Furst Metternich – en tidig förespråkare av folkrätt

Mats Björkenfeldt

I en understreckare i Svenska Dagbladet (19/6 2015) skrev folkrättsprofessorn Ove Bring om den så kallade Wienkongressen, som det året firade tvåhundraårsjubileum. Bring refererar till Henry Kissinger som i sin doktorsavhandling lyft fram att kongressens balanspolitik förhindrade krig mellan stormakterna under 40 år, fram till Krimkriget (1853–56), då Storbritannien, Frankrike och det sardinska kungadömet solidariserade sig med Osmanska riket och gick i krig mot Kejsardömet Ryssland (som förklarat krig mot Konstantinopel för att, påstod man, skydda de kristna i Palestina). Bring ser en utveckling från kongressen till FN-stadgan. Kissingers avhandling heter A World Restored. Metternich, Castlereagh and the Problems of Peace 1812–1822 (1957, återutgiven av Friedland Books 2017).

Som framgår av titeln spelar Klemens von Metternich (1773–1859) en av huvudrollerna, något Bring inte nämner i sin artikel. Metternich tjänstgjorde som utrikesminister 1809–1821 och som statskansler 1821–1848 i det österrikiska kejsarriket.

Det var en fascinerande historisk person. Om man googlar hans namn kan man få veta följande: ”Metternich ville till varje pris förhindra revolutionära och nationella omstörtningar. Alla de, som kämpade för liberala eller nationella idéer, hyste ett ‘glödande’ hat mot honom.” Vad som inte sägs är bland annat att han stred för en dåtidens folkrätt, som förbjöd regenter att begära militärt understöd utifrån för att krossa nationella uppror.

Castlereagh, den andre huvudrollsinnehavaren i Kissingers avhandling, representerade Storbritannien vid Wienkongressen, och han var mer öppen för militära interventioner. Om detta kan man läsa i en nyutkommen, magnifik bok: Wolfram Siemann, Metternich. Strategist and Visionary (The Belknap Press of Harvard University Press, 2019, 900 sidor; översättning från tyska). På sidan 629 motbevisas påståendet att Metternich alltid “took the rights of legitime rulers to trump those of rebelling people”. Han tog stöd i den internationella rätten (som han uppfattade den) och han önskade undvika militära konflikter, så snart Napoleon var besegrad, något som hans diplomatiska skicklighet bidrog till. Metternich gick så långt för att upprätthålla en internationell ordning, att han var beredd att erkänna den grekiska statens oberoende. Men som Desmond Seward skriver i Metternich. The First European (Thistle Publishing, 2015, s. 130):  “references to ‘immutable laws’ must never be taken too seriously.”

Och i Pieter M. Judsons The Habsburg Empire (The Belknap Press of Harvard University Press, 2016) framhålls att Metternich medverkade till att 1848 sända trupper till Lombardiet och Venedig för att kväsa revolter.

Metternich fick en renässans efter andra världskriget, och den store brittiske historikern A. J. P Taylor utbrast att det var ett sätt för “renegade American liberals’ seeking a hero with which to inspire the ‘Western Union’ in the Cold War” (Seward, s. 420).

Metternichs diplomatiska färdigheter lyckades få de segrande makterna vid Wienkongressen att undvika revanschism gentemot Frankrike. Likaså var han klok nog att acceptera att det Heliga Romerska Riket av tysk nation hade gått i graven 1806.

Metternich medverkade inte till att initiera några krig och inte heller till några koloniala erövringar utanför Europa.

Låt mig avrunda denna anmälan med att citera två avsnitt från Kissingers nämnda doktorsavhandling från 1957:

”For this reason Metternich’s policy was diplomacy in its purest sense, a virtuoso performance of an essentially instrumental kind, whose very skill testified to its ultimate futility, to the fact that the Central Empire, which required stability above all, could survive only through a tour de force. […]

Metternich’s policy was thus one of status quo par excellence, and conducted, not by marshalling a superior force, but by obtaining a voluntary submission to his version of legitimacy. Its achievement was a period of peace lasting for over a generation without armament races or even the threat of a major war. And when the change came after 1848, it could be integrated into the existing structure without leading to the disintegration of Austria or to permanent revolution.”