Hans Blix har själv i sin nya bok A Farewell to Wars (Cambridge University Press, 2023) betecknat krig som otidsenliga.
Budskapet kan tyckas vara ur fas med tiden då intensiva krig pågår i Ukraina och Gaza. Men Hans Blix som är vår internationellt mest kände och respekterade folkrättsexpert bygger sin argumentation på fakta.
Sedan andra världskriget har trenden gått mot färre krig, där den ryska invasionen av Ukraina utgör en stor avvikelse.
I boken går han systematiskt igenom krigen efter andra världskriget, världsdel efter världsdel, och belyser Bokens underrubrik The Growing Restraints on the Interstate Use of Force.
Hans Blix visar övertygande att krig för att erövra territorium blir alltmer ovanliga. Avkoloniseringen är genomförd efter andra världskriget, och det finns idag egentligen inga betydande gränstvister mellan stormakterna (Indien -Kina i Himalaya är möjligen ett undantag).
Havskonventionen har bidragit till att staterna kunnat undvika allvarligare konflikter, även om det kvarstår tvister om gränserna i Sydkinesiska sjön. Taiwan-frågan är dock fortsatt mycket känslig och kan leda till skarp konflikt.
Utan att Hans Blix direkt nämner det tar han avstånd från USA:s påstående att man står för en ny regelbaserad världsordning, i vilken bland annat ingår begrepp som preventivt självförsvar. Blix försvarar folkrätten och FN-stadgan inklusive självförsvarsrätten som den formuleras i FN-stadgans artikel 51.
Han pekar till exempel på att USA:s motivering för att döda den iranske generalen Qasem Soleimani 2020 skulle ha varit självförsvar inte har stöd i FN-stadgan. Likaså skriver Hans Blix att USA:s bombattacker mot mål i Sudan och Afghanistan som svar på terroristattacker mot amerikanska ambassaden i Sudan, vilka av USA beskrevs som självförsvar, var svåra att försvara folkrättsligt och var snarare hämndaktioner.
Han skriver att Natos bombkrig mot Jugoslavien saknade FN-mandat, att USA:s krig mot Irak 2003 var ett folkrättsbrott. Han gör även det viktiga klarläggandet att den så kallade R2P -doktrinen (Responsibility to Protect), ansvaret att skydda civilbefolkningen, inte ger enskilda stater rätt att ingripa militärt utan mandatet ligger hos säkerhetsrådet.
Man kan helt kort sammanfatta att han ser att nya motverkande krafter mot krig har växt fram efter andra världskriget: såsom kärnvapnenavskräckningen, det starkt ökade ekonomiska beroendet mellan alla stater samt FN-stadgan med förbudet mot våld mellan stater (utom i självförsvar vid angrepp).
Konflikter mellan stater kommer att fortsätta men leder inte nödvändigtvis till krig.
Boken avslutas med en förhoppning att den allmänna opinionen i världen, där människor blir allt mer informerade och uppkopplade, kommer att kräva diplomati, nedrustning och avspänning för att bevara resurser och skydda miljön så att den mänskliga civilisationen kan fortleva.
Idag larmar våra politiker och den högsta försvarsledningen om att kriget kan komma och driver brådstörtat igenom ett Nato-medlemskap och långtgående avtal om försvarssamarbete med USA som ger fri rörlighet och 17 baser för amerikanska styrkor i Sverige.
Då behövs en förnuftig röst som Hans Blix och boken är viktig för en opinion som vill verka för fred och folkrätt. Boken visar, med Hans Bilx´s egna ord, ”några hoppfulla trender identifierade i en tid då militär avskräckning har tolkningsföreträde”.