utvald

Regeringen beslöt den 24 september 2020 om en strategi för den arktiska regionen.

Sverige är ett av de åtta länder (Danmark inklusive Grönland och Färöarna, Finland, Island, Kanada, Norge, Ryssland, Sverige och USA) som är medlemmar i Arktiska rådet.

Överordnat mål för Sverige anges vara att aktivt bidra till en fredlig, stabil och hållbar utveckling i Arktis.

Sverige skall verka i de fora som finns för regionen där förutom Arktiska rådet också ingår Barentssamarbetet och samarbetet mellan de nordiska länderna.

Sverige har inga territoriella anspråk i Norra Ishavet, men i strategin framhålls att det ligger i svenskt intresse att överlappande anspråk bland de fem arktiska kuststaterna avseende kontinentalsocklar och territoriella tvister löses i enlighet med folkrätten, inklusive UNCLOS (Havsrättskonventionen).

Regeringen anger två huvudspår för vår politik:

– att genom ett välfungerande samarbete säkerställa fortsatt fred och stabilitet i Arktis.

– att stärka svensk nationell förmåga och framförhållning. Här avses i första hand egen militär förmåga, men också politiska och ekonomiska och diplomatiska medel skall användas för hantering av olika händelser i regionen.

Regeringen kommer, anger strategin, att ”fortsatt stärka Sveriges militära förmåga att verka i de norra delarna av Sverige och angränsande områden”. Det är inte närmare förklarat vad som menas med att svensk militär skall kunna verka inte bara inom vårt territorium utan också i angränsande områden. Skrivningen är av betydelse då man ser till hela den säkerhetspolitiska situationen i regionen som sedan några år tillbaka befinner sig i en fas av kraftig upprustning från både rysk och amerikansk sida, och detta har man inte sett sedan kalla kriget.

Läs mer

Försvarsminister Peter Hultqvist brukar framhålla att svenskt deltagande i Nato-övningar alltid skall baseras på en bedömning av vad som gynnar utvecklingen av det egna nationella försvaret och att övningarna inte skall vara riktade mot någon annan stat.

Sveriges medverkan i de Nato-ledda flygövningarna Ramstein Alloy över baltiskt luftrum visar på en verksamhet som knappast kan motiveras av behov hos det svenska flygvapnet.

Nu genomförs övningen under två dagar över Estlands, Lettlands och Litauens luftrum.

Natos Air Command säger att övningen skall visa närvaron av en effektiv flygstyrka som försvarar Baltikum.   Nato-flyg för lufttankning och för tidig kontroll av luftrummet ingår.

Läs mer

Generallöjtnant Carl Björeman var en långvägare, och ett långt liv hann han leva. Nyligen gick han bort, 96 år gammal. Bara för några år sedan tystnade hans röst i den offentliga debatten. Hans sista bok, Sex överbefälhavare söker en roll. Tvekampen mellan det territoriella och det teknologiska försvaret under det kalla kriget (2017), byggde liksom andra arbeten på gedigen grundforskning och var försedd med ett förord av professor Kent Zetterberg.

Läs mer

Den resursstarka svenska Nato-lobbyn ligger numera lågt. (Ihållande träningsvärk?) Enligt SOM-institutets senaste medborgarundersökning finns det alltjämt ett motstånd i opinionen mot svenska medlemskap i Atlantpakten. Av tillfrågade är drygt 60 procent för att den militära alliansfriheten bibehålls; endast 15 procent motsätter sig detta. (Officerstidningen 5:2020)

Läs mer

Militärkuppen i Mali reser frågor om Sveriges mål med sin militära närvaro landet.

Sverige deltar i FN-insatsen Minusma och kommer att sända trupp för deltagande i den franskledda Task Force Takuba senare i år.

De mål som regeringen ställer upp för insatserna är högtflygande.

Uppdraget för Minusma anges vara att upprätta säkerhet, stabilitet och skydd av civila, stöd till den politiska dialogen, stöd till försoningsprocessen samt återupprättande statens överhöghet i hela landet. Uppdraget för Task Force Takuba syftar till att stärka Malis regerings, det internationella samfundets och G5 Sahels möjlighet att verka för att skapa fred och utveckla regionen. Vidare är uppgiften att bistå Malis säkerhetsstyrkor i att bekämpa väpnade terroristgrupper på Malis territorium genom rådgivning, stöd och gemensamma operationer tillsammans med de maliska säkerhetsstyrkorna.

Läs mer

För att förstå Putin måste man förstå den miljö i vilken han växte upp.

Vladimir Putin föddes den 7 oktober 1952; han är idag alltså 68 år. 1952 led Sovjetunionen fortfarande av de fruktansvärda förlusterna i andra världskriget. Putins far hade deltagit i Leningrads försvar mot tyskarna. Putin fostrades i ett tufft liv på stadens bakgårdar, vilket var en anledningarna till han lärde sig judo.

I mitten av 1960-talet, då jag först kom till Sovjetunionen, fanns det efter Chrusjtjovs töväder förhoppningar om ett bättre liv för landets invånare. Dessa förhoppningar grusades under den stagnation som satte in under Brezjnevs period i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Cynism och likgiltighet bredde ut sig. Samhällskontraktet löd: Ni låtsas att Ni betalar oss lön och vi låtsas att vi arbetar. De troende kommunisterna blev allt färre. För en ambitiös ung man eller kvinna som ville se omvärlden fanns det bara två huvudsakliga karriärvägar – underrättelsetjänst i utlandet i KGB:s regi eller diplomatyrket. Bägge var elitutbildningar. Putin valde den första, inspirerad av den hjältegloria som framgångsrika ryska spioner hade fått.

Efter ha läst tyska och tagit juristexamen vid Leningrads universitet, där en av hans lärare var Anatolij Sobtjak som sedermera blev Petersburgs förste borgmästare och Putins chef, blev Putin antagen i KGB. Efter några år i Petersburg blev han under senare delen av 1980-talet stationerad i Dresden. Där blev han flytande i tyska. Putin är den förste ryske ledare efter bolsjeviktiden som talar västeuropeiska språk.

Läs mer

FN:s havsrättskonvention är uppbyggd enligt huvudprincipen att ”den som äger land äger vatten”. Kuststaten har rätt att utsträcka sitt territorium upp till 12 sjömil ut från baslinjer som dras mellan öar och över bukter längs kusten.

Läs mer

Militärkuppen i Mali den 18 augusti ställer frågor om närvaron av svenska soldater.

Sverige deltar i FN-styrkan Minusma och kommer, enligt beslut i riksdagen, senare i år eller början av nästa år att delta med trupp i den franskledda insatsstyrkan Takuba. Svenska regeringen har lagt stor vikt vid att trupperna både i Minusma och Takuba har en inbjudan från Malis regering.

Den regeringen är nu störtad av en militärjunta som uppger att den kommer att styra landet i tre år och sedan genomföra val.

Läs mer

Sverige deltar med militär trupp sedan 2015 i den USA-ledda koalitionen Operation Inherent Resolve (OIR).

OIR opererar militärt i Irak med uppgiften att bekämpa IS och stöder sig på en inbjudan från Iraks regering. Interventionen saknar mandat från FN:s säkerhetsråd.

USA leder också koalitionen för militära insatser i Syrien, vilket helt saknar folkrättslig grund och har fördömts av den syriska regeringen som ett flagrant brott mot landets suveränitet.

Läs mer

Militärhistorisk Tidskrift har fått en ny fason och redaktör. Från och med utgivningsåret 2019 är huvudmännen Försvarshögskolan och Kungl. Krigsvetenskapsakademien gemensamt. Redaktören är inte fackhistoriker, utan jurist och reservofficer, men ägnar ändå stort utrymme i ett femsidigt förord satt på tvåspalt åt egna historiefilosofiska funderingar. De fem uppsatserna i årgången är samtliga fackgranskade. Mot all kutym namnger redaktören de sakkunniga som anlitats; samtidigt avspisar han deras synpunkter som ”i flertalet fall av mindre betydelse”. Vilka vill åta sig granskningsuppdrag på sådana boliner framgent?

Recensionsavdelningen är skriven av en enda person, samma som har bidragit med en längre uppsats, om svensk militär ledning på regional nivå. Alla dessa bidrag har betydande kvaliteter. Å andra sidan lider inte Sverige brist på duktiga militärhistoriker – många av dem samlade i en speciell militärhistorisk kommission.

Av särskilt intresse fann jag Fredrik Erikssons genomgång av försöken att bedriva allianspolitik i Östersjöområdet under mellankrigstiden, utifrån svensk militär rapportering. Eriksson har konsulterat svenska försvarsattachéers skrivelser till hemlandet under perioden. Strävanden att knyta de nya randstaterna samman i olika konstellationer strandade, huvudsakligen på att dessa sinsemellan hade olika orientering. Svenska regeringar favoriserade inte heller några sådana lösningar. I svenska maktkretsar fanns en misstänksamhet mot storfennomansk politik, och i det nya Polen med stormaktsdrömmar efter första världskriget såg man i huvudsak en fransk lydstat.