Östen Undén och Alf Ross om vetot i säkerhetsrådet, där Sverige nu tar plats! Rolf Andersson

Sverige är från årsskiftet ledamot av FN:s säkerhetsråd. Det är ansvarskännande, och antagligen på gott och ont! Man får hoppas att vi kommer att ansluta till det bästa i svensk tradition inom detta minerade område. Det finns onekligen mycket att bygga vidare på. Ska vi göra en konstruktiv insats där måste åtminstone som ett minimum den hittills etablerade ovanan att i tid och otid uttala sig om andra staters brister upphöra. Istället för att pratglatt utan täckning spela för hemmagalleriet, eller för att idka utländsk inställsamhet, är det hög tid att vi nu inriktar oss på att verka för att uppnå realistiska resultat i detta känsliga sammanhang och dessa minst sagt turbulenta tider.

Några ord på vägen ger enligt min mening en recension som Östen Undén på sin ålders höst skrev i Svensk Juristtidning 1964, då han kommenterade en bok av professor Alf Ross, De Forenede Nationer; en idag alltjämt i högsta grad läsvärd och insiktsfull bok om FN-systemet och FN-stadgan.

Det är på sin plats att först säga något kortfattat om Ross och Undén. De hade båda anknytningar till den skandinaviska rättsrealismen.

Mot bakgrund av Axel Hägerströms filosofiska tänkande växte den skandinaviska rättsrealismen fram. Den utvecklades av rättsvetenskapsmän som Wilhelm Lundstedt och Alf Ross.

Wilhelm Lundstedt, verksam i vid universitetet i Uppsala, kom, när han löpte linan ut, att hamna helt snett i sina försök att orientera sig i mellankrigstidens centrala frågor. Alf Ross, dansk jurist och analytisk filosof, var från slutet av trettiotalet professor under flera decennier vid Köpenhamns universitet. Han, liksom Lundstedt, intresserade sig för folkrätt. Det finns nu föga anledning att spilla krut på Lundstedts författarskap inom dettas område. Med Roos förhåller det sig annorlunda.

Östen Undén anslöt också till den skandinaviska rättsrealismen. Även han var professor i juridik, och han författade flera juridiska klassiker, inte minst inom sakrätten (böcker som öppnade ens ögon och var obligatoriska när jag började läsa juridik och alltjämt kommenteras). Han var bland mycket annat även ledamot av regeringen och av riksdagen.

I sin recension kommenterar Undén instämmande vad Ross skriver om vetot i säkerhetsrådet:

”På tal om trygghetssystemet framhåller förf. att uppfattningen om vetot såsom orsak till FN:s maktlöshet vilar på ett avgjort missförstånd. Det kan vara rimligt att diskutera huruvida vetot bör avskaffas när det gäller vissa mindre frågor men inte när det gäller vidtagandet av tvångsåtgärder för fredens upprätthållande. Att igångsätta sanktioner mot en stormakt eller mot en stormakts vilja är inte att trygga freden, säger förf., utan att släppa lös kriget. Stormakternas vetorätt är uttryck för stadgans nyktra erkännande av den realistiska sanningen att utan enighet mellan stormakterna är ingen ordning för vidmakthållande av fred och trygghet möjlig. Det är samma åsikt som jag har utvecklat bl. a. i en riksdagsdebatt om Koreakriget, livligt motsagd av andra talare.”

Ja, detta är fortfarande ytterst centralt, och det var också en avgörande förutsättning för svenskt medlemskap i FN. Den debatten borde nog Margot Wallström studera och dra lärdom av!

Undén och Ross var långtifrån överens om allt. Undén polemiserar tämligen klent mot realisten Ross i vissa frågor:
”Hos Wilson var tron på folkförbundets säkerhetssystem, anser prof. Ross, förbunden med en annan lika orealistisk föreställning: att krig uppstår därför att folket vilseledes av regenter med absolut makt, som inte står till ansvar för sina gärningar, och genom den hemliga diplomatin. Han var därför enligt Ross övertygad om att när alla folk styres demokratiskt och handlägger alla utrikespolitiska angelägenheter under öppna former, en väsentlig orsak till krig bortfaller. – Med tanke på det kejserliga Tysklands roll i förspelet till första världskriget och Hitlers roll vid andra världskrigets utbrott, förefaller det sannerligen inte orealistiskt att hysa den åsikt som tillskrives Wilson. Däremot har Ross otvivelaktigt rätt när han kritiserar presidentens tro på ett automatiskt verkande säkerhetssystem. Det planerade kollektiva trygghetssystemet har icke heller i FN:s regi förverkligats. Det har, såsom Ross anmärker, ersatts med ett nätverk av regionala säkerhetsapparater.”

Här får man säga att utvecklingen visat att det är realisten Ross som var den mer insiktsfulle.

För Sverige i säkerhetsrådet gäller det att hålla fast vid FN-stadgan och att försvara stadgans övergripande syfte att ”upprätthålla internationell fred och säkerhet” och att ”mellan nationerna utveckla vänskapliga förbindelser”. Den internationella spelplanen tillhör dock framförallt stormakterna. En liten stat som vår har en begränsad roll i det sammanhanget. Hållningen bör alltså vara återhållsam och försiktig. Men vi bör göra vad som är realistiskt och rimligt möjligt genom att som brobyggare verka för minskad spänning. Det kommer att komma inviter om att delta på ena sidan i stormakternas konfrontationer. Vi bör då inte låta oss dras med utan undvika att anpassa oss till andras skiftande politiska strategier. Sverige måste självständigt bestämma sin säkerhetspolitik. Vi bör inte heller genom egna initiativ skapa bindningar eller sända ut signaler som riskerar att bli en faktor som i sig bidrar till ökade spänningar och utsätter Sverige för risker.

 

Läs mer

http://svjt.se/svjt/1964/187

Facebook
Twitter
Google+
https://www.alliansfriheten.se/osten-unden-och-alf-ross-om-vetot-i-sakerhetsradet-dar-sverige-nu-tar-plats-rolf-andersson/
RSS