Allt fler politiker talar nu om att det gäller att ”ta människors oro på allvar”. Detta synsätt präglade också söndagens valdebatt i svt:s Agenda.
Ämnena, som bestämts i förväg (uppenbart i samförstånd med de deltagande partiledarna), var: Jobb och välfärd, Lag och ordning, Migration samt Klimat och miljö.
Jag menar inte att det skulle vara oviktiga ämnen (även om utgångspunkten för debattledarnas frågor ofta tycktes mig synnerligen missvisande, ja rent skruvad). Jag menar heller inte att det — principiellt — skulle vara fel att diskutera sånt som många människor idag oroar sig för.
Nej, det som bekymrar mig är de frågor som inte togs upp till debatt, de frågor som nästan aldrig ventileras i våra svenska valrörelser, de frågor som kan vara helt avgörande för vår framtid men som tydligen anses alldeles för stora och viktiga för att dryftas öppet.
Jag talar om de frågor som rör vårt lands utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik. Det är frågor som aldrig tas upp i någon valdebatt, frågor som därigenom lämnar medborgarna både rådlösa och maktlösa och som — faktiskt — är grund för mångas oro. Men här tävlar politikerna inte alls om att ”ta människors oro på allvar”.
När det gäller de verkligt stora och avgörande vägvalen är det för oss medborgare nästan omöjligt att i valrörelserna få vägledning för hur vi bör rösta. Partierna vill inte prata utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik. Och medierna spelar med och låter politikerna bestämma vilka frågor som ska ventileras och vilka som ska sopas under mattan.
Jag kan inte dra mig till minnes att nedrustningen av det svenska försvaret och den allmänna värnpliktens avskaffande, det långt gångna samarbetet med försvarsalliansen Nato, Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan, vapenförsäljningen till krigförande länder som Saudiarabien etc. någonsin stötts och blötts i någon valrörelse.
Det kanske är helt i sin ordning. Det kanske finns frågor som inte bör avgöras i allmänna val. Men jag känner ändå en djup oro för att vi, precis som vi gled in i EU utan att riktigt fatta hur det gick till, en dag vaknar upp och finner att Sverige blivit medlem av Nato — utan att vi fått en chans att som medborgare, med röstsedeln i handen, stå upp till försvar av den kloka politik som stavas ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”.
