I lördags enades FN:s säkerhetsråd för första gången om en resolution, 2401, om Syrien. Enligt resolutionen, som lagts fram av Sverige och Kuwait, ska 30 dagars eldupphör införas i hela Syrien så att humanitär hjälp kan nå nödlidande. Beslutet togs av ett enigt säkerhetsråd.
Redan på måndagen kom Ryssland med ett eget oväntat utspel: Vladimir Putin hade gett order om fem timmars daglig humanitär vapenvila i östra Ghouta, med start på tisdagen. FN-resolutionen om 30 dagars eldupphör i hela landet följdes inte av parterna i konflikten. Utrikesminister Margot Wallström kritiserade det ryska utspelet, kallade det förvirrande och sade att det försvagar FN-resolutionen.
Resolutionen kom till efter många och långa förhandlingar mellan de inblandade stormakterna. Resolutionen anger att 30 dagars vapenvilan skall användas att föra in humanitär hjälp till belägrade områden i Syrien, främst Ghouta som behärskas av rebell- och terroristgrupper.
Men även om syftet är humanitärt ligger det inte långt bort att anta att USA och västmakterna, som redan intervenerat i Syrien för att få bort regeringen i Damaskus, sökte få fram en resolution som kunde hindra regeringsstyrkornas frammarsch mot Ghouta.
Ryssland som stöder den syriska regeringen var uppenbarligen pressat av att många stater främst i väst tryckte på för en resolution, och Putin gick slutligen med på resolutionen.
Det finns öppningar i resolutionen för fortsatt krig genom att vapenvilan inte gäller terroristgrupper (vilka finns i Ghouta tillsammans med rebellgrupper). Vidare sägs att vapenvilan skall träda kraft utan fördröjning men anger inte något bestämt datum: ”Demands that all parties cease hostilities without delay, and engage immediately to ensure full and comprehensive implementation of this demand by all parties.”
Likväl går det inte att tolka Rysslands agerande som annat än ett sätt att undvika att uppfylla resolutionen.
Ryssland hänvisar nu även till att det är rebellgrupper som brutit vapenvilan. Möjligen är det så, men det kan inte ge en stat rätt att åsidosätta resolutionen. Ryssland skulle i så fall få vända sig till Säkerhetsrådet och ta upp de påstådda brotten mot vapenvilan där.
Resolutionen är bindande för alla parter, vilket understryks i resolutionstexten:
“Underscoring that Member States are obligated under Article 25 of the Charter of the United Nations to accept and carry out the Council’s decisions.”
Det är inte första gången stormakter är med och antar en resolution för att sedan sabotera den och agera utifrån egna intressen.
USA, Frankrike och Storbritannien fick igenom resolution 1973 som gav mandat att intervenera i Libyen 2011. Uttryckligen gällde mandatet endast att skydda civilbefolkningen. Men redan på bombkrigets första dag bröt den Nato-ledda interventionsstyrkan mot resolutionen och inriktade sig på att störta den libyska regeringen och döda Kaddafi. Även i det fallet var Säkerhetsrådet enigt. Men då interventionen genomfördes på ett helt annat sätt än vad resolutionen angav, protesterade flera stater som Kina, Ryssland och Indien.
Syrien är sedan 2011 utsatt för utländsk intervention i strid med folkrätten. Den nu antagna resolutionen öppnar för fortsatt stormaktsinblandning, då den kan användas av väst mot den syriska regeringens försök att återta rebellkontrollerade områden.
Syrien har rätt till kollektivt självförsvar (även om den syriska regeringen inte använt det argumentet) och kan ta hjälp av Ryssland mot terroristgrupper, men Ryssland har inte rätt att underminera en säkerhetsrådsresolution.
Alla stormakter söker nu med olika medel säkra sina egna intressen i Syrien. Man stöder olika grupper och kan i förlängningen vilja verka för en uppdelning av Syrien.
Det är därför viktigt att lyfta fram resolutionens tydliga ställningstagande för Syriens territoriella integritet:
“Reaffirming its strong commitment to the sovereignty, independence, unity and territorial integrity of Syria, and to the purposes and principles of the Charter of the United Nations.”
Säkerhetsrådets resolutioner måste följas, annars riskerar FN-stadgan att urholkas. Som en liten alliansfri stat har vi allt intresse av att sluta upp bakom stadgan.