Regeringen beslöt den 24 september 2020 om en strategi för den arktiska regionen.
Sverige är ett av de åtta länder (Danmark inklusive Grönland och Färöarna, Finland, Island, Kanada, Norge, Ryssland, Sverige och USA) som är medlemmar i Arktiska rådet.
Överordnat mål för Sverige anges vara att aktivt bidra till en fredlig, stabil och hållbar utveckling i Arktis.
Sverige skall verka i de fora som finns för regionen där förutom Arktiska rådet också ingår Barentssamarbetet och samarbetet mellan de nordiska länderna.
Sverige har inga territoriella anspråk i Norra Ishavet, men i strategin framhålls att det ligger i svenskt intresse att överlappande anspråk bland de fem arktiska kuststaterna avseende kontinentalsocklar och territoriella tvister löses i enlighet med folkrätten, inklusive UNCLOS (Havsrättskonventionen).
Regeringen anger två huvudspår för vår politik:
– att genom ett välfungerande samarbete säkerställa fortsatt fred och stabilitet i Arktis.
– att stärka svensk nationell förmåga och framförhållning. Här avses i första hand egen militär förmåga, men också politiska och ekonomiska och diplomatiska medel skall användas för hantering av olika händelser i regionen.
Regeringen kommer, anger strategin, att ”fortsatt stärka Sveriges militära förmåga att verka i de norra delarna av Sverige och angränsande områden”. Det är inte närmare förklarat vad som menas med att svensk militär skall kunna verka inte bara inom vårt territorium utan också i angränsande områden. Skrivningen är av betydelse då man ser till hela den säkerhetspolitiska situationen i regionen som sedan några år tillbaka befinner sig i en fas av kraftig upprustning från både rysk och amerikansk sida, och detta har man inte sett sedan kalla kriget.
I strategin beskriver regeringen den pågående kapprustningen i Arktis mellan stormakterna med åtföljande höjning av spänningen, risk för militära incidenter och ökade motsättningar så här:
”Arktis militärstrategiska betydelse har ökat och Arktis utgör såsom under kalla kriget en skiljelinje mellan västliga länder och Ryssland.”
Regeringen har dock valt en annan säkerhetspolitisk linje än den vi förde under kalla kriget. Då var inriktningen att vi skulle hålla oss utanför blocken, inte medverka i någondera sidans kapprustning samt med olika politiska medel verka för att sänka spänningen i regionen. Politiken baserades också på att Sverige hade ett starkt territorialförsvar som skulle avhålla från angrepp, och därmed skulle Sveriges territorium fungera som en buffert mellan blocken.
Den nya säkerhetspolitik som regeringen skisserar bygger istället på att vi skall luta oss mot väst. Särskilt det militära samarbetet med USA, den ”transatlantiska länken”, betonas:
”Sverige kommer att verka för att bibehålla och öka europeiska länders och EU:s engagemang i norra Europa och Arktis och för att stärka den transatlantiska länken.”
Istället för att verka för att den militära aktiviteten i regionen minskar öppnar regeringen för att vi skall bli en del i sådan aktivitet. Man ser inte militärövningar i området som spänningshöjande utan hävdar att de är stabiliserande:
”Militär övningsverksamhet med andra länder har en tröskelhöjande och stabiliserande effekt.”
Vi skall således enligt strategin bli en aktör på Västs sida i den alltmer intensiva stormaktskonfrontationen i Arktis. Utan att vi är medlem in någon militärallians lägger strategin Sveriges säkerhet i händerna på USA:
”Det transatlantiska samarbetet är grundläggande såväl för amerikansk som europeisk säkerhet. Nordatlanten kommer att spela en viktig roll som förbindelse för militärt stöd till Europa från Nordamerika i händelse av en kris.”
I Norge förs idag en intensiv säkerhetspolitisk diskussion utifrån stormakternas ökade militära närvaro i Nordatlanten och i Arktis.
Landet har dragits in i vad som många ser som en farlig kommande stormaktskonfrontation i regionen. Norge har skurit ned sina markstyrkor och i praktiken lämnat Finnmark utan egna nationella trupper. Istället har USA och Nato etablerat sig på baser i Nordnorge, och den tidigare politiken att inte tillåta permanenta baser för allierade i fredstid har övergivits. Den norska satsningen på amerikanska F-35 plan och missilförsvar är en del i Natos militära uppbyggnad för att möta Ryssland, medan Norges nationella försvar för territoriet som under kalla kriget verkade spänningssänkande har rustats ned.
Norge kan därför komma att bli ett förstahandsmål i en stormaktskonflikt, menar kritikerna.
Ryssland har också reagerat skarpt på Norges nya militära inriktning med tanke på att de stora ryska baserna på Kolahalvön ligger bara 40–50 km från norska gränsen.
För Sverige borde den här utvecklingen vara ett tydligt varningstecken för att vi inte skall gå samma väg.
Deltagandet i militärövningar i regionen med andra länder gör att vi räknas in som en partner till USA. I den amerikanska militära strategin för Arktis lyfts gemensamma övningar fram:
”Exercises with Arctic allies and partners enable our ability to deter aggression from strategic competitors, including anti-submarine warfare and cold weather and mountainous training.” I USA:s strategi utpekas särskilt de övningar som Sverige deltagit i: “exercises hosted by other nations, including TRIDENT JUNCTURE, ARCTIC CHALLENGE, and COLD RESPONSE.”
Övningarna har av vår försvarsminister beskrivits som utvecklande för det egna försvaret utan att vara riktat mot Ryssland, medan USA rakt ut säger att de är en del i att motverka aggression från sin strategiska motståndare: ”deter aggression from strategic competitors.”
Regeringens mål för den svenska Arktispolitiken att utveckla samarbetet mellan länderna för att bidra till en fredlig, stabil och hållbar utveckling är bra, men inriktningen att Sverige fortsatt skall delta i USA:s och Natos militärövningar i området motverkar den målsättningen. Den leder till ökade spänningar, och vi blir en del i stormaktspelet och risker att bli ett förstahandsmål vid en konflikt.
Sverige måste stärka sitt försvar i norr, vilket också står i strategin, men det måste vara vårt eget nationella försvar, inte ett insatsförsvar som en del i västs militära uppbyggnad.
En av de skarpaste kritikerna av den norska politiken, professorn vid norska försvarshögskolan, överstelöjtnant Tormod Heier, har som alternativ till den militära upprustningen listat flera områden för samarbete och förtroendeskapande mellan länder i Arktis och sammanfattar:
”Ambisjonen bør være at Norden igjen, som under den kalde krigen, tar tilbake rollen som brobygger mellom stormaktene og jobber aktivt for å skape et lavspenningsområde på NATOs nordflanke.”
Det ligger helt i linje med Sveriges intresse att vi tar det som utgångspunkt för vår arktiska strategi.