FN:s havsrättskonvention är uppbyggd enligt huvudprincipen att ”den som äger land äger vatten”. Kuststaten har rätt att utsträcka sitt territorium upp till 12 sjömil ut från baslinjer som dras mellan öar och över bukter längs kusten.
Kuststaten har dessutom rätt till naturtillgångarna på kontinentalsockeln, som de nu aktuella naturgasfyndigheterna i östra Medelhavet, inom maximalt 200 sjömil ut från baslinjen. Baslinjerna får räknas från öar och skär som sticker upp ovanför vattenytan vid lågvatten. Om ett havsområde inte räcker till för maximalt territorialvatten eller maximal ekonomisk zon, är det ofta enkelt att dela längs en mittlinje, som till exempel Sverige och Finland gjort med kontinentalsockeln i Bottenviken.
Genom Lausannefreden från 1923 mellan Storbritannien, Frankrike, Italien, Japan, Grekland, Rumänien och Jugoslavien å ena sidan och Turkiet å andra fastställdes Turkiets nuvarande gränser i stort. Turkiet måste avstå från öarna Rhodos och Tolvöarna till Italien och Cypern till England. Många av dessa öar, som numera efter 1947 övergått i grekisk ägo, är små, belägna långt från Greklands fastland men mycket nära Turkiets kust. Det är ett ovanligt förhållande att en kuststat på detta sätt blivit ”instängslad” av annan stats öar.
Turkiet är missnöjt med dessa förhållanden som flera gånger på senare tid lett till allvarliga konflikter. (Se vidare) Trots att EU-parlamentet, inom ramen för de medlemsförhandlingar som förts, har uppmanat Turkiets regering att underteckna och ratificera Förenta nationernas havsrättskonvention, har så ännu ej skett. Däremot har Grekland anslutit sig.
Turkiets tvekan att ansluta sig bör ha att göra med att Havsrättskonventionen är oförmånlig och otydlig vad gäller dess ovanliga geografiska förhållandena. Dock innehåller artikel 7, punkterna 5 och 6, bestämmelser om att avvikelser beträffande reglerna rörande baslinjer får göras, om det krävs utifrån för området karaktäristiska ekonomiska intressen, och att systemet med baslinjer inte får tillämpas på ett sådant sätt att en annan stats territorialhav avstängs från det fria havet eller från en ekonomisk zon.
En av de nu aktuella tvistefrågorna, med anknytning till naturgasprospekteringen, gäller den grekiska ön Kastellorizo, en av Tolvöarna (Se karta publicerad i Dagens Nyheter).
Ön är mycket liten och ligger inom synhåll från Turkiets kust. Dock är den belägen över lågvattengränsen och bebodd och enligt Havsrättskonventionens huvudregel berättigad till både eget territorialvatten och egen ekonomisk zon. Ur turkisk synvinkel är det absurt att den – enligt Greklands tolkning av UNCLO – ska generera ett grekiskt havsområde 4000 gånger större än själva ön.
De möjligheter till internationellt domstolsavgörande som Havsrättskonventionen erbjuder kan inte tillämpas här. Vi kan bara hoppas på att parterna åter igen beger sig till förhandlingsbordet och den här gången försöker få till stånd mer hållbara lösningar på dessa segslitna gränsdragningstvister.