Slut på kriget genom förhandlingar

Legitimt självförsvar och strävan efter en rättvis och varaktig fred står inte i motsättning till varandra. Här nedan ett förslag till förhandlingar om kriget i Ukraina.

Artikeln har nyligen återgivits av Deutsche Wirtschaftsnachrichten efter tidigare publicering i schweiziska tidningen Zeitgeschehen im Fokus. Dess författare är Peter Brandt, professor i historia vid Fernuniversität, Hagen, son till före detta förbundskanslern Willy Brandt; Hajo Funke, professor emeritus i statsvetenskap vid Freie Universität, Berlin; Harald Kujat, pensionerad general, tidigare generalinspektör för tyska Bundeswehr, ordförande för Nato/Rysslandsrådet och generalstabschefernas Nato/Ukraina-kommission samt som ordförande i Natos militärutskott den högst rankade Nato-generalen; Horst Teltschik, professor och nära förtrogen till förre förbundskanslern Helmut Kohl, mellan 1999 och 2008 chef för Säkerhetskonferensen i München.

*

Sedan det ryska angreppskriget inleddes den 24 februari 2022 för Ukraina ett legitimt försvarskrig, som handlar om statens överlevnad och om landets nationella oavhängighet och säkerhet. Detta konstaterande gäller oavsett vilken demokratisk och rättsstatlig standard och vilken konstitutionell realitet som råder där och även oavsett krigets mycket komplicerade förhistoria och dess likaså komplicerade världspolitiska sammanhang.

Det väpnade självförsvarets legitimitet enligt artikel 51 i Förenta nationernas stadga fritar emellertid inte regeringen i Kiev och de stater som stöder den från förpliktelsen, inte minst gentemot det egna folket, att uppträda med förnuft, att inte låta våldet och förödelsen spridas och att med politiska medel främja en rättvis och varaktig fred. Också under kriget – och i synnerhet då – får man inte ge avkall på de ständiga bemödandena om att nå en diplomatisk lösning.

Läs mer

Sommarrepris: Östen Undén: Synpunkter på Sveriges utrikespolitik

Det här är utdrag ur en text som Östen Undén utarbetade 1952 för att användas vid undervisningen vid Försvarshögskolan. Uppsatsen i dess helhet publicerades i hans bok Tankar om utrikespolitik, som gavs ut 1963.

Undéns text tillkom för närmare 65 år sedan. De frågor han tacklar och de resonemang han för är av intresse för oss idag.

 

”Bland dem som erkänner som ett faktum, att svenska folket inte vill offra möjligheterna till fredens bevarande av solidaritet med oss närstående folk, finns det politiker som söker nedvärdera denna hållning såsom uttryck för egoism och isolationspolitik. Tankegången är att folket borde upplysas om att dess inställning är omoralisk och ägnad att nedsätta oss inför mer upplysta och mindre själviska nationer.

Samtidigt brukar emellertid dessa kritiker göra gällande, att en allianspolitik västerut är i vårt eget välförstådda intresse och att den främsta betydelsen av allianspolitiken skulle vara, att vi i farans stund kan få hjälp av mäktigare bundsförvanter. Skillnaderna mellan anhängarna av allianspolitiken och dem som håller på den alliansfria kursen skulle då knappast ligga på det moraliska planet utan  från kritikernas egna utgångspunkter gälla en mer upplyst eller en mer oupplyst nationell egoism.

Läs mer

Riksdagen tog två beslut om Nato den 22 mars 2023

Utgivarna

När riksdagen tog ställning i Natofrågan den 22 mars gjorde den det genom två åtskilda beslut. Uppdelningen berodde på att olika röstregler var tillämpliga. Vi går här igenom besluten i tur och ordning.

Beslut nr 1: Riksdagen godkänner Sveriges anslutning till Nordatlantiska fördraget

Genom ett första beslut godkände riksdagen Sveriges anslutning till Natofördraget.

För beslutet röstade 269 ledamöter. 37 ledamöter röstade nej. 43 ledamöter var frånvarande, varav 14 socialdemokrater. Det kan konstateras att mer än tre fjärdedelar av riksdagens samtliga ledamöter (de frånvarande inräknade) röstade för förslaget.

Detta var ett beslut som enligt den förra och nuvarande regeringens bedömning, liksom utrikesutskottets uppfattning, inte krävde en särskild beslutsordning. Det var alltså ett beslut som kunde tas med enkel majoritet. Ingen från de partier, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som sade nej till förslaget gjorde några invändningar i den frågan. Inga andra seriösa röster har heller gjort några invändningar.

Det framstår onekligen som något överraskande och främmande att ett ”historiskt” och ”ödesdigert” beslut som detta kan forceras igenom så lättvindigt som nu skedde. Mer än 200 år av egen utrikes- och säkerhetspolitik, som strategiskt utgjort en grund för våra möjligheter att bevara freden, desavouerades godtyckligt och utan grundliga strategiska överväganden. Ett experimentellt steg togs in i det okända, såsom den nu pågående anslutningsprocessen med eftertryck belyst och alltjämt illustrerar. En folkomröstning, som skulle ha möjliggjort analyser och debatter för ett genomtänkt och förankrat ställningstagande, kom inte i fråga.

Läs mer

Rysslands aggressionskrig och FN-stadgan

Utgivarna

Den 21 februari 2022 erkände Moskva ”Donetsk- och Luhanskrepublikerna” som självständiga stater. Rätt omgående undertecknade dessa två ”stater” traktater om vänskap och ömsesidig assistans med Ryssland. De begärde rysk militär hjälp. Tre dagar senare inledde Ryssland sin ”särskilda militära operation” mot Ukraina. I slutet av september genomfördes ”folkomröstningar” i oblasten Donetsk, Kherson, Luhansk och Zaporizjzja. Den 30 september, medan kriget pågick, tillkännagav Moskva annekteringen av dessa områden.

Vi har på den här sajten utvecklat vår syn Rysslands ockupation av Krim 2014 och redovisat vår inställning till det efterföljande aggressionskriget mot Ukraina. Det finns dock anledning att utveckla den folkrättsliga synen på detta krig.

Ryssland har grovt brutit mot folkrättens principer. Men Moskva har inte underlåtit att komma med påståenden om att statsledningen agerat i enlighet med internationell rätt. Dessa påståenden förtjänar en granskning. Samma dag som Ryssland inledde sin ”särskilda militära operation” i Ukraina, den 24 februari, överlämnade Ryssland till FN:s generalsekreterare en deklaration från president Putin. Denna är huvudsakligen politiskt inriktad och utvecklar den ryska synen på hur landet känner sig hotat och inringat genom Natos expansion. Putin nämner också som en bakgrund Natos folkrättsstridiga bombkrig mot Serbien, den illegala användningen av våld mot Libyen, västs folkrättsstridiga interventioner i Syrien samt den illegala invasionen av Irak. Även om Putin i allt väsentligt argumenterar politiskt, går det dock att skönja vissa folkrättsliga referenser i deklarationen. Han hänvisar också explicit till två bestämmelser i FN-stadgan, dels till artikel 1 om folkens självbestämmanderätt, dels till artikel 51 om kollektivt självförsvar.

Läs mer

Utrikesminister Albert Ehrensvärds brev till kung Gustaf V om alliansfriheten

Detta klassiska brev från utrikesminister Albert Ehrensvärd till kung Gustaf V om alliansfriheten som hållbar strategi för en småstat i orostider återger vi nedan för begrundan och eftertanke:

Ministern för Utrikes Ärendena

Stockholm d. 30 Mars 1913

Eders Majestät

Jag har mottagit en skrifvelse från Grefve Taube rörande vissa af H. M. Kejsar Wilhelm till honom fällda yttranden. Af ett skrifvelsen bifogadt enskildt bref finner jag, att Eders Majestät själf genomsett densamma. Likaså framgår det att Kejsaren vid samma tillfälle haft ungefär enahanda yttranden till Eders Majestät.

Läs mer

Det finska försvarsutskottet om regeringens förslag att Finland ska bli medlem i Nato, FsUU 15/2022 rd

Det finska försvarsutskottet har nu kommenterat den finska regeringens förslag att Finland ska bli medlem i Nato. Här återges de viktigaste punkterna (rubrikerna är våra, Utgivarna):

Om artikel 5 i Natofördraget

Åtagandet i artikel 5 förpliktar en medlemsstat att bistå en angripen medlem med ”de åtgärder som den anser nödvändiga, inklusive bruk av vapenmakt”. Det är i slutändan varje medlemsstat själv som bestämmer formen och omfattningen av sin insats. Ett beslut om att aktivera artikel 5 fattas av Nordatlantiska rådet, och Finland är då i egenskap av medlem med om att fatta beslutet, vilket sker genom konsensus bland medlemsstaterna.

Om det egna försvaret

Utskottet betonar att Finland inte under några omständigheter kan lägga ut sitt försvar till andra Natoländer, utan Finland ansvarar i första hand för sitt eget försvar, vid behov tillsammans med Natoallierade.

Utskottet betonar att också som medlem i Nato bör Finland upprätthålla och utveckla en stark egen försvarsförmåga och fortsätta med ett nära bilateralt och multilateralt försvarssamarbete. Finland beslutar också självt om realiseringsprinciperna för det militära försvaret. Också i Nato bör grunden för Finlands försvar förbli allmän värnplikt, en bred och utbildad reserv, försvar av hela landet, en hög försvarsvilja och försvarsförmåga.

Läs mer

Martin Luther King: Why I Am Opposed to the War in Vietnam, original.antiwar.com

Vi återpublicerar här ett tal av Martin Luther King.

April 30, 1967, Riverside Church, New York

The sermon which I am preaching this morning in a sense is not the usual kind of sermon, but it is a sermon and an important subject, nevertheless, because the issue that I will be discussing today is one of the most controversial issues confronting our nation. I’m using as a subject from which to preach, “Why I Am Opposed to the War in Vietnam.”

Now, let me make it clear in the beginning, that I see this war as an unjust, evil, and futile war. I preach to you today on the war in Vietnam because my conscience leaves me with no other choice. The time has come for America to hear the truth about this tragic war. In international conflicts, the truth is hard to come by because most nations are deceived about themselves. Rationalizations and the incessant search for scapegoats are the psychological cataracts that blind us to our sins. But the day has passed for superficial patriotism. He who lives with untruth lives in spiritual slavery. Freedom is still the bonus we receive for knowing the truth. “Ye shall know the truth,” says Jesus, “and the truth shall set you free.” Now, I’ve chosen to preach about the war in Vietnam because I agree with Dante, that the hottest places in hell are reserved for those who in a period of moral crisis maintain their neutrality. There comes a time when silence becomes betrayal. Läs talet

Sven Hirdman, tre artiklar om Ryssland

Sven Hirdman
  1. Kriget i Ukraina 2022

Jag håller med dem som anser att detta krig är det värsta som hänt i Europa sedan andra världskriget. Ett dåraktigt och brutalt anfallskrig. Det strider mot folkrätten och alla andra normer. Det är en katastrof för Ukraina och en tragedi för Ryssland. Det får stora konsekvenser för den säkerhetspolitiska situationen i hela Europa och även globalt.

Gick kriget att förutse? Både ja och nej. Det fanns en amerikansk och en europeisk tolkning av de ryska truppsammandragningarna vid Ukrainas gräns. Amerikanerna trodde/visste i kraft av sina överlägsna underrättelseresurser att Ryssland skulle gå till anfall. President Zelenskyj, vår ambassad i Kiev och jag trodde alla på den europeiska tolkningen, att det främst var fråga om en styrkedemonstration och politiska påtryckningar. Vi hade fel.

Jag gissar i efterhand att beslutet att gå i krig mot Ukraina togs av president Putin efter det att han inte ansåg sig ha fått gehör av USA och NATO för de förslag om en ändrad europeisk säkerhetsordning, som enligt honom bättre skulle tillgodose Rysslands säkerhet, och som han förelade dem den 17 december 2021. Hade USA och NATO tagit fasta på de konkreta ryska förslagen om rustningskontroll- och avspännings- åtgärder och ignorerat de omöjliga ryska idéerna om NATO:s utvidgning, hade kriget i Ukraina möjligen kunnat undvikas.

Ett eventuellt anfall på Ukraina torde hur som helst ha förberetts tidigare. Putins anförande måndagen den 21 februari, som jag såg på direktsändning i rysk TV, gjorde ett egendomligt intryck. Hans ifrågasättande av Ukrainas existensberättigande kom där till klart uttryck, men talet födde bara en råtta – ­ att Ryssland skulle erkänna ”folkrepublikerna” i Donetsk och Lugansk som självständiga, därmed bekräftande att de inte längre tillhörde Ukraina. Putins inställning att Ryssland är omgivet av fiender överallt kom ännu mer till uttryck i hans tal den 18 mars om alla förrädare och femtekolonnare i Ryssland, som det gäller att spotta ur munnen som insekter.

Kriget måste få ett snart slut. Det vilar ett ansvar på såväl president Zelenskyj som på president Putin att få till stånd en vapenvila. Zelenskyj måste få slut på förödelsen av sitt land. Kriget går dåligt för Putin och han måste för Rysslands skull snabbt kunna visa att han uppnått sitt mål.   Beståndsdelarna i en uppgörelse är ganska givna:

  • Ukrainas säkerhetspolitiska status;
  • Krims status;
  • Separatistområdenas i Donbass status
  • Språklagarna i Ukraina
  • Säkerhetsgarantier för Ukrainas territoriella integritet och självständighet.

Ett beslut om en vapenvila torde endast kunna träffas på nivån Putin – Zelenskyj när en viss militär jämvikt (stalemate) uppnåtts och beståndsdelarna är klara. Det är mycket tal om var en sådan slutförhandling skall äga rum och många medlare är villiga.

Att vapenvilan dröjer torde bero på att ryssarna i kraft av sin militära överlägsenhet vill tvinga ukrainarna till så stora förhandlingseftergifter som möjligt. Ukrainarna å sin sida känner framgång med stöd av de stora vapenleveranserna från Väst och det politiska stöd de har från praktiskt taget alla håll med beslutet om kandidatstatus i EU som den senaste framgången.

Men en vapenvila är bara första steget. Därefter återstår en uppgörelse om att alla ryska trupper verkligen lämnar Ukraina. För detta kommer Ryssland att kräva att västmakterna ger avkall på sina sanktioner mot Ryssland. Kommer USA/amerikanska Kongressen/NATO att lita på Putin? Utrikesministrar Blinken har antytt att sanktionerna i sak är tidsbegränsade. Är alla överens om detta? USA måste i detta scenario på allvar komma in i förhandlingarna såväl rörande säkerhetsgarantier för Ukraina som sanktionerna mot Ryssland. Det finns två konfliktdimensioner i det här kriget. Dels Ryssland – Ukraina, dels Ryssland – USA. Den senare är den allvarligaste och mest långtgående.

Om det överhuvudtaget skall bli en fredskompromiss måste det från alla håll bli mindre av presskonferensdiplomati eller public diplomacy, vilket leder till låsta positioner, och mer av tyst diplomati, eller back channel contacts. Det var endast så den svåra Kubakrisen löstes 1962.

Här har jag tecknat ett bästa falls scenario. Vi vet idag inte om det kommer att förverkligas. Om parterna inte kan komma överens om en vapenvila fortsätter kriget och sanktionerna. Vi får ett ödelagt Ukraina och ett förbittrat Ryssland som ett gigantiskt, isolerat Nordkorea i Europas mitt. Det kan betyda slutet på den globalisering som tjänat oss så väl under de senaste decennierna. Många länder kommer att satsa mer på självförsörjning och mindre beroende av utlandet. Det kan förstärka känslan av skillnaden mellan oss och dom och leda till mer konflikter mellan stater som går sina egna vägar. Kinas, Indiens och Turkiets utveckling är några exempel.

Har Putin territoriella avsikter utanför Ukraina, t ex gentemot Baltikum, Polen, Norden? Jag tror inte det. Det är det klassiska slaviska Ryssland han vill återupprätta, ett Ryssland   som omges av områden där Ryssland har priviligierade intressen, som hans presidentkollega Medvedev uttryckte det 2008. Man kan jämföra med Kina och USA.

 

Ryssland och Ukraina

 Ryssland och Ukraina har varit förenade i många århundraden. De delar etnicitet, språk, religion, kultur, varu- och produktionsutbyte samt familjeband. Denna bild kompliceras dock av de skiftande gränser, som krig och andra händelser förorsakat under historiens gång.

Sedan Ukraina blev självständigt 1991 har en självständig ukrainsk identitet vuxit sig allt starkare och ytterligare förstärkts av det pågående kriget. Det är något som man på rysk sida, och särskilt inte Putin, velat inse.

Sedan 1991 har det funnits flera allvarliga tvistefrågor mellan Ryssland och Ukraina:

 

  1. Den sovjetiska marinbasen i Sevastopol på Krim, som Ryssland från 1992 arrenderade av Ukraina och 2014 annekterade och införlivade med Ryssland.
  2. De ryska gasleveranserna genom och till Ukraina, rörande vars prissättning man har grälat i 30 år.
  3. Krim och dess 1,5 miljoner ryssars tillhörighet, införlivade med Ryssland 2014.
  4. Innebörden av den orangea revolutionen i Ukraina 2004, då den rysk-stödde presidentkandidaten Janukovitj förlorade.
  5. Innebörden av Majdan revolutionen 2014. En av västmakterna understödd statskupp enligt Ryssland – en frihetsrevolution enligt Ukraina.
  6. De ukrainska regeringarnas val sedan 2014 av Bryssel framför Moskva vad gäller handel och säkerhet.
  7. Det ryska språkets och den ryska kulturens ställning i Ukraina, diskriminerade enligt Ryssland.
  8. Moskva-patriarkatets och dess församlingars ställning i Ukraina.
  9. Status för de rysk-etniska separatistgrupperna i det ukrainska rostbältet i Donbass, vars befolkning nu håller på att införlivas med Ryssland.
  10. Kontrollen av sjöfarten i Azovska sjön och dess utlopp i Svarta havet.
  11. Den ryska ledningens farhågor, oberättigade eller ej, för att Ukraina på sikt skulle bli ett militärt basområde för USA och NATO och därmed ett hot för Rysslands säkerhet.

 

Ingen av dessa tvistefrågor, enskilt eller i förening, motiverade ett ryskt militärt anfall på Ukraina. Det var ett irrationellt ryskt beslut framdrivet av en isolerad och misstänksam Putin, som helt felbedömde den ukrainska situationen, den internationella reaktionen och den ryska krigsmaktens kompetens.  Det sista är viktigt. Ryssland har stora militära resurser, men använder dem ofta fel. Trots viktiga militärreformer efter kriget med Georgien 2008 lever mycket av den sovjetiska stuprörsmentaliteten kvar liksom den överdrivet hierarkiska ordningen. Exempelvis gick militärens och säkerhetsorganens ingripanden vid gisslandramana vid Dubrovka-teatern i Moskva 2002 och vid skolan i Beslan 2004 helt fel. Gisslan dog. Som dåvarande premiärministern Tjernomyrdin sade i samband med ett annat gisslandrama vid sjukhuset i Budjonnovsk 1995: Chotelos kak lutche, poluchilos kak vsegda – Vi ville så att det skulle gå bra, men det gick som vanligt, dvs åt helvete. Bardak är ett annat mycket vanligt ryskt ord för att det ofta uppstår stor röra; ordet betyder egentligen bordell

 

Sanktionerna mot Ryssland

 De ekonomiska sanktionerna mot Ryssland är exceptionellt hårda och syftar till att knäcka den ryska ekonomin. Det kommer icke att lyckas. De förorsakar stor skada och kommer att leda till sänkt levnadsstandard i Ryssland så länge de varar, men det ryska folket har upplevt värre tider. Kriget är impopulärt hos stora delar av befolkningen men något folkligt uppror som leder till att Putin störtas från makten skall man inte vänta sig. Om kriget fortsätter en längre tid utan politisk och militär framgång för Ryssland, skall man kanske inte helt utesluta ett försök till palatskupp mot presidenten, men det är inte särskilt troligt att det äger rum eller att det lyckas.

Jag är principiell motståndare till sanktioner som en form av ekonomisk krigföring. Som har framgått i så många andra fall leder de inte till önskat resultat, dvs ändrar beteendet hos den stat som avses. De träffar som regel inte statsledningen utan främst landets befolkning. De är svåra att politiskt avsluta och tenderar att bli långvariga och får olyckliga verkningar för det globala varu- och finansutbytet. Visst måste politiska åtgärder vidtas i ett fall som Putins anfallskrig mot Ukraina, men det gäller att vidta åtgärder som leder till målet.

Vad jag särskilt vänder mig mot är försöken från särskilt vissa östeuropeiska stater att bojkotta allt ryskt, inklusive att införa inreseförbud i Schengenområdet för alla ryssar. Hitlers ambition var att göra Europa Judenrein. Skall Europa nu göras Russenfrei?

Man skall inte tro att Kina kommer att vidta åtgärder mot Putin. Förhållandet mellan Ryssland och Kina, och personligen mellan Vladimir Putin och Xi Jinping, är alldeles för starkt och långtgående.

Mer sannolikt är att efter stilleståndsförhandlingar och några ukrainska eftergifter Putin deklarerar seger i de etniskt ryska områdena i östra och södra Ukraina, därmed säkrande landvägen till Krim, och drar tillbaka sina trupper i utbyte mot vissa sanktionseftergifter. Därefter måste han snabbt vända opinionsläget i Ryssland och framstå som den gode fursten som efter väl förrättat värv pensionerar sig vid utgången av sin mandatperiod som president våren 2024. Han är då 72 år och har lett landet i 24 år och kan låta en ny generation politiker/ämbetsmän överta styret av riket i hans anda.

I västländernas ögon kommer Putin att förbli en paria, men viktigast för honom torde vara hans ryska eftermäle.

2.Har vi felbedömt Putin och Ryssland?

Frågan ställs efter utbrottet av Ukrainakriget den 24 februari.

Svaret är både ja och nej. Orsaken är att utvecklingen i Ryssland varit ryckig och påverkats av flera olika faktorer som

  • Det historiska arvet från Tsartiden och från Sovjetunionen
  • En instabil ekonomisk utveckling förorsakad av systemkollapsen1992 och fluktuerande råvarupriser
  • Rivaliteten med västmakterna
  • De ryska säkerhetsorganens starka ställning och sovjetiska världsbild
  • Personen Vladimir Putin

Vissa perioder har det gått bra för Ryssland, till exempel under avspänningsåren på 1970-talet, efter Gorbatjovs makttillträde 1987–1989, under Putins första mandatperiod 2000–2004, under oljeboomen 199­9–2009, Medvedevs presidentperiod 2008–2012. Då har bedömningarna blivit positiva beträffande utvecklingen i Ryssland och relationerna med västländerna.

Under andra perioder, särskilt hela det svåra 1990-talet som präglades av Sovjetunionens kollaps, och perioden efter 2012, då den inrikespolitiska repressionen tilltog i Ryssland ledd av Putin och säkerhetsorganen, har bedömningarna varit mycket mera negativa.

 

Det historiska arvet

Ryssland har haft en mycket dramatisk historia som präglat dess befolkning och dess ledare.

I ett destillat kan man säga att de inneboende faktorer som fortfarande gör sig gällande är den politiska toppstyrningen; stuprörsmentaliteten som försvårar samverkan mellan olika organ; den bristande tilliten till myndigheterna från befolkningens sida beroende på korruption mm; den förlorade stormaktsprestigen, mindervärdighetskomplexet/avundsjukan mot/längtan till de framgångsrika västländerna; en samtidigt stark rysk nationalkänsla som tar sig uttryck i uppfattningen att ryssar är det ledande folket i den slaviska sfären; en upplevelse hos många ryssar att Ryssland alltför ofta har invaderats av utländska härar och fortfarande är omgivet av potentiella fiender och därför behöver en särskild skyddszon.

 

En instabil ekonomisk utveckling

Det sovjetiska ekonomiska plansystemet rasade som ett korthus 1989–1992. 1990-talet blev en förfärlig tillvaro för flertalet ryssar. All ekonomisk stabilitet försvann, byteshandel och personlig självförsörjning tog över, kriminalitet och korruption frodades, det politiska styret förföll. Inte undra på att den politiska och ekonomiska stabilitet som inträdde med president Putins tillträde våren 2000 upplevdes positivt. Från 1999 till 2009 steg den ryska medellönen från motsvarande 100 dollar/månaden till 1000 dollar/månaden. Det var nu inte bara Putins förtjänst utan främst de stigande råvaruprisernas.

Sedan 2012 har det däremot gått utför med reallöneutvecklingen i Ryssland. Det har dramatiskt accelererat sedan kriget i Ukraina börjat och Västs ekonomiska krigföring mot Ryssland slagit till.

Efter Sovjetunionens kollaps har det ryska folket upplevt allvarliga ekonomiska kriser 1991–1994, 1998–1999, 2010–2012, 2022–? Det är mer än vad något annan europeisk befolkning fått utstå, möjligen med undantag av Ukrainas.

Dessa kraftiga och plötsliga förändringar i rysk ekonomi försvårar långsiktiga bedömningar.

 

Rivaliteten med västmakterna

Rivaliteten med västmakterna präglade Sovjetunionens utrikespolitik liksom det gör Rysslands. NATO:s utvidgning österut närmare Rysslands gränser är en särskild ”sore point”. Den ryska ledningen förblir övertygad om att Sovjetunionens president Michail Gorbatjov vid sina överläggningar med västmakternas ledare 1989–1991 fick ett politiskt åtagande av dem att NATO inte skulle utvidgas utanför det återförenade Tysklands gränser. Stöd för sin uppfattning kan ryssarna finna i de samtalsuppteckningar som publicerats av National Archives Foundation i Washington, i Mary Sarottes bok Not one inch, 2021, samt i Vladislav Zuboks utmärkta verk Collapse. The Fall of the Soviet Union, 2021.

Andra ryska tvistefrågor med Väst är:

  • Ignorerandet av ryska synpunkter och intressen under Balkankrigen 1998–1991;
  • USA:s angreppskrig på Irak 2003;
  • Västs militära ingripande i Libyen 2011;
  • Vad man menar är västligt inflytande på Georgien och Ukraina i samband med de så kallade färgrevolutionerna;
  • USA:s uppsägning av alla rustningskontrollavtal med Ryssland från ABM-avtalet 2001 till Open Skies-avtalet 2021;
  • De amerikanska anti-missilinstallationerna i Rumänien och Polen
  • De konkurrerande amerikanska och ryska militära ingripandena i Syrien sedan 2015;
  • Talet från USA:s och Natos sida om att Ukraina och Georgien kan bli medlemmar av NatoO och därmed militära utposter mot Ryssland; och
  • Västs sanktioner och ekonomiska krigföring mot Ryssland som nu öppet sägs syfta till att krossa den ryska ekonomin och i princip åstadkomma regimförändring i Ryssland.

 

Från Västs sida ser det naturligtvis annorlunda ut:

–  Det är inte Nato som har initierat någon utvidgning utan de från sovjetiskt ok i Östeuropa frigjorda staterna har själva valt att ansluta sig till Nato.

  • Ryssland använde sig av chockerande militärt övervåld mot Georgien 2008.
  • Ryssland har överhuvudtaget försökt påtvinga sina grannländer att iakttaga ryska intressen, vilket president Medvedev gav uttryck för när han 2008 talade om Rysslands behov av att ha grannzoner av ”privileged interests” omkring sig.
  • Rysslands annektering av Krim var ett grovt folkrättsbrott.
  • Rustningskontrollavtalen har sagts upp av USA därför att Ryssland har fuskat i sin tillämpning av avtalen.
  • Ryssland utvecklar nya hotfulla strategiska vapen som hotar Västs säkerhet och utesluter inte användning av kärnvapen om Rysslands existens hotas, en otydlig definition.
  • Och i synnerhet: Det är Ryssland som oprovocerat har anfallit Ukraina den 24 februari 2022 i strid med alla folkrättsliga normer.
  • Dessutom strider den inrikespolitiska repressionen i Ryssland, som tilltagit sedan 2012, mot alla MR (mänskliga rättigheter) och andra regelverk för demokratiska stater.

När man läser dessa dystra litanior från bägge sidor skall man samtidigt komma ihåg att Ryssland och Väst faktiskt samarbetade periodvis i många frågor 1992–2012. Ryssland-Nato avtalet 1997 var ett exempel på detta, liksom Rysslands deltagande i G 8 och inträde i WTO 2003. Därtill kom ett mycket flitigt politiskt besöksutbyte under hela denna period.

Slutsatsen är dock att efter en period av relativt vänskapliga relationer 1992–2008, har förhållandet mellan Ryssland och Väst blivit allt sämre för att i samband med kriget i Ukraina i år nå kokpunkten och en situation, där bägge parter betraktar varandra som militära huvudfiender.

 

De ryska säkerhetsorganen

I Sovjetunionen 1917–1991 var det Kommunistpartiet som var det ledande samhällsorganet, det som hade ansvaret för den ryska statens fortbestånd.

I den Ryska Federationen är det säkerhetsorganen de så kallade ”siloviki”, varur Vladimir Putin är sprungen, som anser sig ha detta mandat. Organen är många.

Högst upp, under presidenten, har vi Säkerhetsrådet. Putin är ordförande. Mäktig exekutivsekreterare är Nikolaj Patrusjev, känd för sina nationalistiska och anti-västliga åsikter. På en nytillsatt post som vice ordförande i rådet finner vi förre presidenten Dmitrij Medvedev. När jag kände honom 2000–2004, framstod han som den snälle nallebjörnen i Kreml och det även under sin mandatperiod som president 2008–2012. Som vice ordförande i Säkerhetsrådet har han dock under Ukrainakonflikten intagit en mycket aggressiv hållning mot Väst i sina olika uttalanden. Är det en särskild uppgift han fått av Putin eller vill han meritera sig som Putins efterträdare?

I Säkerhetsrådet ingår även premiärministern, andra ledande ministrar som rapporterar direkt till presidenten, talmännen, cheferna för de olika säkerhetstjänsterna samt bland annat förre försvarsministern Sergej Ivanov, som länge har stått nära Putin.

Säkerhetsrådet är konstitutionellt ett viktigt organ, där alla betydelsefulla säkerhetspolitiska beslut konfirmeras. Som framgick av det TV-sända mötet med Säkerhetsrådet den 21 februari 2022 är det dock en person som beslutar –president Putin.

Sovjetiska KGB:s efterträdarorgan är FSB, Federala säkerhetstjänsten. Det är såsom KGB en mycket stor myndighet med uppgifter främst inom Ryssland och i det så kallade nära utlandet till exempel Ukraina. Chefen heter sedan 2008 Alexander Bortnikov och arbetade tillsammans med Putin i St. Petersburg. Han anses stå Putin nära.

President Jeltsin försökte göra om KGB när han blev president 1991. Gränsbevakningen med sina 200 000 trupper bröts ut från KGB/FSB och blev en självständig myndighet. Putin återförde dem senare till FSB.

Jeltsin bröt även ut Utrikesunderrättelsetjänsten, SVR, ur FSB till en självständig myndighet, vilket den förblivit. Sedermera utrikes- och premiärministern Primakov blev SVR:s förste chef. Den nuvarande chefen heter Sergej Narysjkin. Han är Petersburgare liksom Putin och har tjänstgjort i Kreml och varit talman i Duman. På min tid i Moskva gjorde han ett gott intryck på mig.

Ett viktigt, relativt nytt organ är den s k Undersökningskommissionen, som har brutits ur Justitieministeriet och det statliga åklagarväsendet. Det engagerar sig i mål mot statens intressen, något som tolkas brett. Chefen, Alexander Bastrykin, står nära Putin, med vilken han var universitetskollega i St. Petersburg.

Ett nytt organ sedan 2016 är det så kallade Rosgvardija. Det skapades genom att man lyfte ut inrikestrupperna från Inrikesministeriet och slog samman dem med diverse andra halvmilitära enheter, som inte ingick i krigsmakten, till en organisation omfattande över 300 000 tusen man organiserade i ett 80-tal förband över hela Ryssland. Deras huvuduppgift är befolkningskontroll.  De torde även användas i kriget i Ukraina. Rosgvardija lyder direkt under presidenten. Dess chef heter Viktor Zolotov och var tidigare livvakt hos såväl Jeltsin som Putin. I Rosgvardija ingår numera Presidentens säkerhetstjänst, FSO, med sina 50 000 man och särskilda uppgifter i samband med kärnvapenanvändning.

Ovanstående redovisning av säkerhetsorgan och specialförband är inte fullständig. Civilförsvarsministeriet har ca 75 000 militärt organiserad personal. Järnvägsmyndigheten 25 000. Halvmilitära enheter förekommer även fortsatt inom Inrikesministeriet, Justitieministeriet, Åklagarmyndigheten (Prokuraturan), Skatteministeriet. Därtill kommer naturligtvis Försvarsministeriet med Generalstaben och alla dess förband och enheter.

Slutsatsen av det hela är att säkerhetsorganen intar en mycket stor plats i det ryska samhället och att de har fått ökat inflytande under president Putins mandatperioder sedan 2012. Deras politiska inriktning är att under presidenten tillvarata nationens intressen, vilket ibland synes tolkas synnerligen vidlyftigt, tillåtande korruption med mera.

 

Personen Vladimir Putin

Putin har ett mycket stort ansvar för Rysslands utveckling sedan 1999, då president Jeltsin utnämnde honom till premiärminister och nominerade honom till sin efterträdare.

Jag vill hävda att Putin har företrätt olika inriktningar sedan han blev president den 7 maj 2000.

2000–2003 framstod han som en reformpresident efter den sjuklige Jeltsin och oligark-väldet under 1990-talet. Med hjälp av sin kompetente premiärminister Michail Kasianov och ministrar som German Gref och Aleksej Kudrin genomförde Putin viktiga skatte-, land- och administrativa reformer. Utrikespolitiskt framträdde Putin som en övertygad europé. Inför tyska förbundsdagen talade han 2001 om Rysslands intresse av samarbete med, ja medlemskap i EU. Han stödde president Bush J i samband med 9/11 dådet i New York 2001.

2003 blev horisonten mörkare. Putin lät sin medarbetare Igor Setjin ta över Rysslands största oljeföretag Yukos och fängslade dess ägare Michail Chodorkovskij. Jag upplevde hösten 2003 i Moskva som att avlyssningsmikrofonerna från sovjettiden åter slagits på. En känsla av osäkerhet och fruktan spred sig i samhället. Det varade ungefär ett halvår. 2003 reagerade Putin också skarpt mot USA:s angreppskrig i Irak, liksom Chirac och Kohl.

I september 2004 kom ett nytt orosmoln. I ett anförande den 12 september 2004 efter det fruktansvärda tjetjenska terrordådet mot en skola i Beslan talade Putin i mörka ordalag om utländska krafter som ville slita loss hela stycken från Ryssland.

I sitt anförande på den internationella säkerhetskonferensen i München den 7 februari 2007 talade Putin hårt klarspråk. Budskapet var att Ryssland inte längre skulle finna sig i amerikanska anspråk på världsdominans utan självständigt skulle hävda sina egna nationella intressen. Det bryska talet förvånade åhörarna i München men inte dem som en längre tid följt rysk politik.

När augustikriget 2008 med Georgien inträffade liksom vid västmaktsinterventionen i Libyen 2011 var Medvedev president och Putin premiärminister. Vid bägge tillfällena intog Putin en hårdare linje. Han kritiserade Medvedev för att denne hade gått med på att lägga ned Rysslands röst vid den avgörande röstningen om Libyen i FN:s säkerhetsråd, vilket öppnade vägen för den militära interventionen.

2012 återtog Putin presidentposten. Protesterna från stora grupper särskilt i Moskva (Bolotnaja-kravallerna) och i St. Petersburg mot denna kohandel mellan Putin och Medvedev, då de igen bytte poster, torde ha skakat om Putin. Protesterna, som slogs ned hårt, kunde ge en misstänksam Putin intrycket att en så kallad färgrevolution var på gång även i Ryssland liksom i Georgien, Kirgizistan och Ukraina. Sedan 2012 har den inrikespolitiska repressionen i Ryssland också blivit hårdare. Resten är historia såväl inrikespolitiskt – Nemtsov, Navalny, Memorial – som utrikespolitiskt – Syrien, Ukraina.

Vad personen Vladimir Putin beträffar är det uppenbart att han under senare blivit alltmer auktoritär. Han torde lyssna på få andra än sig själv. Han framstår som fylld av bitterhet över det sätt som Ryssland blivit behandlat av USA och EU under senare år med sanktioner och isoleringspolitik. Därtill torde Putin och hans meningsfränder bland siloviki känna en närmast atavistisk fruktan för att i synnerhet USA men även andra yttre fiender är inriktade på att försvaga Ryssland och frånta landet dess rättmätiga plats i världssamfundet.

Till detta kommer att Putin under coronapandemin de senaste två åren har självisolerat sig och grävt ner sig i slavisk historia och i den ryska stormaktstiden. Det har lett fram till hans egendomliga uppfattningar om Ukraina och det katastrofala krig som vi nu ser utspela sig.

Så har vi felbedömt Ryssland och Putin? Mitt svar är att vi inte har felbedömt Ryssland. Ryssland är som det är och utvecklas efter sina förhållanden och utifrån de impulser som kommer från utlandet. Allt detta går att förklara och förstå.

Vad gäller Putin gjorde de flesta av oss en riktig bedömning av honom under hans första två mandatperioder som president, då han verkade som en rationell, nationellt inriktad rysk reformpolitiker som ville styra upp Ryssland efter Sovjetunionens kollaps och 1990-talets förfall.

Däremot har många med mig underskattat de misstänksamma, totalitära och paranoida drag som blivit alltmer framträdande i Putins personlighet under de senaste 10 åren och nu exploderat i Ukraina kriget. Den rationalitet som vi har trott skulle bestå hos Putin finns inte längre. Han som skulle återupprätta Rysslands storhet förstör den nu. Den enda tröst vi kan ha är att Putin inte reagerar för evigt. För egen del tror jag på en regimförändring i Ryssland inom två år. Då kommer vi förhoppningsvis se ett mer normalt ledarskap i Ryssland. Det är något som vi måste förbereda oss för.

3. Ryssland – en framtidsbedömning

Jag skall här försöka mig på en bedömning om hur Ryssland och dess politik kan komma att utvecklas de närmaste 10 åren. Då jag var ambassadör i Moskva 1994 – 2004 hade vi en bedömningshorisont på cirka sex månader framåt. När jag tjänstgjorde i Peking under kulturevolutionen på 1970-talet var vår erfarenhet att vi inte kunde veta vad som hände politiskt i dagsläget utan fick inrikta oss på att försöka förstå vad som hänt i det förflutna. Framtiden var höljd i dunkel. Dagens Ryssland är ett öppnare land än Kina, och några framtidstendenser bör kunna fastslås med viss säkerhet.

Många har citerat Churchills uttalande om Ryssland från den 1 oktober 1939: I cannot forecast to you the action of Russia. It is a riddle wrapped in a mystery inside an enigma; men man glömmer oftast fortsättningen på citatet: but perhaps there is a key. That key is Russian national interest. Så är det givetvis. Utifrån sina förutsättningar är Ryssland varken mindre eller mer rationellt än andra länder.

Ett annat ofta citerat citat om Ryssland är av den ryske 1800-tals diplomaten och poeten Fjodor Tiuttjev:

  • Ryssland kan ej förstås med förnuftet,

     Ej mätas på en vanlig skala

          Det har sin särskilda gestalt.

Ryssland kan man bara tro på.

En sådan romantisk inställning fördunklar en nykter analys av Ryssland.

Detta är min framtidsbedömning av Ryssland 2022.

 

Ryssland kommer inte att falla sönder. Ryska federationen är den etniskt mest homogena ryska staten på 500 år. 80 procent av befolkningen är ryssar (77%) och andra slaver (övervägande ukrainare); ca 18 procent tillhör etniska minoriteter i Volgaområdet, Nordkaukasus och i norra Ryssland och i Sibirien. De muslimska tatarerna och basjkirierna i Volgaområdet är flest och väl integrerade i den ryska omgivningen. De många minoritetsfolkslagen i Nordkaukasus – tjetjener, lezginer, kabardiner, avarer med flera – är mer oroliga (restive på engelska) men har ingen annanstans att ta vägen.

Det finns en stark nationalkänsla i Ryssland. De flesta ryssar förenas av sin gemensamma historia med alla dess plågor; av sin kultur, sitt språk och sin religion. Det ryska riket har inte i lika hög grad som Kina präglats av våldsamma inbördeskrig. Militärkupper har inte förekommit, däremot palatskupper och politiska omvälvningar – med Bolsjevikrevolutionen 1917 som främsta exempel.

Dagens Ryssland bär på ett tungt arv från Sovjettiden. Flertalet av de styrande med Vladimir Putin i spetsen tillhör den så kallade Komsomolgenerationen som växte upp på 1960- och 1970-talen. Som den liberale ryske partiledaren Grigorij Javlinskij påpekade för mig för flera år sedan: En grundläggande politisk förändring kommer inte att ske förrän de ryssar som är födda efter år 1980 kommer till makten, vilket torde dröja till omkring 2030. Till dess dröjer sig den sovjetiska mentaliteten kvar i mångt och mycket.

Under sina 20 år som Rysslands ledare har Vladimir Putin byggt upp en stark ställning för sig och sina närmaste medarbetare. Centraliseringen är långtgående, vilket å ena sidan gör att snabba beslut kan fattas i viktiga frågor av Putin själv, å andra sidan att beslutsfattandet går långsamt och tvekande i den stora byråkratin i för statsledningen mindre prioriterade frågor.

Med de konstitutionella förändringar som under senare år genomförts i Ryssland förefaller det sannolikt att Putin i någon form kommer att behålla ett politiskt inflytande, när hans nuvarande mandatperiod utgår 2024. Han är då 72 år.  Putin, som synes vara vid full vigör, kan säga sig att 72 år är ingen ålder ­– jämför de amerikanska presidentkandidaterna i valet 2020, då de flesta var över 70 år.

De drivkrafter man kan se hos Putin är

  1. En personlig övertygelse att han med sin erfarenhet behövs inför de framtida utmaningar Ryssland står inför. Putins närmaste medarbetare, som har sin ställning, inflytande och rikedom att tacka honom för, torde göra sitt bästa för att stärka honom i denna hans instinkt.
  2. En stark strävan att säkerställa att det system av ordning och stabilitet som Putin anser sig ha byggt upp i Ryssland skall bestå även efter det att han formellt lämnat makten. Man ser det nu i de personförändringar som sker i maktstrukturerna. Yngre effektiva teknokrater får ersätta det lite äldre gardet, som Putin inte längre har fullt förtroende för.
  3. En insikt om att ett Ryssland efter Putin inte kommer att kunna ledas på samma sätt av en person. Dels ser han ingen som har samma kapacitet som han själv. Dels blir det ryska samhället alltför komplicerat för att ledas av en person. Rysk politisk historia kännetecknas av att ett enmansvälde som regel efterträds av kollektivt ledarskap. Putin slår vakt om systemets fortlevnad, inte om politiska favoriter.
  4. Men också, liksom hos andra långvariga ledare, en omsorg om sitt personliga eftermäle i Ryssland och utomlands.

 

Man skall inte underskatta Putin. Han har en mycket lång inrikes- och utrikespolitisk erfarenhet. Han har rest mycket i Ryssland och bland annat i sina årligen återkommande välregisserade ”samtal” med den ryska befolkningen fått god kännedom om vad som rör sig i det ryska folkdjupet. Internationellt har han under sina många år som Rysslands ledare haft kontakter med fem amerikanska presidenter, fem brittiska premiärministrar, tre franska presidenter, tre tyska förbundskanslerer, fyra svenska statsministrar, tre kinesiska presidenter samt tio japanska premiärministrar.

Den osäkerhet som Putin måste känna vid sin avgång som Rysslands president är följande. Även om han har förberett marken för att ett lojalt kollektiv av efterträdare skall ta över på de ledande posterna, föreligger risken att den som formellt blir Rysslands nye president kan få för sig att läsa den ryska konstitutionen. Av den framgår att presidenten har nästan obegränsad makt. Detta utnyttjade Putin till allas överraskning, när han efterträdde Jeltsin. Det var också därför Putin ordnade så att hans foglige medarbetare Dmitrij Medvedev skulle efterträda honom som president 2008 och inte den mer dynamiske försvarsministern Sergej Ivanov, som i och för sig stod Putin nära. Trots detta visade Medvedev under sin mandatperiod 2008 – 2012 vissa självständighetssträvanden, som Putin torde ha ogillat. Allt talar därför att det blir en person mer som Medvedev än som Ivanov som får ta över presidentposten nästa gång.

Sådan var bedömningen före den 24 februari. Det oväntade och katastrofala ryska angreppet på Ukraina, som behandlas i en föregående artikel, har förändrat situationen. Beslutet att anfalla Ukraina var helt och hållet Putins och han måste nu ta konsekvenserna.

Det förefaller mig osannolikt att Putin kommer att kunna stanna kvar vid makten så länge till. Förutom för de mest inbitna ryska nationalister framstår kriget som ett stort missgrepp och ett stort misslyckande.

Kriget mot det ukrainska broderfolket är inte populärt hos den ryska befolkningen. Dödssiffrorna är höga, de västliga sanktionerna har börjat bita, vilket märks såväl i högre inflation, försämrat varuutbud och reserestriktioner. Det enda som stödjer Putins popularitetssiffror är att många ryssar – inte bara till följd av den statliga propagandan – fått känslan att landet och den ryska civilisationens existens är i fara på grund av omvärldens hårda och fientliga reaktioner.

Den ryska ekonomin har i stort sett förblivit en råvaruekonomi ­ – på gott och ont. Det har gett Ryssland stora inkomster när olje- och råvarupriserna varit höga, såsom åren 1999–2009, men desto mindre när priserna har rasat som under coronakrisen. Lärdomarna från statsskuldskrisen 1998 sitter emellertid fortsatt kvar, och landet har under ledning av Centralbanken och med stöd av finansministeriet och president Putin byggt upp ansenliga valutareserver, över 600 miljarder dollar. De har nu halverats genom amerikanska beslag efter Ukrainakrigets början. Rysslands finansiella ställning är dock fortfarande relativt god. Olje- och gasexporten har visserligen minskat men eftersom priserna samtidigt har blivit högre, förblir inkomsterna till statskassan höga.

Betalningsbalansen är positiv, eftersom exportinkomsterna är höga samtidigt som importen förhindras av sanktionerna. Detta märks i valutakursen som nu är till och med något starkare än före kriget. Den ryska Centralbanken manövrerar skickligt med räntekursen för att begränsa inflationstrycket. Icke desto mindre sjunker reallönerna kanske med 5–10 procent i år, något mindre nästa år. Putin och regeringen försöker hålla befolkningen vid gott mod med hjälp av ökade subventioner.

Finanspolitiken förblir försiktigt konservativ. Någon risk för att, som president Obama hävdade, den ryska ekonomin på grund av de västerländska Ukraina-sanktionerna skulle slås ”in tatters” föreligger inte.

De ekonomiska bakslag som drabbat Ryssland dels genom finanskrisen 2010–2012, dels de senaste åren till följd av Ukrainakonflikten och coronakrisen, har medfört att realinkomsterna minskat hos befolkningen. Det har inte lett till några oroligheter och kommer inte att leda till några sådana. De goda åren i början av 2000-talet gjorde att det för de flesta är möjligt att dra in svångremmen något. Ryssar, som är ett luttrat och tåligt folk, minns väl mycket sämre tider. Kreml vakar noga över att särskilt pensionärerna, en viktig väljargrupp, kan hålla sig över fattigdomsgränsen.

De ekonomiska framtidsutsikterna är dock inte ljusa. Sanktionerna slår hårt mot det finansiella systemet, särskilt utlandsbetalningarna, och mot energisektorns och hela industrins behov av avancerad teknologi. Det undergräver tillväxten i rysk ekonomi. En förvärrande faktor är den stora brain drain som drabbat Ryssland, då tio tusentals IT specialister och entreprenörer lämnat landet till följd av kriget och missnöje med Putins politik. En annan är utländska företags uttåg från Ryssland, vilket påverkar sysselsättningen. I sitt anförande på den internationella ekonomiska konferensen i St. Petersburg den 18 juni tillkännagav Putin lättnader för det ryska näringslivet genom att säkerhetsorganens övervakning av företagen skulle minskas. Det kan väl något lite hjälpa.

 

Vad som står Ryssland till buds förutom svångremspolitik är ökad självförsörjning, vilket har varit en trend sedan länge och gett goda resultat på livsmedelsområdet, samt ökat handels- och tekniksamarbete med länder utanför västkretsen, särskilt med Kina och Indien. Det finns många länder i Asien, Mellersta Östern och Afrika som är beredda att samarbeta med Ryssland, inklusive flera av de forna sovjetrepublikerna.

Sanktionerna och påfrestningarna på den ryska ekonomin kommer att fortsätta så länge kriget i Ukraina pågår och Putin förblir vid makten. Hur länge det är kan väl ingen säga med bestämdhet idag. Jag skulle tro att kriget gradvis upphör mot slutet av 2022. För Ryssland som land och för Putin personligen torde det vara viktigt att någon form av fredlig normalisering har inträtt före det ryska presidentvalet våren 2024. Det betyder i praktiken till senhösten 2023. Jag tvivlar på att Putin kommer att kunna/vilja ställa upp i detta presidentval, vilket han i och för sig har konstitutionell rätt att göra. Om han inte blir avsatt dessförinnan, torde han dock kunna påverka sin efterträdarregim, som antagligen blir mer kollektiv. Någon ny Putin är inte synbar eller tänkbar.

Moderniseringen av den ryska ekonomin kommer att fortsätta men i långsammare takt. Resultat märks inom försvarssektorn, IT-sektorn, finanssektorn och även inom livsmedelssektorn, där Ryssland efter åratal av försummelser under sovjettiden återigen blivit en ledande spannmålsexportör.

Det ryska rättsväsendet förbättras långsamt, och det är mer fokus än tidigare på korruptionen. Det stora problemet förblir de månghövdade säkerhetstjänsternas stora inflytande över hela samhällslivet. De ser sig som statens trogna tjänare och anser sig kunna agera med Putins goda minne och stöd av konservativa element i Duman och i försvarsmakten, samtidigt som de ofta berikar sig själva. Det förblir den värsta varbölden i det ryska samhället.

Ryssland är och anser sig vara ett europeiskt land men känner sig sedan 1990-talet bortstött och inte respekterat av Västeuropa och USA. Det har lett till en reaktiv och defensiv, ibland aggressiv rysk utrikespolitik.  Får vi inte vara med Er skall vi minsann klara oss själva och slå vakt om våra nationella intressen, hörs det från Moskva. Samtidigt finns det en insikt hos Putin personligen och andra ledande ryska politiker att en normalisering måste komma till stånd i Rysslands relationer med USA och med EU. Ryssland behöver ekonomiskt och tekniskt samarbete med dessa länder för sin egen utveckling. Förhållandena är låsta nu och kräver eftergifter från bägge sidor. För Rysslands del beträffande politiken gentemot Ukraina och andra grannländer; för EU:s del beträffande sanktionspolitiken; och för USA:s del vad gäller den militära konfrontationen gentemot Ryssland och kontrollen över kapprustningen. Så länge detta inte har skett förblir det säkerhetspolitiska läget farligt med tre neuralgiska punkter i Europa, där en militär konflikt skulle kunna utveckla sig: Nordkalotten med Nordnorge och Kolahalvön; södra Östersjöområdet med Baltikum, Polen och Kaliningrad; sydöstra Ukraina och Svartahavskusten.

Den ryska försvarsdoktrinen präglas av erfarenheterna av århundranden av utländska krig på ryskt område och slutsatsen aldrig mer ett krig på ryskt territorium. Det har lett till uppbyggnad av ett starkt, framskjutet försvar. Det innebär inte att Ryssland oprovocerat kommer att angripa en stat som är medlem i EU eller i NATO, vilket vore förödande för Ryssland självt. Däremot att man kommer att slå till hårt och tidigt om man blir övertygad om att ett krig mot Ryssland i Europa blivit ofrånkomligt till följd av incidenter och händelseutvecklingar som vi idag inte kan förutse. Därför är det så angeläget att vi med olika åtgärder kan minska spänningen i Europa.

 

Avslutningsvis några sammanfattande slutsatser:

Putins samhällsbygge kommer tills vidare bestå i Ryssland under ledning av en ny kader politiker fostrade av Putin. En ny enmanshärskare à la Putin är osannolik.

Den ryska ekonomin kommer att återhämta sig men tillväxten förbli relativt låg, 3–4 procent. På sikt sker emellertid en övergång från en råvaruekonomi till ett mer teknologiskt utvecklat näringsliv.

Ukraina och Svarta havet utgör tillsammans med södra Östersjöområdet och Nordkalotten en av tre farliga konfliktzoner mellan USA/Nato och Ryssland. Som den amerikanske politologen Ted Galen Carpenter har framhållit agerar Ukraina gentemot USA på samma sätt som Serbien 1914 gjorde gentemot Tsarryssland för att dra in detta land i ett krig mot Österrike-Ungern med de konsekvenser vi känner.

Förhållandet mellan USA och Ryssland förblir instabilt och farligt. Ledningen av den amerikanska Rysslandspolitiken ligger hos Kongressen, inte hos presidenten. Möjligen kan man nu i USA efter debaclen i Irak och Afghanistan skymta en tendens att vilja avsluta politiken av liberal internationalism, som kommit till uttryck i vad som kallats for-ever-wars. Det skulle i längden kunna leda till en nyktrare syn på relationerna med Ryssland och Kina.

Skyttegravarna mellan stormakterna är emellertid djupa. Under senare år har vi sett alltmer av värderingskonflikter mellan väst och öst. USA och dess allierade hävdar att utrikespolitiken skall bedrivas inom ramen för vad man kallar a rules-based international order. Med detta menas enligt dess belackare amerikanskt ledarskap, prioritet för västerländska värderingar och så kallade humanitära interventioner. På andra sidan står länder som Ryssland, Kina, Iran, Turkiet, Ungern, vilka säger sig vilja hävda traditionell folkrätt, FN:s överhöghet, icke-inblandning i andra staters angelägenheter – egoistiska auktoritära stater säger motståndarna. Denna nygamla ideologiska konflikt kan förvärras, om inte mer sansade krafter tar kommandot på ömse sidor. Det är svårare att kompromissa om principiella värderingar än om materiella intressen.

 

Vad gäller EU finns i Ryssland en bitterhet över att förhållandet till EU blivit så dåligt och att samarbete om visumfrihet och frihandel omintetgjorts. Det beror förutom på Rysslands egna felsteg på att EU:s utrikespolitik, inklusive Rysslandspolitiken, bedrivs enligt konsensusprincipen, vilket innebär stort inflytande för de mot Ryssland mest negativt inställda staterna, det vill säga Polen och de baltiska staterna. Det finns sakliga förutsättningar för en bättre relation mellan Ryssland och EU, men det torde ta ett antal år att komma dit.

 

Rysslands förbindelser med Kina förblir stabila och goda. Bägge länderna behöver det andra. Förhållandet är djupare än ett resonemangsäktenskap och bygger på gemensamma intressen mellan två stora grannländer, vilkas ekonomier kompletterar varandra och som bägge står i motsatsställning till USA. De personliga relationerna mellan presidenterna Putin och Xi Jinping är mycket goda.

Sveriges relationer med Ryssland kommer att förbli svala så länge Putinsystemet består i Ryssland. Sedan 2003 har den ryska utrikespolitiken utvecklats i nationalistisk riktning och den svenska i idealistisk. Det är ingen tillfällighet att Sverige beträffande Ryssland tillhör den hårda kärnan inom EU tillsammans med balterna och Polen. Det gör att vårt inflytande på Ryssland förblir litet och samarbetet begränsat. Det gör också att vårt land blir mera utsatt om de säkerhetspolitiska spänningarna i Europa skulle utveckla sig till en verklig konflikt. Vårt inträde i Nato, ett stort misstag enligt min uppfattning, förvärrar situationen ytterligare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sverige öppnar sig utan förbehåll för Natos strategi, ledarstruktur, militära planering och rollfördelning

Utgivarna

Vi har på alliansfriheten.se redovisat det Letter of Intent (LOI) som Finland tillställde Nato den 5 juli i samband med förhandlingarna om medlemskap. Sverige tillställde Nato motsvarande LOI samma dag i anslutning till sina medlemskapsförhandlingar. Finland har offentliggjort sitt LOI på utrikesministeriets hemsida. Sveriges LOI har inte offentliggjorts av regeringen. Men vi begärde att få ut handlingen från Utrikesdepartementet. Vi har nu fått del av dokumentet och handlingen kan läsas från länken nedan.

De finska och svenska handlingarna är i stort sett likalydande. Men man kan notera att Sverige missat att till skillnad mot Finland  rubricera handlingen som ett Letter of Intent, något som bara understryker Sveriges reservationslösa bundenhet av åtagandena och utfästelserna i avtalsdokumentet. En annan skillnad avser hur mycket pengar länderna ska betala till Nato, där Sverige ska betala mer än Finland, vilket följer av de fördelningsprinciper som Nato tillämpar och som Sverige uppenbarligen accepterat. En annan svårvärderad skillnad är att Finland har gjort en reservation i sitt LOI, genom att få med skrivningen: ”The Republic of Finland’s position on the responsibilities and obligations of NATO membership was set out in detail in the statements made for the record during the accession talks.” Sverige har inte något sådant förbehåll. Vad de finska egna positionerna handlar om ska här lämnas öppet. Men det skulle möjligen kunna handla om Ålands neutraliserade ställning, hanteringen av äldre trakter med Sovjetunionen/Ryssland och bevarandet av värnplikten som helt avgörande för egen finsk försvarsstrategi.

Läs mer

Finland går Nato tillmötes fulIt ut. Så även Sverige?

Utgivarna

Nedan redovisar vi Finlands Letter of Intent (LOI) som tillställts Nato i samband med förhandlingarna om medlemskap.

Sverige  tillställde Nato ett motsvarande LOI den 5 juli. Finland har offentliggjort sitt LOI på utrikesministeriets hemsida. Sveriges LOI har inte offentliggjorts men det är att förmoda att det i allt väsentligt överensstämmer med det finska. Vi har begärt att få ut handlingen från Utrikesdeparementet.

Av särskilt intresse i den finska handlingen är bland annat följande:

LETTER OF INTENT

Excellency, Following the Accession Talks conducted on 4th July 2022 between delegations representing the Republic of Finland and NATO.

I would like to confirm to you my Government’s interest in receiving an invitation for the Republic of Finland to accede to the North Atlantic Treaty of 1949.

In this regard, I confirm the Republic of Finland’s willingness to accept in full all obligations and commitments of the North Atlantic Treaty.

I would also like to confirm the Republic of Finland’s willingness to meet the requirements of NATO membership as laid out in the 1995 Study on NATO Enlargement, and to meet all other political and legal commitments of the Alliance, including with regard to third countries.

The Republic of Finland will respect the obligations and positions explained during the recent Accession Talks.

The Republic of Finland is committed to accede to the legal agreements and protocols requiring an invitation by the present Member States of the Alliance; as well as to the other legal instruments required for functioning properly within the Alliance.

The Republic of Finland accepts NATO’s approach to security and defence, including the essential role of nuclear weapons, intends to participate fully in NATO’s military structure and collective defence planning processes, and is willing to commit forces and capabilities for the full range of Alliance missions.

The Republic of Finland undertakes to allocate sufficient budget resources for the implementation of its commitments upon accession to the Alliance, to contribute to the Civil Budget, the Military Budget, and the NATO Security Investment Programme, on the basis of the modalities discussed during the Accession Talks and at a cost share of 0.9057 %.

Läs mer

Trilateral Memorandum, nato.int

1. Today the representatives of Turkiye, Finland and Sweden, under the auspices of the NATO Secretary General, have agreed the following.
2. NATO is an Alliance based on the principles of collective defence and the indivisibility of security, as well as on common values. Turkiye, Finland and Sweden affirm their adherence to the principles and values enshrined in the Washington Treaty.
3. One of the key elements of the Alliance is unwavering solidarity and cooperation in the fight against terrorism, in all its forms and manifestations, which constitutes a direct threat to the national security of Allies as well as to international peace and security.
4. As prospective NATO Allies, Finland and Sweden extend their full support to Turkiye against threats to its national security. To that effect, Finland and Sweden will not provide support to YPG/PYD, and the organisation described as FETO in Turkiye. Turkiye also extends its full support to Finland and Sweden against threats to their national security. Finland and Sweden reject and condemn terrorism in all its forms and manifestations, in the strongest terms. Finland and Sweden unambiguously condemn all
terrorist organisations perpetrating attacks against Turkiye, and express their deepest solidarity with Turkiye and the families of the victims.
5. Finland and Sweden confirm that the PKK is a proscribed terrorist organisation. Finland and Sweden commit to prevent activities of the PKK and all other terrorist organisations and their extensions, as well as activities by individuals in affiliated and inspired groups or networks linked to these terrorist organisations. Turkiye, Finland and Sweden have agreed to step up cooperation to prevent the activities of these terrorist groups. Finland and Sweden reject the goals of these terrorist organisations.
6. Further to this, Finland refers to several recent amendments of its Criminal Code by which new acts have been enacted as punishable terrorist crimes. The latest amendments entered into force on 1 January 2022, by which the scope of participation in the activity of a terrorist group has been widened.
At the same time, public incitement related to terrorist offenses was criminalised as a separate offense. Sweden confirms that a new, tougher, Terrorist Offenses Act enters into force on 1 July, and that the government is preparing further tightening of counter-terrorism legislation.

Läs mer

Hur regeringen vände i Nato-frågan

Utgivarna

Nedan ges en kronologisk dokumentation om regeringens ställningstaganden till Nato-medlemskap.

 

24 februari

Magdalena Andersson avfärdar Nato-medlemskap: “Jag har motsatt uppfattning.”

Sverige ska fortsätta att vara alliansfritt. Det slog Magdalena Andersson fast under förmiddagens pressträff om den ryska invasionen av Ukraina. Hon stod också fast vid sitt uttalande om att Sverige inte ”gång på gång kan vara det land som tar mest ansvar för människor på flykt”.

Statsminister Magdalena Andersson kommenterade den debattartikel med krav på medlemskap som ett antal högt uppsatta militärer, ambassadörer och krigskorrespondenter nyligen publicerade på SvD Debatt.

– Jag har motsatt uppfattning. I ett sådant här läge är det viktigt att Sveriges sedan lång tid tillbaka etablerade säkerhetspolitiska linje ligger fast. Att vi är förutsägbara och tydliga med vår säkerhetspolitiska linje. Detta är inte ett tillfälle för någon form av wobblighet, sade statsministern.

Hon utvecklade senare resonemanget:

– Den säkerhetspolitiska linje som Sverige haft under lång tid har ju bevisligen gagnat Sverige och gjort att vi sluppit att vara med i krig under lång, lång, lång tid. Det ger vid handen att det finns en anledning att hålla kvar vid denna säkerhetspolitiska linje, utöver att det i det här läget är viktigt att ha en stabilitet, tydlighet, långsiktighet och förutsägbarhet gentemot omvärlden.

Andersson sade att Sverige är ”i ett annat läge än Ukraina” eftersom man som EU-medlem skyddas av en ”solidaritetsklausul” om att andra EU-länder inte ska förhålla sig passiva om ett medlemsland ”drabbas av kris eller krig”.

– Vår strategi är, ett, en uppgradering av svensk nationell militärförmåga. Där satsar vi på en ökning på 80 procent mellan 2014 och 2025. Vi har i dag en betydligt starkare försvarsmakt än 2014. Det andra benet är internationella samarbeten.

 

5 mars

Magdalena Andersson tveksam till folkomröstning om Nato

Statsminister Magdalena Andersson (S) har under dagen diskuterat säkerhetsläget med sin finska motsvarighet Sanna Marin. Båda ser det som naturligt att frågan om Natomedlemskap blivit hetare med anledning av läget, men Magdalena Andersson är inte säker på att en folkomröstning är rätt metod för att avgöra frågan.

– Alla frågor avgörs inte nödvändigtvis bäst i en folkomröstning, säger hon vid en pressträff.

Läs mer