Litteratur

Tre historiker verksamma i Sverige, Nevra Biltekin, vid Hans Blix Center for the History of International Relations, professorerna Leos Müller och Magnus Petersson, alla vid Stockholms universitet, har editerat en bok som en recensent ansåg att den ”deserves international attention”: 200 Years of Peace: New Perspectives on Modern Swedish Foreign Policy (Berghahn Books, 2022).  Boken ger en tydlig översikt över svensk utrikespolitik och diplomati sedan 1814.

Läs mer

Philip Short Putin: His Life and Times, 864 sidor, Bodley Heat, London.

Den brittiske journalisten Philip Short, som tidigare arbetat för BBC, Economist och Times of London, har skrivit en ny, omfångsrik biografi om Vladimir Putin. Short är bland annat känd för sina tidigare biografier om Pol Pot, Mao Zedong och Mitterrand.

Short har arbetat med boken i åtta år. Den publicerades i våras just när kriget i Ukraina hade börjat. Shorts föresats har varit att skriva en så objektiv skildring av Putin som möjligt med utgångspunkt från dennes eget liv och erfarenheter. Boken skiljer sig därigenom fördelaktigt från flera andra mera demoniska skildringar av Putin. Författaren har gjort omfattande intervjuer med många personer som har haft med Putin att göra; han har bl. a intervjuat mig om mina intryck av Putin under min tid som Sveriges ambassadör i Moskva 1994 – 2004.

Anatol Lieven framhåller i Responsible Statecraft den 24 augusti att Short skrivit ”a fair and, balanced and insightsful biography of Vladimir Putin”. Han beskriver samtidigt den ryske ledaren som “a man with strong and violent emotions which are most of the times rigidly suppressed but occasionally break out with intense force”. Det kan jag instämma i. Som andra författare framhåller Short Putins lojalitet gentemot sina medarbetare men också att han med åren kommit att identifiera sig själv alltmer med den ryska staten. En annan recensent, Peter Baker i New York Times, framhåller att ”The Putin of Short’s book is not someone you would invite to dinner; he is crude and cold, arrogant and heartless”. Det kan jag också hålla med om.

Utrikespolitiskt ger Short Putin “the benefit of doubt” och menar att västmakterna genom en felaktig politik stärkt Putin i hans rigida nationalism. Lite oturligt för Short kom hans bok ut just när kriget i Ukraina bröt ut, vilket fått flera opinionsmakare att kritisera honom för att undervärdera Putins aggressiva och hänsynslösa sidor.

Beträffande framtiden är Short pessimistisk och lägger huvudskulden på USA:s beslutsamhet att fortsatt genomdriva sitt ensidiga globala ledarskap, vilket kommer att leda till en bestående konfrontation med Ryssland med eller utan Putin.

Läs mer: Putin fairly deconstructed: a man, a myth, the state – Responsible Statecraft

Henry Kissingers senaste bok, Leadership. Six Studies in World Strategy  (Allen Lane, 2022) innehåller sju kapitel:

1. Konrad Adenauer: The Strategy of Humility,
2. Charles de Gaulle: The Strategy of Will,
3. Richard Nixon: The Strategy of Equilibrium,
4. Anwar Sadat: The Strategy of Transcendence,
5. Lee Kuan Yew: The Strategy of Excellence,
6. Margaret Thatcher: The Strategy of Conviction,
7. Conclusion: The Evolution of Leadership.

För denna anmälare är nog kapitlet om Charles de Gaulle det mest intressanta, där författaren har haft hjälp av historikern Julian Jackson, vars bok De Gaulle är anmäld på sajten.

”His {de Gaulle] first words to me were a challenge: ‘Why don’t you leave Vietnam?’ – an odd question considering that he had preceded his own decision to leave Algeria only seven years earlier with nearly three years of intensified military efforts. When I responded, ‘Because a sudden withdrawal would damage American international credibility,’ he replied with a curt ‘For example, where?’ (Par exemple, où?)”

I ett möte med president Kennedy i maj 1961 varnade de Gaulle den unge amerikanske presidenten för inblandning i Indokina: ”As recorded in an official memorandum, President de Gaulle recalled the war France waged in Indochina. He stated his feeling that a new war could not lead anywhere even if waged by the U.S. If the U.S. feels that its security or honor compelled it to intervene, the French will not oppose such an intervention but will not participate in it, except of course if it were to lead to a worldwide war, in which case France would always be at the side of the U.S.”

Vad gäller Algerietkriget , noterar Kissinger, att Mao Zedong ”predicted to FLN leader Ferhat Abbas that France would not be able to sustain a military commitment to the conflict at its current scale: ‘You will see that they face many difficulties. France needs to support an 800,000-strong military and spend three billion francs a day. If that continues for a long time, they will collapse.’”

Läs mer

Efter de två världskrigen önskade segrarna skipa ”rättvisa”. Vid Versaillesfreden 1919  blev det en” karthagisk fred”, som många i Tyskland under Weimar-tiden ansåg vara allt annat än rättvis.

Även efter det andra världskriget önskade segrarna rättvisa, något den engelske juristen Philippe Sand skildrar på ett fint sätt i Vägen till Nürnberg (Albert Bonniers Förlag, 2016).

Den amerikanske juristen Telford Taylor, som var en av åklagarna i Nürnberg, ger sin mästerliga skildring av rättegången i The Anatomy of the Nuremberg Trials (Bloomsbury, 1993).

Nyligen fick vi en skildring av processen ur ett sovjetiskt perspektiv av Francine Hirsch, Soviet Judgment at Nuremberg (Oxford University Press, 2020). Här framgår att den sovjetiske folkrättsjuristen Aron Trainins, Andrej Vysjinskijs  skyddsling, hade stor betydelse för utvecklingen av begreppet “brott mot freden”.

Francine Hirsch skriver att de som förberedde Nürnbergrättegången citerade tidigare internationella fördrag, inklusive Kellogg-Briand-pakten . De noterade också att den polsk-brittiske juridikprofessorn Hersch Lauterpacht, som får ett eget kapitel i Philippe Sands bok, och USA:s krigsminister Henry L. Stimson  båda hade i olika sammanhang hänvisat till idén om olagliga krig.

Läs mer

Lena Jonson, docent i statsvetenskap, före detta Rysslandsforskare vid Utrikespolitiska institutet och kulturråd i Moskva, är aktuell med boken Volga och inre Ryssland. En resa i tid och rum (Dialogos Förlag, 2022)

Hon påminner om vikten av floder i ett geopolitiskt sammanhang, vilket även  Janet M. Hartley, historieprofessor vid London School of Economics, gör i sin intressanta bok The Volga. A History of Russia’s Greatest River (Yale University Press, 2021). Här ett smakprov i min översättning:

Läs mer

Vi har på sajten tidigare behandlat begreppet geopolitik, bland annat här.

Begreppet är myntat av Uppsalaprofessorn Rudolf Kjellén, men han hämtade inspiration från Tyskland. I boken Staten som livsform, (Stockholm, 1916) slog Kjellén an tonen:

”Lifskraftiga stater på ett begränsadt rum stå under det kategoriska politiska imperativet att vidga sitt rum, genom kolonisation, sammanslutning eller eröfring av olika slag. Detta har varit Englands situation och är i samtiden Japans och Tysklands: som man ser, ingen rå eröfrardrift, utan naturlig och nödvändig växt för själfbevarelsens skull.” (Här citerat från forskarantologin Rudolf Kjellén. Geopolitiken och konservatismen. Hjalmarson & Högberg, 2014, s. 28.)

Att nazisterna i Tyskland omhuldade Kjellén är inte direkt förvånande. Hans bok Stormakterna hade redan 1935 kommit ut i 25 upplagor i Tyskland! Inte heller är det överraskande att nazisternas chefsjurist, Carl Schmitt, lovprisade Kjelléns Der Staat als Lebensform – se Reinhard Mehring, Carl Schmitt. A Biography (Polity 2014, s. 164).

Ola Tunander påstår (i Rudolf Kjellén. Geopolitiken och konservatismen, s. 204) att efterkrigstidens Nato-politik ”tycks ha sina rötter i olika delar av Kjelléns tänkande”. Och han frågar sig vidare vad ”Nato egentligen är för en fisk” och söker likna den med Carl Schmitts ”Grossraum” eller vad denne kallade en centraleuropeisk Monroe­doktrin. Denna liknelse haltar dock en del, då Nato inte har tvingat in stater som medlemmar.

Ämnet har nu fått en ny och mer aktuell behandling av den norske professorn Øyvin Østerud, Geopolitikk. En nøkkel til storpolitikken (Dreyer Forlag, 2021), som visar bland annat på vikten av att studera kartor.

En karta över USA visar statens fördelaktiga placering mellan Atlanten och Stilla havet. Medan en karta över Kina klargör att landet är omringat och i behov av vägar ut – till lands över Asien och till havs via Sydkinesiska sjön.  En karta över Ryssland påvisar statens geopolitiska sårbarhet mot Väst, över öppna slättland och genom Ukraina där invasionsförsök av Napoleon och Hitler har kommit.

Kartan över Ryssland och dess grannstater visar varför man är emot Nato-medlemskap för Ukraina och Georgien. Ukraina är en bred och öppen korridor från Europa mot Ryssland. Georgien är strategiskt placerat mellan Svarta- och Kaspiska havet. Landet är samtidigt en buffert mot Turkiet och Mellanöstern.

Både Ukraina och Georgien har områden med ryska folkgrupper. Ryskt inflytande är säkerhetspolitiskt centralt.  Samtidigt har, påpekar  Øyvin Østerud,  Ryssland sin egen geopolitiska tradition med till exempel Alexander Dugins bok Foundations of Geopolitics från 1997; en bok som har använts som en manual i militära kretsar. Bengt Jangfeldt har dock tonat ned Dugins nutida betydelse   Och Mark Galeotti har iakttagit att Dugin plötsligt inte längre var användbar och att Putin backat bort från dennes idéer.

På sidan 136 och följande sidor har Øyvin Østerud ett intressant kapitel om Ryssland och Nato. Han påpekar bland annat att Västs kritik mot Rysslands folkrättsbrott i Ukraina, har bemötts med att Väst agerat på motsvarande olagliga sätt i det forna Jugoslavien, med Kosovos ”løsrivelse” från Serbien 2008. Notera att boken skrevs före den ryska invasionen i Ukraina i februari 2022.

Storpolitikens framtid följer inte någon mall. Oförutsedda händelser kan hända och händer. Men som Øyvin Østerud avslutar sin bok: ”Og likevel: uten geopolitisk innsikt og det strategiske atlasets pedagogikk er det ikke mye vi forstår av storpolitikken.