”He did not think Russia would invade the Baltic states. Estonia, Latvia and Lithuania were firmly anchored in all of the transatlantic and European institutions. ‘As long as they have their internal cohesion under control or harmonious democratic control, I fail to see what Russia would gain.’ Such a Russian offensive would trigger a Europe-wide, and perhaps a worldwide, conflict.”
Intervju med Carl Bildt i The Strategist 31 juli
I en artikel på DN Debatt (28/7) gör försvarsminister Peter Hultqvist en genomgång av Sveriges försvarssamarbeten.
Det handlar om en rad avtal och överenskommelser angående övningar, samarbeten och utbyte av säkerhetspolitisk information med olika länder i vår närhet men även med Storbritannien och USA.
Vi återpublicerar här artikel av Sven Hirdman från 22 december 2016
***
Konflikten om den ryska gasledningen i Östersjön har återigen aktualiserat Sveriges förhållande till Ryssland.
Från 1200-talet till 1800-talet hade Sverige omväxlande krig och fred med Ryssland. Nu har vi haft fred i 207 år, sedan 1809. Spänningar har tidvis, såsom nu, uppstått under denna långa fredsperiod. Det är inte märkligt när en mindre stat som Sverige geopolitiskt tvingas leva i närheten av en stormakt som Sovjetunionen/Ryssland. Statsmän som Karl XIV Johan, Per Albin Hansson och Tage Erlander och några av deras sentida efterföljare har emellertid sett till, att dessa potentiella spänningar har kunnat hållas under kontroll och att Sverige lyckats bevara sin fred och sin militära alliansfrihet.
Expressen (23/7) kunde meddela att Sverige befinner sig i samtal med USA om att utöka militärövningarna runt Arktis. Detta för att kunna möta den ryska upprustningen i området.
Försvarsminister Peter Hultqvist berättade för tidningen, att han dagen innan suttit i samtal med det amerikanska flygvapnet. Anledningen var att stormakten västerut vill utveckla samarbetet med allierade stater runt Arktis, vilket bland annat innefattar samtliga nordiska länder. Hultqvist sade att bakgrunden är den ryska upprustningen i Arktisområdet. ”Vi har under lång tid kunnat följa den ryska uppbyggnaden i det området”, sade Hultqvist på pressträffen.
Lagom till sin 60-årsdag i maj gav Helsingforsprofessorn Henrik Meinander ut en samling historiografiska essäer, Kalejdoskopet. Studier i Finlands historia (Schildts & Söderströms, 345 s.). Meinander får sägas vara sitt lands ledande modernhistoriker, och det är han som mer än någon annan genom flera magistrala arbeten har präglat bilden av Finlands 1900-tal. Han kallar seklet ”det långa 1900-talet”, i en implicit polemik med den brittiske historikern Eric J. Hobsbawms tes om ”det korta 1900-talet” (1917–1991). För Finlands och även för Sveriges del sträcker sig det långa seklet, enligt Meinander, från 1890 ungefär, då elektrifieringen sätter fart på ett antal dynamiska utvecklingsblock i bägge länderna, fram till 2010-talet, när digitaliseringen har kommit att styra eller understödja praktiskt taget all samhällelig verksamhet.
Vi återpublicerar här ett inlägg från mars i år ((Utgivarna)
***
1983 påstod det västtyska veckomagasinet Der Spiegel att det i Sverige fanns ett ”Kindergulag”, det vill säga en ordning enligt vilken barn och ungdomar omhändertog av polis och socialtjänst på mycket lösa grunder. Femton år senare drog den liberala svenska dagstidningen Dagens Nyheter igång sin antisteriliseringskampanj, som gick ut på att Sverige under flera decennier tvångssteriliserat människor, främst kvinnor, i masskala, ofta utan deras medgivande. I ena fallet drogs paralleller till Sovjetunionen, i andra fallet till Nazityskland.
Det råder inget tvivel om att det massiva presspådrag som följde skadade Sverige anseende utomlands och bidrog till mytbildning. Det är också uppenbart att det i bägge fallen rörde sig om en stor dos desinformation, om påhitt.
Fria samhällen är inte förskonade från mer eller mindre dolda propagandaaktiviteter. Ibland kallas det reklam, ibland indoktrinering; i relationen stater emellan talar man om psykologisk krigföring. Förekomsten av officiellt sanktionerade och spridda lögner har ingenting av nyhetens fräschör. Så länge det har krigats har man psykat sin motståndare. Det av Bismarck författade Emstelegrammet tjänade som motivering för utlösningen av det fransk-tyska kriget 1870–71. Inför utbrottet av första världskriget bedrevs krigshets, full av överdrifter och vrångbilder, i alla sedermera krigförande nationer.
Frankrikes utrikesminister Jean-Yves Le Drian uppmanade den 16 juli, efter ett möte med den irakiska utrikesministern Fuad Hussein, Iraks regering att ”frigöra sig” från ”kokande regionala spänningar” och markerade därmed att Frankrike motsätter sig Irans och USA:s självsvåldiga attacker på irakiskt territorium.
Under flera år har Irak balanserat mellan sina två allierade i Tehran och Washington.
Situationen förvärrades då USA 2018 trappade upp sin kampanj med ”maximalt tryck” mot Iran och den 3 januari 2020 genomförde avrättningen på irakiskt territorium av den högt uppsatte iranske generalen Qasem Soleimani.
Iran å sin sida stöder olika miliser i Irak som genomför attacker mot utländska trupper. Det har i sin tur lett till att vissa länder som ingår i den USA-ledda koalition Operation Inherent Response (OIR), där även Sverige deltar, dragit sig tillbaka från flera baser och också övervägt att helt lämna Irak.
Medlemmar i koalitionen, som Frankrike, Storbritannien och Tjeckien, meddelade i slutet av mars att man lämnar Irak delvis på grund av coronakrisen men även på grund av de ökade attackerna mot koalitionen.
Efter avrättningen av Soleimani kom även svenska soldater under beskjutning med raketer mot basen Taji, den senaste i mars 2020.
Den amerikanske säkerhetsanalytikern Fred Kaplans nya bok The Bomb. Presidents, Generals, and the Secret History of Nuclear War (Simon & Schuster 2020) har uppmärksammats av Olof Santesson i nr 2 (april/juni) 2020 av Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, vardagligt kallad ”Gula Tidskriften”.
Vi återpublicerar här en artikel från 2 januari 2020.
***
De senaste 20 årens krig har visat att lågkostnadsvapen kan vara nog så effektiva då de används i försvar mot en invaderande stormakt. Krigen i Irak, Afghanistan och Libanon är exempel på det.
Historiskt har det vanligen handlat om långvariga utnötningskrig när man bekämpar en ockupant. Maos gerillakrig mot japanerna på 30-talet är ett av de mest kända. Vietnamesernas krig först mot japanerna, sedan fransmännen och slutligen amerikanerna är också väl beskrivna.
I en intervju med Dagens Nyheter (10/7) uttalar sig försvarsminister Peter Hultqvist om Sveriges deltagande i den nya franskledda Task Force Takuba.
”Det handlar om att bekämpa religiös jihadism, terrorism och människohandel, så det är väldigt viktiga uppgifter och en helt nödvändig insats”, säger försvarsministern.
I andra sammanhang har Hultqvist angett vad som sannolikt är det verkliga skälet till svenskt deltagande, nämligen lojalitet med Frankrike och – underförstått – att kvalificera Sverige som militär partner till Frankrike.
FN:s styrka Minusma i Mali har fått förnyat mandat på ett år från FN:s säkerhetsråd.
Den svenska försvarsmakten skriver i sitt pressmeddelande att mandatet förnyas samtidigt som ”situationen i landet knappast blir mindre komplicerad, snarare tvärtom”.
Sommarrepris.
Den 30 juni var det 60 år sedan Kongo blev självständigt. Vi återpublicerar den här artikeln om mordet på Patrice Lumumba.
*
Ludo De Wittes bok om mordet på Lumumba kan sägas vara startpunkten för undersökningarna om Hammarskjölds död och ger en bakgrund till händelserna i Kongo. Presentationen är författad av Lars-Gunnar Liljestrand och publicerades i Tidskrift för Folkets Rättigheter 2001.
Patrice Lumumba räknas som en av de stora nationella ledarna i den koloniala frigörelsen efter andra världskriget tillsammans personer som Nasser, Nehru, Nkrumah och Sukarno.
Lumumba var det fria Kongos förste valde premiärminister. Han mördades under oklara omständigheter bara ett halvår efter att han tillträtt. I Afrika och på många håll inom Tredje världen sågs mordet som en del i västmakternas komplott att söndra Kongo och behålla kontrollen i landet.
Med boken The Assassination of Lumumba (Verso, London, 2001) har den holländske författaren Ludo De Witte gjort en grundlig genomgång av händelserna kring mordet. Han har grävt i FN-arkiven, tagit fram nya fakta och visat hur väst – i synnerhet Belgien, Storbritannien och USA – var ansvariga för mordet. Boken har väckt stor uppståndelse i väst och tvingat den belgiska regeringen att erkänna sitt ”moraliska ansvar” för dådet.