Militärhistorisk Tidskrift har fått en ny fason och redaktör. Från och med utgivningsåret 2019 är huvudmännen Försvarshögskolan och Kungl. Krigsvetenskapsakademien gemensamt. Redaktören är inte fackhistoriker, utan jurist och reservofficer, men ägnar ändå stort utrymme i ett femsidigt förord satt på tvåspalt åt egna historiefilosofiska funderingar. De fem uppsatserna i årgången är samtliga fackgranskade. Mot all kutym namnger redaktören de sakkunniga som anlitats; samtidigt avspisar han deras synpunkter som ”i flertalet fall av mindre betydelse”. Vilka vill åta sig granskningsuppdrag på sådana boliner framgent?
Recensionsavdelningen är skriven av en enda person, samma som har bidragit med en längre uppsats, om svensk militär ledning på regional nivå. Alla dessa bidrag har betydande kvaliteter. Å andra sidan lider inte Sverige brist på duktiga militärhistoriker – många av dem samlade i en speciell militärhistorisk kommission.
Av särskilt intresse fann jag Fredrik Erikssons genomgång av försöken att bedriva allianspolitik i Östersjöområdet under mellankrigstiden, utifrån svensk militär rapportering. Eriksson har konsulterat svenska försvarsattachéers skrivelser till hemlandet under perioden. Strävanden att knyta de nya randstaterna samman i olika konstellationer strandade, huvudsakligen på att dessa sinsemellan hade olika orientering. Svenska regeringar favoriserade inte heller några sådana lösningar. I svenska maktkretsar fanns en misstänksamhet mot storfennomansk politik, och i det nya Polen med stormaktsdrömmar efter första världskriget såg man i huvudsak en fransk lydstat.