Mark Twain – anti-imperialisten

Mats Björkenfeldt

1896 blev William McKinley (1843–1901) USA:s president. Han omvaldes fyra år senare för att kort tid därefter mördas. McKinley kom att bedriva en imperialistisk utrikespolitik. Han startade krig mot Spanien och Kuba. Vid freden i Paris 1898 tillföll Puerto Rico och Filippinerna USA; Kuba ställdes under amerikansk jurisdiktion. Samma år annekterades ögruppen Hawaii. Amerikanska trupper deltog också militärt i Kina 1900.

Amerika hade glatt sig åt freden som varat sedan inbördeskrigets dagar, samtidigt som McKinleys kommande vicepresident Theodor Roosevelt sökte finna en lämplig fiende. “”Jag välkomnar nästan alla krig, för jag tror att detta land behöver ett”, skrev han 1895.

Två år senare fick han sitt krig. På Kuba pågick uppror mot den spanska kolonialmakten. Med stöd av den så kallade Monroe-doktrinen från 1823 ansåg sig presidenten ha legitima intressen på Kuba och att USA inte kunde stillatigande se på när spanjorerna inte ägnade sig åt “civiliserad krigföring men utrotning.”.  Presidenten skickade således den över 6 tusen ton tunga nybyggda kryssaren Maine in i Havannas hamn. Plötsligt hördes en påstådd bomb explodera och fartyget gick till botten. Presidenten förespråkade en “neutral intervention” och ett ultimatum skickades till Madrid, som förklarade USA krig. I freden i Paris 1898 erhöll USA kolonialstyre över Filippinerna, Puerto Rico och Guam, medan Kuba förvandlades till en nominellt självständig stat, i praktiken dock en amerikansk lydstat under ockupation. Bakgrunden till freden var denna:

Utan president McKinley kännedom, hade delar av den upprustade amerikanska flottan närmat sig hamnen i Manilla – huvudstaden i Filippinerna, som var en spansk koloni – där ett stort antal spanska militära fartyg befann sig, vilka på kort tid kom att sänkas.

Samtidigt pågick strider på Kuba. Och Spanien insåg att man inte kunde hävda sig mot USA. Den 1 januari 1899 hissades den amerikanska flaggan i Havanna. Och på Filippinerna installerades en amerikansk militärguvernör, understödd av 45 000 soldater.

I mars 1900 meddelade försvarsminister Hay – han som myntade uttrycket ” splendid little war” –  att han mottagit en inbjudan från europeiska stater om en ”öppen dörr” till Kina, och USA blev snart indraget i väpnade konflikter i samband med det så kallade Boxar-upproret.

Två år tidigare, 1898,  hade bildadats en motrörelse, en anti-imperialistisk rörelse, i USA, då några prominenta Bostonbor i den historiska Faneuil Hall debatterade amerikansk utrikespolitik. Man opponerade sig mot att amerikanska trupper hade landstigit på Kuba, mot att amerikanska krigsskepp hade bombarderat Puerto Rico, att en militär expedition gick mot Filippinerna, att Hawaii ockuperats och att president McKinley hade inkallat tvåhundratusen man för att slåss i främmande länder.

Samtidigt hade en imperialistisk feber drabbat landet, och denna spreds vidare. Många hade glömt Abraham Lincoln visdomsord:  “No man is good enough to govern another man without the other’s consent.”

Arkitekterna bakom den amerikanska kursomsvängningen var Theodore Roosevelt, god vän med den brittiske imperialisten och poeten Rudyard Kipling, senator Henry Cabot Lodge och tidningsmannen William Randolph Hearst. McKinley försökte i viss mån begränsa dessas imperialistiska ambitioner, men då denne mördades av en anarkist i Boston 1901, blev Roosevelt president.

Mark Twain och Roosevelt kände varandra, men geografin hade separerat dem under lång tid och det slutade med att Roosevelt ville “flå Mark Twain levande”, medan Twain ansåg Roosevelt vara “galen” och “den mest formidabla katastrof som drabbat landet sedan inbördeskriget”.

När Tyskland ockuperade den kinesiska hamnen Kiaochow (senare Tsingtao) 1897, var båda männen ursinniga, men av olika skäl. Twain motsatte sig all intervention i Kina, medan Roosevelt var bekymrad över att Tyskland hann före i kapplöpningen om koncessioner. Roosevelt såg kolonialism som en form av kristen välgörenhet, medan Twain målade upp kristendomen som ”en majestätisk husmor med mantel dränkt av blod”.

Inledningsvis hade Mark Twain varit något entusiastisk över kursändringen. Han hade under många år levt utomlands och bodde nu i Wien, där han var en celebritet, och visste inte om den gryende anti-imperialistiska rörelsen i hemlandet, utan umgicks med Gustav Mahler, Johann Strauss, Arthur Schnitzler, Gustav Klimt och Sigmund Freud.

 

Han var alltså i Wien när fredsfördraget mellan USA och Spanien ingicks. Men när han läste om att fördraget innebar att USA hade för avsikt att annektera Filippinerna, försvann all sympati för det amerikanska expansionsprojektet. Då kom han att närma sig den amerikanska anti-imperialistiska rörelsen.

Mark Twain flyttade till London, där han mötte Booker T. Washington, vilket blev hans första möte med en aktiv anti-imperialist. Och hans vistelse i London ökade hans hat mot kolonialism.

Den 15 oktober 1900 anlände Mark Twain till New York, som en av de mest älskade av amerikaner. Och media såg hans återkomst som epokgörande.

Han blev snabbt vice-president i The New York Anti-Imperialist League, en position som han kom att inneha under resten av sitt liv.

Mark Twain sade sig beundra “the Boxers” i Kina, som i amerikanska media skildrades som vildar beredda att slakta kristna missionärer: “The Boxer is a patriot, he is the only patriot China has and I wish him success. My sympathies are with the Chinese. They have been villainously dealt with by the sceptered thieves of Europe, and I hope they will drive all of the foreigners out and keep them out for good.”

Mark Twains skrifter och tal, som spreds under 1900 och 1901, gjorde honom till den anti-imperialistiska rörelsens högst profilerade stjärna.

I media förvånade man sig över motståndet på Filippinerna och ”de galna attackerna på dess frigörare”. Samtidigt som det stod klart att de flesta republikaner, tillsammans med affärsfolk och miljoner exalterade väljare, önskade att USA erövrade allt man kunde.

Henry Cabot Lodge och Roosevelt ville nu mer än bara ändra på hur USA närmade sig världen. De ville att Amerika skulle styra andra folk, långt från sin kontinent, utan folkens samtycke, vilket var ett historiskt språng. Hjälp fick man av Alfred Thayer Mahan, som var en dålig sjökapten men hade skrivit en av de viktigaste amerikanska militärhistoriska verken,  The Influence of Sea Power Upon History, 1660–1783 , och han inspirerade till en kraftig utbyggnad av den amerikanska flottan.

Den amerikanska anti-imperialistiska rörelsen vann inga direkta segrar men såg en ljusning inför valet 1900 genom den demokratiske presidentkandidaten William Jennings Bryan, som uppgav: “In this election we decide whether the United States should rule other nations– McKinley and Roosevelt say yes, I say no.” Bryan var så radikal att han givit Pariskommunen 1871 sitt stöd. Men hans penningpolitik (dubbelmyntfot) gjorde honom omöjlig som kandidat. Han blev senare under president Wilson utrikesminister, men avgick då han var starkt isolationistiskt sinnad och motståndare till Wilsons idealistiska utrikespolitik, syftande till att stärka demokratiska stater och sprida anglosaxiska frihetsvärden. Den 8 november 1904 blev Roosevelt återvald “in a landslide”.

Trots motgångar för rörelsen, som existerade fram till 1921, var Mark Twain starkt engagerad in i det sista. Hon dog 75 år gammal den 21 april 1910 i Redding, Connecticut. Ett år före sin död skrev han i sin självbiografi:

 

”Måndagen den 12 mars 1906

Herr Clemens kommenterar dödandet av sexhundra Moros-män, kvinnor och barn – i en krater nära Jolo i Filippinerna – av våra trupper under befäl av general Wood. – Clemens kontrasterar denna ’strid’ med olika andra detaljer ur vår militära historia. […] Vi kommer att för närvarande sluta prata om mina skolkamrater för sextio år sedan men återvända till dem senare. De intresserar mig mycket, och jag kommer inte att permanent lämna dem ensamma.

Starkt som detta intresse är, skjuts det i bakgrunden av en händelse idag, som är starkare.

Information om denna incident for över världen förra fredagen i ett officiellt telegram från befälhavaren för våra styrkor i Filippinerna till vår regering i Washington. Innehållet i det var som följer: En stam av Moros, mörkhåriga vildar, hade befäst sig i botten av en utdöd krater inte många mil från Jolo; och eftersom de var fientliga och bittra mot oss för att vi i åtta år har försökt undanröja deras frihet, var deras närvaro ett hot. Vår befälhavare, general Leonard Wood, beordrade spaning. Man fann att det var sex hundra inklusive kvinnor och barn; att kraterbotten befann sig på ett berg tjugotvåhundra meter över havet och mycket svår att komma åt för kristna trupper och artilleri. Då beordrade general Wood en överraskning och såg till att ordern verkställdes. Våra trupper besteg höjden med ansträngning och tog artilleri med sig.

 

Typen av artilleri anges inte […] När de anlänt till kraterkanten började striden. Våra soldater var femhundrafyrtio. De fick hjälp av betalda infödda – deras antal inte angivet –  och av en marinavdelning, vars antal inte anges. Men uppenbarligen var de stridande parterna ungefär lika många – sex hundra män på vår sida, på kanten av kratern; sex hundra män, kvinnor och barn i botten av kratern. Kraterns djup, 50 fot. General Woods order var: ’Döda eller fånga de sex hundra.’ Striden började – det kallas officiellt med det namnet – våra styrkor skjuter ner i kratern med artilleri […] vildarna svarade rasande, antagligen med knölpåkar – även om detta bara är ett antagande av mig, eftersom vapen som användes av vildarna inte omnämns i telegrammet.

Vi utrotade inte spanjorerna – långt därifrån. I varje slag dödade eller lemlästade vi i genomsnitt 2 procent av fienden. Kontrastera detta med den fantastiska statistiken som har kommit från Moro-kratern!  Där, med sexhundra på vardera sidan, förlorade vi femton män som dödades direkt och vi hade trettiotvå sårade […] Fienden uppgick till sex hundra – inklusive kvinnor och barn – och vi avrättade dem alla och lämnade inte ens ett barn vid liv för att gråta invid sin döda mor. Detta är ojämförligt den största segern som någonsin vunnits av de kristna soldaterna i USA. Hur har det tagits emot? De fantastiska nyheterna dök upp på varje löpsedel i denna stad med drygt fyra miljoner invånare på fredag morgon. […] Nyheterna dök upp igen i alla kvällstidningar på fredagen […] Såvitt jag vet var det bara en person bland våra åttio miljoner som tillät sig privilegiet att kommentera detta storslagna -–det var USA: s president. […]

På lördagen insåg han att hans plikt krävde att han skulle säga något, och han tog sin penna och utförde den plikten. Om jag känner president Roosevelt rätt – och jag är säker på att jag gör det – kostade detta yttrande honom mer smärta och skam än något annat som någonsin kommer från hans penna eller mun. […] Om jag hade suttit på hans plats skulle min officiella plikt ha tvingat mig att säga vad han sade. Det är en konvention, en gammal tradition, och han var tvungen att vara lojal mot den. Det fanns ingen hjälp för det. Det här är vad han sade:

’WASHINGTON, 10 mars. WOOD, MANILA: Jag gratulerar er och era män som utfört en strålande vapenprestation där ni och de så väl upprätthöll den amerikanska flaggan. (Signerad) THEODORE ROOSEVELT.’

Hela hans uttalande är bara en konvention. Inte ett ord av vad han sade kom ur hans hjärta. Han visste mycket väl att det var ingen lysande prestation att döda sexhundra hjälplösa och vapenlösa vildar i ett hål som råttor i en fälla och massakrera dem under en och en halv dag, från en säker position på höjden ovan kratern. Och det skulle inte ha varit en strålande upplevelse även om det kristna Amerika, representerade av sina tjänstemän, hade skjutit ner dem med biblar istället för kulor. Han visste mycket väl att våra uniformerade mördare inte hade upprätthållit den amerikanska flaggans ära, utan hade gjort som de har gjort kontinuerligt i åtta år på Filippinerna –det vill säga: vanärat den.

Nästa dag, söndag – som var igår – gav telegrammen oss ytterligare nyheter –ännu mer fantastiska nyheter – ännu mer ära för flaggan. Den första löpsedeln ropar ut: ’KVINNOR SLAKTADE I MORO.’ ’Slakt’ är ett bra ord.  Finns inget bättre i Unabridged Dictionary för en sådan händelse. Nästa löpsedel lyder: ’BARN I KRATERN, ALLA DOG TILLSAMMANS.’ De var bara nakna vildar, och ändå finns det ett slags patos när ordet barn nämns. […] Och om de är rädda och gråter, känner vi ett naturligt medlidande. Vi ser en bild. Vi ser de små kropparna. Vi ser de rädda ansiktena. Vi ser tårarna. Vi ser de små händerna klamra sig fast vid modern; men vi ser inte de barn som vi pratar om. Vi ser de små varelser som vi känner och älskar. Nästa rubrik lyser med amerikansk och kristen ära som solen i zenit: ’DÖDSLISTAN ÄR NU 900.’

Jag har aldrig varit så entusiastiskt stolt över flaggan som nu! ”

 

 

Litteratur:

— Stephen Kinzer, The True Flag. Theodore Roosevelt, Mark Twain, and the Birth of American Empire (Henry Holt 2017)

– Robert W. Merry, President McKinley: Architect of the American Century (Simon & Schuster 2017)

–  Gregg Jones, Honor in the Dust , Theodore Roosevelt, War in the Philippines, and the Rise and Fall of America’s Imperial Dream (Penguin Publishing Group 2012).

–  Autobiography of Mark Twain. Volume 1 (University of California Press 2010)