnpliktiga utomlands:
”I krig eller höjd beredskap så är regelverket väldigt klart. Däremot så tycker vi att det är komplext i fredstid, därför föreslår vi ytterligare politisk beredning och att man ska försöka hitta en bred politisk lösning ” (SVT 27/4)
Vad som är okomplicerat och vad som är komplext framgår inte. Andra partier stödde enligt SVT tanken på att skicka värnpliktiga utomlands i fredstid:
”Om tio år så är det här en ickefråga. Det är en mental omställning vi måste gå igenom, säger Lars Wistedt (SD), försvarspolitisk talesperson.
Och:
”Vår uppfattning är att färdigutbildade värnpliktiga ska kunna vara med i insatser, säger Mikael
Oscarsson (KD), försvarspolitisk talesperson.”
Försvarsberedningen ställer i sin rapport frågan ”hur” förband bemannade med värnpliktiga kan användas i Natos operationer.
Det handlar då inte om att stärka den svenska försvarsförmågan, där den relevanta frågan är hur de få soldater vi har, anställda och värnpliktiga, på effektivast möjliga sätt ska kunna mobiliseras för försvaret av Sverige.
Det är ingen ny frågeställning som Försvarsberedningen tar upp. Försvarsminister Pål Jonson, ÖB Micael Bydén och andra i de tongivande militär- och säkerhetspolitiska kretsarna har sedan länge i media gått ut med sonderande budskap om att ta steg i den riktningen.
En så kallad ensamutredare har på regeringens uppdrag övervägt frågan ur juridisk synvinkel. Vad han kom fram till är hemligstämplat. På fråga till Regeringskansliet om att få del av rapporten från december förra året erhöll vi följande svar:
”Rapporten … är fortfarande ett internt arbetsdokument. Rapportens slutsatser och förslag kommer nu behandlas vidare inom [försvars-]departementet och övriga Regeringskansliet för att därefter omvandlas till en departementspromemoria som remitteras. Det är för tidigt att lämna närmare information om vilka slutsatserna och förslagen blir.”
Beskedet har visat sig vara missvisande. Rapporten har inte omvandlats till en departementspromemoria. Frågan var uppenbarligen för känslig för ett isolerat ställningstagande från bara regeringens sida.
Pål Jonson spelade mot den bakgrunden över bollen till Försvarsberedningen, som enligt Jonson förväntades tillhandahålla ett parlamentariskt förankrat underlag för ett ställningstagande. Inte heller det lyckades såsom framgår av rapporten.
I en rapport förs ett resonemang i flera steg som håller öppet för värnpliktiga i utlandsinsatser.
Beredningen framhåller att för Nato-operationer ”kan i stort sett hela Försvarsmaktens krigsorganisation behöva underställas Natobefäl, i delar även för insatser utanför Sverige”. Beredningen påpekar dock samtidigt att vilka delar som underställs Nato-befäl och vilka åtgärder som Sverige kommer att vidta vid ett väpnat angrepp mot en eller flera allierade är ett svenskt beslut. Som indikation på vilka faktorer som skulle bli styrande för ett sådant ställningstagande anger beredningen:
”Sveriges bidrag torde bestämmas bland annat av Natos operationsplanering och förmågeplanering, Sveriges tillgängliga resurser och vad som efterfrågas av den angripna medlemsstaten.”
Formuleringen är illavarslande i och med att de egna försvarsplanerna inte nämns som en första grund för ett ställningstagande.
Försvarsberedningen noterar sedan något abrupt ”att värnpliktigas tjänstgöring i Natooperationer utanför Sverige är en komplex fråga. Förutsättningarna för om och hur förband bemannade helt eller delvis med värnpliktig personal skulle kunna användas i Natooperationer i hela konfliktskalan och därmed hur de skulle kunna utgöra en integrerad del av det kollektiva försvaret, inklusive den gemensamma operationsplaneringen, behöver belysas ytterligare. Beredningen understryker vikten av att nå en så bred politisk enighet som möjligt om dessa frågor och att riksdagens partier involveras under arbetets fortsättning, exempelvis genom en parlamentarisk referensgrupp.” (Vår kursivering.)
Det är i och för sig bra att varken regeringen eller Försvarsberedningen lagt fram ett förslag om att utnyttja värnpliktiga i fred eller krig för militära insatser i utlandet. Det ligger emellertid i farans riktning att steg kommer att tas för att gå den vägen. Det återstår att se vilka åtgärder försvarsminister Pål Jonson kommer att vidta när han driver saken vidare enligt sin agenda och eventuellt med en ”parlamentarisk referensgrupp”.
Att detta hänger samman med en strävan att leva upp till Natos förväntningar på styrkebidrag står klart, det vill säga att göra oss mer ”alliansfähiga”. Då behöver värnpliktiga utnyttjas så långt det bara går. Vad som fått både regeringen och Försvarsberedningen att tveka kan man spekulera om.
Värnpliktigas uppgift ska vara att försvara hemlandet. Den allmänna värnplikten behöver återställas. Den hybrid till värnplikt som vi nu har är något annat än allmän värnplikt för ett folkförsvar. Ett antal värnpliktiga profileras och kvalas årligen in enligt oklara förutsättningar. Vilken blir effekten om till urvalskriterierna ska läggas vilja att delta i Natoinsatser ”i hela konfliktskalan” i främmande stater? Detta skulle hur som helst göra det mycket svårt att återställa den allmänna värnplikten. Det är ett skäl bland andra att motverka att projektet realiseras.