Efter de två världskrigen önskade segrarna skipa ”rättvisa”. Vid Versaillesfreden 1919 blev det en” karthagisk fred”, som många i Tyskland under Weimar-tiden ansåg vara allt annat än rättvis.
Även efter det andra världskriget önskade segrarna rättvisa, något den engelske juristen Philippe Sand skildrar på ett fint sätt i Vägen till Nürnberg (Albert Bonniers Förlag, 2016).
Den amerikanske juristen Telford Taylor, som var en av åklagarna i Nürnberg, ger sin mästerliga skildring av rättegången i The Anatomy of the Nuremberg Trials (Bloomsbury, 1993).
Nyligen fick vi en skildring av processen ur ett sovjetiskt perspektiv av Francine Hirsch, Soviet Judgment at Nuremberg (Oxford University Press, 2020). Här framgår att den sovjetiske folkrättsjuristen Aron Trainins, Andrej Vysjinskijs skyddsling, hade stor betydelse för utvecklingen av begreppet “brott mot freden”.
Francine Hirsch skriver att de som förberedde Nürnbergrättegången citerade tidigare internationella fördrag, inklusive Kellogg-Briand-pakten . De noterade också att den polsk-brittiske juridikprofessorn Hersch Lauterpacht, som får ett eget kapitel i Philippe Sands bok, och USA:s krigsminister Henry L. Stimson båda hade i olika sammanhang hänvisat till idén om olagliga krig.
Slutligen tog man fasta på den ”sovjetiska åsikten, att starta ett aggressivt krig idag är ett folkrättsbrott”. Särskild uppmärksamhet gav man åt just Aron Trainins koncept om brott mot freden. ”Med beaktande av dessa rättskällor drog man slutsatsen från de allierade regeringarnas sida att om aggressiva krig skulle anses vara var kriminella måste den ’vila på solid grund’ om den skulle anses utgöra ’giltig internationell rätt’, något domstolen slutligen fann vara fallet.”
Herman Görings advokat hade ifrågasatt, till ingen nytta, ”de rättsliga grunderna för åtalet och hävdade att varken Kellogg-Briand-pakten från 1928 eller något internationellt fördrag under förkrigsåren hade fastställt det kriminella i att föra ’ett orättvist krig’ och tillade att åtalet vilade på en efterhandsrätt”.
I tillägg kan nämnas att i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, artikel 7, anges att ”[i]ngen får fällas till ansvar för någon gärning eller underlåtenhet som vid den tidpunkt då den begicks inte utgjorde ett brott enligt nationell eller internationell rätt. Inte heller får ett strängare straff utmätas än som var tillämpligt vid den tidpunkt då brottet begicks.” I punkt 2 anges: ”Denna artikel skall inte hindra lagföring och bestraffning av den som gjort sig skyldig till en handling eller underlåtenhet som vid den tidpunkt då den begicks var brottslig enligt de allmänna rättsprinciper som erkänns av civiliserade stater.”
Den amerikanske domaren Charles E. Wyzanski Jr frågade redan i april 1946, sex månader innan domarna meddelades, i artikeln ”Nuremberg: A Fair Trial? A Dangerous Precedent”
”Om det i slutändan finns en allmänt accepterad uppfattning att Nürnberg var ett exempel på politik utklädd till lag, då kan rättegången istället för att främja försena en av flertalet accepterad folkrätt” Han fortsätter:
”Jag övergår nu till åtalspunkt 2 i åtalet, som gäller ’brott mot freden’. Det är den frågan som rönt störst intresse. Man hävdar att de tilltalade deltog ’i planeringen, förberedelserna, initieringen och förandet av anfallskrig, som också var i strid med internationella fördrag, överenskommelser och försäkringar.’
Denna anklagelse vilar på en efterhandslagstiftning. Man har påstått att det under den senaste generationen har ackumulerats en växande mängd av känslor som indikerar att anfallskrig är fel och att ett dödande av en person som agerar på uppdrag av en angriparstat inte är ett ursäktligt mord. Man hänvisas inte bara till Briand-Kellogg-pakten av den 27 augusti 1928, utan även till överläggningar i Nationernas Förbund 1924 och efterföljande år, som alla sägs visa en ökande medvetenhet om en ny uppförandestandard. Specifika fördrag som förbjuder anfallskrig citeras. Och med hänsyn till det sätt på vilket all straffrätt utvecklas och det sätt på vilket internationell rätt växer fram, hävdas det att det nu är olagligt att föra ett aggressivt krig och att det är brottsligt att hjälpa till med att förbereda ett sådant krig, oavsett med vilka politiska, militära, finansiella eller industriella medel.
En svårighet med det svaret är att den sedvanan är riktad mot suveräna stater, inte mot individer. Det finns ingen konvention och inget fördrag som uttryckligen ålägger en individ att inte hjälpa till att föra ett aggressivt krig. Från den enskildes synpunkt framstår alltså åtalen för ’brott mot freden’ som tillämpning av retroaktiv lag. […] [N]ästan alla informerade jurister skulle ha sagt att individer som engagerade sig i aggressivt krig inte i juridisk mening var brottslingar.”
Domare Wyzanskis argument är övertygande, men i dag är rättsläget ett annat, enligt bland annat Rom-stadgan. Så även om Vladimir Putin kallar den ryska aggressionen i Ukraina inte ett krig utan en ”specialoperation”, är det uppenbart att aggressionen är ett “crime against peace”, som alltså enligt sovjetisk rättsuppfattning redan 1945 utgjorde ett brott för de ansvariga personerna. I en tidigare anmäld bok om Rom-stadgan framgår dock att Ryssland, liksom bland andra USA, inte är ansluten till denna:
”In a communication received on 30 November 2016, Russia informed the Secretary-General of the following: ‘I have the honour to inform you about the intention of the Russian Federation not to become a party to the Rome Statute of the International Criminal Court, which was adopted in Rome on 17 July 1998 and signed on behalf of the Russian Federation on 13 September 2000.”
Se vidare Lagen mot krig sidan 51 och följande sidor.
Francine Hirsch avrundar sin fascinerande bok med att konstatera ”att tolv av de sexton åtalade som anklagades för brott mot freden – alla utom Speer, Papen, Schacht och Sauckel – befanns skyldiga på denna punkt”.