Den resursstarka svenska Nato-lobbyn ligger numera lågt. (Ihållande träningsvärk?) Enligt SOM-institutets senaste medborgarundersökning finns det alltjämt ett motstånd i opinionen mot svenska medlemskap i Atlantpakten. Av tillfrågade är drygt 60 procent för att den militära alliansfriheten bibehålls; endast 15 procent motsätter sig detta. (Officerstidningen 5:2020)
Sveriges statsledning går nu massivt in för ”samarbeten med andra”, som det heter. Och dessa samarbeten är riktade endast åt ett håll. De har gjort Sveriges ställning mer prekär än på länge. Linjen har utmejslats: vi går inte med i Nato, vi inbjuder Nato. Detta har redan skett i övningssammanhang vid flera tillfällen Så kallade värdlandsavtal med Nato-länder öppnar för mer. Det är mycket viktigt att hålla på att vårt land, ”värden”, då måste stå som inbjudare. Men rätt vad det är kan någon knacka på dörren. Vad kan vi ha förespeglat en objuden gäst?
Så här skrev en borgerlig opinionsbildare nyligen: ”Ska Nato exempelvis trovärdigt kunna försvara de baltiska medlemsstaterna från angrepp, måste Sverige fungera som ett starkt basområde och bidra med kapacitet att motverka ryska styrkors försök att tillskansa sig herravälde över Östersjön (vars största strandägare, om någon glömt det, råkar vara vi!).” Generalmajoren Karlis Neretnieks har länge förespråkat en sådan strategi. Andra erfarna militärer har på denna sajt tvärtom varnat för att Sverige i ett skarpt läge blir en språngbräda för attacker österut. Det kan bli landets undergång.
Svenska regeringsföreträdare binder upp oss, också om Nato-frågan synes ha lagts i malpåse av alla viktiga aktörer. Detta undergräver vårt nationella oberoende och statliga suveränitet. Samtidigt engagerar vi oss i andra länders interna förhållanden, nu senast Vitrysslands, genom att ta ställning i ett pågående uppror. Detta undergräver dessa länders nationella oberoende och statliga suveränitet. I förlängningen ligger internationell anarki. Svenska statsmakter säger sig vilja medla i interna konflikter, utan att någon iblandad där har bett om det. Samtidigt insisterar vår utrikesminister (och våra likriktade svenska medier!) på sanktionsvapnet titt som tätt. Det finns ingen logik i detta. Vi skadar oss själva. Och vi gör oss till måltavla.
Sverige har anledning att måna om sin egen nationella och politiska välfärd. Detta måste komma först. När regering och riksdag går in för inskränkningar i våra medborgerliga rättigheter måste vi reagera. För oss är detta trots allt viktigare än vad som händer i länder som Polen och Ungern. Svenska myndigheter har sett till att journalisten Julian Assange har hamnat i en mycket sämre belägenhet i London än journalisten Svetlana Aleksijevitj i Minsk. Båda dessa personer är föredömliga kämpar för medborgarrätt. Båda dessa ska vi som medborgare stödja. Men den svenska staten fryser nu sitt bistånd till Vitryssland, medan den ställer sig kallsinnig till krav på att Assange ska friges i Storbritannien. Asymmetri. Stötande.
Denna den svenska statens tilltagande ”partiskhet” (inga större svenska medier gör heller Assanges sak till sin) gör – tyvärr – att Sverige inte har så mycket att komma med som medlare eller som frihetsförespråkare i det så kallade världssamfundet. Kanske bör vi inte heller träda in på den banan. Det viktigaste är nog att vi håller på vårt.
Den internationella politiken befinner sig för närvarande under omstöpning. Man kan inte veta hur det slutar. Mycket riskfyllt är det att Sverige syr upp sig till en viss av de stora spelarna eller grupp av spelare. Vi ska inte vara språngbräda i denna maktkamp, inte basområde i konflikter som inte angår oss. För vad angår oss – egentligen – Malis affärer?
Anm: En felaktig formulering i denna artikel har tagits bort.