utvald

På Aftonbladets ledarsida legitimerar Anders Lindberg USA:s m.fl. raketanfall på Syrien.

Denna inställning öppnar upp för anarki och gör FN-stadgans våldsförbud meningslöst, vilket två av USA:s främsta folkrättsjurister just har påpekat:

”The ’illegal but legitimate’ defense has been tossed around since Kosovo.  It is often presented as a legal argument, but it is not. It is a claim that illegal behavior can nonetheless, in some circumstances, be legitimate. But legitimacy is in the eye of the beholder. If ’illegal but legitimate’ becomes an accepted principle, then the Charter’s limits become meaningless. Nations that do not share Western conceptions of legitimacy could justify uses of force based on their own conceptions of legitimacy. In short, ’illegal but legitimate’ implies no legal limits on the use of force.”

Lindbergs rättfärdiggörande av anarki bör mötas med ett kraftfullt avståndstagande.

Som framgår av bifogade länk pågår ett uppror bland amerikanska folkrättssakkunniga. De underkänner en argumentation som försvararna av västmaktsbombningarna, däribland USA:s försvarsminister, gärna tillgriper.

Under påskhelgen lägger vi ut några repriser av artiklar som tidigare publicerats på den här sajten. Nedan återger vi artikel av Rolf Andersson  från 2017.

När Norge var på väg att ansluta sig till Atlantpakten gjorde Sovjetunionen vissa försök att påverka processen. Den sovjetiske ambassadören översände i slutet av januari 1949 en förklaring, i vilken han anmodade Norge att klargöra sin inställning. Han hänvisade till att Norge hade gemensam gräns med Sovjetunionen, och han ville ha besked om huruvida den norska regeringen ämnade påta sig några förpliktelser när det gällde placering av luft- eller sjömilitära baser på landets territorium.Den norska regeringen bekräftade i sitt svar den 1 februari 1949 att den avsåg att undersöka och klargöra i vilka former och på vilka villkor Norge kunde komma att delta i Atlantpakten. I svaret framhöll man särskilt:

Läs mer

I går lät TT meddela att EU stöder USA:s, Frankrikes och Englands bombattack mot Syrien. Även gårdagens Rapport lät torgföra detsamma i samband med en intervju med Englands utrikesminister, Boris Johnson, en av de ansvariga för det flagranta brottet mot FN-stadgans våldsförbud.

EU består av 28 medlemsstater och när de 28 utrikesministrarna träffades i Bryssel den 16 april, önskade förstås Frankrikes och sagde Johnson, att EU skulle stödja detta brott mot FN-stadgan. Uppenbarligen fanns det dock många medlemsstater som vägrade att ge sitt stöd , varför EU:s formella uttalande, som vi publicerar här, visar att TT:s och Rapports är klart missvisande. Det kan noteras att på detta område måste samtliga medlemsstater vara eniga, och uttalandet är en urvattnad kompromiss.

Man får istället gå till gårdagens Guardian för att få korrekt information: ”EU foreign ministers meeting in Luxembourg threatened new sanctions against Syria, but offered little support among member states for fresh US measures against Russia. A joint statement from the 28 also fell short of wholehearted support for the US-led strikes.”

EU-ländernas gemensamma uttalande kan läsas här.

I en av Magnus Hedlund noveller, ur samlingen Ärligt talat (Bonniers 2006), skjuter huvudpersonen ihjäl sin svärfar just som denne har kommit ut från dass och ännu inte hunnit dra upp byxorna. Berättaren-huvudpersoner misstänker att han rövat bort sin dotter från honom och skjuter ”direkt som jag lärt mig i lumpen med sikte mot nedre delen av buken”.

Svärfadern – tattare och en stor skit – dör på fläcken. Förövaren grips snart, men svärmodern försöker ge honom alibi genom att lägga ett gevär bredvid den döde mannen. Det ska se ut som ett dåd i självförsvar. Hon vittnar till förmån för mågen i rättegången, men utan framgång. Berättaren döms till vållande men blev straffriförklarad efter sinnesundersökning och satt att knyta ryamattor.

”Svärmor kom och hälsade på ett par gånger och sa flera gånger att jag gjort en god gärning.”

Jag kom att tänka på den här berättelsen, när jag läste Dagens Nyheters huvudledare söndagen den 15 april. Den resonerar ungefär som svärmor, när den kommenterar västmakternas bombattack mot Syrien:

Läs mer

USA:s, Storbritanniens och Frankrikes bombangrepp mot Syrien idag är en aggression och ett brott mot FN-stadgan.

Svenska folkrättskunniga som Hans Blix och Ove Bring konstaterar att angreppet saknar stöd i folkrätten. Hans Blix säger till norska Klassekampen att ett angrepp endast får ske i självförsvar eller genom ett beslut i FN:s säkerhetsråd. Han understryker att inget av dessa kriterier uppfylls av ett angrepp på Syrien.

De tre stater som nu har angripit Syrien har inte kunnat uppge något som helst folkrättsligt stöd för attacken. Frankrikes utrikesminister kunde endast säga att attacken var ”legitim”. FN:s generalsekreterare António Guterres varnade de tre angripande staterna för att de hade en skyldighet att agera ”i enlighet med FN-stadgan och folkrätten”. (BBC News)

Sveriges utrikesminister Margot Wallström uttalade före attacken att hon inte såg ”att ett folkrättsbrott ska lösas med att man begår ännu ett folkrättsbrott”.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel var redan före attacken tydlig med att Tyskland inte kommer att delta. Hon hänvisade också till kravet på en folkrättslig grund som förutsättning för ett tyskt deltagande endast om FN:s säkerhetsråd tar initiativ som går utöver diplomatiska reaktioner, så kommer Tyskland att medverka. Merkel sa även att det var viktigt med en gemensam linje utan att Tyskland medverkar militärt.

Med tanke på Tysklands försiktiga hållning är det desto mer provocerande att Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg ställer sig bakom attacken. Stoltenberg kan inte på något sätt koppla angreppet på Syrien till kollektivt självförsvar enligt Nato-stadgan.

Attacken är ett uppenbart brott mot FN-stadgan, och Sveriges regering måste tydligt och otvetydigt markera att så är fallet.

Claës Skoglund (1916–2008) var en framstående svensk generalmajor, som med iver, kraft och engagemang deltog i den försvarspolitiska debatten. Han var under en period rektor för Försvarshögskolan. På 70-talet var han militärbefälhavare för Västra militärområdet, men under en period var han tjänstledig för att vara sakkunnig i försvarsdepartementet. Hans sista bok, Det bästa försvarsbeslut som aldrig kom till stånd, gavs ut 2009 (den kan laddas ned här).

Läs mer

Det försvarspoliska lättsinnet och den nyliberala frammarschen har gått hand i hand. Nu talar vi inte om marknadsekonomi i sig. Den ser i verkligheten ut på olika sätt. Jämför Singapore med Italien, Ryssland med Storbritannien! Men det nyliberala trängde in på andra områden än det ekonomiska. Och kvartalskapitalismen blev ledstjärna också där långsiktighet är av nöden.

Krigsplanering och fosterlandsförsvar är sådana verksamheter som måste utgå från den riktigt långa sikten. Men de statliga försvarsutredningarna under flera decennier kom att styras av ostyrbara internationella konjunkturer. Läget i världen blev viktigare än läget i landet. Det skedde en väldig omallokering av disponibla resurser och även en förstörelse av materiellt kapital och humant kapital. Lågskattepolitiken och den privata förmögenhetstillväxten skördade sina offer.

Läs mer

Svenska Dagbladets försvarspolitiska kommentator Jonas Gummesson uppmärksammar den militära underrättelsetjänsten MUST:s konstaterande att spänningarna i Östersjöområdet har ökat och att både Ryssland och Nato bidragit till situationen.

I rapporten  Årsöversikt 2017 skriver chefen för MUST i inledningen att ”den militära aktiviteten i Sveriges närområde har ökat under senare tid och Östersjöregionen är alltjämt en friktionsyta mellan öst och väst”.

I beskrivningen av aktiviteter i Sveriges närområde skriver MUST:

”Under 2017 präglades relationerna mellan huvudaktörerna Ryssland och Nato av misstro. Detta gällde inte minst i fråga om utvecklingen i Östersjöregionen, som under en längre tid varit en friktionsyta mellan öst och väst. Huvudaktörerna definierar och verkar för sina säkerhetsintressen på sådana sätt att motsättningar förstärks och samarbetslösningar blir svåra att hitta. Politiska utspel och militära markeringar, till exempel övningar och beredskapskontroller, är vanligt förekommande. Dessa är integrerade delar av aktörernas strategiska kommunikation, vilket tenderar att framkalla ömsesidigt negativa reaktioner.”

Läs mer

Hybridkrigföring som en form av icke-konventionellt angrepp på en stat och dess befolkning är ett populärt tema i de säkerhets- och försvarspolitiska miljöerna. Här handlar det om att sätta ett fiendeland ur spel genom andra medel än rent militära eller genom en kombination av militära och icke-militära. Man tänker sig att det moderna samhällets sårbarhet är sådan att detta går att manipulera och sabotera utifrån, till sammanbrottets gräns. För en angripare skulle förloppet kunna te sig som en billigare lösning än en fullskalig insats av uteslutande invasionstrupper. Landets infrastruktur kan bryta samman utan att det behöver bombas sönder, och politiska vinster kan nås med förhållandevis mindre fasa och förödelse. Kanske det angripna landets befolkning helt enkelt svälter ihjäl, medan mycket annat – natur och byggnader, vägar och broar – förblir vid det gamla.

Läs mer

Det verkar vara en förhastad åtgärd som USA, Kanada, Australien och ett större antal EU-stater (nitton av tjugoåtta), innefattande Sverige, nu har enats om, nämligen att bestraffa Ryssland för ett dåd kring vilket omständigheterna ännu är oklara, genom massiva och samordnade diplomatutvisningar. Den förutskickade utredningen rörande händelserna i brittiska Salisbury är inte slutförd; den måste säkert få ta sin tid. Rättsstatsgrundsatsen i brottmål, ”bortom varje rimligt tvivel”, har uppenbarligen inte iakttagits i det här fallet.

Vad som har förekommit är antaganden och spekulationer. I dessa döljs också annars förkättrade konspirationsteorier, som att styret i Moskva skulle ha beordrat ett illdåd utomlands för att få den egna befolkningen på bättre humör: den väntar ännu på materiella standardförbättringar, men med de västliga motreaktionerna mot Ryssland kan Vladimir Putin och hans regering argumentera inåt för att statens säkerhet går före allt annat. Ryssland är utsatt för västlig aggression.

Läs mer

Doktoranden vid Försvarshögskolan Magnus Christianssons artikel ”Den missförstådda realpolitiken” publicerades på denna sajt den 22 mars 2018. Artikeln är en recension av John Bews bok Realpolitik (Oxford University Press 2015).

Bew förespråkar en återgång till ”realpolitik” i dess ursprungliga betydelse, det vill säga såsom den framställs i två böcker från mitten av 1800-talet av August Ludwig von Rochaus, varvid Christensson påpekar att en ”[a]llt för stor begreppsförvirring försvagar sammanhållningen i säkerhetspolitiken”. Men finns det verkligen behov av detta begrepp i diskussioner om säkerhetspolitik? Bew noterar i boken på sidan 257 att ”realpolitik is a label that Kissinger himself regards as unhelpful”.

Intressant är att Christensson verkar dela Bews åsikt, att begreppet har nytta i dess ursprungliga form. Och Bew skriver på sidan 290 och följande sidor, under rubriken ”Intervention and Non-Intervention”, att begreppet i den formen åberopades av dem som var motståndare till en intervention i Irak i början av 1990-talet.

Läs mer