Var gång Peter Hultqvist markerar mot viktiga komponenter i svensk alliansfrihet får han applåder av den svenska Nato-lobbyn. Också till vår sajt hör entusiastiska förespråkare för svenskt Nato-medlemskap av sig och påpekar förnöjt att försvarsministern för in oss på rätt spår. Man har kunnat avfärda detta som önsketänkande. Kan man längre det? Och hur väl är Hultqvists säkerhetspolitiska linjedragningar – eller snarare hans justeringar av den svenska huvudlinjen – i det nuvarande regeringsunderlaget?
Det som Dagens Nyheters Mikael Holmström har kallat ”historiskt” – det vill säga det nyss ingångna fördjupningsavtalet mellan försvarsministrarna i Finland, Sverige och USA – har föranlett huvudskakningar bland ärrade diplomater och regeringspolitiker. Detta avtal ingicks samma dag som USA:s president Donald Trump meddelade att hans land lämnar 5+1-överenskommelsen med Iran om förbud mot atomvapenvapenanskaffning, en överenskommelse som låg till grund för den enhälliga och bindande resolutionen 2231 i FN:s säkerhetsråd vilken alla parter är förpliktade att följa. Trumps åtgärd är ett starkt destabiliserande drag i världspolitiken. Och då hade ändå bara några veckor gått sedan Förenta staternas (och Frankrikes och Storbritanniens) bombningar av Syrien, ett klart och otvetydigt brott mot folkrätten.
I ett sådant läge är Finlands och Sveriges opåkallade närmande till de amerikanska ambitionerna provocerande – minst sagt.
Den amerikanske förvarsministern James Mattis fortsätter på trappan till Pentagon, och utan gensägelse, att kalla vårt land en ”allierad”. Och i Norrköpings Tidningar gläder sig ledarskribenten Hans Stigsson åt att Sverige nu ”knyts […] hårdare till USA:s intressesfär”. ”Utmärkt”, skriver denne framträdande och högröstade Nato-lobbyist.
Vi måste vara tydliga på denna punkt: Sverige ingår inte i och ska inte knytas till någon stormakts intressesfär. Både USA och Ryssland spelar idag ett högt spel med världsfreden – även andra makter gör det, och det saknar mening att rangordna parterna efter en skala mer eller mindre ansvarslös. Den svenska hållningen bör vara att inte lägga sig i konflikter mellan fientliga läger, och den bör tillämpas konsekvent. Någon ”trevlighetsfaktor” kan inte höra hemma i Sveriges internationella handlande och åtaganden. ”Feminism” är därvidlag en lika opålitlig vägvisare som ”mänskliga rättigheter”. Vi bör inte hetsa upp oss och andra!!
Bernadottelinjen är alltjämt den bästa för Sverige. Man språkar med stormakter, man ingår inte pakter med dem. ”1812 års politik” var i grunden en överenskommelse om icke-angrepp. Den blev basen för Sveriges sedermera deklarerade neutralitetspolitik. Och denna var en murbräcka mot krigslystna militärer och politiker också i senare tider. En sådan murbräcka får man inte genom att ansluta sig till intressesfärer. Hultqvist utmanar faktiskt en fredssinnad svensk opinion med sin atlantiska iver.