Varför vi är i Afghanistan, Lars-Gunnar Liljestrand

Idag den 13 december tar riksdagen ställning till en proposition från regeringen om fortsatt svensk trupp i Afghanistan.

Sverige har deltagit i den militära interventionen sedan 2002 med varierande förklaringar: bekämpa terrorism, kvinnors rättigheter, flickskolor, motverka korruption och droghandel, bygga ett rättssamhälle med mera. Sammantaget brukar detta benämnas ”statsuppbyggnad och utveckling”.

USA står och har stått för den avgjort största insatsen vad gäller både finansiering och antal soldater. USA är i Afghanistan av ett enda skäl: sin egen säkerhet.

Richard Holbrooke, som var USA:s specielle representant för Afghanistan och Pakistan, slog fast: ”Att omvandla det afghanska samhället är inte vårt uppdrag. Flickors skolgång kan vara en viktig fråga på många håll. Vi är i Afghanistan utifrån våra egna  nationella säkerhetsintressen.”

Så är det och det har varit känt för alla någorlunda initierade under lång tid. President Obama definierade USA:s ”klara och fokuserade mål” som att bekämpa terrorismen och att avväpna och besegra al Qaeda, inget annat. I sitt stora programtal på hösten 2009, då han på militärskolan West Point meddelade upptrappning i Afghanistan med 30 000 soldater, var enda skälet USA:s egenintresse att bekämpa terrorism.

På Svenska Afghanistankommitténs stora internationella seminarium den 8–9 december den gångna veckan, ”Afghanistan’s Road to Self-Reliance”, framträdde en rad kända experter på Afghanistan. Bland dem var professor Barnett Rubin, rådgivare till USA:s administration särskilt för afghanska frågor. Med brutal öppenhet sade Rubin:

”Jag hoppas att jag inte kommer att göra er besvikna men de verkliga målen Afghanistan i är inte en insats för statsbyggnad och utveckling.

Läs mer

Med ett hopp om rätt slags soldater, Olof Santesson, kkrva.se

Kungl Krigsvetenskapsakademiens symposium om ”Värnplikten 100 år” den 4 september 2001. Referat av redaktör Olof Santesson

…Vad slags försvar kommer Sverige att få och vad betyder dess ändrade karaktär? Symposiets ordförande, riksarkivarien och Akademiens andre styresman Erik Norberg, tog i sina inledningsord upp frågan om vi stod vid en skiljelinje – eller om vi redan har tagit steget? Som exempel på tänkbara problem nämnde han vad professor Bengt Abrahamsson samma dag skrivit om officerskårens professionalisering. Denne såg risken för att ”krigarrollen” skulle komma att renodlas på bekostnad av den demokratiska förankringen…

Som förespråkare för ett bibehållande av ett långsiktigt verkande pliktsystem framträdde näste talare, generaldirektören för Styrelsen för psykologiskt försvar, ledamoten Björn Körlof. I ett anförande under rubriken ”Värnplikt, försvarsvilja och försvarsdebatt” redde han ut begreppet folkförankring. Det handlar ju om hur dels värnpliktsutbildningen sprider kunskap om och erfarenhet av försvaret, dels Försvarsmakten genom rekryterna tillförs erfarenheter och attityder som råder i samhället i stort…

Vad betyder det då för folkförankringen att numera endast en del unga män gör värnplikt? Körlof talade här om en förskjutning av synsättet på rättvisa. Många unga människor ser i dag inte längre det principiella kravet på att alla vapenföra ska tas ut och tjänstgöra som det mest väsentliga. Ett ökat inslag av frivillighet, kompenserat av bättre ersättning och/eller meritpoäng till högskolan förefaller också att kunna accepteras. Värnpliktssystemet föredras dock alltjämt framför ett yrkesförsvar av en stark folkmajoritet, även om militär utbildning och tjänstgöring kommit att te sig som mindre viktiga verksamheter i samhället.

I sin sammanfattning talade Körlof ändå om en svensk ”grundläggande och långtgående säkerhetspolitisk ambition vad det gäller att kunna försvara landet”. Ett land med liten befolkning i förhållande till ytan, med en ”viktig strategisk belägenhet” och förpliktelser på europeiskt och internationellt plan skulle med hans synsätt behöva ett politiskt fast förankrat system med medborgerlig generell plikt. Över tiden kan större eller mindre del av befolkningen tas i anspråk. Men ytterst kan försvaret av landet inte överlåtas till en speciell grupp människor. Det handlar om allas ansvar för landets överlevnad inför yttre hot.

Läs föredraget

 

Hur småstaten försvarar sig, Anders Björnsson

”Att upprepa felaktigheter, halvsanningar och ibland rena lögner syftande till att skapa en ’alternativ verklighet’ är något som i sin förlängning kan slita sönder och skapa djupa sår i demokratiska samhällen”, skriver försvarsminister Peter Hultqvist i senaste numret av Allmänna Försvarsföreningens tidskrift Vårt Försvar. ”Därför är det så oerhört viktigt att sätta ljuset på och avslöja det som är systematisk desinformation och som bottnar i medvetet planerade påverkansoperationer.”

Varningen är förvisso befogad. Försvarsministerns fokus är emellertid ensidigt inställt på rysk påverkan – artikeln har också rubriken: ”Desinformation – avsändare Ryssland”. Som om desinformation och propaganda skulle vara ryska specialiteter, när de sedan urminnes tider ingår i varje stormakts repertoar av verktyg för inflytande, som ibland kan ta sig formen av ren utpressning. Som exempel på ryskt agerande anför Hultqvist vad han uppfattar som osakligheter i motståndet mot det så kallade värdlandsavtalet med Nato som Sveriges riksdag godkände tidigare i år:

Läs mer

Veckans citat

”Sverige riskerar att stå ensamt. Då uppstår den obehagliga frågan om tonen mot Ryssland behöver sänkas.

Är det klokt att leda kampen mot Nord Stream, vilket dessutom kan irritera Tyskland, ett land som blir mer viktigt för Sverige om USA släpper taget och Storbritannien lämnar EU.

Det kan vara dags för studieresa till Helsingfors, för att få perspektiv på hur ett land utan uppbackning utifrån har hanterat kontakterna med Ryssland.” Richard Appelbom i vlt.se

Farligt luddigt tal om krigshot, Stig Henriksson (V), Sala Allehanda

…I en interpellationsdebatt utlöst av arméchefens uttalande försökte jag dock få besked av interpellanten Mikael Oscarsson (KD) vilket scenario han såg framför sig som motiverade den ganska dramatiska upprustning han pläderade för. (Dock bara en mindre del av det Nato-medlemskapet skulle kräva.)

Svaret blev att vi ska kunna gå i krig i de baltiska länderna för att bistå dem om de blir anfallna. Oavsett hur Sverige i olika lägen ska fullfölja sin solidaritetsförklaring vill jag bara i all stillsamhet påpeka skillnaden mellan den mer apokalyptiska stämningen arméchefens uttalande sprider och att vi efter eget val för första gången sedan stormaktstiden engagerar oss i ett krigsföretag på andra sidan Östersjön. Läs artikel

Regeringens program för Sveriges medlemskap i FN:s säkerhetsråd 2017-2018

Sverige tar från årsskiftet plats i FN:s säkerhetsråd. Det program för medlemskapet som regeringen tagit fram är oroande.

I programmet sägs det att det ligger i Sveriges intresse att slå vakt om den internationella ordning där FN och dess säkerhetsråd är kärnan. Folkrätten och FN-stadgan lyfts fram. Allt detta är bra.

Men intentionerna i programmet är på flera punkter inte bara naiva och orealistiska, utan direkt illavarslande.

Om det för Sveriges anslutning till FN helt avgörande vetot i säkerhetsrådet sägs det i programmet:

“Vetoanvändningen måste begränsas – särskilt vid situationer av massövergrepp som Syrien – och på sikt helt avskaffas. Sverige stödjer och deltar i initiativ för att begränsa användandet av vetot, särskilt i fall där risk för folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsbrott föreligger.”

Den ambitionen är ytterst farlig. En begränsning av och ett avskaffande av vetorätten skulle riskera att underminera hela FN-systemet. FN skulle kunna kastas in på ena sidan i stormakternas kontinuerliga och allt mer upptrappade konflikter, och riskera att bli en organisation för krig, inte fred. Medlemsstaterna skulle kunna tvingas in i sådana konflikter.

En sådan utveckling kan inte ligga i Sveriges intresse!

 

Läs programmet här

Läs också artikeln på sajten om vetot här

 

Östen Undén och Alf Ross om vetot i säkerhetsrådet, där Sverige nu tar plats! Rolf Andersson

Sverige är från årsskiftet ledamot av FN:s säkerhetsråd. Det är ansvarskännande, och antagligen på gott och ont! Man får hoppas att vi kommer att ansluta till det bästa i svensk tradition inom detta minerade område. Det finns onekligen mycket att bygga vidare på. Ska vi göra en konstruktiv insats där måste åtminstone som ett minimum den hittills etablerade ovanan att i tid och otid uttala sig om andra staters brister upphöra. Istället för att pratglatt utan täckning spela för hemmagalleriet, eller för att idka utländsk inställsamhet, är det hög tid att vi nu inriktar oss på att verka för att uppnå realistiska resultat i detta känsliga sammanhang och dessa minst sagt turbulenta tider.

Några ord på vägen ger enligt min mening en recension som Östen Undén på sin ålders höst skrev i Svensk Juristtidning 1964, då han kommenterade en bok av professor Alf Ross, De Forenede Nationer; en idag alltjämt i högsta grad läsvärd och insiktsfull bok om FN-systemet och FN-stadgan.

Läs mer

Anna Kinberg Batra ”Jag vill leda en regering som öppnar vägen till Nato”, satakunnankansa.fi

Kinberg Batra är möjligtvis Sveriges nästa statsminister och en Nato-anhängare.

– Jag vill leda en regering som öppnar vägen till Nato och kan ta steget dit när tiden är mogen. Vad som framför allt skiljer mig från Stefan Löfven är att han håller dörren till Nato stängd av partipolitiska skäl, säger moderaternas ordförande Kinberg Batra.

Sveriges socialdemokratisk statsminister Löfven har i sin linjedragning sagt att hans rödgröna minoritetsregering inte kommer att ansöka om Nato-medlemskap. I Finlands statsledning vet man att en Nato-positiv regering kan komma till makten i Sverige efter riksdagsvalet 2018…

Vill moderaterna ha en folkomröstning om Nato?

– Hur beslutet om medlemskap skulle avgöras ligger i framtiden. Först måste vi gå mot en mognare diskussion, för vilken både Sverige och Finland har fått intressanta analyser under de senaste åren. Vi kan alltså diskutera hur vi kan använda Nato för att bygga vår säkerhet. Varje land måste gå sin egen diskussion och fatta sitt eget beslut. Jag tror att beslutet fattas längre fram, beskriver Kinberg Batra Sveriges situation.

Det blir i alla fall klart att moderat statsminister Kinberg Batra skulle vara redo att föra Sverige in i Nato även utan Finland. Väsentligt för henne är det nationella Nato-stödet…

Hon stöder inte en försvarsallians mellan länderna. Moderaterna ser det som en grundläggande utgångspunkt att Sverige och Finland i fortsättningen skulle verka tillsammans inom Nato som medlemmar av försvarsalliansen…

Kinberg Batra anser att byggandet av Nord Stream 2 -gasledningen på Östersjöns botten från Ryssland till Tyskland är en säkerhetspolitisk fråga på EU-nivå…

– Jag hoppas att Nord Stream 2 behandlas som en fråga på EU-nivå. Nord Stream 1 godkändes av Sveriges regering. Då gjordes en miljöbedömning mellan två stater. Nu har gasledningen större säkerhets- och energipolitiska effekter. Därför måste diskussionen tas till EU-nivå, kräver Kinberg Batra…

I Sverige har Nato-diskussionen kommit längre än i Finland och åtminstone borgarna längtar inte efter att få tillbaka värnpliktsarmén för en hel åldersgrupp.

– Jag tror inte att en återgång till vår barndoms värnplikt är ett svar på morgondagens säkerhetspolitiska utmaningar. Däremot behöver försvaret tillräckligt många och tillräckligt väl förberedda soldater och marinsoldater, säger Kinberg Batra innan hon skyndar mot Nato-landet Estlands huvudstad Tallinn. Läs artikel

Medvedev tog upp omstridd gasledning i Uleåborg, svenska.yle.fi

Under Rysslands premiärminister Dmitrij Medvedevs och statsminister Juha Sipiläs träff i Uleåborg diskuterades bland annat den transarktiska datakabeln som Finland låtit göra en expertutredning om. Kabeln skulle gå från Japan och Kina genom Kolahalvön till Kirkenes i Norge, och därifrån vidare söderut genom finska Lappland.

– Man kan inte lämna Uleåborg utan att diskutera teletrafik, berättade Sipilä att han sagt till sin ryska kollega.

– Vi utforskar ländernas intresse för att delta i nästa skede, vi har fått ett positivt svar av Ryssland, sade Sipilä.

Medvedev sade under presskonferensen att datakabeln är ett intressant projekt.

…Medvedev tog under mötet upp Nord Stream 2–gasledningsprojektet. Ryssland vill bygga kabeln från Ryssland till Tyskland. Till exempel Polen motsätter sig det här. Sipilä påminde om att Finland fortfarande förhåller sig till gasledningen som ett kommersiellt projekt och betonar miljökonsekvenser.

– Vi har redan gått samma väg i genomförandet av Nord Stream 1. Vi framskrider nu på samma sätt. Jag är säker att den blir en lika stor framgång som Nord Stream 1, sade Medvedev på presskonferensen i Uleåborg.

Sipilä påminde om att statsrådet i Finland beviljat ett villkorligt undersökningstillstånd för Nord Stream 2.

Vid mötet kom man dessutom fram till en lösning för Finlandshuset i S:t Petersburg. Finland kommer att köpa huset, där bland annat Finlands institut i S:t Petersburg och den finska skolan verkar. Stiftelsen som äger huset har ekonomiska problem. Läs artikel

Hultqvist: ”Godkänn inte Krim som ryskt”, dn.se

Försvarsminister Peter Hultqvist varnar för att internationella krafter vill godkänna Rysslands annektering av Krim, vilket kan rubba världsordningen. För svensk del måste man vara förberedd på ”mörka scenarier” och Hultqvist understryker allvaret: ”Försvaret av Sverige är ingen hobbyverksamhet.”

Den tillträdande amerikanske presidenten Donald Trump har berömt Rysslands president Vladimir Putin. Allt fler röster hörs för att i praktiken acceptera Putins annektering av Krim i Ukraina, är något som Peter Hultqvist (S) varnar för.

– USA är en världsmakt som påverkar situationen på andra kontinenter och i andra länder genom sina beslut och initiativ. Trump har ju under valrörelsen aviserat väsentliga förändringar när det gäller den amerikanska hållningen till Europa och Nato, säger Peter Hultqvist och fortsätter:

– När det gäller världsordningen är det väldigt viktigt att vi inte får någon acceptans i efterhand av den ryska annekteringen av Krim. Den är i strid med internationell lag och rätt, rubbar den europeiska säkerhetsordningen och ifrågasätter det internationella regelverket i Europa och världen.Läs artikel

Reflektioner från slutet av en galen vecka, Björn Jansson (S) regionstyrelsens ordförande, helagotland.se

Det har varit en galen vecka när jag skriver detta på torsdagkvällen. Har fått kommentera en mängd olika frågor och det kommer mer som jag kommenterat redan och kommer att få kommentera. Dessutom så finns det mycket jag vet som media gärna skulle vilja veta.

Tidsnog så kanske det blir så i en del fall. Nordstream 2 är det som givetvis upptagit mest tid och numera röner nationellt intresse. Att bli så flitigt citerad i riksdagen och så uppmärksammad av riksmedia händer inte många lokalpolitiker. Nu är jag inte ensam om detta utan min motsvarighet i Karlshamn har också ett medialt tryck på sig…

Jag har varit rysligt tydlig med att det kommunala ansvaret inte kan innebära att vi skall göra internationella eller säkerhetspolitiska bedömningar.

Det åligger regeringen. Vi kan dessutom inte ge oss in och säga nej till företag bara för att de kommer från länder som har tvivelaktiga ledare. Vad skall vi göra när väl Donald Trump satt igång? Sverige har många affärsförbindelser med ryska företag och ryska personer äger faktiskt fastig­heter i Sverige.

Vi ger oss in på en farlig väg om vi ­börjar sålla ut företag på grund av härkomst. Att borgerliga partier för­söker använda sig av detta för att göra livet surt för regeringen är väntat. Med deras krav om anslutning till Nato så blir deras agerande mer begripligt i denna affärsuppgörelse. Upplösningen ser ut att komma på tisdagkväll då jag skall till UD och träffa mina gamla SSU-kamrater från 70-talet Peter Hultqvist och Margot Wallström. Läs artikel

Sverige, vad döljer du för oss? svenska.yle.fi

Den finska öppenheten är större än den svenska när det gäller det dramatiska året 1991 då Sovjet kollapsade. Spotlight begärde ut lägesrapporterna från Utrikesdepartementet i Stockholm. Men delar av rapporterna är maskerade.

Gorbatjov till Koivisto: ”Vi har föreslagit skilsmässa men balterna vill inte godkänna reglerna”.
Sveriges ambassadör Knut Thyberg skriver en hemlig rapport till Stockholm om president Mauno Koivistos möte med sin sovjetiska kollega Michail Gorbatjov midsommaren 1991. Koivisto berättar i samma rapport att Estlands statsminister Edgar Savisaar sagt att ”vi sitter mellan två dörrar som båda är stängda.”…

Finland kom på ett slugt sätt att passivt erkänna Baltikums frigörelse från Sovjet 1991 – regeringen konstaterade att Finland aldrig de jure erkänt Sovjets ockupation av Baltikum 1940.

Så här telegraferar Thyberg till UD: ”Den snabba utvecklingen i den baltiska frågan, och i ett läge där det bara tycks vara fråga om dagar innan flertalet europeiska länder erkänner de baltiska staterna har det gällt att finna en formel som gör det möjligt för den finska ledningen att inte hamna på en alltför förödmjukande efterkälke. Därav den besynnerliga konstruktionen att Finland ju faktiskt redan erkänt dessa stater, en tes som i vart fall jag under mina närmare sju år i Finland aldrig hört knystas om.”…

En rad som eftervärlden härmed kan lägga till Mauno Koivistos samlade historiska aforismer:
”När Sverige förlorade Finland 1809 förlorade landet sina tänder. Sedan dess har Sverige varit en fredsälskande nation.” Läs artikel