Socialdemokraten Mauno Koivisto (1923 – 2017), son till en timmerman, var Finlands president från 1982 till 1994. Han tog över efter Urho Kekkonen, som vid det laget nog hade gjort sitt. Före tillträdet som president hade han varit finansminister, statsminister samt chef för Finlands riksbank.
Hans bana beskriver en fascinerade väg till landets högsta säkerhets- och utrikespolitiska position.
I memoarboken Ung soldat, som på svenska gavs ut 2001, får man följa hans uppväxt och erfarenheter fram till 1945. Bokens undertitel, Från skolbänken till skyttegraven, säger en hel del om vad minnesbilderna handlar om. Det som gör skildringen särskilt intressant är att den löpande framställningen av krigshändelserna med jämna mellanrum avbryts av Koivistos egna reflektioner långt i efterhand som erfaren statsman.
När finska vinterkriget bryter ut är Koivisto 16 år gammal. Han deltar då i Åbo frivilliga brandkår och bidrar till att släcka bränder efter sovjetiska bombanfall.
Om vinterkrigets slutspel antecknar den mogne Koivisto:
”Västmakterna, Storbritannien och Frankrike, erbjöd hjälp. De var redo att sända trupper genom Norge och Sverige till Finland, också i det fall dessa länder skulle motsätta sig planerna, om bara Finland sände en begäran. Från finsk sida betecknade man hjälpen som otillräcklig och eftersträvade fred mellan Finland och Sovjetunionen. Finlands regering närde misstankar om att västmakterna skulle vara mer intresserade av att ockupera de nordsvenska malmfälten och stoppa malmleveranserna från Sverige till Tyskland än de var av att bistå Finland.
Numera har man på alla sätt dokumenterat att Finlands misstanke var befogad.”
Så var det. Som nu kan man inte lita på stormakter. Sverige skulle dras in i det kommande stormaktskriget. Svenskt territorium skulle utnyttjas för transiteringar av militär trupp. Planerna, var det tänkt, skulle genomdrivas, oavsett den svenska inställningen.
Det ska nämnas att Sverige sa nej till transiteringarna. Sverige strävade efter en neutral hållning i kriget och befarade på goda grunder att det var malmfälten som stod i fokus för planerna, inte Finlands väl och ve. Och om malmfälten ockuperades av brittiska och franska trupper skulle Sverige mer eller mindre med automatik ha dragits in i det kommande kriget.
Winston Churchill, då brittisk krigsminister, framförde i krigskabinettet före det tyska angreppet mot Norge, att man skulle minera de norska territorialvattnen för att försvåra malmtransporterna från norra Sverige till Tyskland.
Koivisto belyser i sin bok det övergripande synsättet från vissa västmakters sida:
”Finlands framgångsrika försvar mot Sovjetunionens anfall väckte tankar om en storstilad framstöt mot Skandinavien. I bakgrunden föresvävade idéer som hade formulerats redan under det första världskriget om att indra de stater, som hade deklarerat sig neutrala i kriget, i kriget…. Churchill planerade åtgärder som skulle provocera Tyskland att angripa de nordiska länderna.
Sverige hyste rädsla för att bli indraget i kriget och fruktade också ett tyskt angrepp mot de nordiska länderna, en rädsla som snart visade sig vara befogad.”
Ett fredsavtal mellan Finland och Sovjetunionen undertecknades till slut i Moskva den 13 mars 1940. Koivistos bedömning var:
”Moskvas villkor för fred var hemska, men Finlands regering måste i alla fall ta dem som utgångspunkt för förhandlingarna. Ett problem blev, att om sovjetstyrkorna skulle avancera, växte kraven, och om de finska trupperna hade framgång, försvagades beredskapen att ingå fred. Regeringen befann sig i en oerhört svår situation.” De finska eftergifterna blev väsentliga.
Dåvarande utrikesministern Väinö Tanner presenterade avtalet i radion och fällde därvidlag kritiska ord om Sverige, som han påstod hade gjort uttalanden under förhandlingarna som skulle ha försvagat Finlands position, samt att löften om stöd skulle ha uteblivit.
Sverige såg givetvis till egna intressen. Militärt stöd kom inte i fråga, utöver de frivilliga trupper som hade tagit sig till Finland och vissa flygstridskrafter som hade ställts till finsk disposition. Några löften bröt vi inte mot, även om utrikesminister Rickard Sandler kunde vara något otydlig ibland. Statsminister Per Albin Hansson var hur som helst tydlig i sina nekande besked.
Den finska bitterheten över fredsvillkoren var i svang en tid. Marskalk Gustaf Mannerheim kritiserade senare även han Sverige för de beska villkoren.
Men som Koivisto slår fast:
”Det gällde Finlands livsviktiga intressen, men så var fallet även för Sverige. Om Sverige hade sänt de trupper till Finland som den svenska militärledningen var redo att skicka, hade Sverige förlorat förmågan att försvara sig ett läge då Tyskland förberedde ett anfall mot Norden.”
I ett ytterst kritiskt läge måste en småstat blott se till egna nationella intressen. Över finsk utrikes- och säkerhetspolitik bestämde Finland. Vi kunde inte länka vårt öde till finska vägval och strategier, mer eller mindre offensiva eller defensiva. Det låg inte heller i Sveriges intresse att vinterkriget malde på i ett långvarigt utnötnings- och uthållighetskrig. Det hade vi ingen anledning att bidra till. Det akuta hotet mot oss kom söderifrån, från Tyskland. Och som Koivisto påpekar hade den svenska försvarsledningen en inställning som var renons på insikter om vad som bäst tjänade det egna landet.
Koivisto noterar att Storbritanniens politik gick ut på att provocera Tyskland att anfalla de nordiska länderna; och britterna inledde i strid mot neutralitetsrätten mineringen av de norska territorialvattnen innan Tyskland angrepp Norge. Britterna var fokuserade på järnmalm som bröts i Sverige.
Koivisto återger i boken att han på Olof Palme seminariet 1997 i Stockholm formulerade sin syn:
”Gudskelov att västmakternas militära hjälp inte hann fram till Finland. Löftet om bistånd bidrog till att Finland fick fred, och noggrant taget förlorade Finland inte vinterkriget. I inget fall kunde Finland ha vunnit det.”
I en tänkvärd reflektion över Finlands prekära läge mellan Sovjetunionen och Tyskland, där Finland hamnade i ett vapenbrödraskap med Tyskland, framhåller Koivisto:
”Eftertanken ger fog för att påstå, att Finland hamnade på fel sida i andra världskriget. Om Finland skulle ha avvisat Sovjetunionens fredsvillkor och tagit emot hjälpen från väst så skulle man ha hamnat på den `rätta sidan´. Detta hade fått vidsträckta internationellt-politiska konsekvenser. Det hade bundit Sovjetunionen ännu tätare till Tyskland, och alla nordiska länder – inklusive Sverige – hade förvandlats till slagfält.”
Detta hypotetiska resonemang tål det att tänka på. Stormakterna slår ju an tonen och drar upp, eller tror sig dra upp, de stora linjerna, när spelplanerna formeras. De trycker ständigt på mot småstater som Sverige och Finland. Det är klart att stormakterna genom den makt och styrka de utstrålar influerar, splittrar och vinner själar för sina korståg, sina krigsplaner eller vad det nu är fråga om. Denna till synes dominerande inverkan finns alltid där och snärjer och begränsar småstatens möjligheter till självbestämmande. Men som Koivisto tydliggör är det inte likgiltigt vilka politiska val den mindre staten gör. Sådana avgöranden kan bära långt utöver det egna landets existens. Ur det perspektivet blir det så småningom motiverat att värdera det anfallskrig som förs mot Ukraina, där så många olika stormaktsintressen står mot varandra.
Koivisto skildrar sedan den finska orienteringen mot Tyskland inför det som blev fortsättningskriget. Han noterade att tyska soldater togs emot i landet och att flygfält reserverades för tyskt bruk. Tyska truppkontingenter transfererades via Sverige till Finland.
När fortsättningskriget inleddes 1941 formades ett vapenbrödraskap mellan Finland och Tyskland. Man krigade tillsammans, samordnat men med anpassning och distansering så småningom från finsk sida till följd av den vikande tyska krigskonjunkturen. Grunden för brödraskapet var den gemensamma fienden, Sovjetunionen. Det tyska kriget ingick i det stora fälttåget mot Sovjetunionen, Barbarossa. Finländarna talade gärna för sin del om ett eget separatkrig. Här låg en växande motsättning inbyggd: Vilka var krigsmålen? Var vapenbröderna ense om dem? Skulle Leningrad intas? Var det finska målet ett Storfinland? Frågeställningarna accentuerades när Storbritannien, Sovjetunionens bundsförvant, förklarade Finland krig, och när den finska länkningen av Finlands existens som självständig stat till tyska framgångar i kriget visade sig vara ohållbar.
Det blev under hand allt tydligare för Finland att Tyskland gick mot nederlag. Sovjetunionen och de västallierade ryckte framgångsrikt fram på alla fronter. Det tyska stödet till Finland urlakades. Den finska armén blev allt hårdare tillbakapressad. Visserligen hade president Risto Ryti i utbyte mot tysk militär hjälp utfäst i ett brev till Hitler att Finland inte avsåg att ingå separatfred med Sovjetunionen utan tysk medverkan, men det var just en sådan fred som i det här läget var ända möjligheten. Den finska utfästelsen, som hade karaktär av alliansförbindelse, ansågs överspelad och obsolet av finnarna i och med att Ryti lämnade sin post. En separatfred ingicks med Sovjetunionen på för Finland utomordentligt hårda villkor.
Koivisto återkommer i slutet av boken till den paneldebatt under Olof Palme seminariet som han deltog i 1997. Det framkom vid den att det fördes en diskussion i Sverige, där man framförde åsikten att det var skamligt att Sverige inte hade gått in i kriget mot Tyskland. Koivisto var rätt man att bemöta sådana funderingar:
”I min kommentar undrade jag hur man kan anse en strävan som lyckades hålla det egna landet utanför kriget som omoralisk. Sveriges regering hade säkert folkets stöd då man undgick att förvandlas till slagfält. Finlands regering fattade beslut om att gå in i fortsättningskriget, låt vara att beslutet underlättades av de sovjetiska flygstridskrafternas angrepp mot Finland i juni 1941.
Men det är en öppen fråga om Finland skulle ha kunnat undvika att bli slagfält efter det att Tyskland hade angripit Sovjetunionen. Inte ens så här i efterhand förslår min fantasi till att gestalta en handlingslinje som skulle ha hållit Finland utanför all krigföring. Kraven att återerövra de förlorade områdena var stora, tyska trupper befann sig i Lappland och fler var på väg.”
Finland befann sig onekligen i en mycket svår situation. Handlingsalternativen var komplexa. Den väg den finska statsledningen valde var inte självklar. Skulle man välja krigets väg? Vilka var i så fall krigsmålen? Hur skulle man förhålla sig till och hantera vapenbrodern Nazi-Tyskland? Hur vidmakthöll man största möjliga interna enighet? Som bakgrund till dessa spörsmål kan man läsa till exempel kapitlet Vinterkriget 1939-40 i Örjan Berners bok Krig eller Fred, som kan laddas ner här.
Koivisto avvisar också tanken på att försvarsunion mellan Finland och Sverige, som då var på tal men aldrig var ett realistiskt alternativ, skulle kunnat hejda Finland från att delta i kriget.
Avslutningsvis bör jag tillägga att Koivistos skildringar av sitt eget deltagande i kriget framstår som sakliga och återhållsamma. Till saken hör att han frivilligt anmälde sig till ett jägarkompani, som kom att ledas av den beryktade och omskrivne Lauri Törni. Kompaniet skulle snart hamna i främsta linjen. Koivisto har en del del kritiskt att säga om Törni. Denne stred för Finland under de finska krigen, ingick i omgångar i Nazi-Tysklands armé och värvades till slut till den amerikanska armén med tjänstgöring i Vietnam, där han stupade. I Finland dömdes han för landsförräderi då han gått i tysk tjänst samtidigt som Finland efter fortsättningskriget och i enlighet med fredsfördraget med Sovjetunionen drev ut tyskarna militärt ur Finland.
Läs mer