Alliansfriheten.se är en sajt som har funnits i exakt sex och ett halvt år. Den vänder sig till experter och lekmän, till alla medborgare som intresserar sig för försvars-, säkerhets- och utrikespolitik. Utgivningen står helt och hållet på ideell grund. Några intäkter från annonser eller annan finansiering har vi inte. Av den anledningen kan originalbidrag, som vi välkomnar, inte honoreras.
Vi citerar här ur en text om försvarets hårda kärna (HK) av översten 1 gr Jan Wickbom, tidigare regementschef för I19/P5 i Boden och ledamot av Kungl. Krisgetenskapsakademien:
Sverige bör inte utöva militärt hot från svenskt territorium, varken mot Väst eller mot Öst. Men ett svagt försvarat svenskt territorium utgör ett hot för både Väst och Öst därför att båda dessa parter efter att ha ockuperat Sverige, skulle kunna hota den andra. Vår försvarsmakt måste vara så stark och uthållig att ingen stat, vare sig i Väst eller i Öst anser det mödan värt att söka ockupera oss.
Kan utomstående stater skicka ”non-lethal” (icke dödliga) vapen eller annan materiel som kan användas i en konflikt i ett land som omfattas av vapenembargo?
I många konflikter runt om i världen förekommer brott mot vapenembargon, även dem som utfärdats av FN:s säkerhetsråd. De folkrättsliga aspekterna på frågan utreds i artikeln med särskild bäring på utländsk inblandning i konflikten i Syrien.
***
Whether one thinks of Syria, Libya, Yemen, or Ukraine, third-State involvement is undeniably a common feature of many – if not most – ongoing non-international armed conflicts. While the direct provision of arms to non-State armed groups is widely deemed contrary to international law, recent years suggest that States feel less reticence to provide so-called “non-lethal assistance” (NLA), understood as material aid not designed to inflict serious bodily harm or death. In particular, in the context of the Syrian civil war, such aid has been provided to various rebel groups, including by the United States as well as by several European countries. Läs artikel
Thage G Peterson i förordet till boken:
“Denna bok är ett viktigt bidrag i fredsarbetet. Denna bok är också ett värdefullt och nödvändigt fredsdokument för alla som vill veta mer om folkrätten och om de viktiga principerna bakom den. Boken är skriven av väl ansedda och kunniga författare och jurister som under många år arbetat med folkrätten och som förtjänstfullt engagerat sig mot krig.”
Ladda ned boken här: Lagen mot krig
Jag inleder med ett par citat ur Om långvarigt krig av Mao Zedong i syfte att väcka det intresse för dessa föreläsningar som texterna förtjänar:
”Här sysslar vi med det elementära ändamålet med krig, med krig såsom ’politik med blodsutgjutelse’, såsom ömsesidig slaktning av varandra bekämpande arméer. Syftet med kriget är specifikt ’att bevara sig själv och förinta fienden’. (Att förinta fienden innebär att avväpna honom eller ’beröva honom kraften att göra motstånd’, inte att fysiskt förinta varje medlem av hans styrkor.)”
Nils Skölds skrift “Värnplikt och folkförsvar” utkom 1974 och är en argumentation för den allmänna värnplikten. Skriften finns att ladda ned här.Nils Sköld. Värnplikt och Folkförsvar. 1974
Carl Björeman:
I nummer 1:1974 av serien ”Försvar i Nutid” argumenterar Nils Sköld för att Sverige skall ha ett territoriellt folkförsvar, byggt på allmän värnplikt. Saken är aktuell också i våra dagar.
Ytterst är frågan ekonomisk. Det gäller avvägningen inom försvarsbudgeten. Mot satsningen på värnplikt stod och står försvarsindustrins intressen.
I ett tal i Umeå hösten 1966 hävdade försvarsminister Sven Andersson att ”den extrema satsningen på kvalitet i förhållande till kvantitet som inleddes med försvarsbeslutet 1958 delvis måste överges”. (Svensk försvarspolitik under efterkrigstiden. Probus 1986) Skulle värnplikten få förbättrade ekonomiska förutsättningar? Det verkade onekligen så.
För detta talade också en process som hade ägt rum i 1965 års försvarsutredning (FU 65). Under ledning av ordföranden, förre statssekreteraren i försvarsdepartementet Karl Frithiofson, verkade FU 65 länge för att ÖB skulle utreda ”en krigsmakt utformad med vikt lagd på att ge arméstridskrafterna, och av dessa särskilt lokalförsvarsförbanden, stor omfattning och att begränsa omfattningen av de stridskrafter som är utrustade med tekniskt avancerad materiel”. (SOU 1968:10, s. 51)
Läs merVärnplikt och folkförsvar av Nils Sköld (1974). Företal av Carl Björeman
Introduktion av Bengt Holtze , kan läsas i sin helhet här
Axel G vann tidigt erkännande som trupputbildare och instruktör. Han var en framstående idrottsman och utmärkt skytt. Också som generalstabsofficer gjorde han sig gällande med självständiga idéer om organisation, utbildning och disciplin.[…]
Sina erfarenheter från tjänstgöringen under beredskapstiden som infanteribefälhavare i Karlskrona och brigadchef i västra Skåne sammanfattade G i två arbeten 1942 med kritik och synpunkter rörande utbildning, som ivrigt studerades vid förband och skolor. Per Albin Hanssons paroll i jan 1943 om motstånd till det yttersta i alla lägen inspirerade G till den lilla skriften Partisankrig, som mycket lovordades i pressen. G ansågs ha givit en första och temperamentsfull skiss till sv gerillataktik. Boken som kom ut i flera upplagor spreds illegalt i Danmark och Norge.
Partisankrig i snö, skog och berg, av Axel W C Gyllenkrok, kan laddas ned här: Partisankrig i snö, skog och berg
Vi återpublicerar här en artikel för sommarläsning (Utgivarna)
Just 20 years lapsed between the First and the Second World War but since 1945 we have had more than 70 years without any global conflagration. Which are the factors that help maintain peace and which lead to war? One simple and much cited answer is the Roman line: ‘If you want peace, prepare for war’ — ‘Si vis pacem, para bellum’. A better line, I submit, is ‘if you want peace, prepare for peace’ —‘si vis pacem, para pacem’.
Vi återger här en värdefull text av historieprofessorn Karl Molin, Östen Undén, the Soviet Peace Offensive and the Swedish Foreign Policy Debate. Texten ger många exempel på hur Sveriges dåvarande utrikesminister under Chrusjtjov-eran hanterade Sveriges grannlaga relationer till stormakterna, i synnerhet Sovjetunionen. Karl Molin har skrivit flera betydande verk om det kalla krigets period, bland annat Omstridd neutralitet. Experternas kritik av svensk utrikespolitik (1991) och (som medförfattare) Sveriges säkerhet och världens fred: Svensk utrikespolitik under kalla kriget (2008).
Östen Undén, the Soviet Peace Offensive and the Swedish Foreign Policy Debate av Karl Molin
Bakgrund
När Ukraina deklarerade sin självständighet den 24 augusti 1991, inkluderades också halvön Krim, som blivit överförd till Ukraina 1954. Frågorna om var gränsen skulle gå mellan Ryska Federationen och Ukraina var svårlösta. Ukraina proklamerade 1999 ensidigt en havsgräns i Kertj-sundet som inkluderade den långsmala ön Tuzla som ukrainskt territorium. Ön ligger mitt i sundet och närmare den östra, ryska, sidan. Det smala Kertjsundet, cirka 45 kilometer långt och endast cirka 4 kilometer brett i smalaste delen, utgör den enda förbindelsen mellan Svarta havet och Azovska sjön. En kanal genom sundet byggdes 1877, och den är den enda möjliga passagevägen för större fartyg. Kanalen löper väster om Tuzla nära Krimsidan. Mindre fartyg har också kunnat passera öster om Tuzla, nära östra sidan av sundet fram till 2003, då Ryska Federationen anlade en vall med väg ut till Tuzla. Händelseutvecklingen utlöste en politisk kris. Parterna lyckades dock samma år ingå dels ett fördrag om gränser mellan nationerna, dels också Avtalet om Azovska sjön. (Se inofficiell översättning av sistnämnda på alliansfriheten.se.)
Läs merHavsrättskonventionen och Ryska Federationens beslag av tre ukrainska örlogsfartyg med mera
Avtalets artikel 1 och artikel 2 i svensk översättning av Ingemar Folke:
Artikel 1
Azovska sjön och Kertjsundet utgör historiskt den Ryska Federationens och Ukrainas inre vatten. Azovska sjön delas av den statsgränslinje som överenskommits mellan parterna. Regleringen av frågor, som hänför sig till Kertjsundets havsområde, sker genom överenskommelse mellan parterna.
Artikel 2
Carl von Clausewitz (1780 – 1831) föreläste om ”det lilla kriget” under åren 1811 och 1812 vid Allmänna krigsskolan i Berlin. Han kom därvid in på frågor om partisankriget (eller gerillakriget, om man så vill). Hur skulle man se på sådana krig i relation till det större kriget, som typiskt sett utkämpades eller borde utkämpas samtidigt?
Gerillakriget hade under Clausewitz´ samtid sannerligen haft inverkan, kanske avgörande sådan, i samband med det spanska folkkriget (1808 – 1814), när Napoleon försökte göra sig till herre över Spanien. Kriget har grymt illustrerats av Goya i en rad av bilder, varav flertalet emellertid klart defatistiska. Men det spanska folket gjorde motstånd, kanske närmast ”totalt” sådant. Ordet ”guerilla” har antagligen sina rötter i detta försvarskrig, som bidrog till att driva ut Napoleons soldater ur landet.
Ett annat samtida exempel är de kontrarevolutionära bönderna i Vendée, som under åren 1778 – 1796 genom gerillakrigets former och metoder bekämpade revolutionärerna.