Danmark i krig

Lars-Gunnar Liljestrand

Danmark är det land som vid sidan av Storbritannien ivrigast deltagit i alla de stora krigen Väst genomfört under de senaste 20 åren.

Det började med insatsen i Balkankrigen och bombkriget mot Jugoslavien 1999. Då bröt Danmark mot den försiktiga småstatshållningen under det kalla kriget som kallades fotnotspolitiken. Sedan följde deltagandet i USA:s krig mot Afghanistan 2001 och Irak 2003. Danmark gick med i den Nato-ledda interventionen i Libyen 2011 med bombflyg som utförde 600 uppdrag och fällde 923 precisionsbomber, jämförelsevis mer än vad andra Nato-länder gjorde.

Danmarks krig har inte utvärderats och granskats av någon oberoende kommission som skett i Storbritannien och Norge. Istället har det varit märkligt lite debatt om det danska insatserna. Men kravet på en oberoende utredning av krigen i Kosovo, Afghanistan, Irak har förts fram i Folketinget. Mot slutet av Isafs uppdrag i Afghanistan fanns en opinion i Danmark att den danska insatsen skulle utvärderas så objektivt som möjligt. Danska Information skrev den 16 augusti 2014, här i översättning:

”Utrikesminister Martin Lidegaard (R) ville utreda vad politiker, tjänstemän och generaler kan lära av 13 års krig i Afghanistan. Ett krig som har kostat 43 danska soldater livet och sårat hundratals samt gett ett okänt antal unga danskar djupa sår i själen.”

Då en ny regering kom stoppades dock utredningen.  Alla de unga danskar som fått ”djupa sår i själen” av kriget som tidningen Information skrev fick inte den oberoende granskning av Danmarks krig som utlovades.

En nystart kom med regeringen, Dansk Folkeparti, Liberal Alliance, De Konservative och Alternativet som i maj 2016 beslöt om en oberoende granskning av Danmarks deltagande i alla tre krigen, Afghanistan, Irak och Kosovo. Utredningen skulle få tillgång också till hemligstämplade dokument som den tidigare regeringen stoppat. Utredare är lektor Rasmus Mariager och professor Anders Wivel, Københavns Universitet, och uppdraget skall vara klart till februari 2019.

I väntan på denna utredning har Bo Lidegaard skrivit en initierad bok Danmark i krig (Aarhus Universitetsforlag 2018). Lidegaard är väl lämpad att skriva om Danmarks krig. Han var centralt placerad i utrikesministeriet, och från 2005 var han statsminister Anders Fogh Rasmussens säkerhetspolitiske rådgivare. Han är också en erkänd historiker och tidigare chefredaktör för dagstidningen Politiken.

I boken går han igenom olika hypoteser om varför Danmark i högre grad än något annat Nato-land (Storbritannien undantaget) medverkat i krigen. Han har två förklaringar: 1.Att visa lojalitet mot USA. 2. Att gälda en slags upplevad skuld att under kalla kriget ha hukat sig och inte ställt upp på den ”rätta sidan”.

Alla krigen var misslyckade och ledde till sönderfallande stater med flyktingströmmar samt framväxten av islamistisk fundamentalism och terroristorganisationer som al Qaeda och Isil, konstaterar Lidegaard helt nyktert. Men de danska politikerna var egentligen inte särskilt intresserade av målen med krigen:

”Som småstat påtager vi os ikke et ansvar for krigenes mål og midler – og slet ikke for resultaterne”, säger Lidegaard.

Danska politiker gick med i krigen med öppna ögon för USA:s skull och för sin egen nationella självkänsla.

Även om krigen hade stöd av en majoritet i Folketinget och bland danskarna, fanns från början en opposition bland parlamentarikerna, främst Socialistisk Folkeparti och Enhedslisten.

Det går dock inte att se någon skarp skillnad mellan de större parterna i fråga om krigen. Socialdemokraterna var först tveksamma om Irak men kom att senare att stödja alla krigen. Det var också en socialdemokratisk regering som beslutade om krigsinsatserna på Balkan 1993–2001 med bombningarna av Serbien 1999 och om stöd för flygförbudszonerna i Irak 1998. I båda fallen saknades FN-mandat.

Störst motstånd mötte beslutet att gå med i USA:s krig mot Irak. Det var första gången Danmark gick i krig på snävast möjliga parlamentariska underlag. För röstade Venstre, Det Konservative Folkeparti och Dansk Folkeparti, medan alla övriga partier var emot.

På samma sätt som i Sverige ställdes den danska försvarsmakten om från ett nationellt försvar med värnplikt till en renodlad insatskrigsmakt. Detta skedde formellt med försvarsbeslutet 2004. Intressant nog samma år som Sverige antog inriktningen från ett nationellt försvar till ett insatsförsvar. ”Försvaret av Sverige börjar i Afghanistan”, sade dåvarande ÖB Håkan Syrén.

Liksom i Sverige har erfarenheterna av krigen lett till en viss tillnyktring. Nu pågår också i Danmark en omställning tillbaka till ett nationellt försvar, och man talar mer och mer om behovet at värnplikt.

Den danska uppslutningen bakom USA kom tydligast till uttryck i Libyenkriget 2011. Lidegaard redogör för hur statsminister Lars Løkke Rasmussen i mitten av mars 2011 mötte president Obama i Washington och på förhand utlovade deltagande i en militär operation i Libyen. Dagen efter Säkerhetsrådets resolution 1973 om kriget behandlades den i Folketinget den 18 mars. Samtidigt gjordes danska F-16-plan klara att flyga ned till Nato-basen på Sicilien.

Om man inte kan finna en orsak till krigsdeltagandet i de olika partiernas inställning, måste man gå till en mer allmän diskussion om dansk självuppfattning. Lidegaard pekar på att Fogh Rasmussen som statsminister var den som ledde omställningen av dansk säkerhetspolitik. Danmark hade svikit i kampen för friheten både under den tyska ockupationen och under det kalla kriget. Skulden skulle sonas med skarpa militära bidrag till USA-ledda militära operationer. De utsända danska soldaterna blev den moderna tidens frihetskämpar, vilket skymde paradoxen att man av de lokala upprorsmännen betraktades som ockupanter. Historietolkningen betydde att förhandlingar med fienden var lika med samarbete medan strid var det enda moraliskt försvarbara.

Kanske är detta en del av förklaringen till Danmarks ivriga deltagande i krigen.

Den kommande utredningen ger förhoppningsvis mer fakta och analys. Kvar står dock den viktiga faktorn att Danmark liksom Norge gick med i krigen av lojalitet med USA.

 

 

 

 

 

Facebook
Twitter
Google+
https://www.alliansfriheten.se/danmark-i-krig/
RSS