”Att upprepa felaktigheter, halvsanningar och ibland rena lögner syftande till att skapa en ’alternativ verklighet’ är något som i sin förlängning kan slita sönder och skapa djupa sår i demokratiska samhällen”, skriver försvarsminister Peter Hultqvist i senaste numret av Allmänna Försvarsföreningens tidskrift Vårt Försvar. ”Därför är det så oerhört viktigt att sätta ljuset på och avslöja det som är systematisk desinformation och som bottnar i medvetet planerade påverkansoperationer.”
Varningen är förvisso befogad. Försvarsministerns fokus är emellertid ensidigt inställt på rysk påverkan – artikeln har också rubriken: ”Desinformation – avsändare Ryssland”. Som om desinformation och propaganda skulle vara ryska specialiteter, när de sedan urminnes tider ingår i varje stormakts repertoar av verktyg för inflytande, som ibland kan ta sig formen av ren utpressning. Som exempel på ryskt agerande anför Hultqvist vad han uppfattar som osakligheter i motståndet mot det så kallade värdlandsavtalet med Nato som Sveriges riksdag godkände tidigare i år:
”Då spreds felaktiga och rent lögnaktiga påståenden som att värdlandsavtalet öppnar för utplacering av kärnvapen på svenskt territorium. Andra påståenden som var både felaktiga och vilseledande förekom också. Exempel på sådant var s k straffrihet för Natosoldater som begår brott på svenskt territorium och permanent stationering av Natotrupp i Sverige.”
Samtidigt tvingas han konstatera att det inte är enkelt att bevisa ”exakt var dessa påståenden har sin ursprungliga källa”: det är själva ”omfattningen av den felaktiga informationsspridningen” som får honom att antyda att en främmande makt – läs: Ryssland – måste ha varit inblandad. Faktum är ju att dessa synpunkter, eller farhågor, ofta kom från betrodda personer inom Hultqvists eget parti, och för att diskutera om dessa hade rätt eller fel, är det rätt överflödigt att spekulera i att de skulle ha kunnat bli vilseledda av obehöriga.
Försvarsministern undgår tyvärr inte själv misstanken att vilja desinformera – och insinuera. Vad ska man alltså ta sig till med ”personer och organisationer som inte uppfattar sig vara en del av en påverkansoperation” men som ändå låter sig bli ”utnyttjade” (Hultqvist)? Här förefaller det naturligt att utgå från att påverkan förekommer och att det är svårt att göra någonting åt den saken annat än med vanlig hederlig sakargumentation. Att liera sig med någon annan part i ett propagandakrig mellan stridiga stormaktsintressen kan inte vara tillrådligt. Bland annat av den anledningen känns motiven för Sveriges deltagande i Natos ”strategiska kommunikationscentrum” i Riga inte alls övertygande.
Ett starkt nationellt underrättelseväsen, ett vaket och välorganiserat psykologiskt försvar (av det slag som fanns under kalla kriget), en kraftigt utbyggd, universitetsbaserad forskning om internationella konflikter och relationer (fri från särintressen och lobbyorganisationer) samt en press som inte går i någons ledband – inte heller den demokratiska statsmaktens – är ett bättre recept för ett land som vill värna sitt oberoende åt alla håll.
*
Nu innehåller detta nummer av Vårt Försvar åtskilligt mer av intresse. Temadelen handlar om småstatens möjligheter att försvara sig.
Jacob Westberg, lektor vid Försvarshögskolan, skriver att Sveriges säkerhetspolitiska geografi har utvecklats ogynnsamt ”under stora delar av 2000-talet” och tycks anse att Natos utvidgning i Östersjöområdet har gjort oss mera utsatta. En småstat, menar han, kan öka kostnaderna för ett angrepp genom att förstärka sin militära kapacitet, ”men den kan inte på egen hand förhindra ett angrepp eller besegra en stormakt”. Därför behöver den komplement i form av arrangemang för kollektiv säkerhet. ”EU och Nato har i sina fördrag åtaganden som bär drag av kollektiv säkerhet”, säger han.
Detta är vagt. Solidaritetsförpliktelserna i det Nordatlantiska fördraget och EU:s Lissabonfördrag syftar knappast till någon kollektiv säkerhet i första hand utan till att garantera de ingående staterna mot fientliga angrepp – vilket förutsätter att det ska finnas en balans mellan ett system av militära allianser och inte ett gemensamt intresse av att ingripa när någon bryter mot uppställda regler. Med allianser inträder tvärtom ett tillstånd av kollektiv osäkerhet, med småstater som brickor i ett spel där huvudaktörernas drag svårligen kan påverkas och kanske inte heller förutses.
Krister Andrén, civilingenjör och tidigare rådgivare åt överbefälhavaren, tar för givet att det enda hotet mot Sveriges säkerhet är Ryssland och att detta har förstärkt sedan kalla kriget. Vi har inga förutsättningar för avvärjningsstrid längre, menar han, och därför måste småstatsförsvaret inriktas på att skapa starkast möjliga tröskeleffekter. ”Småstaten Sveriges nationella tröskelförmåga ska bidra till att övertyga Moskva om att varje lokal aggression i Östersjöregionen snabbt skulle trappas upp till en konflikt med hela Nato”, skriver han – nästan om Sverige redan var medlem av Atlantpakten.
Förstärkningar blir då A och O. Något markförsvar att tala om tycks Andrén inte räkna med, och därför menar han att defensiv krigföring inte räcker. Vår försvarskraft behöver, skriver han, ”innehålla en rejäl offensiv komponent, som snabbt kan hota väsentliga ryska intressen på stor bredd i tid och rum”, för den händelse vi blir angripna. Naturligtvis kan någonting sådant ske endast i samverkan med andra av Rysslands fiender, och därmed blir Sverige automatiskt en del i stormaktskriget. På detta vis blir den offensiva hållningen på ett paradoxalt sätt defaitistisk. Vårt agerande och vårt öde är bestämt på förhand.
Men detta kan inte få vara småstatens första reflex. Vi kommer att ha allt att förlora på att delta i ett bombkrig över ryska städer. Vår libyska insats 2011 får inte lov att bli ett prejudikat.
Också överstelöjtnant Johan Hansson, expert på så kallad förmågeutveckling, fäster stort avseende vid tröskeleffekten. I den ingår att Sverige är militärt aktivt på det internationella planet, förklarar Hansson. Det gamla försvarskonceptet ”möta–hejda–om möjligt slå” avvisas som förlegat. Idag gäller att vinna tid så att förstärkningar kan komma på plats. Något behov av massmobilisering inom befolkningen föreligger därför inte. Hansson talar om försvarsviljan, utan att reflektera över hur denna ska kunna förenas med en ledningsfilosofi som lägger det militära uppdraget ”på chefens axlar – inte en i förväg detaljerad och formulerad uppgift”. Den inriktningen förefaller som gjord för att snabbt anpassas till krigsmål som inte är förankrade i den egna befolkningen.
Kalev Stoicescu, verksam som forskare vid International
Centre for Defence and Security i Tallinn, diskuterar de militära sambanden mellan småstaterna i Östersjöområdet. Han tar det som en given sak att Sveriges ”luftrum och militära infrastruktur, samt dess flyg- och marinstridskrafter i samarbete med allierade styrkor, skulle utgöra en avgörande faktorer [sic] för att säkra allierad handlingsfrihet i det nordisk-baltiska operationsområdet”.
Ur svenskt nationellt perspektiv måste man fråga sig hur stor handlingsfrihet som skulle återstå för oss, om vi i en sådan situation blev föremål för storskaliga ryska motaktioner. Bara för att de flesta stater runt Östersjön är tämligen beskedliga till sin storlek, är det inte nödvändigt att deras intressen och strategiska mål därför sammanfaller. Framförallt: Vi bör inte binda oss vid en händelseutveckling som vi snabbt skulle förlora kontrollen över. Förutsägbarhet kan inte vara något överordnat värde.
*
Finska försvarsmaktens kommendör, general Jaarmo Lindberg behandlar i en särskild artikel den ”finska modellen”, med spjutspetsförband för att möta ett förstaslag mot landet och territoriella förband, komponerade av reserver, som understödjer striden inom sina respektive geografiska områden. Personal och system går här före vapenteknik. Det finska försvaret, anger Lindberg, är inriktat på multidimensionella hot, och detta har lett fram till Finlands ”breda säkerhetsuppfattning”, som nödvändiggör samarbete mellan många myndigheter och andra parter i det finska samhället.
I det försvarsstrategiska tänkandet utgör ökad rörlighet för infanteriet och längre räckvidder för artilleriet viktiga komponenter. Anskaffning av ny materiel till flygvapnet och flottan kommer uppenbarligen att ske i det tempo som resurserna tillåter (”gradvist”), och den finske försvarschefen räknar med att detta kommer att möjliggöras genom att ”separata anslag” tillskjuts.