Sweden, Japan, and the Long Second World War 1931–1945, library.oapen.org

1 Introduction A Scandinavian neutral and a belligerent faraway

2 Neutrality and the problem of being friends with enemies

4 The long Second World War 1931–1945 7 Wartime diplomacy 9 Notes 11 2 In the beginning: Early Swedish–Japanese relations The impact of 1905 16 From the Great War to the interwar period 19 Institutions and decision makers 24 Notes 25

Läs presentatinen

Håndbok i fredsbevegelse – maktkritikk og samlingsinitiativ, tronderrod.no

Redaktører: Roy Pedersen og Sigurd Allern.  Forlag: Håndslag Forlag, 2025

Stopp våpenkappløpet! Uten fred er alt ingenting er en aktuell og engasjerende antologi om kampen mot militarisering og behovet for en ny, aktiv fredspolitikk. Boken utfordrer dagens sikkerhetspolitiske konsensus og løfter fram venstresidens historiske og politiske ansvar som fredsaktør – både i fortid, nåtid og fremtid. Den kombinerer kritikk av status quo med analyse av sviktende politisk beredskap og nyhetsmedienes manglende narrativkritikk, som har bidratt til å innsnevre debatten om krig, fred og sikkerhet. […]

Boktittelen er hentet fra Willy Brandts tale 3. november 1981: «Fred er ikke alt, men uten fred er alt ingenting», hvor Brandt fremhever den tyske filosofen og marxteoretikeren Karl Kautskys tese om at «sosialdemokrati er fred». Brandt advarte – basert på erfaringer fra to verdenskriger – mot våpenkappløp og militarisering. Han fremhevet diplomati, samarbeid og nedrustning som venstresidens alternativ til avskrekking og maktspråk.

Kautskys tese preget også norsk utenrikspolitikk i etterkrigstiden og var styrende for tanken om fredsnasjonen Norge. Tanken var sterkt integrert i Einar Gerhardsens autonome lavspenningslinje – som idag er brutt, til Thorvald Stoltenbergs arbeid i nordområdene og for Barentssamarbeidet – et prosjekt som i dag ligger brakk, blant annet som følge av sanksjonspolitikk. Läs presentation

Ur Juho Kusti Paasikivis dagböcker för år 1944

16 juli 1944

Man har hos oss förlitat sig på rätten och rättvisans styrka. Historien förefaller inte att berättiga oss till detta. När man läser historia blir man pessimist. – Staterna fungerar på basen av Staatsräson. Det är fruktansvärt – blutrotig. Det står ju utanför det goda och det onda. Om följderna därav för inrikespolitiken i Frankrike, se Meineckes Staatsräson (i slutet och början). Än så länge har man inte lyckats skapa en ordning, som skulle inskränka Staatsräson och skydda andra stater mot den.

Jag har läst huvudsakligen tysk litteratur och där betonas särskilt maktpolitiken, våldet.

Begränsningen hos Staatsräson i förhållande till moralen (se Meinecke) är en fråga, av vilken framför allt de små staternas framtid beror, men sist och slutligen också stormakternas och hela mänsklighetens väl.

10 september 1944

Om vi slutit fred senaste vår (april – maj):

  1. Krigets utgång var redan klar då och militärerna borde ha insett det.
  2. Fred hade kunnat ingås. Om Mannerheim, Ryti och regeringen intagit den ståndpunkten, hade Finlands folk säkert godkänt den. Under dessa förutsättningar hade också relationen till tyskarna kunnat skötas.
  3. Även om villkoren nu inte vore hårdare än då, hade läget varit fördelaktigare för oss:
  4. Ju tidigare vi kunnat dra oss ur kriget, desto gynnsammare hade effekten varit för oss.
  5. Vi hade inte förlorat alla de stupade och invalider som vi fått sedan dess.
  6. Det hade inte blivit något Ryti-Ribbentropavtal. Det har minskat vårt anseende såväl bland de allierade som – med beaktande av vad som hänt sedan dess – på hösten hos tyskarna. Ty detta handlingssätt – att ingå ett avtal och sedan bryta det – har inte varit hedrande för oss. Ej heller har det främjat vår sak i Kreml.
  7. Nu har vi dragit oss ur kriget så sent, att också en blind ser hur det kommer att sluta.

16 september 1944

Därefter talade vi om Finlands politik och jag sade: Det var ett katastrofalt misstag, att vi gick in i detta krig. Vi borde redan i början av 1941 ha fört en riktig politik. De som trodde att ett nytt krig skulle bryta ut borde ha skött politiken så, att vi i juni 1941 kunnat hållas utanför. Men vår politik saknade ledning. Ryti och regeringen borde i god tid på våren 1941 ha ordnat en djuplodande konferens och till den militära ledningen ställt den allvarliga frågan: var de övertygade om att Tyskland vinner kriget och besegrar Ryssland.

Läs mer

The Hans Blix Iraq War Diaries, cambridge.org

Harald Dag Jølle

The Hans Blix Iraq War DiariesThis diary will take the reader back to the pivotal period at the turn of the millennium, when Hans Blix was the UN chief weapons inspector to Iraq, responsible for extensive investigations into the possible existence of weapons of mass destruction. Blix was required to report to the world what he had – and had not – found, under immense time pressure from a broader political context, where the success of the inspections might avert a US-led war. It sheds new light on the intense diplomacy behind the scenes at the UN headquarters in New York and capitals around the world, where Blix met with leaders like US president George Bush, UK prime minister Tony Blair and French president Jacques Chirac.  Läs information om boken

Peacemaker, uhantmyintu.com

A new history of the turbulent 1960s told through the life of U Thant, the first UN secretary-general of color, whose decisions once shaped global war and peace.

Born in a remote town in Burma and a practicing Buddhist, U Thant was for a time, one of the most important men in the world. Respected and consulted by both superpowers, U Thant, as the world’s preeminent diplomat, embodied the aspirations of the new nations of Asia and Africa only recently free of colonial domination. Drawing on newly declassified documents, historian Thant Myint-U reveals startling new information about U Thant’s bold interventions during the Cold War, including his crucial role in preventing nuclear war during the Cuban Missile Crisis, his mediation between India and Pakistan and in the Middle East, his challenges against America’s war in Vietnam, and his battles against white supremacy in the Congo and southern Africa. Rather than vestiges of an idealistic past, U Thant’s efforts toward global peace, environmental protection, and justice for the newly decolonized world are central to a fresh understanding of our world today.

Peacemaker: U Thant, the United Nations and the Untold Story of the 1960s

Gary J. Bass. Judgment at Tokyo: World War II on Trial and the Making of Modern Asia, ejil.org

The International Military Tribunal for the Far East was criticized from every direction. Japanese conservatives and Asian radicals thought it had no right to sit in judgment over Japan’s wartime leaders. Liberals believed it should have tried Hirohito and paid more attention to crimes against women and Japan’s colonial subjects. Western policy-makers cavilled (behind closed doors) at the proceedings dragging on for too long, at their having to parlay with the Soviets and at the deployment of law rather than realpolitik. The beleaguered trial was even implicitly criticized by its leading sponsor, the USA, whose officials inflicted the final indignity by declining to publish the transcripts and judgments in English – the language in which the proceedings had been conducted – let alone ennobling them with calfskin and gilt-letter bindings. All the while, in Japan, the tribunal was beset by legal problems. Chief among these were the novelty of the charges set out in the Tokyo Charter,1 especially crimes against peace; the overblown indictment, including the additional charge of murder; the prosecution’s allegation of a grand conspiracy that could not possibly have existed; and the tribunal’s reliance upon a low standard of proof, despite considering the most serious international crimes. Läs presentationen

Gary J. Bass. Judgment at Tokyo: World War II on Trial and the Making of Modern Asia. New York, NY: Alfred A. Knopf, 2023. Pp. xvi + 912. US$46.00. ISBN: 9781101947104.

Inte bara paragrafer

Ingemar Folke

Henrik Gundenäs, Till tals – Yttrandefrihet förr, nu och sedan, Daidalos 2025, 282 sidor.

Henrik Gundenäs är verksam som översättare. Han ingår i redaktionen för tidskriften Fronesis. Till tals är hans första bok.

I prologen anger förf. vad han vill med sin bok:

”För den som värnar om yttrandefriheten gäller det därför inte bara att bekämpa ytterhögern och protestera mot lagar som inskränker yttrandeområdet på ett godtyckligt eller alltför ingripande sätt. Det gäller också att utöva tolerans, att uppmuntra frimodigt tal, att försvara de olika yttrandeformer och yttrandesfärer som vuxit fram och att verka för en demokratisk offentlighet där stora grupper av medborgare kan komma till tals.”

Därpå följer sex essäer med rubrikerna Ansvar, Censur, Sanning, Jargong, Jämlikhet och Lojalitet samt en epilog om artificiell intelligens. Notförteckningen upptar ca 40 sidor, personregistret 5 sidor.

I den första essän med rubriken ”Ansvar” pekar förf. på opinionsbildarnas kluvenhet inför försvaret av yttrandefriheten. Några exempel: Mohammedteckningar, rondellhundar, koranbränningar, hindrandet av ryska RT:s och Sputniks tv-sändningar och Faurissons förnekande av Förintelsen. På ett intressant sätt diskuterar förf. Jan Myrdals användning av argumentet om yttrandefrihet. Han kommer fram till att ett försvar av yttrandefriheten som bygger på strategiska och liknande överväganden blir ”devalverat”; försvaret blir ”ett tillhygge i åsiktskampen i stället för att uppfatta /yttrandefriheten/ som dess förutsättning”.

Läs mer

I dag står flaggstangen naken

Dikt fremført på radioen 17. mai fra Tromsø

17. mai 1940 var en sorgens dag, og det meste av Norge var okkupert av tyskerne. På den dagen leste likevel Nordahl Grieg diktet fra NRKs radiostasjon i Tromsø, som var den eneste frie radiostasjonen i Norge. Det vekket store nasjonalpatriotiske følelser.

I dag står flaggstangen naken
blant Eidsvolls grønnende trær.
Men nettopp i denne timen
vet vi hva frihet er.
Der stiger en sang over landet,
seirende i sitt språk,
skjønt hvisket med lukkede leber
under de fremmedes åk.

Der fødtes i oss en visshet,
frihet og liv er ett,
så enkelt, så uundværlig
som menneskets åndedrett.
Vi følte da treldommen truet
at lungene gispet i nød
som i en sunken u-båt;
vi vil ikke dø slik død.

Verre enn brennende byer
er den krig som ingen kan se
som legger et giftig slimslør
på bjørker og jord og sne.
Med angiverangst og terror
besmittet de våre hjem.
Vi hadde andre drømmer
og vi kan ikke glemme dem.

Langsomt ble landet vårt eget,
med grøde av hav og jord,
og slitet skapte en ømhet
en svakhet for liv som gror.
Vi fulgte ikke med tiden,
vi bygde på fred, som i tross,
og de hvis dåd er ruiner
har grunn til å håne oss.

Nå slåss vi for rett til å puste
vi vet det må demre en dag
da nordmenn forenes i samme
befriede åndedrag.
Vi skiltes fra våre sydpå,
fra bleke utslitte menn.
Til dere er gitt et løfte:
at vi skal komme igjen.

Her skal vi minnes de døde
som ga sitt liv for vår fred,
soldaten i blod på sneen,
sjømannen som gikk ned.
Vi er så få her i landet,
hver falden er bror og ven.
Vi har de døde med oss
den dag vi kommer igjen.

Sätta världen på fötter

Anders Björnsson

Från Anders Björnsson, en av sajtens grundare, har vi fått följande förlagsinformation. Anders har under våren 2025 utgivit tre böcker, bland dem Andreas Baader, Hanna och jag (CKM Förlag) och Lämna av! Texter (Teater Tribunalens förlag). Men nu handlar det alltså om nedanstående. (Utgivarna)

”Ni som känner mig vet att jag då och då får för mig att ge ut en bok, och ni är förmodligen också medvetna om att jag brukar anlita olika bokförlag för att få detta gjort. Till de flesta återkommer jag mer än gärna. Det känns som en ynnest att kunna göra så. I samtliga fall rör det sig om kvalitetsförlag, sådana som jag verkligen litar på.

Nu har jag vänt mig till ännu ett, för mig nytt förlag. Nämligen Korpen i Göteborg som har haft och har en förnämlig samhällsvetenskaplig utgivning men inte skyggar för annan angelägen litteratur. Min bok Sätta världen på fötter. Rapsodiskt om brytpunkter i Sverige och Europa under fem sekler fogar in sig i denna tradition av kända namn och oväntade.

Boken liknar nog mycket annat jag har skrivit, på ett sätt: jag följer inget program, jag landar inte i några slutsatser. Samtidigt skiljer den ut sig: jag blandar genrer och angreppssätt hej vilt. Jag fogade samman texterna i denna bok med en stark ambition, för jag tänkte att det här blir det sista som jag kommer att ge ut. Så blir det nu ej.

I själva verket satte arbetet med den förnyad fart på mitt skrivande, liksom på trots. Min läsekrets är begränsad, men jag tycker att jag – kanske just därför – kommunicerar bra med den. Inte sällan tänker jag på en speciell läsare – det handlar alltså inte om en ’målgrupp’, ett riktigt fy-ord – när jag tar itu med ett ämne. Det textuella är det dialogiska.

Så nu kommer det en bibba på drygt fyra hundra sidor. Jag är mycket nöjd med formgivningen som jag inte själv har hanterat men i någon mån inspirerat. Materialet i inlagan kan nog anses vara en smula kufigt, icke-gängse. Det är så jag vill ha det. Och det är en lycka för mig att det finns förläggare som ser det på ungefär samma sätt.”

 

Global kolumnist med bas i Lund – Om Jonathan Power

Hans Blix

Jonathan Power,’ When are you to get a proper job-Sixty years in journalism’  (2024)

Jonathan Powe är en av de sällsynta journalister som under lång tid haft hela jorden som besöks-och rapporteringsområde. Han skriver på engelska och bor — i Lund. Han har publicerat flera böcker och tusentals artiklar i världens stora tidningar och hars överblick och historiska kunnande har gett hans spalter en stor krets av internationellt engagerade läsare. Man kan undra varför ingen svensk tidning berikat sin internationella bevakning med att regelbundet ge plats till dem. Nu sedan Jonathan Power blivit en bit över 80 år har han gett oss en bok där han ställer sig frågan vad han gjort med sitt liv och sin journalistik.   Svaren förmedlar mogen kunskap om många världsfrågor men också självrannsakan vad hans relationer till kvinnor, inklusive två äktenskap och fyra döttrar,  betytt emotionellt och intellektuellt för hans liv och boenden.

Man läser bokens kapitel med stigande respekt för hur han använt journalistiken för att göra något som kändes som meningsfullt – att söka påverka tänkande läsare genom att förmedla rättfram kunskap – inte bara skummande nyheter.  Internationell politik, säger han,  får inte okritiskt lämnas till en elit i Washington. Jag noterar att han – liksom jag – ser både Ryssland och Ukraina som delar av den västliga världen och betvivlar att Ryssland har något motiv för ett militärt hot mot väst. Han tror att i Sverige en folkomröstning skulle ha hindrat anslutning till NATO och att den förklaras av en opinion som drevs fram med gammal skrämsel om att ’ryssen kommer’.

Läs mer

Alternativ till stormaktsdominans – ett historiskt perspektiv

Boken ”Visionen om en rättvis världsordning” ges ut i samband med 70-årsminnet av den historiska konferensen i Bandung 1955 på förlaget Book on Demand (https://bokshop.bod.se/visionen-om-en-raettvis-vaerldsordning-thomas-lindh-9789180808699 ). Författare: Thomas Lindh

Utdrag ur förordet i boken:
Den 18 april 2025 är det 70 år sedan president Sukarno höll sitt framsynta invigningstal på den historiska asiatisk-afrikanska konferensen i Bandung på västra Java i Indonesien. Förenta nationerna, som bildades tio år tidigare efter andra världskrigets slut i San Francisco, fyller 80 år några månader senare.
Visionen om en ny rättvis världsordning, uttryckt i de tio principerna (Dasa-sila) i slutkommunikén från Bandung, blev upptakten till en ny era i internationell politik och vaggan för de alliansfria ländernas rörelse. Bandungkonferensen följdes av två andra milstolpar: de icke-allierade staternas möte i Belgrad 1961 och FN:s generalförsamlings resolution om en ny ekonomisk världsordning i New York 1974.
Det saknas ett historiskt perspektiv i samhällsdebatten om världsordningen och Sveriges förhållande till stormakterna. Bokens syfte är att bidra till att fylla detta tomrum. Berättelsen om alliansfrihetens rötter och vision är inspirerande, lärorik och högst aktuell idag.
Sveriges alliansfria tradition riskerar att utraderas från historieskrivningen. Olof Palmes minnesvärda markeringar mot stormaktsvälde, liksom Alva Myrdals betydelsefulla insats i FN mot kärnvapenhot och upprustning, tycks idag ha blivit obekväma när alliansfriheten övergetts.
Anslutningen till Nato och DCA-avtalet, som ger Förenta staterna exklusiv rätt till militärbaser på svenskt territorium, föregicks inte av en saklig och seriös diskussion. Ledande medier och politiska partier svek demokratins grundläggande princip om att tillåta och uppmuntra att olika åsikter och bedömningar bryts mot varandra. I stället präglades media av ängslig självcensur vilket hindrade en allsidig debatt om alternativ till stormaktsdominans.
I bilagorna finns dokument från konferenserna i Bandung 1955 och Belgrad 1961. Tre tal av Olof Palme om fred, alliansfrihet och internationell solidaritet samt rapporten Gemensam säkerhet 2022 ger ett historiskt perspektiv på Sveriges, idag övergivna, alliansfria hållning.

Stefan Löfven och säkerhetspolitiken

Rolf Andersson

Intervjuad av Sydsvenska Dagbladet (30/4 2015) svarade dåvarande statsministern Stefan Löfven på en fråga:

”Varför är det hugget i sten att Sverige inte ska gå med i Nato?
– För att det inte skulle tillföra oss någon säkerhet i närområdet. Det skulle tvärtom skapa mer osäkerhet. Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Det är inte bra om två militärallianser har direktkontakt, säger Löfven.”

Svaret som föranledde en hel del protester var rationellt och genomtänkt. Det borde ha tagits tillvara i den debatt om svenskt medlemskap i Nato som forcerades fram sju år senare.

Som avgången statsministern höll Stefan Löfven fast vid denna sin grundläggande inställning och var skeptisk till svenskt medlemskap i Nato. Intervjuad av YLE (1/4 2022) framhöll han:

”För egen del har jag inte blivit överbevisad om att vi plötsligt skulle få en säkrare situation om vi lägger Natogränsen alldeles intill Ryssland i hela Europa, säger Löfven. Han ser en situation som liknar det kalla kriget, med två block mot varandra. Nu är det inte Sovjetunionen eller Warszawapakten. Det är Ryssland som vill ha en skarp gräns, bakom vilken de ska känna sig trygga. Löfven tror inte på att ha Nato och Ryssland precis intill varandra. Det ökar inte säkerheten säger han”.

Läs mer