Vi återpublicerar här en presentation av Kissinger från 17 november 2020. (Utgivarna)
Henry Kissinger, född 1923 i Tyskland, flydde till USA och kom att bli dess mest kände diplomat. Efter att ha doktorerat i början av 1950-talet på bland annat Metternichs insatser för maktbalans mellan stormakterna blev han sedermera nationell säkerhetsrådgivare 1969–1973 och utrikesminister 1973–77. Han var alltså verksam under presidenterna Nixon och Ford men kom att som konsult ge råd till ett flertal senare presidenter, senast till Trump. Han tilldelades Nobels fredspris 1973, trots att hans givit Nixon sitt stöd för julbombningarna 1972 över Nordvietnam.
Året innan hade han öppnat dörren för Nixons besök i Kina.
Det tidiga 1970-talet präglades av viss avspänning mellan USA och Sovjetunionen. Kissinger, som hade en god kontakt med Leonid Brezjnev, öppnade upp för ett möte med Nixon, varefter det så kallade ABM-avtalet skrevs under. Avtalet innebar begränsningar av parternas antiballistiska missilsystem. Samtidigt pågick förhandlingar om ett SALT II -avtal. I juni 1979 undertecknade president Jimmy Carter och Brezjnev detta nedrustningsavtal om strategiska kärnvapen. Sex månader senare invaderade Sovjetunionen Afghanistan och senaten ratificerade inte avtalet. President Roland Reagan sade upp avtalet i maj 1986.
Många böcker har skrivits om Kissinger, och vi har på sajten anmält några stycken (använd gärna vår sökfunktion), men denna anmälare finner att den amerikanske historieprofessorn Thomas A. Schwartz möjligen har på 560 sidor skrivit den bästa biografin: Henry Kissinger and American Power. A Political Biography (Hill and Wang 2020).
I en recension frågas: “Was he a brilliant master strategist –’the 20th century’s greatest 19th century statesman’ –or a cold-blooded monster who eroded America’s moral standing for the sake of self-promotion?”
När Kissingers lade fram sin avhandling A World Restored. Metternich, Castlereagh and the Problems of Peace 1812–1822, frågade en student om författaren inte hade hört talas om atombomben. Men för Kissinger var det av vikt att studera det framgångsrika exemplet på ”peacemaking like the Congress of Vienna” 1815. ”A true peace comes only out of a balance of power, an international equilibrium created as nations pursue their national interests within a generally accepted, ‘legitimate’ international order.” Kissinger beundrade Metternich “for his skill at negotiation and ability to manage, and manipulate, other powers in Austria’s interest. But he also criticizes the Austrian’s ‘smug self-satisfaction’ in not recognizing that Austria’s domestic structures required reform and adaptation.”
Nästa bok av Kissinger från 1957, Nuclear Weapons and Foreign Policy, kritiserade doktrinen om “massive retaliation”. Han ansåg att USA hade att acceptera ”the possibility of the limited use of nuclear weapons”. 1961 kom bok nummer tre: The Necessity for Choice.
Under Kennedys presidentskap uppkom förslag på att ”replace the independent nuclear forces of Britain and France with an Allied nuclear force under NATO command”, men Kissinger försvarade president Charles de Gaulle som ville ha ett större oberoende av USA. Kissinger sade till kolleger att Kennedy ledde “the country to disaster”.
År 1965 upplyste Kissinger president Lyndon Johnsson: “I think our present actions in Vietnam are essentially right.” Två år senare startade förhandlingar med Nordvietnam.
I New York hade Nixon and Kissinger haft överläggningar, vilka senare ledde till anklagelser om en statskupp: “’A seizure of power unprecedented in modern American foreign policy,’ calling it ‘the coup d’état at the Hotel Pierre.’”
År 1969 antydde Nixon en ny policy “of limiting America’s commitments and reducing its footprint abroad”. “[T]he United States seemed like a captive Gulliver, embroiled in conflicts it could not win and unable to escape commitments it no longer wanted. Vietnam was the overwhelming priority, with more than half a million Americans fighting a vicious war that was claiming more than a thousand dead a month.” Samtidigt invaderade Sovjetunionen Tjeckoslovakien, och en konflikt mellan Sovjet och Kina blossade upp. Men för Nixon och Kissinger var avslutandet av Vietnamkriget prio ett. Problemet var att Nixon inte ville bli den förste presidenten att förlora ett krig. Kissinger hade därför under sommaren 1969 förberett Nixon för en upptrappning av kriget: “the Nixon Doctrine”.
Kissingers taktik blev vidare att söka få förhandlare på andra sidan bordet tro att Nixon mist förståndet. I planen ingick att Nixon skulle beordra “the U.S. military to go on nuclear alert”, vilket skedde i oktober: “Shake [your] head and say ‘I am sorry, Mr. Ambassador, but he is out of control.’”
Samtidigt blev Kissinges roll i Chile “one of the most controversial questions surrounding his career”.
Kissinger gjorde många resor till Kina och var “taken with the elegant Zhou [Enlai], whom he would later say was one of the most impressive public figures he had ever met”.
Nixon och Kissinger strävade efter en ”trifecta” genom avtal med Kina, avtal om nedrustning och fred i Vietnam. De utsågs något förhastat till “Men of the Year”. “Kissinger was now […] a legend, a diplomat who was the complete cosmopolitan, urbane without swagger, self-centered without smugness.” “[A] global superstar, the first and thus far only celebrity diplomat of the media age.”
Ryktet gjorde gällande att “Kissinger favored diplomacy while Nixon wanted to bomb”, men den förre fann det vara riktigt att låta 739 B-52 plan släppa 15 237 ton av bomber över Hanoi och Haiphong: ”The Swedish prime minister, Olof Palme, compared it with Nazi atrocities.” “Terror Bombing in the Name of Peace” löd en löpsedel i The Washington Post.
“[T]he bombing did convince the North Vietnamese leadership to return to Paris and helped give Nixon an argument he could use with President Thiệu.”
Därtill hade Kissinger föreslagit att USA skulle började bomba Kambodja i hemlighet. Mellan 500 000 och 750 000 civila kom att mista livet.
“Kissinger had pulled off his trifecta, and he had received a huge amount of credit and admiration from Americans.”
I boken skildras ingående Kissingers roll i Mellanöstern, bland annat att han och Brezjnev ”reached an agreement on a United Nations resolution for a cease-fire in place”.
När Kissinger reste till Kina för sjätte gången och träffade Mao Tse Tung konstaterade han att “[t]he people who understand our foreign policy best are in Peking”. Och president Gerald Ford kunde i augusti 1984 konstatera att Kissinger var mer populär utomlands än i USA. Ford ”thought that Henry Kissinger was brilliant and […] Henry Kissinger agreed.”
Samtidigt som Kissinger “believed that Turkey was the more important NATO ally” i förhållande till Grekland, skreks på gator i USA: “Kissinger: The Blood of Cyprus is on your hand!”
Intressant är skildringen av nedrustningsförhandlingarna med Brezjnev. ”Kissinger wanted Brezhnev to see him as the crucial ally against Senator Jackson and ‘the individuals and groups that oppose the betterment of Soviet-American relations’.” “When Brezhnev asked how the Soviets could help, Kissinger answered, ‘The best way is if you and I are on the same side and Jackson is on the other’. Then Brezhnev replied, ‘I agree’”. Kissinger spelade här ett komplicerat spel, konstaterar författaren.
År 1975 deltog president Ford vid Conference on Security and Cooperation in Europe (CSCE) i Helsingfors, “a conference that would ratify a set of agreements that the Soviets considered a final settlement of World War II”. För Kissinger var detta bara ett “grandstand play to the Left”.
För Kissinger var détente och realpolitik avgörande, till skillnad från president Fords unge assistent Dick Cheney, som istället hade “faith in our fundamental principles concerning individual liberty and democracy”. Och president Ford kom att stryka ordet “’détente’ from his vocabulary and from now on would talk about ‘peace through strength’”:
Ford förlorade valet 1976, vilket “brought an end to Henry Kissinger’s official role in shaping American foreign policy”, som dock kom att övergå i en inofficiell roll.
Hans rival blev Zbigniew Brzezinski. Och Kissinger fortsatte att hävda “that it was necessary for the United States to have a ‘strategic dialogue’ with Beijing”.
Kissinger var en stark anhängare av USA:s med fleras krig i Irak 2003.
Och han hade nu tid att skriva flera böcker. År 1994 kom Diplomacy, som blev en bästsäljare. ”At more than eight hundred pages, the book begins with the story of modern international relations with Cardinal Richelieu in the seventeenth century. […] Diplomacy was representative of Kissinger’s determination to assert his position as the foremost American scholar-diplomat of his generation.”
Förvånansvärt nog kom republikanen Henry Kissinger och den demokratiska utrikesministern Hillary Clinton att utveckla ”a mutual-admiration society.” Hon recenserade i positiva ordalag Kissingers bok World Order. ”Clinton tried to defend her association with Kissinger by praising his role in the opening to China.”
Senare kom Kissinger att uttala “praise for Trump’s achievement”.
Vid 94 års ålder blev Kissinger hårt pressad i en intervju om bombningarna av Kambodja 1973: “There were hundreds of thousands of people killed in that campaign.” Kissinger svarade: “Wait a minute. Ignorance is no excuse for being insulting.” Men: “Kissinger could not escape [intervjuarens] determination to press the ‘war criminal’ charge.”